Amarone

Juldagen är här och jag befinner mig i ett lätt däst tillstånd. Just nu är det paus mellan måltiderna och lite gymnastik på tangetbordet ter sig som en rimlig ansträngning.  Till annandagslunchen kom en lite speciell flaska på bordet. En gåva från en bekants bekant som känner någon i Verona-trakten som gör vin hemma på gården. Jag vet således ingenting om producent, årgång, druvblandning, odling eller annat.

Vinet är djupt mörkrött i färgen med violetta kanter. Doften domineras av mörka körsbär och blåbär. Här finns också en del torkad frukt och julkryddor. Det är ingen stor eller fullmatad doft som talar med versaler utan den är av den lite mera lågmälda sorten.

Smakmässigt så möts av ett vin som jag skulle säga ligger någonstans mitt i mellan en amarone och en recioto. Det är lite för sött för att funka till maten men ändå inte ett vin som passar till dessert. Däremot förträffligt gott att dricka utan matackompanjemang. Smaken känns till en början riktigt söt med mörka fullmogna körsbär. Syran ger balans och det fyller på med kanel och andra krydderier. Här är också något svårfångat som ger mig lite naturvinsvibbar I avslutning finns en tydlig bitterhet och distinkta tanniner.

Amarone come una volta var det någon runt bordet som sa. Hade jag haft en giltig referensram hade jag förmodligen nickat instämmande. Hursomhelst så är det en spännande vinupplevelse som å ena sidan känns väldigt ursprungtypisk men samtidigt är något alldeles eget.

Transmitting live from Mikkeller

Dags för juleferie och ett par veclor i Italien. Just nu befinner jag mig i Köpenhamn för omstigning och har några timmar att slå ihjäl på en lämplig bar. I år valde jag att slå mig ner på Mikkellers bar som ligger sju minuters rask promenad från Hovedbangården.

Första ölen blir Rogue Yellow Snow IPA och jag känner direkt att denna skulle jag kunna fortsätta att dricka. En riktigt besk men perfekt balanserad ale. Doften domineras av frisk humle med citus och tropisk frukt. Smaken är kraftfullare än vad doften antyder med kraftfull beska och god frukt.

Hos Mikkeller ska man naturligtvis dricka Mikkeller och det gör jag. Det får bli en snabbsmakning av julölssortimentet. Ris a la M'ale har en frisk, syrlig och "naturvinsaktig" doft. Smaken är rätt apart. Här finns ingen beska alls. Karamell och kryddor, sötma och syra. Riktigt kul jultolkning som skulle funka fint till ris aöa malta med körsbärssås.

Jag fortsätter med Mikellers Fra Til,  en julporter som man brukar kunna hitta i Systembolagets julölssortiment. Svart som synden. Serveras i ett glas som inget riktigt tillåter doften att komma loss. Mörka julkryddor och kaffe är det första man förnimmer. Det är det som dominerar smaken också. Här är grejen mest sättet som smakerna förmedlas på. Superb kolsyrning som  friskar upp och tillsammans med en bra syra gör att detta funkar utan att bli för tungt

Sista alen ut blir Mikkellers Santa's Little Helper. Den går i en belgisk stil. Kryddig, fruktig, försiktigt kolsyrad och stark. Skitbra.

Här skulle jag kunna bli sittande länge men börjar min avgång närma sig. Lyckas jag ta mig igenom Istedgade utan några missöden lär det dyka upp några inlägg om prosecco vad det lider. Några producentbesök är inbokade och de ska förhoppningssvis generera några upplysande inlägg. Tills dess önskar jag läsare och medbloggare God Jul och Gott Nytt År.

2009 René De Lacray Chablis 1er Cru "Montmains"

När jag provar en del viner blir det som att resa i ett okänt område utan förberedelser, utan karta och kompass men med en halvkass parlör som enda hjälp för att ta sig fram. Det blir ett speciellt sätt att uppleva världen på. Man har inget annat än de egna sinnena att lita på, inga tydliga refrensramar och man vet inte riktigt hur man ska tolka intrycken.  Så är det när jag dricker chablis. Jag har ingen aning om det är en bra chablis, chablis som den är ämnad att vara, bara om jag gillar den eller inte.

2009 René De Lacray Chablis 1er Cru "Montmains" är gulgrönt i färgen. Vinet är mycket aromatiskt med rik doft. Generöst med tropiskt frukt, citrus och äpple. Fattonerna är tydliga men ändå ganska  diskreta. Smaken är också den fyllig och rik. Den matchar doften precis. Mycket frisk syra. Fin avslutning med citrus, mineral- och fattoner.

Som sagt, jag har ingen aning om vad en chablis-konnäsör skulle tycka om dettta vin men jag kan ana att omdömet inte skulle vara helt utan invändningar. För min del är det här ett riktigt sympatiskt chardonnay-vin för en liten peng. Kostade 99DKK hos danska Superbest för ungefär ett år sedan.

2007 Marco Sambin Marcus

Så, dags att prova 2007 Marcus under lite ordnade former. För mig var det här vinet som verkligen stod ut när jag tillsammans med de närmast sörjande häromveckan provade vin hos Finn Klysner. Ett vin som inte var slankt, elegant eller lättdrucket och helt saknade klunkabilitet men som ändå pockade på min uppmärksamhet. Kanske var det rent utav så att det var just frånvaron av allt det som jag vanligtvis tilltalas av som fick mig att haja till.

Marco Sambin är inte vinodlare i åttonde generationen. Han är professor i psykologi vid universitetet i Padova. För ett antal år sedan köpte han en lantegendom i Colli Euganei, en nationalpark strax söder om Padova. På gården utbildar han blivande psykoterapeuter. Och så gör han vin med hjälp av vinmakaren Guido Busatto och Loredano Sinigaglia. Odlingen ekologisk, vingården omfattar 4 ha och den samlade årsproduktionen ligger på under 3.000 flaskor. Hela egendomen är nyplanterad med 9.000 rankor per ha.

Marcus är en bordeaux-influerad blandning gjord på 40 - 45% vardera av merlot och cabernet sauvignon och en mindre andel cabernet franc och syrah. Ett års lagring på en blandning av nya och ett-åriga barriquer. Hemsidan talar om att årgång 2007 var synnerligen besvärlig. Skörden var liten och på grund av det varma året så utsattes vinrankorna för vattenstress. Det resulterade i druvor som hade hög sockerhalt men inte uppnådde full fenolisk mognad och den årgång producenten är minst nöjd med.

Vi har alltså att göra med en svag årgång av ett vin i en stil jag vanligtvis inte gillar. Kan det verkligen vara något ? Jo, faktiskt. Det här fungerar lika bra hemma som hos Finn. Vinet är mycket mörkt och tätt i färgen. Doften är rik och maffig med både röda och svarta vinbär och skogsbär. Faten är framträdande men inte alls störande. Här finns en antydan till stall och läder och ett inslag av mynta.

Smaken är lite mer problematisk, åtminstone tills det kommer mat på bordet. Vinet känns lite spretig med söt frukt och synnerligen frisk syra vilket säkert är en spegling av det besvärliga året. Smakmässigt är det skogsbär i första rummet men det finns också en del vinbär. Distinkta, väl integrerade tanniner och fin eftersmak med bra längd.

Jag dricker vinet till entrecote, bernaise, gröna bönor och grovfritter. I det sällskapet byter vinet skepnad och gör jobbet med bravur. Syran är plötsligt inte det minsta jobbig utan helheten blir ytterst harmonisk. Jag ser fram emot att prova en mindre problematisk årgång. Kostar 275 DKK hos DWC Vin

2011 Domaine Barou St Joseph

Om det finns något som jag få okontrollerbara cravings efter så är det ung syrah. Jag älskar den där doften av våryster mörk bärfrukt som gärna får komma i följe med rökt fläsk, violer, peppar och mineraler. Om smaken matchar doften och dessutom höjer insatsen med rejäl syra och distinkta tanniner så är jag mer än nöjd. Det behöver inte vara så märkvärdigt bara de där grundläggande elementen finns där. Jag blir oftast nöjd med vad jag hittar i Crozes-Hermitage och St Joseph.

Domaine Barou är en liten egendom  som producerat vin sedan 1920 och bedrivit ekologisk odling i 35 år. Man har sju hektar i och i anslutning till St Joseph. Syrah är som sig bör huvuddruvan men man odlar också en del matsanne och viognier. 2011 Domaine Barou är domänets enklaste St Joseph. 80% av druvorna avstjälkas, kallmaceration i fyra dagar och 20 dagars fortsatt jäsning och maceration vid 30 - 32 grader. Lagring i åtta månader på mestadels använda barriquer.

Vinet går i en blåröd nyans men är inte riktigt så mörkt och tätt som jag väntat mig. Doften är förvånansvärt återhållsam men alla komponenterna finns där.  Svarta vinbär, björnbär, violer, peppar och lakrits är ju typiska komponenter i syrahdoft men jag saknar intensitet. Det här är på alla sätt trevligt men lite för nedtonat. Smaken funkar på ungefär samma sätt. Allt är där, på rätt ställe dessutom, men lite för nedtonat. Lite mer syra, lite mer frukt och lite mer tryck så hade jag varit helt nöjd.

Nu blir jag rätt nöjd ändå när jag vant mig vid just det här vinets uttryck. Smaken med ung bärfrukt och svarta vinbär på toppen, lakrits och mineraler är faktiskt inte dum alls. Bra längd, lite strävhet och en aningen bitterhet i avslutningen.

Vinets säljs av Emilie Vin och kostar 125 DKK

Osmica hos Benjamin Zidarich

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. När man besöker italienska vinproducenter blir det sällan som man tänkt sig. Oftast blir detbra mycket bättre.

När jag kommer in i den karsiska byn Prepotto på jakt efter Benjamin Zidarichs vinkällare är det näst intill omöjligt att hitta en plats att parkera bilen på.  Det finns bilar över allt. Några regelrätta parkeringsplatser finns det naturligtvis inte. Byn är byggd lång innan bilen uppfanns De lämpliga platserna är upptagna, de olämpliga också liksom de direkt farliga. Jag lyckas till slut klämma in bilen med två hjul i ett oroväckande djupt dike. Hur jag ska komma därifrån får bli en senare fråga.

Förklaringen till alla bilarna får jag när jag kommer fram till Benjamin Zidarichs hus. Jag kommer mitt i osmican. Eller osmizza som man säger på italienska. Osmica är en månghundraårig tradition i Carso som innebär att vinproducenter under åtta dagar per år får servera och sälja vin, charkuterier och annat egenproducerat utan att skatta för intäkterna.  Idag är osmican ett bra sätt att marknadsföra lokala produkter men också ett sätt att hålla gamla traditioner vid liv.

Hos Zidarichs är det här är viktig händelse. Man har byggt en professionell servering med uteterass och fantastisk havsutsikt. Serveringen används bara vid osmican, för representation och provningar. Det är mycket folk och hög stämmning i lokalen. Man äter, dricker och har roligt. Alla Zidarichs viner säljs glasvis och åtgången är god. Gästerna verkar främst bestå av folk från närområdet. Det snackas mer slovenska än italienska. Jag kan inte låta bli att tänka hur hela sammanhanget skiljer sig rätt mycket från de där Zidarichs viner numera vanligtvis serveras. Jag tänker också på hur Zidarichs viner ofta beskrivs som extrema och krävande. Här verkar vinerna mest uppfattas som lämpliga drycker att skölja ner ost och charkuterier med och Benjamin Zidarich ses som en riktigt duktig hantverkare inom en lokal tradition. Stoltheten, hos både producent och publik är inte att ta miste på. Att prova vinerna här är lite som att se vilda djur i frihet, i sitt rätta element. En helt annan upplevelse jämfört med att se djuren på zoo

Jag försöker hitta Benjamin bland allt stojet men ser honom inte. Jag frågar vid bardisken. Efter en stund dyker han upp och konstaterar korthugget att han känner igen mig. Tyvärr har han inte tid för någon längre sittning men erbjuder en tur i källaren. Vi börjar ändå med en tur ut bland vinrankorna, till den mest närbelägna vingården. Vin befinner oss c a 280 meter över havet. Carso är en kalkstensplatå som reser sig brant från den närbelägna kusten. Under ett tunt lager järnröd jord finns kalkstenen. Så ser nästan alla vingårdar i Carso ut.  När Benjamin tog över pappans verksamhet i slutet av 80-talet hade man bara ett halvt hektar, idag har man åtta. Årsproduktionen ligger på 20.000 flaskor

Vi ger oss ner i källaren. Benjamin berättar stolt att byggnationen tagit åtta år och allt arbete är gjort för hand. Det är verkligen en imponerande källare och jag börjar förstå och se ett mönster. Allt material som använts är hämtat från Carso, precis som den naturliga grottformen. Bygget är inte så storslaget spektakulärt som Edi Kantes utan det här är gjort på ett helt annat sätt  Det här är inte bara en vinkällare, det känns nästan som att vara i något slags förkristlig  helgedom. Pelarna som bär upp taket på första våningen är prydda med reliefer som skildrar de fyra årstiderna. Som ett tempel för att hylla naturen och Carso.

Någon riktig överblick av källaren får jag inte. Den är byggd i fem plan och det finns trånga gångar, smala broar, trappor dyker upp. Det här är en fascinerande plats. Och det är fascinerande att se Benjamin Zidarich i hans biotop. Jag har träffat honom ett par gånger tidigare. Då på Fri Vinfestivalen i Köpenhamn. Läs gärna om Jörgens inte helt framgångsrika försök att knyta kontakt. Här är han betydligt mera bekväm. Benjamin rör sig långsamt men metodiskt och han talar på samma sätt. Långsamt men med intensitet, självklart pondus och stor värdighet.

Vi fokuserar på vitovska under mitt besök. Zidarich producerar även malvasia och terrano tillsammans med små mängder sauvignon blanc och merlot. Vitovska är dock Carsos egen druva och den odlas inte någon annanstans. Vi provar 2011 som inte jäst färdigt, -Det här vinet arbetar fortfarande säger Benjamin förnöjt.  Även årgång 2010, som ganska snart ska buteljeras, provas. Benjamin är inte särskilt intresserad av att diskutera de tekniska aspekterna av arbetet utan vill att vi fokuserar på upplevelsen av vinet. Själv är jag så tagen av  helhetsupplevesen, av vinet-i-isitt sammanhang,  att mitt bidrag till samtalet förmodligen mest består av osammanhängande svammel. Men jag tror att jag förstår Benjamins hållning. Varför stycka upp upplevelsen ? Snacka vin med vinbloggare och diskutera de tekniska aspekterna med kollegor.

Efter guidningen i källaren så måste Benjamin  vidare men jag bjuds att stanna kvar uppe på terassen och prova mig igenom hela vitovska-sortimentet som innefattar tre olika buteljeringar. Den yngsta 2010 Vitovska är gjord för tidig konsumtion med kortare maceration och kortare tid på fat. Vinet säljs tyvärr bara lokalt. Riktigt trevligt vin, med uppfriskande citrusaromer och  kalkiga mineraler. Enkelt och opretantiöst men med tydligt ursprung.

Standard-vitovskan i årgång 2009, som ju naturligtvis är allt annat än standard har lagrats två år på ekfat av olika storlekar. Det här är det av Zidarichs viner som jag är mest beaknt med. Vinet är gult snarare än orangt och lite lätt beslöjat. Fascinerande doft med med citrus, aprikos och persika. Här finns en svårfångad blommighet och lite earl grey. Mycket tydliga mineraler.  Munkänslan är speciell. Vinet har hög densitet, är fylligt och nästan gräddigt. Frisk smak med citrus, stenfrukter och massor av mineraler. Riktigt lång eftersmak och en lätt strävhet.

2006 Vitovska Collection är en riserva som lagrats fyra år på fat och ett år på flaska vid provningstillfället. Det här är ett mycket speciellt vin med ett makalöst djup.  Verkligen en av mina största vinupplevelser.

Det kanske är överdrivet pretentiöst att tala om ett vins andlighet men det här vinet har något som inte låter sig fångas genom att skriva smaknoteringar. Naturligtvis har det med sammanhanget att göra, att det provas under just dessa, speciella förutsättningar och vetskapen om vilket arbete som ligger bakom.Det har också något att göra med territoriet, vad som utspelats sig här uppe genom åren med krig, förtryck och uppdelning mellan öst och väst och på senare tid avfolkning. Ett vin som Vitovska Collection, och naturligtvis alla Zidarichs övriga viner, är ju också en berättelse motstånd, uthållighet och kamp. Om att vissa saker är värda att kämpa för.

Jag får en tallrik med gårdens specialiteter, vilket måste vara dagens tredje. Hade det inte varit för att de bakar så gott bröd, gör makalös pasta, läcker polenta och en vansinnigt god skaldjursrisotto så hade jag nog kunnat tänka mig att gå in för LCHF. Nu blir det HCHFHA istället. Eller ett slags hedonistisk Hfg Everything-diet

Efter lite allmän förbrödring på osmican var det heller inget problem att få upp bilen ur diket och fortsätta till den genialiske ostmästaren Dario Zidarich. Men det är en annan historia. Helt klart är att jag ska återvända till Carso nästa sommar och då helt fokusera på detta området. Här finns flera högintressanta vinproducenter och massor av riktigt duktiga mathantverkare. Alla med en historia att berätta. Eller förmedla.

2004 Clot de L'Oum Saint Bart Vieilles Vignes

Jag började mitt bloggande under devisen "Irrfärder i vinet värld" men har på senare tid blivit allt mera stationär och stannat i nord(östra)-Italien med några kortare avstickare åt olika håll. Förmodligen ett ålderstecken och inget egentligt problem men samtidigt ska man kanske inte bli allt för bekväm- Det gäller att röra på sig medan man fortfarande kan...  Härom veckan ordnade jag en provning tillsammans med Ole Sörensen från Emilie Vin med ett helt annat fokus. Inget italienskt alls. Istället ett gäng sydfransoser och en amerikan (!!!)

Vinet som verkligen stack ut på provningen var Clot de L'Oums 2004 Saint Bart. Clot de L'Oum är en realtivt ny producent som drivs av paret Eric och Lèla Moné. Man köpte 15 ha vingårdar i Roussillon i mitten av 90-talet. 2001 var första årgången som släpptes. Produktionen är ekologisk sedan 2003 och man arbetar uteslutande med naturlig jäst. Vingårdarna ligger högt, mellan 400 och 600 m ö h och jordmånen är en blandning av schist, gnejs och granit.

Saint Bart Vieilles Vignes är en cuvee på lika delar syrah, grenache och carignan från 100-åriga stockar. Uttaget ligger på 15 - 20 hl/ha. Vinet har lagrats 15 månader på barriquer som användta en eller två gånger tidigare.

Vinet är mörkt purpurfärgat och nästan helt ogenomskinligt. Kraftfull men ändå nyanserad doft. Den domineras av fullmogna mörka körsbär som tar spjärn mot en fond av andra mörka bär, peppar, örtkryddor och mineraler. Jag kan föreställa mig att doften har varit betydligt mera intensiv och spretig. Nu har den hittat en perfekt balans och harmoni.

Smaken går i precis samma stil. Fylligt och kraftfullt med söta, saftiga körsbär, kryddigt och mineraliskt.    Bra syra och stadiga tanniner skapar god balans. Enda invändning är en aning bittra tanniner. Lång, god och kryddig eftersmak. Det här är helt enkelt skitgott.

Kostar 110 DKK just nu hos Emilie Vin vilket är ett klockrent fynd. Extra kul att kunna köpa ett perfekt drickmoget vin av hög kvalité.  Jag köpte en låda St Bart och en blandad med smakprover ur Clot de L'Oums övriga sortiment.

Vinbloggarträff I Köpenhamn

För ett par år sedan så plöjde jag igenom det mesta av Bodil Malmstens produktion. Eller plöjde förresten, jag läste med stor behållning. I en av böckerna, jag minns inte vilken på rak arm, så berättade hon hur hon testade sin sinnesstämning genom att berätta pingvinhistorian för sig själv. Skrattade Bodil inte åt den visste hon att hon var deprimerad.

 "En gammal dam hittar en pingvin på gatan. 
Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den.
"Ta den till zoo", säger tjänstgörande poliskonstapel.

En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan. 
"Jag trodde jag sa ni skulle ta den zoo" säger poliskonstapeln.

"Det gjorde jag också", säger damen.
"Och nu ska vi gå på bio."

För min del har bloggandet gått rätt trögt ett tag och jag har funderat en del på om det är dags att packa ihop och ägna mig åt något annat. Trots allt så har varken Roagna-nebbiolo, natur-beaujolais nouveau eller Philippe Gimels La Pierre Noir fått de kreativa juicerna att rinna till i sådan omfattning att det blivit några inlägg skrivna. Jag har hellre hällt upp ett glas till och skjutit bloggandet på framtiden.

I lördags utsatte jag mig för ett garanterat utslagsgivande försök, ett sätt att ta reda på sakernas tillstånd, en variant på pingvintestet. Ett gäng skånska vinbloggare sammanstrålade för en heldag med besök hos Finn Klysner och en djupdykning i hans italienska sortiment. Därefter en Barricadiero-vertikal på Ved Stranden 10 under ledning av Fabio Simoncini. Genererar inte det ett inlägg är det dags för Billigt Vin  att boka plats på den växande vinbloggskyrkogården var min tanke.

Det gick rätt snabbt för Finn att få mig på andra tankar. Och det var inte bara hans viner som hade en uppiggande effekt. Mannen besitter en enorm kunskap och har dessutom väldigt bestämda och välformulerade åsikter som han gärna delar med sig av. Ibland lite provocerande och burdust, alltid klart och tydligt, hela tiden intressant. Finn låter sig inte imponeras av ord, superlativ, trender eller poäng. Här premieras tradition, gott hantverk och kunnande. Okunniga skribenter, naturviner, det nya nordiska köket, sommeliere-skrået, självgoda vinkonsulter och en massa andra företeelser får en släng av sleven. När kritiken mot naturviner kommer från en person som har rätt mycket som förmodligen kan kategoriseras som naturviner i sortimentet blir den lite extra intressant. Samma sak när det gäller synpunkterna på barriquefrälsta konsulter från en som representerar många producenter som använder mycket ny ek. För mig blir Finns ibland väldigt kategoriska uttalanden paradoxalt nog något som ger nyanser.

Vi provade ett drygt dussin viner under tre korta timmar. Genomgående bra viner såklart, en del som bekräftade det jag redan visste men också några riktiga ögonöppnare. Om jag någonsin trott att jag hade bra koll på "det dolda Italien" eller det Italien som ligger lite utanför allfarvägarna så fick provningen hos Finn mig att tänka om.

Här ovan har ni några av mina favoriter. Hur de smakade kan ni läsa om hos Lessrof och Italienska viner. Kvällens vita för min del blev ju precis som för de andra Mianis 2009 Tocai Buri. När det gäller de röda så överraskade Albanis 1996 Vigne della Casona stort.  Jag har druckit bra viner från Oltrepó Pavese tidigare, även sådana med några år på nacken men det här var något extra. Fortfarande i fin form med pigg syra och strama tanniner. Vinet jag köpte med mig ett par flaskor av var  inte den 2006 Gattinara från Mauro Franchino som övriga valde. Istället satsade jag mina slantar på 2007 Marcus, en bordeaux-blandning från Colli Euganei och producenten Marco Zambin. Ett vin där doften sände ut varningssignaler om att det här inte var något för mig men smaken talade ett helt annat språk. Eller kanske ändå inte. Här finns massor med mörk frukt, kryddor o lakrits som väl egentligen speglar doften väl. Jag hade dock inte väntat mig den syran och, faktiskt, balansen. En upplevelse som väckte min nyfikenhet.  Borde inte gillat den men gjorde det ändå. Återkommer med rapport

Vi korsade Köpenhamn för att ta oss till vinbaren Ved Stranden 10 och nästan provning. Där hade Fabio och Mie från Cibi e Vini dukat upp för en provning av 10 årgångar av Auroras Barricadiero, från 2001 till 2010. Om den första provningen handlade om bredd så fick vi nu en möjlighet att gå på djupet och följa Auroras topptappning från svarvitt till färg, från montepulciano-dominerad blandning till varietalvin. Vi fick en 01:a som nog befann sig på vad Carlo Merolli skulle kalla Sunset Boulevard medan en annan flaska bjöd på dansk ostbutik och tuffa tanniner. 02:an var elegant med Aurora-mått mätt och blev tillsammans med andra jämna årgångar som 04 och 06 mina och de flesta andras favorit.
07 och 08 har jag provat flera gånger tidigare och jag gillar båda, var och en på sitt sätt. Årgång 2009 är   drängigt burdus i sin framtoning men med massor av rustik charm.

Sammantaget en alldeles utmärkt trevlig heldag i Köpenhamn, med både nya bekantskaper och kära återseenden och då snackar jag inte om vinerna. Lusten att både dricka och prata vin har återvänt.
Stort tack till Finn, Fabio och Mie.

2009 Ronchi di Cialla Rosso

“ The best wine and food experiences lay upon values I also search for through my music. 

I love when the music tells about something real, straightforward, pure in a sense, communicating it with simplicity. To the virtuous I prefer the genuine.” Ludovico Einaudi

Citatet ovan dök upp i mitt huvud någonstans efter första fjärdedelen av en flaska 2009 Ronchi di Cialla Rosso. Vinet är Friulien-producentens instegsvin, en anspråkslös 50-50-blandning av schioppettino och refosco dal peduncolo rosso. Det har jästs och, till största delen, lagrats på ståltank. 20% av vinet har fått en vända  på använda barriquer. Druvorna kommer från vingårdarna Cjastenet och Roncjs på 150 - 200 meters höjd över havet.

Vinet är djupt och tätt mörkrött med violett kant. Doften är till en början lite skumt reduktiv men det vädras bort efter några timmar på karaffen. Framträder en synnerligen lyckad förening av de två friulanska storheterna. Här finns typiska schioppettino-komponenter som mörka skogsbär, peppar och paprika som möter refoscons virila körsbärsfrukt och viol. Vad som bidrar till mossan och de varma kryddorna vet jag inte. Det här är rejält, ruffigt, rustikt och så omisskänligt norditalienskt. Här befinner jag mig verkligen på mammas gata.

Men detta är ett vin att dricka snarare än att sniffa på. I och för sig är skillnaden inte så stor för smaken levererar precis det doften lovar men sättet den gör det på. Vinet är drygt medelfylligt, med frisk syra och totalt fjäskbefriad frukt. Det öppnar upp med skogsbär helt utan sötma sedan fyller det på med körsbär och syrliga plommon. I avslutningen dyker det upp en god kryddighet och rost. Tanninerna är på plats, distinkta men inte oborstade.

Det här är ett enkelt men inte simpelt vin som verkligen berör mig. Genuint snarare än virtuöst.  Och skitgott !

Läs mer om producenten här och här.

Cibi&Vini säljer för 104 DKK. Mitt tips är att plocka ihop en låda med två rosso, en ribolla nera, en ribolla gialla och två Cialla biancha. Tänk bara på att lufta ordentligt.  

2010 Meinklang Blauburgunder

 En av mina absoluta favoritvinhandlare är Ole Sörensen och hans Emilie Vin. Oles sortiment bjuder inte på de allra mest spektakulära grejerna men har stor bredd, genomgående hög kvalité och oftast mycket bra priser. Här finns mycket att välja på i bekväm prisklass mellan 75 och 150 DKK. I princip alla viner är ekologiska eller biodynamiska. Ole handlar med viner han gillar och han verkar dessutom gilla att handla med viner. Ett besök  brukar innebära att ett stort antal flaskor öppnas och provas.

2010 Meinkland Blauburgunder går i mörk tegelröd nyans.  Doften tar tid på sig att komma igång. Först är det mest kokta grönsaker, höstlöv och pinot-kryddor. Med lite tid kommer frukten igång och kompletterar doftpaletten med allehanda röda bär. Här finns jordgubbe, hallon, smultron och körsbär. Återhållsamt men klart sympatiskt.

Till en början känns smaken som en riktig fjäderviktare. Jag uppfattar vinet som väldigt lätt och mjukt. Syran är mycket frisk och jag märker nästan inga tanniner alls. Efterhand börjar jag ana en extra växel. Vinet känns fortfarande lätt och slankt men har en väldigt fin och förvånansvärt intensiv eftersmak. När man svalt en klunk så lyfter syror och alkohol (13%) fram en varm våg med röda bär och kryddor som verkligen ger vinet en extra dimension.

Jag provade 09:an för ett tag sedan och den var minst lika bra. Jag tror att båda årgångar finns att tillgå för 85 DKK.

Vinet dracks till canderli allo speck i buljong och rejält med parmesan och det är en kombination jag definitivt kommer att återanvända.

Hälsning från vilsegången vinbloggare

Jag hade helt missat Billigt Vins femårsdag - det är väl ännu ett tecken på hur frånkopplad jag varit på senaste tiden. Jag ser också att bloggen passerat sitt TUSENDE inlägg. Det tycker jag nästan är mer remarkabelt än att vi hållit på att skriva om vin ett halvt decennium.

Det är sant som Ingvar skriver, Sorgenfri-projektet tar en ansenlig mängd tid i anspråk och flyter ut i sidoprojekt som vandringar, föreläsningar, artikelskrivande, nya bekantskaper och så vidare. För första gången på tjugo år har jag börjat fundera på att vidareutbilda mig eller styra om mitt yrkesliv. Tänk vad en liten sketen blogg kan göra - men det är med all säkerhet något alla ni enträgna vinbloggare som läser detta känner igen er i.

Det faktum att sådant börjar hända som en konsekvens av bloggandet har nog helt enkelt att göra med passion - hur man sen kan bli passionerat intresserad av ett gammalt nergånget industriområde är förstås en annan fråga. Men återigen, det där vet ni andra bloggare hur det fungerar, om än det handlar om passionen för en obskyr druva från ett obskyrt område eller något annat.

Passion, ständigt fördjupad kunskap och interaktionen med läsarna - det är väl där kärnan till att fortsätta blogga går att hitta. När jag nagelfar mina skriverier på Billigt Vin - och jämför med andra vinbloggares - är det helt klart på kunskapssidan jag fallerar mest. När nu det svenska vinbloggandet har några år på nacken är det solklart att dess stora fördel och existensberättigande ligger i ett initierat och envetet utforskande av allt det som det inte skrivs om i andra medier. Inte minst - kanske till och med främst - gäller det det som Ingvar framhåller, nämligen dimensionerna bortom smaknoteringarna och de tekniska beskrivningarna, det som handlar om passionen och filosofin hos de vinproducenter han letar upp och besöker.

Där har jag inte så mycket att komma med och inte riktigt den passion som krävs för att kunna ha det. När det redan skrivs så mycket om vin bör det som publiceras uppnå åtminstone någon intressenivå. Måhända invänder någon att bloggandets själva idé är att kunna skriva om precis vad som helst, utan ambitioner eller pretentioner. Jag tänker ofta på en diskussion jag hade med Ingvar för länge sedan, om ordet pretentiös. Jag dissade en eller annan artist med att han/hon var just pretentiös. Ingvar menade att ordet pretentiös har fått oförtjänt dålig klang. I sin bästa bemärkelse innebär det att ha höga anspråk på sitt uttryck. Fram alltså för fortsatt pretentiösa vinbloggar! (Som fortsatt blir en nagel i ögat på pretto-pretentiösa och pseudokunniga vinskribenter.) 
 
Jaja, en jävla massa ord och alldeles nykter också, vilket sällan varit fallet när jag gjort inlägg på Billigt Vin tidigare. Faktiskt har jag försökt minska min alkoholkonsumtion något på vardagar. När sedan helgen kommer är jag oftast så sugen att jag inte har en tanke på att planera drickandet för att det ska mynna ut i ett inlägg. Det är ytterligare ett skäl till att jag aldrig kommer att kunna bli någon vinskribent - jag har aldrig kunnat nöja mig med att spotta och sen blir jag ofta för full för att kunna skriva något.

Nu har jag dessutom märkt att jag utvecklat en förkärlek för att dricka vodka och rom med massor av is, det kan vara riktigt kul men inte något som kvalar in för ett inlägg på Billigt Vin precis. Däremot funkar det ganska bra när jag skriver om stadsplanering (tycker jag själv åtminstone).

Alltså: istället för att som Ingvar hamna längre ut i tassemarkerna håller jag mig alltmer i mittfåran, vilket även det gör att rättså lite jag dricker känns så angeläget att skriva om - återigen i jämförelse med vad Ingvar och andra vinbloggare lyfter fram. Fast det är klart, min mittfåra stavas i stort sett Cibi e Vini - kommer jag på i samma stund som jag skrev det - och det säger väl något om vart de här åren med Billigt Vin har tagit mig och hur referensramarna flyttat på sig. Det jag dricker är numera, helt enkelt, det som andra bloggare snokat upp och rekommenderar. 

Hm. Tänk om jag skulle korka upp en av de där flaskorna av Cascina 'Tavijns Barbera d'Asti Superiore som jag fick med mig en låda från Fabio sist, och till och med skriva en bit om det? Nej, det får bli en annan gång. Dessutom har Italienska viner sagt det som behöver sägas här.   

Britt Karlsson och Per Karlsson "Vinet och Miljön -Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt"

Jag har läst Britt och Per Karlssons bok "Vinet och Miljön - Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt". Boken har två huvuddelar. Den första delen reder ut begrepp som ekologisk, biodynamisk och naturlig. Man går igenom vad de olika förhållningssätten innebär, likheter och skillnader i hur man hanterar olika typer av problem. Detta sätt att närma sig ämnet tycker jag är ett utmärkt angreppssätt. Inga direkta nyheter och heller ingen nöjesläsning men klart, tydligt och någorlunda lättbegripligt.

I bokens andra del får en rad odlare komma till tals och berätta om hur de arbetar och vad som fört dem dit. Den delen är betydligt mera underhållande och väcker verkligen min lust att boka in en resa till Frankrike. Trots det är det andra delen jag har flest invändningar mot. Författarna talar om att urvalet är starkt begränsat och präglat av att de bor och verkar i Frankrike.  Här tycker jag att man antingen borde ha fokuserat helt på Frankrike och struntat i övriga världen eller gjort ett mera rättvisande urval. De två italienska producenter som får en närmre presentation är Fattoria Poggerino från Chianti och Gulfi från Sicilien. Ytterligare ett antal nämns vid namn men många, verkligen framstående producenter lyser med sin frånvaro. Jag tycker heller inte att provningsanteckningarna tillför något.

Sammanfattningsvis tycker jag att "Vinet och miljön" är väl värd att läsa. Den hade kunnat bli ännu bättre om författarna hade bidragit med mer egna reflektioner och tankar. Bokens andra del hade vunnit på att antingen bredda eller fördjupa urvalet.


Funderingar jag sitter med efter att ha läst "Vinet och miljön" handlar inte så mycket  om boken. Snarare känner jag mig rätt trött på certifiering och etikettering  och undrar om det verkligen behövs. Och i så fall vem som har behovet. Kanske behovet är störst hos den som certfierar ? Möjligen är certifiering viktig för den som har problem med tilliten. Och i sådant fall, vem certifierar och kontrollerar certifierarna ? Jag tror också att det är en fråga som är mera angelägen för stora producenter än för små. Många producenter som jag besökt och talat med är inte särskilt angelägna om att certifiera sig. De menar att öppenhet och nära samarbete med kunder och återförsäljare, och den personliga hedern, är en bättre garanti för bra produkter än sporadiska besök från något certifieringsinstitut.

Mer info om boken står att finna på BKWines hemsida

2007 Lichtlé Gewürztraminer Tradition

Jag brukar gilla viner som bjuder lite motstånd, som vågar vara besvärliga, har integritet och käftar emot. Eric Lichtlés 2007 Gewürztraminer Tradition är inte ett sådant vin. Här har vi ett vin som är helt inställt på att bereda ren, skär njutning och glädje åt den som dricker och som går i land med det.

2007 Gewurztraminer Tradition är guldgult i färgen. Doften är fullpackad med godsaker utan att bli överlastad, tung eller överdrivet parfymerad. Det tar inte många sekunder att känna igen druva och ursprung även om det här är en högst personlig gewurztolkning. Här finns druvor och kryddighet men frukten drar mer åt citrushållet än åt det exotiska.

Det här är en balanserad gewürztraminer. Alkoholen klockar in på i sammanhanget rimliga 13.5%.  Smaken följer aromerna precist. Kryddor, druvighet och citrusfrukter i olika skepnader. Syran ger fräschör och ett riktigt lyft åt smaken. I avslutningen dyker det upp lite grapebeska. Fina grejer och ett suveränt matvin när vi gör ett taffligt försök att laga thailändskt.

Det här var utan tvekan den bästa flaskan av sex. Tyvärr även den sista. Det hade varit kul att kunna följa vinet ytterligare några år. Just nu är det årgång 2009 som finns till försäljning och den kostar c a 70 DKK vid köp direkt från producent. Jag hoppas att Eric dyker upp för en julleverans. Information om man beställer , sortiment och ungefärliga priser hittar du här

Billigt Vin fyller fem

Häromdagen fyllde Billigt Vin fem år. Det blev jag medveten om först i. Firandet genomfördes ändå på rätt dag. Omedvetet men på något sätt ändå passande. Flaskorna kan i någon mån spegla i vilken riktning fem års vinbloggande fört mig. 

Det kan väl vara på sin plats med några reflektioner kring hur det som började med flaska barbera och  ambitionen att ta reda på vad jag tycker och tänker om vin har lett till fram till ovanstående flaskor. Hade jag varit medveten om att det faktiskt handlade om ett fem-årsjubileum hade jag kanske valt lite annorlunda men i grund och botten tycker jag att de druckna flaskorna ger en bild av var jag befinner mig med mitt vinintresse idag.

När jag och Jörgen började blogga var vi såklart influerade av Finare Vinare och Frankofilen. De båda öppnade våra ögon för en annan vinvärld än den som förmedlades av de etablerade vinskribenterna. Det handlade om nya upptäckter men ännu mer om ett annat sätt att förhålla sig till sitt vinintresse. Ett förhållninssätt som åtminstone jag kände mig hemma i. Samtidigt så förskräckte prislapparna på en del av vinerna som provades. Någonstans fanns också en syn på vin som förmedlats av en gemensam bekant och som skilde sig rätt mycket både från det som förmedlades via vinskribenter och det vi läste på bloggarna . Å ena sidan var bekanten en obotlig romantiker och en bon vivant av stora mått, å andra sidan menade han att det  här med vin inte behövde vara så jävla märkvärdigt så länge som det fanns i tillräckliga mängder.  När inte pengarna räckte till bättre viner så fick det som dracks laddas med en stor dos entusiasm och smakerna lyftas med några rejäla skrönor. När sedan Robertson dök upp i minnet så hade bloggen ett namn och jag något slags idé att hänga upp mitt sökande på.

Från början ägnade jag mig mest åt irrfärder i vinets värld. Jag visste inte riktigt var jag började utan det var ett rätt förutsättningslöst och ofokuserat sökande som gav material till bloggen, ofta med ett lite ängsligt sneglande på vad som hände på andra bloggar.  Efter några månaders bloggande hamnade jag och Jörgen på en slovensk vinfestival i Helsingör och det fick stora konsekvenser.

Här stötte vi för första gången på termer som maceration, naturligt vin och oranga viner. Vi blev också verkligen medvetna om att det inte handlade om att "bara göra vin" utan att en producent har en massa val att göra, val som betyder något och som får konsekvenser. Både för vin, vinmakare, konsument och, om man vill hårdra det lite, för omvärlden i stort. Jag tror också att det var här som det väcktes en fascination för producenter som väljer att gå lite mindre upptrampade stigar. Det var här som vin verkligen blev något viktigt för mig. Jag började förstå att vin kan vara mer än en dryck och ett njutningsmedel.

Producenterna vi mötte var bl a Marian Smicic, Sutor, Klinec och Uros Rojac. Producenter som vi senare kom att besöka och som dessutom ledde till kontakter med andra, likasinnade producenter. Jag tänker fortfarande på Uros Rojacs profetiska visdomsord från den där januaridagen 2008. "Once you try wines like these there is no turning back".

På Helsingörsfestivalen träffade jag en annan person som har betytt väldigt mycket för inriktningen på mitt drickande och på mitt skrivande. Stefan Jensen, mannen bakom importfirman Winewise och senare även vinbaren Terroiristen, har introducerat mig för en lång rad mycket spännande producenter. Han har hjälpt till att ordna  flera intressanta vingårdsbesök som knappast  blivit av utan hans hjälp. En bra hjälp i ett läge där det faktiskt började kännas som om det inte fanns någon väg tillbaka Det var genom honom som jag kom i kontakt med Fulvio Bressans viner vilket i sin tur satte ordentlig fart på mitt intresse för Friuli-Venezia Giulia, ett intresse som mer än något annat satt sin prägel på Billigt Vin. Genom att fokusera på ett rätt smalt område fick jag något att relatera till och det blev  enklare att förstå även sådant som hände på annat håll i vinvärlden.   Jag började hitta folk som arbetade med liknande värderingar och metoder på annat håll. Två synnerligen goda vägvisare i världen utanför Friulien är Patrik och Patric från Italienska Viner respektive Vinosapien. Utan råd, tips och vägledning från dessa båda herrar hade min vinvärld varit bra mycket torftigare.

På senare tid har jag också börjat fundera hur stort mitt vinintresse egentligen är. Vinböcker som enbart behandlar de tekniska aspekterna av vinmakande ids jag inte läsa längre, strikta smaknoteringar har jag fått nog av och årgångstabeller har jag slutat titta på. Vad som händer på vinfronten utanför Italien, Frankrike, Tyskland och Österrike engagerar mig inte längre. Såvida det inte gäller Georgien, Slovenien, Kroatien och kanske i någon mån Portugal förstås. Något tre-betygsprov i Munskänkarnas regi kommer jag definitivt inte att bry mig om. Jag vill ha djup, inte bredd. Det som framförallt fascinerar mig nu är idéer och tankar. Varför gör producenten det han eller hon gör, hur kommer det sig att en barrique blir så mycket mer än ett kärl för lagring av vin ? Vad gör viner vi dricker med oss ? Osv,   osv. Frågor som kan föra en lite utanför en snäv tolkning av vad vin och vinintresse kan betyda.

Någon kanske undrar var min medbloggare Jörgen tog vägen ? Det gör jag med. Förhoppningsvis dyker han upp igen vad det lider. Den som saknar Jörgens bidrag på Billigt Vin kan ta del av hans skriverier på Norra Sorgenfri Nu


När jag läser vad jag skrivit ser jag att det kan se ut som jag tror att det är en samling slumpartade händelser som fört mig dit jag befinner mig nu. Det tror jag inte. Jag är egentligen inte det minsta förvånad över att ha hamnat långt ute i marginalen. Där hamnar jag nästan alltid, oavsett sammanhang,  och trivs bra med det. Jag gillar inte trängsel.

2007 de Tarczal Marzemino di Isera Husar

När jag öppnade de Tarczals toppmarzemino häromkvällen hade jag tänkt att skriva något om de dolda skatterna i Carlo Merollis sortiment. Sortimentet bortom extremt sympatiskt prissatta baroli och brunelli,  
läskande lambrusco och elegant pinot nero.  Sortimentet där man kan hitta stolta lokala specialiteter gjorda för funka till mat snarare än att imponera. Bra bruksviner med en rejäl dos personligt uttryck. Carlo han dock före och lanserar i senaste veckomailet 2009 Marzemino di Isera Husar som scoop.

2007 Marzemino di Isera Husar är mörkrött och tätt med ett violett inslag. Doften är mycket särpräglad och liknar inte riktigt något annat jag provat.  Den är syrlig, frisk och man förstår Här finns en blommig komponent, marasca-körsbär, violpastill, jord och kött.

Smaken är medelfyllig och mycket frisk. Rejäl, rustik och omisskännligt italiensk. Marascakörsbären går igen tillsammans med lingon, jord, viol och en kanelaktig kryddighet. I avslutningen finns en del bitterhet , friska syror och mjuka tanniner.

Inga djupsinnigheter men ännu ett kul matvin med stor personlighet.  Ytterligare ett exempel på hur otroligt mycket spännande det finns att hitta om man söker sig lite utanför allfarvägarna. Varför inte  testa något nytt och komplettera nästa barolobeställning med några flaskor marzemino ? Spännande druva och Carlo har flera alternativ att välja på

2010 Alain Grillot Crozes-Hermitage

Det finns väl ingen större anledning att göra några  utläggningar om fenomenet Alain Graillot och hans Crozes-Hermitage. Jag har dock aldrig druckit något av hans viner  förutom en och annan provningsskvätt. Det hade jag väl egentligen inte tänkt göra nu heller men när jag i fredags motvilligt tvingades till ett bolagsbeök för att handla en födelsedagspresent så upptäckte jag till min förvåning att det fanns flaskor kvar. Det bar sig inte bättre än att några av dem hamnade i min plastkorg.

2010 Alain Graillot Crozes-Hermitage ser verkligen ut som en ung syrah ska göra med en tät, mörkt blåröd färg. Doften är också ett skolboxexempel. Ung och lite bångstyrig så bjuder den på en väldig massa olika saker. Björnbär och körsbär, rökt medwurst och bacon, kryddor, viol och lakrits samt en del fattoner. Lite spretigt och ofokuserat men med en charm som verkligen tilltalar mig.

Naturligtvis är smaken samma andas barn. Det är mycket som händer här. Kokar man ner upplevelsen till väsentligheter så handlar det om ett drygt medelfylligt vin med rejäla syror och strama tanniner. Nu har vinet rätt mycket frukthull med björnbär och svarta vinbär som ger omedelbar drickglädje. Där bakom så finns struktur för en lång och ljus framtid. Det brukar ju sägas att syrah ska drickas riktigt ung eller lagras länge. För min del är det drick nu som gäller med just det här vinet och det kommer att bli påfyllning.

Vintankning

Jag gillar att dricka vin och att äta. Jag gillar det ännu mer när jag får göra det tillsammans med någon som delar mitt intresse. Någon som inte tycker det är det minsta inkrökt eller udda att reflektera över hur mycket ek som är för mycket och tanninstrukturen hos verduzzo. I går uppenbarades sig ett sådant tillfälle när jag strålade samman med JC från Vintankar för att dra några korkar, dricka och prata vin. Vi började med att prova blint.

Vi börjar med ett vitt vin som är guldgult i färgen. Till en början nästan doftlöst och där finns inte mycket som väcker mitt intresse. Smaken är också tillknäppt och moderat syra. Efter en halvtimme händer det saker. Doften vecklar ut sig med fina blommiga aromer och gröna äpple, citrus, tropisk frukt och nötter. Smaken växer också en storlek och blir till något riktigt spännande. Medefylligt men rikt med äpplen, citrus, honung och nötter. En liten lätt strävhet i avslutningen och lång eftersmak.

Vinet är 2009 Ronchi di Cialla Cialla Bianco gjort på 60% ribolla gialla, 30% verduzzo och 10% picolit. Det har lagrats ett år på barrique. Jag provade 08:an förra sommaren när jag besökte gården. Då fokuserade vi på en schioppettino-vertikal och de söta vinerna. Trots det gjorde vinet stort intryck på mig men jag lyckades inte hitta något förrän Cibi&Vini plockade hem det. Kostar 140 DKK.

Nästa vin är riktigt mörkt i färgen. Tätt, tätt och nästan svart med lite violett kant. Doften är ett slags antites till ett Billigt Vin. Det första som slår emot en är doften av dyr ek, mörk choklad och exklusivt kaffe. Det finns blåbär, björnbär, mörka körsbär viol och tjära. Mastigt och fullmatat. Min funderingar pendlar efter en kort avstickare till nordöstra Spanien mellan Valpolicella och någon modern toskanare. Smaken dundrar på med samma bombasmer. Massor av frukt i centrum, massor av annat gott, frisk syra och rejäla tanniner. Jag kommer på mig själv med att till en början motvilligt gilla vinet och sedan kapitulera. Det här är mycket, kanske för mycket men så eget och så speciellt att jag bara kan nicka instämmande. Riktigt gott och kul men vad tusan är det ?

Jo, 2008 Marion Teroldego. Det finns en del teroldego utanför Campo Rotaliano och rankorna stammar från Elisabetta Foradori. Facit talar om en tredjedel torkade druvor 30 månader på ny ek. Vinet finns i beställningssortimentet men verkar vara slut i nuläget.

Vi avslutade med att öppna en flaska 2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti och det var direkt öronbedövande bra med sirlig elegans, relativ lätthet, struktur och hög intensitet.

Sammafattningsvis tre riktigt bra viner på tre timmar. Jag måste erkänna att morgontimmarna var lite småtunga. Det måste bero på eken.

Apropå Marion, här finns en matchande namne

Vin, Kvinnor och Fabio

Vi fortsätter att bombardera lokalbefolknings smaklökar och försöker vidga deras sinnen med lagom annorlunda upplevelser och Billigt Vin. Projektil nummer ett var Fulvio Bressan i juni. Den följdes upp av Eric Lichtlé i augusti. För den tredje attacken valde vi en mjukare linje och plockade hit Fabio Simoncini från Cibi&Vini med en sextett viner producerade av kvinnliga vinmakare. Till det ett urval delikatesser ur Cibi&Vinis sortiment.

Upplägget är enkelt. Prova sex viner, prova om det du gillar så länge vinet räcker, ät gott och ha kul. De höga pretantionerna lämnas hemma. Ambitionerna sträcker sig inte längre än att ha kul. Provningen är över när siste man går. För min del är det här det roligaste jag gjort i vinprovningsväg. Publiken har varit en blandning av allt ifrån inbitna vinnördar till allmänt nyfikna. Fördomar om att naturviner skulle kräva tillvänjning eller vara svårbegripliga har fått sig en rejäl törn. Själv tycker jag att det vilar något nästan poetiskt över situationen när en parant dam ber om en tredje påfyllning av Foradoris amforalagarde nosiola.

Vinerna som provades var

Elisabetta Foradori (Trentino)
Fontanasanta, Nosiola Vigneti delle Dolomiti Igt 2010

Arianna Occhipinti (Sicilia)
Il Frappato Sicilia Igt 2010

Alice Bonaccorsi (Sicilia)
Valcerasa, Etna Rosso DOC 2007

Michela Carlotto (Alto Adige)
Di Ora in Ora, Lagrein Alto Adige DOC 2009

Nadia Verrua (Piemonte)
Barbera d’Asti Superiore DOC 2007

Elisabetta Dalzocchio (Trentino)
Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti Igt 2008

Och menyn


Cannelloni med ricottaost, kød og krydderurter i tomatsovs

Grillede aubergineruller med skinke og ost serveret med ovnstegte
peberfrugter

Pancetta med svampe, porre og persille serveret med grillede marinerede squash

Aubergine skiver i lag med tomat og ost

Capocollo – tørret nakkefilet

Speck – tørret røget bov

Fennikelpølse – toskansk specialitet

Branzi – komælks-ost fra Lombardiet

Pecorino – fåremælks-ost fra Sardinien

Kronärtskockssoppa med rödbetsbröd

Kaffe eller té med lavendelskorpor


Vinerna var precis så bra som förväntat. För mig blev kvällens vin Elisabetta Dalzocchios Pinot Nero. Spännande och komplex doft. Slankt, friskt med bra bett i tanninerna. Lite mer struktur än vad jag vanligtvis hittar i pinoter från Trentino/Alto Adige. En annan ögonöppnare var Michela Carlottos Lagrein. Nästan svart i färgen med massor av charmig primära fruktaromer, lakrits och violer. Smak med rejält frukthull, fin syra och distinkta tanniner.  Jag ser verkligen fram mot att få prova hennes pinot nero. De andra vinerna var inga nyheter men var lika bra som de brukar vara.

2009 Edi Kante Malvasia

I våras provade jag Edi Kantes 2009 Malvasia för första gången. Jag hade plockat med mig tre av Edi Kantes viner till den skånska vinbloggarträffen i Helsingborg (läs här , här eller här). Vinerna var då nytappade, nyanlända och omedgörliga. Naturligtvis var det klantigt av mig och inget av de tre Kante-vinerna gjorde något större intryck på provarna.

När jag besökte Edi Kante i somras så blev det tillfälle att prova om och det var en helt annan upplevelse. Ikväll blev det dags att testa på hemmaplan. 2009 Malvasia är ljust guldgult i färgen. Till en början är det något reserverat men med lite luftning så vecklar doften ut sig. Vinet är aromatiskt men med bevarad värdighet och elegans. Det finns en diskret blommighet, svala citrusaromer, äpplen och kritiga mineraler. Smaken bjuder också på läcker citrus, gröna äpplen, en touch friska päron och mer av de kritiga mineralerna. Frisk syra och lång eftersmak.

Trots att druvan har stark lokal förankring så måste jag ändå understryka att här är det mer ursprunget än druvan som talar. Såhär ska Carso smaka. Druvsorten märks mest som en accent.

Vinet finns hos Atom wine för 159 DKK