Esping och Trisse på exkursion - Bressan i Farra D'Isonzo

Hos samtliga vinproducenter jag besökt har besöket inletts i källaren, eller i ett avsmaknings/mottagningsrum. Hos Bressan, eller rättare sagt Mastri Vinnai Bressan, är det annorlunda. Efter en kort social fas kliver vi ut i vinfälten, som tar vid där gårdsplanen slutar. Det är nämligen här grunden till att förstå Bressans viner ligger enligt Fulvio Bressan, den tionde generationen som brukar familjens marker runt byn Farra D'Isonzo. Innan vi kommer ut på åkrarna hinner vi träffa Fulvios färgstarke far Nereo, som undrar om vi äter skinka. Jag snackar inte om San Daniele utan om riktig skinka, skinka jag själv har gjort säger Nereo. Vi tackar givetvis ja och Nereo försvinner iväg till ett uthus.

När jag bloggade om 2001 Ego använde jag mig av liknelsen att det var som en overall från Lantmännen med pressveck. När jag står ute på åkern och talar med Fulvio får jag en mycket bättre bild. Vinet är som ett par cowboyboots i krokodilskinn djupt nedsjunkna i den mineralrika friulanska myllan.

Vi blir stående länge, känner på myllan och får ta del av Fulvios tankar kring hur vinodling bör gå till. Det handlar om att vara totalt hängiven, kompromisslös, extremt noggrann och att inte ta några som helst genvägar. Hos Bressans plöjer man marken i gångarna mellan vinrankorna, allt arbete i vingården sker för hand, inga som helst kemikalier används, ingen bevattning görs och skördeuttaget är extremt lågt. Fulvio menar att fusk i vingården alltid resulterar i dåligt vin, eller att man tvingas till fortsatt fusk i källaren. Något som en kunnig vinkännare alltid kan avslöja.

Fulvio talar om vikten att känna sina vinrankor, att vara nära dem och hela tiden följa utvecklingen. För att få ett bra vin måste man hela tiden ligga på gränsen för vad som är möjligt och våga ta risker, säger Fulvio och jämför sitt nuvarande yrke med det tidigare som professionell rallyförare. Man ville hela tiden testa gränserna och prova att bromsa lite senare. Hos mig frammanas bilder av en rad bilvrak i jakten på den optimala specialsträckan. År 2005 skördades inga druvor hos Bressan och det gjordes inget vin. Kvalitén var för låg och druvorna fick hänga kvar.

Efter turen i vinmarkerna är det dags att prova några av Bressans viner. Nereo har plockat fram skinkan och berättar att det bara går att använda grisens ena skinka om det ska bli en riktigt bra produkt. Grisen ligger nämligen alltid på samma sida och på den blir köttet för hårt. Det duger bara till salami, enligt Nereo. Man måste med andra ord känna sin gris och dess sovvanor om man ska kunna göra bra skinka. Det är lätt att förstå Nereos stolthet när man smakar. En mjällare och mera smakrik lufttorkad skinka har jag aldrig stött på.

Vi inleder med ett vitt vin; 2006 Verduzzo Friulano. Precis som hos Klinec gör Bressan sin Verduzzo helt torr. Vinet har genomgått en kort maceration och har tillbringat dryga åtta månader på ekfat. Vinet har en klar guldgul färg. Doften talar samma språk som vinmakaren. Gediget, livsbejakande och kraftfullt men nyanserat. Här finns en fantastisk frukt; äpplen, päron och gula frukter. Det kommer mera; en viss nötighet och mineraltoner. Smaken är frisk med bra syra, lätta tanniner och fin nötighet. Som gjort för att dricka till skinkan.

Far och son Bressan

Vi går över till de röda. Bressan odlar 75% rött och 25% vitt vin. I Friulien är proportionerna ofta de omvända men Fulvio menar att merparten av hans ägor är bäst lämpade för blå druvor. Efter lite överläggningar bestämmer vi oss för att bara prova tre viner och göra det ordentligt. Vi är på väg till Trieste och har lite körning framför oss, medan Bressans har en vingård att ta hand om. Nereo börjar bli lite otålig, vill inte låta gräset gro mellan vinrankorna och sitter snart upp i traktorn.

Nereo ska ut och plöja igen

Det första röda vi provar är 2004 Schioppettino. Doften får mig först att associera till norra Rhone. Här finns massor av mörk bärfrukt som björnbär, hallon och blåbär kombinerat med en påtaglig pepprighet. Fatlagringen kan anas men är inte särksilt påtaglig. Vinet är fylligt och har fin, matvänlig syra. Riktigt gott och och vinet fungerar väl till de ostar producerade av en vän till Nereo som kommit på bordet. Utan tvekan den bästa schioppettino jag provat.

Sedan plockar Fulvio fram sitt prestigevin 1999 Pignolo. Åter en druva som bara finns lokalt i en liten del av Friulien. Bressan är en av en handfull odlare som hjälpt druvan till en renässans.Vinet har ännu inte släppts på marknaden men kommer att börja säljas om någon månad. Det har alltså lagrats i nästan tio år. Fulvio menar att det kommer att utvecklas ett par decennier till och behöver ytterligare flera år innan det riktigt kommer till sin rätt. Redan idag är det en upplevelse att dricka. Vinet är mycket mörkt i glaset. Det är till en början rätt slutet och det känns nästan som om det tvekar att släppa något ifrån sig. Är vi värdiga att ta del av Pignolos behag ?. Sedan är det som om vi godkänns, vinet öppnar upp och bjuder på en behaglig men minst sagt märklig upplevelse. Doften är både återhållsam och lite reserverad men samtidigt kraftfull. Lite gäckande skulle man kunna säga. Fin frukt och man anar en mästerlig hantering av faten. Trots flera år på barrique tar inte eken över utan vinet uppvisar perfekt balans. I munnen är vinet både mjukt och kraftfullt, som den beryktade stålnäven i sammetshandsken. Pignolo är en mycket intressant druva som här hanterats av en sann mästare. Ett vin jag önskar att alla skulle få möjlighet att prova...

Under tiden vi provar flyter samtalet på. Fulvio berättar lite om sin bakgrund med studier vid universitet i Trieste. Han läste psykologi och naturvetenskap. Efter avslutade studier gav han sig ut i världen. Körde rally professionellt i några år men skaffade sig också en enolog-utbildning med praktik på några av de mest prestigefyllda Bordeaux-slotten. Han tog över driften av gården för cirka tio år sedan. Jag frågar hur det gick till när Nereo lämnade över rodret. - Jag gjorde ett vin som Nereo tyckte var tillräckligt bra, berättar Fulvio. Frågan kändes viktig eftersom ett vinmakande som detta inte kan tas genom något slags konsensusbeslut. Det kräver att en person fattar de avgörande besluten.

Fulvio och Jelena

Nu slog sig även Fulvios förtjusande hustru Jelena ned vid bordet. Hon sköter administration och marknadsföring. Jag frågar hur det kommer sig att jag inte lyckats hitta deras viner i någon vinguide och heller inte i någon italiensk vintidning. Det blir snabbt tydligt att Bressans inte har mycket till övers för journalister och vinguider. Fulvio berättar historien om hur något av hans vin fick toppbetyg i en italiensk rikstäckande tidning. En kort tid efter att recensionen publicerats kom journalisten på besök och framförde en diskret önskan om att bli ihågkommen. Jelena döljer ansiktet i händerna vid minnet av hur Fulvio bemötte journalistens förfrågan. Sedan dess har det inte skrivits så mycket om Bressans viner.

Samtalet flyter på, vinet är gott och man har väldigt trevligt i familjen Bressans sällskap. Vi blir sittande och vi glider från ett samtalsämne till ett annat. Den deadline vi har satt för besöket har passerats med råge när det blir dags att besöka själva vinkällaren. Väl där visar Fulvio oss utrustningen för filtrering. Jag blir lite ställd eftersom vi just fått oss till livs ett antal skäl till varför man absolut inte bör filtrera. Det visar sig att utrustningen köpts in av Nereo för många år sedan. Hans enda eftergift för "modernt" vinmakande. Nereo föreslog att utrustningen kunde säljas eftersom den aldrig användes men Fulvio behöll den för att fadern aldrig skulle glömma sitt misstag. - A monument of his stupidity vill jag minnas att Fulvio sa.

Utrangerad manick

I källaren finns ett gäng vattenkylda ståltankar och träfat i olika storlekar. Arbetet här handlar om minutiös nogrannhet, om att göra rätt sak vid rätt tidpunkt men i övrigt att lägga sig i processen så lite som möjligt. Vi bjuds att prova 1997 Pignolo från fat. Vinet är sedan länge slutsålt, men Fulvio tyckte att han inte riktigt förstod årgången och bestämde sig för att spara fyra fat (med andra ord drygt tusen flaskor av ett 400-kronorsvin) för att kunna följa den och bättre förstå. Jelena himlar med ögonen och säger något om Fulvios svartsjuka och hans svårighet att sälja sina viner. När vi smakar tror jag mig förstå något av problematiken. Vinet är fortfarande ungdomligt till sin natur med livlig frukt och tanniner som inte riktigt uppför sig som väntat. Det är intensivt som ett nya världen-vin men känns ändå ursprungstypiskt. En fantastiskt upplevelse som väcker ett starkt ha-begär.


Vi får också se "etiketteringsanläggningen". Den består av ett bord och en uppsättning stämplar. Alla etiketter klistras för hand då varje flaska också får en okulär besiktning. Årgången stämplas med en gummistämpel...

Det börjar bli dags för oss att lämna familjen Bressan och Farra D'Isonzo. Innan vi tar avsked blir det en tur för att se några andra vinmarker. Besöket avslutades som det inleddes, ute på fältet, i myllan bland vinstockarna.


I bilen på väg mot Trieste börjar jag fundera över vad vi varit med om. Fulvio Bressans förhållningssätt som vinmakare fick mig att tänka på föräldraskap. Bra föräldraskap. Han ser sin roll som att hjälpa vinerna att bli det de är ämnade att bli. Druvsort, jordmån och årgång får sätta sin prägel på vinet. Vinerna blir inte hans avbilder utan processen får ha sin gång men ibland behövs en hjälpande hand.