Sås

När köttet till grytan putsades blev det en del skröfs över. Då kan man göra rödvinsås, ett trivsamt kvällspyssel när novembervindarna sliter i husknuten. Skröfset bryns tillsammans med rotfrukter, till exempel morot, rotselleri och palsternacka. Tomatpuré och vitlök fräses med en stund innan det är dags att slå på buljong och vin.
För ändamålet har jag en flaska Hidden Rock petit verdot cabernet sauvignon, som om jag förstått saken rätt är Systemets mest sålda vin. Jag kan förstås inte motstå tillfället att pröva denna storsäljare. I enlighet med diskussionen om standardiseringen av viner i tidigare inlägg kan jag konstatera att Hidden Rock följer formel 1A: bär, ek och alkohol i mängd, i det här fallet olyckligtvs mer som något slags rödavinbärssaft för vuxna än en mogen smakupplevelse. En förnimmelse av blaskiga, långdragna fester med alldeles för mycket rödtjut och en alltmer besvärande dålig smak i munnen kommer över mig. Särskilt en efterhängsen, oaptitlig eftersmak etablerar sig efter några klunkar och biter sig envist kvar. Nej, snabbt i med den i grytan. Sedan full gas på plattan så att det hela kokar upp. Skumma av väl och låt reducera.

Det tar en stund. Under tiden lämpar det sig att käka lite boeuf från gårdagen och ta sig ett glas bordeaux istället för australiensaren (efter att noga ha sköljt munnen med vatten). Le boeuf är än mörare efter ytterligare någon halvtimmes puttrande och vinet - måste jag säga - växer i jämförelsen till en riktig höjdare. Skillnaden mellan syltig bärsmak och kärnfull fruktighet, mellan bombastisk ytlighet och djup koncentration framstår med all tydlighet. Det franska vinet kostar nästan exakt det dubbla (116 spänn mot 56 för Gömda Klippan). Är det då dubbelt så gott? En sådan jämförelse är omöjlig att göra, men jag kan säga att jag mer än dubbelt hellre dricker bordeaux-vinet. Särskilt när jag tänker på att det prissänkts från 145 spänn sprider sig ett välbehag i kroppen.
När innehållet i grytan reducerats till hälften är det dags att sila ifrån gojan och låta såsen stormkokande reduceras ytterligare. Då kan man ju till exempel förströ sig med att försöka få tonårssonen att göra franskläxan, vilket inte är det lättaste. Mais mon dieu! Det gäller att hålla ett öga på kastrullen, för på slutet går det snabbt. Det är storleken på bubblorna som talar om när det är klart: små bubblor - reducera mera, stora bubblor - färdigt. Men om man inte är vaksam blir det inga bubblor alls utan en fastbränd smet och det är inget kul när man nu ansträngt sig så för den goda såsens skull.

Långkok

Fortfarande är frysen full av kött efter den ungtjur min bror lät slakta någon gång i våras. Stora köttstycken som man inte bara halar ut och fixar något snabbt av. Det krävs en helg - från att upptiningen påbörjas tills man kan sätta sig till bords och avnjuta resultatet. Det här var en sådan helg, då inte alltför mycket annat rubbade planeringen. På agendan stod en bit som Mor rubricerat "bogstek" och vars likar fordomdags kunde få ligga en halv dag och puttra i en stekgryta, för att sedan serveras med sås, potatis, gurka och gelé.
Vi beslöt oss istället för att göra boeuf bourgignon. Det blev en försvarlig mängd grytbitar att bryna och låta gotta till sig tillsammans med en flaska rödtjut - inte från Bourgogne dock utan från Piemonte, vilket väl gjorde rätten till något slags crossover i den rättrognes ögon - i halvannan timme. Det ligger en djup tillfredsställelse i att ha en gryta puttrande på spisen medan man måslar omkring i köket, tar en liten klunk vin och kanske hinner sätta sig ner en stund med en god bok i väntan på nästa fas i matlagníngen.
När det var dags bryntes champinjoner, charlottenlök och rimmat fläsk. Rimmat fläsk är numera inget givet inslag i livsmedelsbutikernas hyllor. Vi hittade vår bit i saluhallen i Lund, ett trivsamt och väldoftande ställe där man faktiskt säljer fisk, charkuterier, ost och annat från stånden, till skillnad från i Malmö där det mest är restauranger, caféer och snabbmatsställen. Över disk kan man få en varm knake direkt ur grytan att mumsa på medan man spankulerar omkring och insuper atmosfären.
Efter ytterligare någon liten timme hade vår gryta slutligen puttrat köttet mört. Det enda jag saknade var att kunna gå ut i egen kryddträdgård och klippa några timjankvistar att strö över. Det fick bli köpetimjan, men det var en stadsbons förbannelse jag fick stå ut med denna afton.
Till boeufen drack vi - ännu mer crossover! - ett vin från Bordeaux: Château de Reignac 2004 (nr 4350). Druvblandningen 70% merlot, 25% cabernet sauvignon och 5% cabernet franc. En kryddig anrättning, ännu ungt och stramt vasst mot gommen. En hel del frukt och lakrits i den sammansatta smaken, som nog kan blomma upp och ut ännu mer i sinom tid. Ett bra matvin, även om det kanske var lite overkill just i det här fallet. Den robusta grytan hade gått väl ihop med ett lite enklare och rundare vin. De återstående flaskorna av det här vinet ska få ligga till sig några år och - om Gud vill - korkas upp till någon kryddig biff eller måhända viltstek med fet sås.

Gruner Veltliner till kålsoppa

Alltför ofta förmår jag inte att leva upp till mina ambitioner i köket. I teorin har jag hyggligt klart för mig hur rätt rätt ska matchas mot ett lämpligt vin. I praktiken blir det oftast för komplicerat att genomföra och vinvänlig mat är ju inte alltid barnvänlig.Förmiddagens promenad gav lust till något stärkande och värmande. Den höstruskiga eftermiddagen ägnades åt brödbak och buljongkok.

Här någonstans tog orken slut och det gällde att hitta en någorlunda snabb utväg. Ångkokt romanesco-kål (mild kålsort som ser ut som en korsning mellan ett blomkålshuvud och en kameleont) passerades , lite fräst rökt fläsk, en klick grädde och en grabbnäve nyrriven parmesan blandades ner i den nykokta buljongen. Kålsoppan färdig.

Den ursprungliga idén var att öppna en mogen supertoskanare, göra puré på romanescon, koka linser och steka en biff...

Vinvalet var ingen total mismatch. Det blev Schmelzers Gruner Veltliner 2006 som Trisse rapporterade om den 17 november. Jag kan bara instämma i hans omdöme. En väldigt bra och druvtypisk Gruner Veltliner till rätt pris.

Sauvignon blanc till asiatiskt

Espings råd (se inlägg 30 oktober) att äta asiatiskt till 2007 Sileni cellar selection sauvignon blanc - från Marlborough på Nya Zeeland - visade sig alldeles utmärkt. Vi åt en pad thai-liknande anrättning på kyckling, äggnudlar, jordnötter och böngroddar, smaksatt med cili, lime och koriander. Ganska försiktigt kryddat, vilket harmonierade mycket bra med vinets friska och blommiga smak.
Så här i ofruset tillstånd var vinet en mycket trevlig bekantskap, ungt och fräscht. Doften försiktig men delikat blommig, nästan färglöst i glaset men desto mer sammansatt i munnen. Krusbär och sommar, härligt! Nu var det emellertid slut på det roliga, men jag anar att sauvignon blanc kommer att återkomma mer frekvent i olika skepnader framöver.

Selvarossa salice salentino

Ett högtidligt tillfälle firades under fredagkvällen med många gäster, kära återseenden, uppsluppna samtal och en myckenhet god mat och dryck.
Att välja vin till stora fester med buffé är ingen lätt sak. Klientelet kan ha dramatiskt skiftande preferenser, och vinet ska umgås med en mängd olika rätter och smaker. Kanske har man inte full överblick över vad som ska dukas fram när man bestämmer vad som ska drickas. Det gäller alltså att hitta ett diplomatiskt vin som - precis som Esping så träffande skrivit - vet sin plats.
När vi bänkat oss runt borden valde jag det röda alternativet, Selvarossa salice salentino (varunummer 32228). Druvblandningen är malvasia nero och negroamaro. Ett smakrikt och moget vin, med brända och fruktiga toner och en viss sötma i efterklangerna. Det fungerade ganska bra till bufféns charkuterier, särskilt den där skinkan lindad kring getostkräm, och andra kötträtter med lite smak. I den prisklassen hade jag - om valet varit upp till mig - kanske vänt blicken mot nordligare italienare i samma prisklass: Masi Modello (nr 2386) eller något av alternativen från Montepulciano d'Abruzzo i 60-70-kronorsområdet. Men det är, som sagt, en smaksak. Stämningen höjdes stadigt vid borden och vinet var säkert inte en obetydlig faktor.

Efter maten vankades det kladdkaka med grädde, kaffe och avec. Min bekantskap med konjak är mycket sporadisk, men nu hoppade jag över whiskyn för en skvätt Martell. Det visade sig vara ett bra val, en mjuk och druvig dryck som passade utmärkt till efterrätten.
När festen fortskred i behaglig samvaro uppenbarade sig ett hederligt och digert groggbord. Vid det laget tyckte jag dock det var bäst att hörsamma varningen från den trevliga personalen på Blodcentralen, som jag besökt på morgonen och premiärlämnat blod: nämligen att inte dricka något starkt under kvällen. Nå, kanske blev det en liten gin&tonic där på slutet.
En annan gäst tog av allt att döma för sig ordentligt av utbudet, eftersom han (nästan med 100-procentig säkerhet var det en man) på vägen från festen passade på att spy ner en hel vägg i festlokalens tambur, just utanför toaletterna. Ett svinaktigt beteende som fungerade som en väldigt effektiv partydödare. Nu pratar jag inte om en samling sluskiga, omdömeslösa ungdomar utan om fest där den övervägande delen var medelålders och akademiskt skolad - ett gäng av doktorander, docenter och professorer där någon inte kunde hålla sig på rätt sida anständighetens gräns. Jag tror inte det var vinterkräksjukan som slog till plötsligt. En trist avslutning på en annars mycket angenäm afton.

2004 Nugan Estate Manuka Grove Durif

I eftermiddags satt jag på jobbet och funderade över kvällens vinval. Menyn var satt av döttrarna och inte möjlig att påverka. Tacos med det hele. Jag bestämde mig för att göra som Trisse helt nyligen gjorde och öppna en Gruner Veltliner från Schmelzer. Under promenaden hem med Dr Johns dimmiga "Gris Gris" i lurarna kom jag på andra tankar. Jag behövde något sederande, något tungt, något som kunde försätta mig i ett Dr Johnskt tillstånd. Något som ett tungt vaddtäcke över sinnena. Snabbt hem, korka upp en Durif från Nugan Estate och skvalpa över den på karaffen.

Nugan Estate är en relativt ny australiensisk producent som släppte första årgången någon gång under nittiotalet. Deras vingårdar är dock betydligt äldre då man tidigare levererade druvor till bl a Penfolds. Trots ungdomen har Nugan Estate etablerat sig som en stor och pålitlig producent av bra budgetviner. De har också en produktlinje med kvalitetsviner.

Durif är en rätt obskyr druva som idag främst odlas i Australien och Kalifornien. Den går ibland även under beteckningen petite sirah. Durif låter mer som vinet smakar för här finns verkligen inget som är petite. Direkt ur flaskan (ok via ett glas) gör det inte särskilt mycket väsen av sig men efter en timme i karaffen så händer det saker. Först en intensiv vinbärsdoft, därefter en sensation som kan liknas vid att sticka näsan i en spann solvarma björnbär som plockats dagen innan. Smaken är lika omtumlande och mer än fyllig. Här finns massor av frukt, blåbär, hallon och körsbär men även choklad och lakrits. Eftersmaken är lång med en god kryddighet. Ett vin som klarar att bära sina 15% och inte känns det minsta klumpigt. Även om vinet på min beskrivning låter som en typisk australiensisk fruktbomb så hade jag utan facit i hand gissat på ett vin från södra Rhone. Matvalet var i vanlig ordning inte det bästa. I morgon får resterna akompanjera en rejäl biff och några goda ostar.

Nugan Estate Durif finns i årgång 2001 i SB:s beställningssortiment (87346) för 173 kr. Årgång 2004 går att köpa i danska Superbestbutikerna för 149 DKK. Emellanåt sänks priset till 80 DKK och då snackar vi superfynd

En flugskit i kosmos...

...är titeln på en samlingsskiva utgiven på etiketten Kloaak 1982, producerad av Klippans egen Phil Spector - Pål Spektrum. Nu är det också namnet på en utställning på Dunkers kulturhus: En flugskit i kosmos - Klippanpopen 30 år.
Under vernissagen var det mingel utanför utställningsrummet, med gott om gamla Klippanprofiler. Men viktigast var vernissagetilltugget - varmkorv med pilsner! Som på den bästa musikfest i det gröna vid Tullakrok eller - låt gå för det, dagen till ära - på parkfesten i Klippan. Pilsnern var TT, en produkt jag trodde sedan länge försvunnit från marknaden. Ett kärt återdrickande, som sig bör direkt ur flaskan utan besvärliga kringprocedurer. Lagom beskt, lagom svalt, läskande i den svettiga trängseln. Dessutom on the house, vilket alltid gör upplevelsen än mer fulländad. Till denna dryck: Det spelades bättre boll med Torsson och Vårdad klädsel med Kriminella gitarrer.

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon

Besök i lärdomsstaden och söndagmiddag i glada vänners lag, med god mat och gott vin. Vi serverades vinkokta musslor, samt en ljummen sallad med bulgur, kyckling och getost till huvudrätt. Till detta ett vin som undertecknad alltsom oftast noterar i Systemets hyllor med tanken: "Det där är ju förbannat gott, det var länge sen jag drack det, det borde jag verkligen köpa några flaskor av." Men sedan går jag förbi det och inhandlar något annat, någon tillfällig nyhet som skrivits upp av landets vinskribenter.

Nr 2882 - La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon - kom väl för ett par tre år sedan och förgyllde då en och annan sommarmiddag på verandan. Säkert åt vi fisk och till det kanske en rödbetssallad. Vinet med sin distinkta, fruktiga och lite bittra smak klarar av att matcha ganska smakrika rätter, utmärkt även till skaldjur och kycklingrätter visade det sig nu. Det är omsorgsfullt välkomponerat, personligt och generöst.

Vinet får ett överdådigt omnämnande av Aftonbladets vinskribenter. Det är på intet vis oförtjänt, med tanke på pris och användbarhet. Alain Brumont har ett grundmurat gott rykte hos vinkritikerna och tycks ha något av kultstatus. Bondsonen som gick sina egna vägar och skapar succéer som Château Montus och Château Bouscassé, och allt det där. Jag minns en gåsamiddag för länge sedan - i Restaurang Brogatans källare - då La Gascogne par Alain Brumont tannat merlot gjorde den feta fågeln sällskap nerför matstrupen. Det var ett enkelt, billigt och robust vin som blev en återkommande gäst i hemmet ett tag framöver efter det.

Men åter till middagsbordet. Efterrätten, en smarrig chokladkaka med valnötter, kiwi och vispgrädde, beledsagades av värdinnans favorit: den sydafrikanska gräddlikören Amarula. Den bärande ingrediensen är "den mystiska" marula-frukten vilken, enligt flaskans information, aldrig odlats utan enbart förekommer i vilt tillstånd. I detta vilda tillstånd är frukten - förutom av likörälskare - högt värderad av elefanten, som med sin långa snabel lätt kan snappa åt sig läckerheten från trädens grenar. Smaken vagt påminnande om krusbär, mild och försiktig tillsammans med den smeksamma likören. En föraning om savannens frihet och milda vindar svepte genom rummet.

Vin som vet sin plats

Det är inte alltid vinet ska spela huvudrollen. Ibland är det klokt att tona ner vinvalet och sänka ambitionerna. I fredags hade vi ett tiotal personer hemma på en opretantiös sammankomst. Lite olika pajer, charkturier, ost och bröd. Till detta ett vin som visste sin plats, Velenosi Montepulciano D'Abruzzo 2006. När vi satt oss runt bordet fick jag en orolig fråga om vinet var speciellt. Jag svarade att det var ett ordinärt vardagsvin vilket ledde till att gästen kopplade av, tog en klunk och konstaterade att det var gott. Därmed var den biten avklarad och vi kunde ägna oss åt väsentligare saker än att prata om vad som fanns i glasen. Visst är det kul att äta och dricka något speciellt men det gäller också att välja tillfällena. Nu kunde vi ägna oss åt gästerna istället för att stöka i köket och gästerna slapp att hela tiden kommentera de sublima delikatesser som bars fram. Befriande.

Dagen efter middag hos grannen som bjöd på porterstek, brun sås, potatis och tillbehör. Till detta dracks Anura Pinotage Syrah 2006 (varunr 12044). En vardagsfavorit som passade maten ypperligt. Allt om Mat bedömde vinet som ej prisvärt men de har fel. Smakrikt, rökigt, med drag av charkturier (medvurst) och gummi. Återigen en måltid som lät oss ägna oss åt det som umgänge handlar om.

Födelsedagskalas

Födelsedagskalas med massa godis! Värdparet envisas med att kalla undertecknad Kapten Haddock, som förutom diverse eder tydligen plägar utbrista: "Ah - en flaska vin! Den drar vi korken ur och dricker upp!". Nåväl. Våra medburna flaskor var det andra - och tyvärr sista -exemplaret av den burgenlandska grüner veltlinern, samt husets röda för tillfället: Ca' Maggiore langhe rosso. På plats fanns också en box Gato Negro cabernet sauvignon: mjukt, bärigt och varmt i tilltalet, ett förträffligt festvin.
Senare under kvällen dök det också upp en hela Grönstedts trestjärniga. Är det konstigt om gästerna brister ut i sång? Nej, inte alls. Särskilt inte då Emmylou leder allsången med Pancho & Lefty, Hello Stranger eller Tulsa Queen. Och alldeles i synnerhet när Dolly klämmer i med Tom T. Halls klassiker Harper Valley P.T.A och Tammy Wynettes D.I.V.O.R.C.E. En alldeles underbar countryafton!

Schmelzer Grüner Veltliner 2006

Ännu en arbetsveckas slut avfirades med hjälp av Schmelzer Grüner Veltliner 2006. Det var ett tag sedan vi drack denna druva, som annars är något av husets standard. Kanske har det med säsongen att göra, en sval grüner veltliner hör ljumma sommarkvällar till. Men ibland blir längtan övermäktig även andra tider på året.
Det här smakprovet, från en vingård i byn Gols i Burgenland, skäms inte för sig. Herrarna Schmelzer berömmer sig av att göra fina viner på blauer zweigelt och blaufränkisch, men under Kronborgs vinfestival var det den okomplicerade och uppfriskande grüner veltlinern som tog hem spelet. Friskt, spritsigt och väldigt lättdrucket, så också ikväll. De rätta metalliska klangerna och grapefrukttonerna sitter där de ska och ger lite stuns åt upplevelsen. Inte något värstingvin men trevligt att ha att göra med. Maten: ugnsbakad rödspätta, rätt upp & ner utan konstigheter. Varm rödbetssallad med kapris. Grönsallad på äpple och spenatblad. Smörfrästa champinjoner.
Burgenland är Österrikes östraste provins, har en lång gräns mot Ungern och i söder finns grannen Slovenien, som alltså ska kollas upp vinmässigt i januari. Burgenland kunde vara värt en resa någon gång, kanske i kombination med en tur söderut mot Istrien och Adriatiska havet. En centralt belägen plats i Europa, onekligen.
Närmsta stället för den sugne nordbon att få korn på Schmelzer-viner är (enligt Horst und Georgs hemsida) en importör vid namn Helsingborgs vinhus. Annars får man åka över Sundet till Helsingör och leta upp Bacchus vinimport. Det var de som var på plats i Kronborgs vinkällare.

Slovensk vinfestival

När man inte kan dricka vin går det ju alltid att läsa om det. Under de senaste veckorna har slovenskt vin varit ett hett ämne på många amerikanska vinbloggar. Massor av lovord över vinerna och massor av frustration över bristande amerikansk distribution. I Systembolagets ordinarie sortiment finns två slovenska viner representerade, det totala antalet flaskor ute i butikerna uppgår till sju. Man kan knappast säga att tillgången är god. För den som vill stifta bekantskap med det spännande vinlandet Slovenien erjuds inom kort en unik möjlighet. Helsingör Vinmuseumsförening ordnar 19/1 2008 en slovensk vinfestival. För en dansk hundring får du möjlighet att prova ett drygt hundratal vin. C a tjugo producenter finns representerade. Anmälan sker via föreningens hemsida (http://www.vinfestival.dk/)

Nocino

En envis förkylning har gjort vindrickande till en tämligen meningslös sysselsättning. För min del skulle det varit omöjligt att skilja på Chianti och Chablis.Total nästäppa kräver något mera kraftfullt och penetrerande . Som t ex en första provsmakning av årets hemmagjorda nocino( uttalas nåtjino), en digestiv gjord på gröna valnötter och kryddor som legat i sprit.

Mitt första bekantskap med nocino stiftades i Italien år 2000. Efter en fyratimmars mat- och vin-maraton med fler rätter och viner än vad jag normalt konsumerar under en vecka plockade min värd fram en dammig men oöppnad magnumbutelj med handskriven etikett "Nocino 1992". "Du ser ut att behöva hjälp" sa värden, "drick det här". Han pekade på dricksglaset framför mig där han hällt upp en tumme trögflytande svartbrun, svagt grönskimrande vätska. För omtöcknad för att ställa några frågor förde jag glaset till mun och smakade. Med ens skärptes mina avtrubbade sinnen. Detta liknade inte något annat jag smakat. Mjukt, runt, sött, kryddigt och samtidigt explosivt och kraftfullt. Därefter kom en andra chockvåg i form av den drygt 50-procentiga alkoholen. Som en stålnäve i en sammetshandske. Strax fylldes jag av ett allmänt välbefinnande. Efter det att glaset tömts var sviterna av den hedonistiska måltiden behagliga. Jag bad om och fick både påfyllning och ett recept som genast provades. Resultatet blev en besvikelse, gott men inte som den ursprungliga upplevelsen. Min läromästare drog på svaret och sa "Du måste sätta sätta din egen prägel på nocinon och den ska sparas länge".

Efter några års laborationer har jag hittat mitt nocino-recept som är och förblir hemligt. För den som vill prova finns lite olika varianter här (http://www.ordinedelnocinomodenese.it/). Det finns också en rad komersiellt framställda nocinos på marknaden. Ingen jag har smakat kommer i närheten av den äkta varan.

Smakprovet av nocino 2007 var mycket lovande. Så här tidigt, två månader efter det att valnötterna silats ifrån har smakerna inte gift sig. Det spretar åt alla håll och smaken är något kärv. Till våren är den perfekt och om ett decenium gudomlig. Redan nu gör den dock underverk med min förkylning, ett resultat som inget nässpray i världen kunnat åstadkomma.

Kranvatten och Dorigo Pinot Grigio 2005

Söndagsmorgonen anlände med strålande sol. Kallt ute och brasvärme inne. Böcker lästes i godan ro. Börek, omelett och sallad tillreddes. Lunchgäster anlände. Dryckesval avhandlades. Någon var bakfull, några skulle köra bil. Valet tycktes med ens självklart: vatten. Det är en fantastisk måltidsdryck, serverat direkt från källan kallt och friskt. Efter maten promenad i det kyliga och vinterklara vädret, med solen på glid ner mot Kullaberg och dramatiska blåsvarta molnformationer över Skälderviken.

På hemvägen, när det mörknade, körde vi genom ett plötsligt snöväder. Hemma i värmen en improviserad måltid: pasta da forno med conchiglioni, överbliven köttfärssås och en vit sås med parmesan. Den andra och sista pavan av friuliska Dorigo Pinot Grigio, inköpt under bacchanaliska former på vinfestivalen på Kronborgs slott, fick ledsaga rätten och söndagkvällen. Trevlig halmgul färg, fräsch doft (grapefrukt, måhända?) och överraskande rund, lite smörig smak tillsammans med syrligare toner och en lite citrusbesk eftersmak. Det kom förstås inte till sin fulla rätt i kombination med maten. Jag tror första flaskan fick ackompanjera en slätvar och det var mer i sin ordning.

På måndagkvällen fanns det några glas kvar till hämtpizzan. Den där Dorigos viner kan jag tänka mig att snoka upp fler av vid tillfälle.

Krabbkalas

På lördagen var det busväder med hagel, nollgradigt och en och annan åskknall. Byte till vinterdäck kändes tryggt inför motorvägsfärd norrut. Kvällen bjöd på födelsedagsmiddag i HIF:s hemstad, med varsin stor krabbkrabat åt gästerna att kalasa på. Till det ett par goda såser, samt ädelostpaj och lök/olivpaj. Vinet kom från Alsace, Jean Biecher Riesling 2005. Inget vin som gjorde så mycket väsen av sig, men som å andra sidan nöjde sig med att vara - och gjorde ett gott jobb som - andrafiol åt bordets övriga läckerheter.
Efter den superba efterrätten, mousse på vit choklad med limespetsad bärsås, serverades kaffe och en gammal bekant som jag knappt mindes att jag saknat: Mekong-whisky nyss hemflugen från Phuket. Reminiscenser av varma kvällar med drinkar på riswhisky och coca-cola blandades med gemytligt småprat innan det var dags att fortsätta än längre norrut till ett utkylt och inledningsvis föga insmickrande hus. Bäddning framför brasan och fullt pådrag i kaminen gjorde att kvällen till slut ändade lika trevligt som den begynt. Det känns som om vintern har anlänt.

Velenosi Montepulciano D'Abruzzo 2006

Efter en ovanligt körig arbetsvecka stod valet inför fredagskvällen mellan hämtpizza eller att röra ihop något snabbt. T o m de få metrarna till närmsta pizzeria (i hemstaden finns det alltid en pizzeria inom spottavstånd) kändes för långa, ett besök i livsmedelsaffären oöverstigligt så det blev att vända blicken inåt. I kylskåpet fanns en rejäl burk hemkokt kycklingbuljong som tillsammans med diverse rester fick bli en risotto som toppades med en smörklick och lite färskriven parmesan. Vinvalet blev en Montepulciano inköpt hos Simon Unna. Ett underbart okomplicerat vin som inte ställer några krav. Massor av bärdoft, hallon, blåbär och jordgubbar. Frisk, syrlig smak med en liten bitterhet mot slutet. Slånbär eller kanske krikon. Skulle passa bra till en tallrik med korvar och skinka. Säkert ett utmärkt pizzavin Så gott och så enkelt det kan vara att bli nöjd ibland.

Castello Guerrieri 2003 Guerrieri-Rizzardi

Efter en allt för snabb kvällsmat var det igår dags att packa ryggsäcken med det nödvändigaste inför den stundande UEFA-cupmatchen. Galatasaray - HIF i TV-soffan hos en god vän. Parmesan, Primadonna, Ciappe (tunna mördegskex som till formen påminner om iläggssulor) och ett passande ost/meditationsvin. Castello Guerrieri är, enl. säljaren på HJ Hansen/Vinspecialisten ett Amarone-liknande vin från en erkänd producent till ett i sammanhanget anständigt pris, c a 150 DKK . M a o som klippt och skuret för kvällens begivenheter. Druvorna till just detta vinet är dock odlade utanför Valpolicella, i Bardolino-distriket och därför klassas det som ett IGT. Supervenetianare skulle kanske någon säga. Castello Guerrieri görs till största delen av Corvina som torkats innan jäsningen. Det lagras på stora träfat. Oavsett tillvägagångssättet så var detta en sorglig flaska. Obalancerat, tunt och smaklöst. Den höga alkoholhalten (15%) slår igenom i en obehaglig spritsmak och det saknar helt längd. Priset är naturligtvis helt absurt, även en femtedel hade varit för mycket. Nu misstänker jag starkt att vinet normalt är bättre än såhär, att det handlade om någon slags defekt men det finns en uppsjö av bra Ripasso-viner i de danska snabbköpen för en dryg femtiolapp. Satsa på ett sådant.Kvällen räddades av HIF:s strålande insats.

The Evil One

I kväll var det dags för ett senkommet och improviserat Halloween-firande. Eller kanske snarare fira att denna pseudo-högtid är förbi för i år och kanske äntligen på väg bort. Eller så var jag bara sugen på en stark upplevelse. Oavsett vilket så öppnade jag en Bigfoot Barleywine style Ale från amerikanska mikrobryggeriet Sierra Nevada(www.sierraneveda.com). Bigfoot är ölvärldens monstertruck. Förmycket av allt innebär ju också ett slags absurd balans. Denna ale är som en Indian Pale Ale fast med mycket mer av allt. 10% alkohol, extrem beska och extrem fyllighet. Färgen är mörk bärnsten, lite som koncentrerad äppeljuice. Mer intressant upplevelse och förbluffande än gott. Mer mandomsprov än njutning. Lite av samma sensation och funktion som det supersalta eller sura godis man åt en gång i tiden. En 33:a är i mesta laget och det är inte lätt att hitta någon att dela med. 20 centilitersflaskor kanske vore något. Systembolagets tilldelning av årgång 2007 sålde slut snabbt. The Rover på 2:a Långgatan i Gbg brukar ha den på fat och en del andra pubar på flaska. Inget jag kommer att dricka ofta men ibland behöver jag påminna mig om att det verkligen var såhär det smakade (och kanske även bevisa min manlighet). Matchande musik är givetvis Roky and the Aliens och möjligen Monstertruck 5.

Middag hos Mor

Det finns ett rätt litet gemensamt kulinariskt arv när det gäller Sverige och Svenskarna. Vi har julmaten, påskmaten, möjligtvis (de kinesiska eller turkiska) kräftorna, köttbullar och några ytterligare rätter. Jag pratar rätter där de flesta av oss har en klar uppfattning om hur det ska smaka, där vi kan dela välgrundade uppfattningar. Det är mat som jag uppskattar, som nästan alltid är god (om den tillagats med omsorg) och som dessutom lämnar oss runt bordet ifred. Den kräver inte all vår uppmärksamhet utan vi kan spänna av, njuta och ägna oss åt samtalet. För mig är söndagsmiddagen en sådan klassiker som kan läggas till den ofullständiga listan ovan. Ett slags ritualiserat ätande , en måltid med sin egen liturgi som skapar trygghet, förutsägbarhet och ger ramar som man kan ut svängarna inom

I lördags (som ju var en röd dag och därmed kan passera som söndag) vankades det hane som det hette under min uppväxt. På andra håll i Skåne skulle man kanske säga tocke och på svenska ungtupp. Vi talar här om en 4 kilos best, helstekt i ugn i 4 timmar. Potatis. Gräddsås. Pressgurka. Rödkål. Brysselkål. Gelé. Sviskon. Stekta äpplen. Långsamt ätande, ombjudning både en och två gånger. Valet av vin till en sådan här salig blandning av sött, surt och salt är inte enkel. I lördags plockades en gammal bekant från förr fram. A Mano Primitivo i den skruvlocksförsedda nya årgången klarade uppgiften utmärkt. Ingen stor vinupplevelse men det behövdes inte.

Det självklara, förutsägbara och helt förträffliga efterrättsvalet blev en kryddig äppelkaka med gräddig vaniljsås. Till detta en Tokaj från 1990, som gjord för detta sammanhang. Efter kaffet var det nästan dags att duka fram kvällsmat. Ett förträffligt sätt att tillbringa en eftermiddag.

Conde de Valdemar Gran Reserva 1999

Hösthelg i Ängelsbäck med promenad över Grevie backar - där vi såg enstaka blommande vitsippor! - och sedan ner mot Skälderviken i solskenet. Hemma värmde solen in genom fönstren så att det knappt behövdes någon brasa förrän i skymningen. Då blev det å andra sidan snabbt kallt. Jag isolerade källarfönstret inför vintern, så att inte temperauren ska sjunka till skadlig nivå för vinerna.

Till lammsteken och potatisgratängen blev det Conde de Valdemar Gran Reserva 1999 (nr 12601), det andra impulsköpet från Burlöv. Fantasier om tempranillo och lamm hade följt mig sedan fredagsmorgonen när jag kikade på Muga på systemets hemsida, så det var följdriktigt. Under matlagningen hittade jag den sista slatten i den sista flaskan Mas Viló (det billiga priorat-vinet som var tillfällig nyhet för något halvår sedan), som blivit kvar sist vi var i huset. Det var fortfarande i stort sett drickbart och så var det snabbt slut på det roliga. Valdemar däremot var riklig och god till lammet, rätt så kraftigt och kärnfullt med en lite kärv eftersmak. Inte oangenämt mycket vanilj utan mer av frukt i doft och smak. I brasvärmen efter middagen bidrog det till en påtaglig och behaglig dåsighet.

Söndagkvällen innebar Lucinda Williams på Kulturbolaget och blaskig öl, inget att skriva hem till bloggen om. Man vet att man börjar bli gammal när man nostalgiskt minns ölkriget i skiftet åttio/nittiotal, när ölpriserna på krogarna sjönk ner mot 20-25 spänn för en stor stark. Nu är de uppe runt 45-50 kr. På KB har de små Staropramen för 46, medan en Hof från kran kostar 45 så det fick det bli. Någon för mycket, märkte jag när jag kom hem. Ännu mer kändes det så på måndagmorgonen, då jag på pendlartåget ångerköpt lovade mig själv en vit vecka. Och om jag fortfarande inte varit övertygad om min överkonsumtion blev jag det nu på kvällen. Då upptäckte jag att jag glömt ta ut den flaska Sileni sauvignon blanc, som jag innan konserten lagt på snabbkylning, ur frysen. Lätt fånget lätt förgånget. Flaskan hade inte sprängts och bitter till sinnes sitter jag nu här och väntar på att vinet ska tina, så att jag kan konstatera att det blivit förstört. Åt skogen med vit vecka.

Falernia Syrah Viognier 2006

Kvällen började inte så bra. Hemkommen efter inköpsrunda var jag sugen och började knapra nötter från Tasty House. Svårt att motstå, särskilt ostöverdragna makadamia- och cashewnötter. Resultatet som vanligt en vag illamåendekänsla och törst som inte släcktes trots stora mängder vatten. Inte bästa utgångsläget för att dricka vin - men fredag är fredag.
Dessutom hade jag redan korkat upp en flaska Falernia Syrah Viognier, inköpt i hastigt mod på systemet i Burlöv center. Där ser man vad Kronstams tips gör med konsumtionsmönstret. Vinet fick stå och dra en god stund (för att vara i detta hushåll), men när det kom i glaset var det som att släppa loss en aggressiv dofttromb i näsan. Min själs älskade ryggade nästan tillbaka och menade skeptiskt att det luktade piss och andra obehagligheter. Det är möjligt, men där fanns också andra, mer subtila aromer. Något obestämt som påminde om att köra nosen i jorden bland fuktigt gräs och kirskål. Efter tvekan tog älsklingen en sipp, men tyckte det var bland det jävligaste hon smakat. Bränd kola - nej tack! Och det första mötet vin/gom var i sanning omtumlande. Hur mycket smaker som helst och inga som smekte medhårs. Jordigt varma och läderaktigt stickiga toner om vartannat, med en pepprig och besk eftersmak som aldrig tycktes vilja ebba ut. Inget vin man slösippar, precis, och alltså inget som lämnar någon oberörd. Märkligt fascinerad fortsatte jag försöka komma underfund med det till det var dags att äta.
Tacos, med bra sting i guacamolen och salsan. Hur skulle det gå? Faktiskt ganska bra, vinet verkade lugna ner sig lite i matchen mot övriga kryddor. Efteråt fick smaklökarna ta igen sig lite innan jag utsatte dem för chilichoklad och mer vin. Då hade det luftat sig ytterligare och ackompanjerade chokladen riktigt bra - eller så var jag tillräckligt bedövad vid det laget. 14 alkoholprocent - nästan onödigt mycket - är inte att leka med. Den sista slatten i glaset sänder fortfarande ut en ångande doft, men smaken har dämpats och liksom smält samman till en stilla glöd. Det måste betyda att det är läggdags.

The Psychedelic Experience

Idag utnyttjade jag min sista föräldraledighetsdag. Efter fullgjorda plikter kopplade till allahelgonahelgen begav jag mig ut på en lång löparrunda. Av någon anledning hade jag valt Grateful Dead från 69 i MP3-spelaren. Ljuset idag var speciellt, lövens färger ovanligt intensiva. När jag efter en timme kom ned till stranden exploderade himlen i ett magist färgskimmer akompanjerat av ett stilla skvalpande. Vackert, omskakande, sinnesvidgande.



För att komma ner efter min upplevelse bestämde jag mig för att röra mig i kända trakter, i nördöstra Italien. Masi Toar 2001 (varunummer5330) delar huvuddruvan Corvina och ursprungsområde med Valpolicella och Amarone men här tillkommer 25% av den obskyra och uråldriga druvan Oseleta. Vinet är vackert violett till färgen. Doften innehåller russin och körsbär, efter en tid i glaset tycker jag mig även ana viol och tjära. Smaken är drygt medelfyllig och kryddig. Tanninerna är väl integrerade. Vinet smakar bättre ju längre kvällen lider (ett inte helt ovanligt fenomen) och återför mig varsamt till verkligheten med hjälp av fetaostfyllda nötfärsbiffar med paprika/tomat/vitlöksröra.

Fredagssurf

Så närmar sig helgen och dessutom har det varit månadsskifte med nysläpp på Systemet. Jag känner mig ganska oengagerad i detta, har knappt läst Kronstams genomgång i DN. Rhône-vinet för 188 kr (Alain Graillot 2005 Crozes-Hermitage) verkar ju fantastiskt, och enligt systemets hemsida också fantastiskt slut så klart. 7 flaskor i Östersund. Nå, ändå för dyrt kan den sura räven då muttra.
Kronstam fyndstämplar ett Syrah/Viognier-vin från Chile (Falernia, 99256) och Roy's Hill Cabernet Sauvignon Merlot (98007) från Nya Zeeland. De finns kvar på ett systembolag nära mig och låter ganska trevliga.
Som vanligt roar jag mig också med att kolla om det tillkommit något i den prisnedsatta listan. Där är ett Bordeaux-vin (Château de Reignac, nr 4350) som nu betingar det facila priset 116 riksdaler, och som det finns lite kvar av på olika håll i landet. Märkligt nog tycks man också ha hittat några flaskor 2101 Château la Bastide (nu 69 kr), enligt uppgift ska det finnas sex stycken i Gnesta. Fan vet. Jag beställde ett gäng för några veckor sedan, men den ordern kunde inte bolaget verkställa eftersom vinet vips tagit slut. Annars brukar de vara på hugget här på Södergatan i Helsingborg.
Muga Reserva (nr 12879, nedsatt till 116 spänn) från Rioja. "Smakrikt, kryddigt vin med fatkaraktär, inslag av torkad frukt, läder, lakrits och vanilj." Förstås. Men hur kul är det egentligen? Säkert bra att ha till en lammstek någon gång framåt påsk. Tämligen slutsåld, dock, svårt att veta hur mycket man ska lita på de där fem påstådda flarrorna på systemet i Nordstan.
Klockan tio kanske jag ringer Södergatan och lägger in en beställning.