Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. När man besöker italienska vinproducenter blir det sällan som man tänkt sig. Oftast blir detbra mycket bättre.
När jag kommer in i den karsiska byn Prepotto på jakt efter Benjamin Zidarichs vinkällare är det näst intill omöjligt att hitta en plats att parkera bilen på. Det finns bilar över allt. Några regelrätta parkeringsplatser finns det naturligtvis inte. Byn är byggd lång innan bilen uppfanns De lämpliga platserna är upptagna, de olämpliga också liksom de direkt farliga. Jag lyckas till slut klämma in bilen med två hjul i ett oroväckande djupt dike. Hur jag ska komma därifrån får bli en senare fråga.
Förklaringen till alla bilarna får jag när jag kommer fram till Benjamin Zidarichs hus. Jag kommer mitt i osmican. Eller osmizza som man säger på italienska. Osmica är en månghundraårig tradition i Carso som innebär att vinproducenter under åtta dagar per år får servera och sälja vin, charkuterier och annat egenproducerat utan att skatta för intäkterna. Idag är osmican ett bra sätt att marknadsföra lokala produkter men också ett sätt att hålla gamla traditioner vid liv.
Hos Zidarichs är det här är viktig händelse. Man har byggt en professionell servering med uteterass och fantastisk havsutsikt. Serveringen används bara vid osmican, för representation och provningar. Det är mycket folk och hög stämmning i lokalen. Man äter, dricker och har roligt. Alla Zidarichs viner säljs glasvis och åtgången är god. Gästerna verkar främst bestå av folk från närområdet. Det snackas mer slovenska än italienska. Jag kan inte låta bli att tänka hur hela sammanhanget skiljer sig rätt mycket från de där Zidarichs viner numera vanligtvis serveras. Jag tänker också på hur Zidarichs viner ofta beskrivs som extrema och krävande. Här verkar vinerna mest uppfattas som lämpliga drycker att skölja ner ost och charkuterier med och Benjamin Zidarich ses som en riktigt duktig hantverkare inom en lokal tradition. Stoltheten, hos både producent och publik är inte att ta miste på. Att prova vinerna här är lite som att se vilda djur i frihet, i sitt rätta element. En helt annan upplevelse jämfört med att se djuren på zoo
Jag försöker hitta Benjamin bland allt stojet men ser honom inte. Jag frågar vid bardisken. Efter en stund dyker han upp och konstaterar korthugget att han känner igen mig. Tyvärr har han inte tid för någon längre sittning men erbjuder en tur i källaren. Vi börjar ändå med en tur ut bland vinrankorna, till den mest närbelägna vingården. Vin befinner oss c a 280 meter över havet. Carso är en kalkstensplatå som reser sig brant från den närbelägna kusten. Under ett tunt lager järnröd jord finns kalkstenen. Så ser nästan alla vingårdar i Carso ut. När Benjamin tog över pappans verksamhet i slutet av 80-talet hade man bara ett halvt hektar, idag har man åtta. Årsproduktionen ligger på 20.000 flaskor
Vi ger oss ner i källaren. Benjamin berättar stolt att byggnationen tagit åtta år och allt arbete är gjort för hand. Det är verkligen en imponerande källare och jag börjar förstå och se ett mönster. Allt material som använts är hämtat från Carso, precis som den naturliga grottformen. Bygget är inte så storslaget spektakulärt som Edi Kantes utan det här är gjort på ett helt annat sätt Det här är inte bara en vinkällare, det känns nästan som att vara i något slags förkristlig helgedom. Pelarna som bär upp taket på första våningen är prydda med reliefer som skildrar de fyra årstiderna. Som ett tempel för att hylla naturen och Carso.
Någon riktig överblick av källaren får jag inte. Den är byggd i fem plan och det finns trånga gångar, smala broar, trappor dyker upp. Det här är en fascinerande plats. Och det är fascinerande att se Benjamin Zidarich i hans biotop. Jag har träffat honom ett par gånger tidigare. Då på Fri Vinfestivalen i Köpenhamn. Läs gärna om Jörgens inte helt framgångsrika försök att knyta kontakt. Här är han betydligt mera bekväm. Benjamin rör sig långsamt men metodiskt och han talar på samma sätt. Långsamt men med intensitet, självklart pondus och stor värdighet.
Vi fokuserar på vitovska under mitt besök. Zidarich producerar även malvasia och terrano tillsammans med små mängder sauvignon blanc och merlot. Vitovska är dock Carsos egen druva och den odlas inte någon annanstans. Vi provar 2011 som inte jäst färdigt, -Det här vinet arbetar fortfarande säger Benjamin förnöjt. Även årgång 2010, som ganska snart ska buteljeras, provas. Benjamin är inte särskilt intresserad av att diskutera de tekniska aspekterna av arbetet utan vill att vi fokuserar på upplevelsen av vinet. Själv är jag så tagen av helhetsupplevesen, av vinet-i-isitt sammanhang, att mitt bidrag till samtalet förmodligen mest består av osammanhängande svammel. Men jag tror att jag förstår Benjamins hållning. Varför stycka upp upplevelsen ? Snacka vin med vinbloggare och diskutera de tekniska aspekterna med kollegor.
Efter guidningen i källaren så måste Benjamin vidare men jag bjuds att stanna kvar uppe på terassen och prova mig igenom hela vitovska-sortimentet som innefattar tre olika buteljeringar. Den yngsta 2010 Vitovska är gjord för tidig konsumtion med kortare maceration och kortare tid på fat. Vinet säljs tyvärr bara lokalt. Riktigt trevligt vin, med uppfriskande citrusaromer och kalkiga mineraler. Enkelt och opretantiöst men med tydligt ursprung.
Standard-vitovskan i årgång 2009, som ju naturligtvis är allt annat än standard har lagrats två år på ekfat av olika storlekar. Det här är det av Zidarichs viner som jag är mest beaknt med. Vinet är gult snarare än orangt och lite lätt beslöjat. Fascinerande doft med med citrus, aprikos och persika. Här finns en svårfångad blommighet och lite earl grey. Mycket tydliga mineraler. Munkänslan är speciell. Vinet har hög densitet, är fylligt och nästan gräddigt. Frisk smak med citrus, stenfrukter och massor av mineraler. Riktigt lång eftersmak och en lätt strävhet.
2006 Vitovska Collection är en riserva som lagrats fyra år på fat och ett år på flaska vid provningstillfället. Det här är ett mycket speciellt vin med ett makalöst djup. Verkligen en av mina största vinupplevelser.
Det kanske är överdrivet pretentiöst att tala om ett vins andlighet men det här vinet har något som inte låter sig fångas genom att skriva smaknoteringar. Naturligtvis har det med sammanhanget att göra, att det provas under just dessa, speciella förutsättningar och vetskapen om vilket arbete som ligger bakom.Det har också något att göra med territoriet, vad som utspelats sig här uppe genom åren med krig, förtryck och uppdelning mellan öst och väst och på senare tid avfolkning. Ett vin som Vitovska Collection, och naturligtvis alla Zidarichs övriga viner, är ju också en berättelse motstånd, uthållighet och kamp. Om att vissa saker är värda att kämpa för.
Efter lite allmän förbrödring på osmican var det heller inget problem att få upp bilen ur diket och fortsätta till den genialiske ostmästaren Dario Zidarich. Men det är en annan historia. Helt klart är att jag ska återvända till Carso nästa sommar och då helt fokusera på detta området. Här finns flera högintressanta vinproducenter och massor av riktigt duktiga mathantverkare. Alla med en historia att berätta. Eller förmedla.
Zidarich i sitt element - klassiskt! En underbar post, Ingvar!
SvaraRadera