Esping & Trisse på exkursion - Movia i Goriška Brda

Ett långt stenkast från Medana ligger den i geografin utspridda byn Ceglo, vars domäner sträcker sig bort mot den italienska gränsen.

Här letar vi efter Movia, kanske den mest kända av Brdas vinproducenter. Vi har ett möte inbokat med vingårdens nuvarande herre Aleš Kristančič, vinodlare i åttonde generationen. Snart ser vi skylten och det imposanta, hacienda-liknande huset en bit in längs en avtagsväg åt vänster. Om vi istället viker av åt höger i korsningen kommer vi till Simčičs hus, lysande vitt mot sluttningarna. Herregud, och vi som funderade på hur vi skulle lösa transporterna fram och tillbaka mellan ställena! Här är det krypavstånd, om så skulle krävas efter en särskilt hård provning, och om vi hade planerat en längre vistelse skulle vi lätt ha kunnat få vårt lystmäte efter brdiska viner stillat.

Movias anläggning ligger på kanten av en höjd, med vidsträckt utsikt över dalen och de egna odlingarna. När vi släpps in i residenset kommer vi in i den offentliga delen, med en väl tilltagen festsal en halvtrappa upp. Vi tas emot av personalen, som håller på att duka för ett större sällskap som ska komma till kvällen. Vi får vi under många ursäkter veta att det blivit en viss fördröjning, Aleš är upptagen just nu men väntas till gården inom kort. Vi visas ut på terrassen och serveras ett glas av husets rebula från 2006. Det är ett gott, gyllengult och svalkande vin. Glasen vi dricker ur är designade av Movia.

Den synnerligen effektiva och förtjusande dam som tar hand om oss – blond, klädd i svart och med guldtofflor på fötterna - pekar ner mot vingårdarna: det är där Aleš befinner sig, vi ser honom bland raderna av vinstockar. En man med traktor har kommit idag för att göra något med några vinstockar och Aleš måste visa honom hur det ska göras.

Medan vi står där vid balustraden passar vi på att fråga lite om gränsen mellan Slovenien och Italien, som skär genom dalen. Idag är den osynlig och passeras i stort sett utan att man tänker på det, men det var annorlunda på den jugoslaviska tiden. Då, berättar vår värdinna, var det stängsel längs gränsen och posteringar vid varje väg som passerade den. Gud nåde den som blev ertappad med att försöka smuggla in exempelvis kaffe från Italien. Varje gång man skulle över var det visitation och papperna skulle visas. Posteringarna stängde vid halv åtta på kvällen och missade man tiden fick man köra hela vägen till Nova Gorica och ta sig igenom där, en rätt lång väg hem längs knaggliga serpentinvägar.

Utsikt från Movias terass

Plötsligt har Aleš tydligen uppenbarat sig på gården: ”Kom, kom!”, anmodas vi av en annan tjänsteande och visas – tillsammans med ett ungt par som också väntat på audiens – ut över gårdsplanen till själva vineriet. I dörröppningen till en flygelbyggnad står en storvuxen man och betraktar oss: det är Aleš far, den gamle patriarken Kristančič som regerade på gården under Tito-epoken. Han muttrar något när vi passerar - kanske en hälsning, kanske en kommentar om förekomsten av guldtofflor på hans gårdsplan?

Aleš, också han en storvuxen man, står på en terrass och röker. Han tar emot oss med en intensitet vi snart förstår är hans signum. Snabbt sätter han in oss, sina gäster, i ett sammanhang: den unge mannen och hans fru kommer från Bled, där killens pappa är hotellägare. Aleš hade sin bröllopsfest där. I förbifarten nämns att Tito hade sitt sommarställe där i trakten. Och vi är från Sverige? Aleš gör en för oss obskyr association och visar loggan på sin jacka, från ett mexikanskt ölföretag vars ägare - överraskande nog - har en finfin källare. Så, nu känner vi varandra och kan skrida till verket, vilket innebär att Aleš inviger oss i sina visioner om vin och vintillverkning.

Där vi står på terrassen pekar Aleš mot en vingård han håller på att anlägga (hans bidrag till framtida generationer Movianska vinbönder - "I must make my contribution!"). Där, säger han och pekar, har han hittat något fantastiskt under grävandets gång: en solid bergvägg, vilket är en raritet i dessa trakter av sedimenterade, porösa bergarter (så kallad flysch). Aleš har kommit på en idé. Han ska göra ett hålrum i berget, sedan borra ner ett litet hål uppifrån. Genom det ska druvorna släppas direkt ner i hålrummet, där de sedan ska få spontanjäsa sig till vin. Sen är det bara att – zack! zack! - tappa ut vinet och buteljera det direkt.

Varför? Jo, det har med månen och metallerna att göra. Månens dragningskraft får sedimentet i vinet att höja och sänka sig, vilket är en bra sak under jäsningen och lagringen. Frånvaron av spikar och metall, till exempel i tunnornas bindning, förstår vi är viktig men inte riktigt hur – kanske något med magnetism? I berget, utan någon som helst yttre påverkan, kommer vinet att utvecklas helt optimalt och med minimal inblandning av vinmakaren.

Alex blinkar mot oss, frustar förnöjt och berättar om sina skötebarn, vinerna Lunar och Puro, som redan görs så nära denna vision som är möjligt. När vinet buteljerats grävs flaskorna ner i marken för att där – under påverkan av månen - nå sin fulla potential. Inspirationen kommer måhända från grannarna på den italienska sidan – Gravner och Radikon – som jäser sitt vin i stora, nergrävda terrakottakärl.

Aleš är inte att förväxla med en smått vrickad visionär. Snarare framstår han som en man som vill ha fullständig kontroll över allt som sker under processen från druva till vin, och även över vilken bild av hans vinimperium vi får oss till livs. Våra frågor om produktionsvolym, lagringstider, druv-varianter glömmer vi bort när Aleš börjar berätta. Han tar oss till ett perfektionistiskt rent utrymme med en mängd gigantiska, blänkande rostfria ståltankar. Han talar i expressfart om jäsningen, om temperaturskillnaderna i tankarna och hur dessa påverkar jäsningen, om teknikerna att hålla temperaturen så optimal som möjligt och om strävan efter ideala förhållanden för varje vin han skapar. Han talar oavbrutet, med den monomaniske vetenskapsmannens glöd och övertygelse. Vi har inte så mycket tid på oss säger han, snart måste han ut i vingården igen, men vi får intrycket att det inte spelar så stor roll för ordflödet och de fria associationerna.


Aleš nämner hur hans far hade en fast grundad övertygelse och kunskap om rätt sätt och rätt tid att göra olika saker. När Aleš var ung fann han detta outhärdligt - då ville han hellre ränna efter flickor (blink, blink, zack! zack!) - men nu har han kommit fram till att hans far hade rätt i det mesta. Aleš har bara ändrat lite, lagt till något och kanske dragit ifrån något…


Nå, vidare till källaren - zack! zack! - som är stor och vindlar sig hit och dit i vinklar och vrår. Aleš är noga med att påpeka att källaren vuxit fram under generationer, inga EU-pengar har finansierat den. Under den socialistiska eran var Movia den enda vinproducenten i landet som hade rätt att buteljera vin under eget namn. Alla andra producerade för det statliga kooperativet och fick lämna sitt vin i tunnor för vidare distribution. Men i slutet av sjuttiotalet inträffade ett jordskalv som raserade stora delar av källaren, myndigheterna dömde ut den och sedan fick man succesivt och under mycket hemlighetsmakeri återställa utrymmet. Det var, förstår vi, hårda tider.

Nu finns här mängder av tunnor. Här finns ljusstakar med levande ljus (tända av flickorna i guldtofflor?) och konstverk skapade på platsen av olika konstnärer. Aleš är uppenbart förtjust i att vistas här och menar att han känner varje tunna - vi skulle kunna väcka honom mitt i natten och han skulle veta exakt vad han har, var någonstans och i vilket stadium av mognad det befinner sig. Det gäller att veta exakt när rätta tiden att buteljera infinner sig. Så nära gränsen till att vinet tippar över och blir vinäger ska det vara - en vinman som behöver köpa vinäger är inte värd namnet (blink). Det är väl sådant som kallas vardagsedge.

Fotogénique vinkällare

Nå, vad vill vi prova - några flaskor eller direkt från en tunna? Ett svar krävs - flaska? tunna? "Flaska kanske", svarar vi tvehågset. Alltså blir det tunna. Här har vi den (en av flickorna uppenbarar sig ur dunklet med glas, och får anvisningar om vilka viner som ska ställas fram däruppe). Normalt sett öppnar man inte en tunna, får vi veta, men vi är speciella gäster och förresten har tunnan ändå öppnats när det norska vinmonopolet var här och provade. Killen från Bled påpekar att det är den största ära man kan föräras, när en vinmakare öppnar en tunna för en. Aleš öppnar topplocket, en tunn vit hinna täcker öppningen. "Smaka", uppmanar Aleš och stoppar ner pekfingret i vinet. Vi lyder så klart, men Trisse känner sig ändå föranledd att fråga om inte vårt tilltag kan skada vinet. "Min vän", säger Aleš, "jag ser att ni är rena människor, så jag är inte orolig." Vi tror att han syftar på våra själar snarare än våra kroppar.

Detta är Lunar, en av Aleš' stoltheter och ett prov på vad han menar med att lägga sig så lite som möjligt i processen och låta naturen ha sin gång. I med druvorna i tunnan - zack! zack! - och så får det sköta sig själv. Sedan är det "bara" att invänta rätt tid att tappa upp det. Ett fat ger endast cirka 80 flaskor. Nu använder han sin pipett för att vi ska få ett smakprov. Vinet är mörkt bärnstensgult i glasen, gnistrande i det stearinljusupplysta dunklet. Lunar görs på Rebula, eller Ribolla Gialla som man skulle ha sagt några hundra meter österut. Doften är livligt blommig med mycket tydliga mineraler. Smaken går i samma stil med en mycket frisk men behaglig syra.

När vi begrundat Lunars enkelhet och storhet en stund är det slut på showen: Aleš ska vidare i texten och vi anmodas återvända till de övre regionerna.

Åter uppe i ljuset möts vi av den bländande Vesna, Aleš förtjusande hustru. Vi samlas vid ett bord belamrat med en trekilosbit parmesanost, snittar med tapenade, den obligatoriska prosciutton och en skål med valnötter. Det första vinet är en Sauvignon blanc från 2006, med en distinkt och överraskande doft av örter där mynta är det mest markanta inslaget. Fin karakteristisk frukt av krusbär och kattens närvaro kan inte ens anas. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, mineraler och syra. Riktigt bra och faktiskt tillgängligt i beställningssortimentet genom Mondowines försorg.

Medan vi förbereder oss för nästa vin börjar de första av kvällens gäster anlända. Vi känner att det börjar bli dags att dra och vill tacka för gästfriheten och för oss, men nej: dégustation var det sagt och dégustation ska det bli. Vi får slå oss ner vid festbordets huvudända, någon av flickorna dukar fram tilltuggen, allt medan gästerna samlas innanför entrén och serveras välkomstbubbel av Vesna, som emellanåt materialiseras hos oss för att skänka upp ännu ett vin hon professionellt och precist berättar vad det är. Sedan är hon tillbaka hos de andra gästerna utan att vi riktigt förstår hur det går till.

Nästa vin är 2004 Veliko Belo , en lite blekt guldgul blandning på rebula, sauvignon blanc och pinot grigio. Fantastisk doft med honung, söta blommor och citrus. Verkligen ett vin att sitta och sniffa på. Smaken är en perfekt balansakt mellan söt frukt och frisk syra. Eftersmaken hänger kvar länge och det känns tungt att behöva gå vidare till nästa vin...

...som är 2004 Pinot Noir. Här krävs det bara en liten sniff för att jag ska gå igång och bli fullt fokuserad. Vilken väldoft - här finns massor av röda och blåa bär i kombination med perfekt fathantering. Nya världenkraft blandad med burgundisk elegans. Smaken är fyllig, i perfekt balans och massor med ungdomlig frukt. Förödande gott nu och med stor potential. För mig var detta kvällens största vin.

Sist ut röda cuvéen 2002 Veliko, gjord på 60% merlot, cabernet franc och pinot noir. Här dominerar de animaliska tonerna, grillat kött och bacon. Sedan kommer frukten i form av väl mogna körsbär och kryddörter som timjan och rosmarin. Smaken är mycket fyllig med massor av kraft och finess. Lång, mycket god eftersmak.

Movia är till viss del marknadsföring, show, flash och mycket zack! zack! men det finns också substans. I drivor.Det är läckra viner, extremt välgjorda och inte helt billiga. Just nu kan man faktiskt köpa 2001 Veliko i beställningssortimentet för 320 kr, vilket är ungefär två hundringar mindre än vad 02:an kostade hos Movia. De allra mest särpräglade vinerna Lunar och Puro kostar c a 25 euro i butik, vilket får ses som ett mycket rimligt pris.

Nu börjar kvällens gäster ta sig uppför trapporna till det dukade bordet. Någon slår sig ner vid pianot och spelar en trudelutt och vi känner verkligen att vi utnyttjat välkomnandet över vad som är tillrådligt. Men innan vi går ska Vesna öppna en flaska av det mousserande Puro. Vinet är ofiltrerat och i falskan bildas sediment. För att få ut det förvaras flaskan med halsen nedåt. Öppnandet sker under vatten genom att Vesna vrider av korken med hjälp av ett speciellt instrument. Korken flyger ut, sedimentet likaså. Sedan snabbt upp med flaskan och i med den skummande, roséfärgade drycken i glasen. "När man öppnar en Puro står livet stilla ett ögonblick", säger Vesna. "Skål!" Vi dricker, och det är i sanning ett festligt ögonblick.

Sedan är det oåterkalleligen dags för oss att ta farväl, trots att Puron stoppade tiden. Vesna ber åter om ursäkt för att man inte haft mer tid för oss, och medan vi pallrar oss ut genom porten vänder sig detta under av logistisk förmåga åter till sina gäster för den kommande kvällen. Vi vandrar ut i Brdas kyliga kvällsluft, smått omtumlade och verkligen en erfarenhet rikare. Movia är inget ställe man glömmer i första taget

Här är Aleš i sitt esse.