Middag hos Mor

Det finns ett rätt litet gemensamt kulinariskt arv när det gäller Sverige och Svenskarna. Vi har julmaten, påskmaten, möjligtvis (de kinesiska eller turkiska) kräftorna, köttbullar och några ytterligare rätter. Jag pratar rätter där de flesta av oss har en klar uppfattning om hur det ska smaka, där vi kan dela välgrundade uppfattningar. Det är mat som jag uppskattar, som nästan alltid är god (om den tillagats med omsorg) och som dessutom lämnar oss runt bordet ifred. Den kräver inte all vår uppmärksamhet utan vi kan spänna av, njuta och ägna oss åt samtalet. För mig är söndagsmiddagen en sådan klassiker som kan läggas till den ofullständiga listan ovan. Ett slags ritualiserat ätande , en måltid med sin egen liturgi som skapar trygghet, förutsägbarhet och ger ramar som man kan ut svängarna inom

I lördags (som ju var en röd dag och därmed kan passera som söndag) vankades det hane som det hette under min uppväxt. På andra håll i Skåne skulle man kanske säga tocke och på svenska ungtupp. Vi talar här om en 4 kilos best, helstekt i ugn i 4 timmar. Potatis. Gräddsås. Pressgurka. Rödkål. Brysselkål. Gelé. Sviskon. Stekta äpplen. Långsamt ätande, ombjudning både en och två gånger. Valet av vin till en sådan här salig blandning av sött, surt och salt är inte enkel. I lördags plockades en gammal bekant från förr fram. A Mano Primitivo i den skruvlocksförsedda nya årgången klarade uppgiften utmärkt. Ingen stor vinupplevelse men det behövdes inte.

Det självklara, förutsägbara och helt förträffliga efterrättsvalet blev en kryddig äppelkaka med gräddig vaniljsås. Till detta en Tokaj från 1990, som gjord för detta sammanhang. Efter kaffet var det nästan dags att duka fram kvällsmat. Ett förträffligt sätt att tillbringa en eftermiddag.