1999 Doccio a Matteo Riserva (Caparsa)

Hösten 2010 gjorde Systembolaget ett misstag. Ja, måhända mer än ett, men det är det här jag minns mest. Det hade blivit fel vid listningen av några viner från importören Avatar, och plötsligt kunde man beställa två flaskor till priset av en. Italienska Viner - ständigt på pass - tipsade och sedan var det bara att hålla tummarna.

Vissa beställningar gick igenom, andra inte. En riktigt bra affär var en dolcetto d'alba, Baricchi, som man då kunde få för ca 80 spänn (vilket är ungefär vad Carlo Merolli brukar ta, utan att synbarligen ha begått något misstag). Så till halva priset var det rätt pris, så att säga. Idag kostar Baricchi 164 spänn styck i BS, vilket är långt utanför den bekväma zonen.

Särskilt 1999 Doccio a Matteo Riserva från Radda in Chianti-producenten Caparsa blev ett veritabelt fynd. 260 kr för två buteljer, bara att tacka och buga.

Jag kan inte påstå att jag är ett sangiovese-fan, men det här har jag inga invändningar emot. Tredje flaskan är ett kärt återseende.

Feta tårar längs glaset, mörkrött med en sammetslen lyster. Körsbärsfrukt och blyertspenna i doften. På samma gång avrundat och sprittande vitalt. En sagolik drickbarhet, först till en entrecote och sedan på egen hand. Jag tröttnar inte på den saftiga frukten, de lena tanninerna, den långa rena eftersmaken där en behaglig sötma till slut gör sig påmind i samklang med en angenäm strävhet och en kryddig hetta.

Åh, detta kan jag sitta länge och begrunda. Med några timmars luft blir det än bättre. Ekologiskt/organiskt är det också, enligt IV:s efterforskningar.

Om Doccio a Matteo funnits kvar i BS, vilket det inte gör, hade jag kunnat överväga att beställa det också till det avsedda priset (vilket nog inte är orimligt). Nu är det bara en ynka flaska kvar i förrådet, synd. Men kul har det varit att stifta denna bekantskap!

Paolo Cianferoni, Caparsas Coltivatore Diretto, gör bloggen Il blog di Caparsa för den som behärskar italienska och vill följa händelseutvecklingen.

På tal om Trinchero importerar Avatar Vigna del Noce och Barbera d'Asti Superiore. Det senare kostar 212 kr i BS. Hos Stefan Jensens Winewise kostar det 99 danska. Så i väntan på att det svenska priset - med eller utan misstag - reglerar sig själv kan man ju handla hos Stefan.

2009 Bressan Rosantico

På något sätt känns det inte helt enkelt att koppla ihop Fulvio Bressan med något rosa. Kamouflage verkar mera vara hans grej. När jag för ett par månader sedan fick ett mail från Fulvios hustru Jelena där hon berättade att de hade ett rosé-vin på gång blev först konfunderad och sedan nyfiken. Under mitt besök i somras fick jag möjlighet att smaka och självklart så var det inget vanligt rosé-vin.

2009 Rosantico är gjort på 100% Moscato Rosa eller rosenmuskateller är en druva som planterades i Friulien under den habsburgska eran. Den har framförallt använts till att göra söta dessertviner och i Isonzo är den DOC-klassificerad. Idag är den inte särskilt vanligt förekommande och mig veterligen finns det ingen som gör en torr variant. Utom Fulvio Bressan förstås.

Vinet ser inte riktigt ut som ett rosé-vin. Visst är det transparent och visst går det i rött men mina tankar far iväg mot Tom Wolfes förstling "The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby". Så ser 2009 Rosantico ut.

Fan vet om det inte doftar så också. Det är en aromatisk, stor och fyllig doft som liksom vräker sig ur glaset. Parfymerad, stor, söt, druvig och kryddig. Typiskt druviga muskat-aromer möter russinsötma och rosor. Det dyker upp lite kanel på toppen. Steget till en mäktig gewurztraminer är inte långt. Det här är riktigt kul att sniffa på. Inte så värst elegant men väldigt inbjudande och helt over-the-top.

Naturligtvis är smaken är smaken i precis samma stil. Till en början känns vinet sött med drag av mogna druvor, russin och rosor. Kanel och andra druvor lurar i bakgrunden när plötsligt en frisk, hög syra och pigga röda bär träder in och lyfter det som skulle kunnat bli lite platt och jolmigt. Eftersmaken hänger kvar riktigt länge med en utdragen kryddighet.

Efter att allting klingat av är det inte utan man undrar precis vad det är man varit med om. Det här är så långt ifrån en "normal" rosé man kan komma. Det är inget picnic vin att dricka till kycklingsalladen utan ett renodlat kontemplationsvin att dricka i splendid isolation helst utan några störande element.

2009 Domaine Frantz Saumon Minéral +

Frantz Saumon borde vara rejält omhuldad i bloggosfären men hur jag än söker så hittar jag bara hans viner i två svenska blogginlägg. Ett av dessa har jag själv skrivit. Det kan tyckas lite märkligt. Frantz Saumon uppfyller alla kriterier som krävs för att bli en favorit bland vinnördar. Först och främst så gör han riktigt bra viner. Produktionen är liten, helt ekologisk, bara naturjäst används och han gör terroirdrivna viner. Frantz har hållit på sedan 2002 och förfogar idag över 5.5 ha flintjordar i Montluis . Han driver även en liten negociantbusiness vid sidan av de viner han gör under eget namn.

2009 Minéral+ är gjort på 100% chenin blanc och har en ljust guldgul färg. Doften är ytterst charmerande. Det som börjar rätt enkelt med äpple och honung blommar efter några timmar på karaff ut rejält. De initiala aromerna förstärks och kompletteras med en rar blommighet och de mineraltoner som gett vinet dess namn .

Smaken börjar med äpplen och honungssötma. Här finns en hel del restsötma och vinet kan nog betecknas som halvtorrt. Sötman ger vinet en mjuk behaglig rondör och gör det till en oemotståndlig charmör. De riktigt zingiga syrorna balanserar och lyfter smaken som klingar ut i en lång mineralrik avslutning där det också dyker upp grapefrukt och andra citrustoner.

Hade Frantz Saumon haft en importör som sålt till Södermalms vinhipsters tror jag att hans status i bloggosfären sett något annorlunda ut. Nu är det VinRvi (f d Vinminvin) som importerar och levererar till alla och en var, oavsett bostadsort. Tyvärr har stora delar av deras spännande Loire- och Beajoulais-sortiment försvunnit men det finns fortfarande en och annan godbit kvar.

Det andra inlägget då ? Jo det skrevs faktiskt av Anders Öhman innan han startade sitt enmanskorståg i upplysningens tjänst mot biodynamiken. Om vinets förtjänster verkar vi vara helt överens. Fast Saumon är inte biodynamiker. Åtminstone ännu inte certifierad.

2009 Etna Rosato (Tenuta delle Terre Nere)

Efter en dag i snickartagen svalkar Etna Rosato från Tenuta delle Terre Nere strupen. Färgen drar mot det orangea, en slags lätt sherry-ton. Helhetsintrycket är lätthet, friskhet och enkelhet - det är ett vin som förklarar sig själv klart och distinkt. Det är följsamt utan att vara menlöst, mineralrikt och med markerad, sval frukt.

Jag sitter inte med blocket i hand och smakar, utan går omkring på gräsmattan, begrundar dagens resultat och muttrar nöjt (mest över vinet). Andra glaset, till rökt bjärekyckling och en sallad, fungerar också utmärkt. Längre fram på kvällen hade jag tänkt mig ett annat vin och lite ost, men det blir varken eller. Rosaton passar bra även till brasan.

Italienska Viner och Finare Vinare har dokumenterat bättre, från när vinet var lite yngre. När Birk provade i juni gillade han inte alls Etna Rosato. Hans största invändning var frånvaron av syra. Jämfört med när vinet var helt ungt har kanske denna falnat en del. Men jag uppfattar mineraliteten och frukten som huvudsaken här och har inga problem med avsaknaden av provencalska rosésyror.

Både Tenuta delle Terre Neres Etna Rosato och Etna Rosso i årgång 2009 är slut hos importören, Gunnar Westlings Ad Libitum (båda kostade 129 kr). När jag mailar en fråga om de kommer att återkomma, svarar Westling att så inte är fallet och att han hade kunnat sälja mycket mer än den tilldelning han fått. Nu hoppas han att årgång 2010 får säljstart i november eller december, och vi kan hoppas att det åter blir i beställningssortimentet.

Det är ingen långsökt gissning att försäljningsframgången för Tenuta delle Terre Neres billigare viner hänger samman med den uppmärksamhet de fått på bloggar som Italienska Viner, Finare Vinare och här på Billigt Vin. Jag har inte sett att de blivit omskrivna i gammelmedia, och kan knappast tänka mig att Ad Libitum har någon större annonsbudget. Därmed är det ett exempel på hur prismässigt intressanta viner från små, kvalitetsmedvetna producenter - via små importörer - kan hitta fram till svenska konsumenter, trots att de för en till synes undanskymd tillvaro i BS undervegetation.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico

När jag packade vinlådan inför sista semesterveckan som tillbringades på Bjärehalvön så kom det med en amarone. Jag räknade inte med att jag skulle få användning för den men den visade sig komma väl till pass. Med styv kuling, 13 grader ute och regnet piskande mot rutorna i vår dåligt isolerade sommarstugan kändes det rätt gott att kunna tända en brasa, plocka fram några generösa bitar parmesan och korka upp en traditionell amarone. Lägg till en oläst Brunetti-deckare av Donna Leon som varvades med Coltranes "My Favorite Things" så blir bilden komplett och jag mer än nöjd. Hur är det nu man brukar säga ? Det finns inget dåligt väder, bara dåliga aktiviteter.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico är tätt mörkrött i färgen. Doften är precis som den ska vara. Massor av mörka körsbär, lite mindre russin och andra torkade frukter. Det finns en aning choklad och kryddtoner. Kraftfullt och intensivt men här finns också ett friskt element (svarta vinbär?) som piggar upp.

Smaken punktmarkerar aromerna perfekt. Smaken är fyllig som sig bör men det här är ett väl balanserat vin. Friska körsbär, russinsötma och bitter mörk choklad bildar fond. Här finns bra syra som tillsammans med alkoholen bär smaken och ger en extra kick åt upplevelsen. Trots 15.5% alkohol så känns vinet inte alls tungt utan har tvärtom hög drickbarhet. En amarone helt i min smak som jag definitivt kommer att dricka igen.

Carlo Merolli sålde men jag hittar inte vinet i hans webshop. Kostade c a 240 DKK om jag inte minns fel

2007 Finca Las Palmas Cellar Selection (Trapiche)

Frågan om att hissa eller dissa - det vill säga om en vinbloggare bör/ska skriva negativt om viner som inte faller i smaken - aktualiseras av 2007 Finca Las Palmas Cellar Selection från stora argentinska Mendoza-producenten Trapiche. 70 % malbec och 30 % cabernet sauvignon enligt Vinner inte på lagrings efterforskningar.

När vinet lanserades i oktober 2009 kostade det 149 kronor. Då hamnade det tvåa på Räknetrissens topplista, när tillgängliga kritikerpoäng räknats samman. Dessutom delade Hans Artberg ut betyget MVG, ett omdöme han inte slösar med.

Bengt-Göran Kronstam i DN blir nästan poetisk: "Vinet här får mig att längta innerligt till Buenos Aires, en av de mest fantastiska städer jag besökt. Till det lyssnar jag på argentinaren Astor Piazzola och hans suggestiva 'Balada para un loco' med text av Horacio Ferrer. Under korken finns samma koncentration, samma kraft, ändå med stor elegans."

Allt om Mat ger omdömet mer än prisvärt, men med förbehåll: "Fylligt, yvigt, ekigt och hårt med starkvinston och speciell stil. Inte för alla."

Jag har aldrig varit i Buenos Aires, eller Argentina för den delen. Jag försätts alltså inte i automatisk transcendens när jag smakar Finca Las Palmas Cellar Selection. Jag har hyfsat höga förväntningar: jag är övertygad om att det finns utomordentliga argentinska viner och varför inte detta? Jag har alltså inte införskaffat det bara för att kunna göra en förväntad sågning, om någon nu skulle misstänka det :).

Tyvärr blir jag ändå besviken. Här möter jag ett övermått av sötaktig, bränd frukt, ek och - inte minst - alkohol. Koncentration finns det, men knappast elegans. En kommande huvudvärk lurar redan bakom hörnet, skulle jag dricka mer än något glas av detta.

Jag försöker följa Diane de Puymorins uppmaning att hitta intentionen bakom vinet, för att kunna uppskatta det utifrån dess förutsättningar. Det är för övrigt en inställning jag sympatiserar med, och som är alldeles nödvändig om man ska kunna förhålla sig balanserat kritisk till någon företeelse över huvud taget, inte minst vin.

Alldeles säkert har man velat gör ett kraftfullt och överdådigt vin, ett som sticker ut från mängden. Tanken måste även vara att det ska fungera till mat. Blodiga biffar från grillen är förstås det man osökt kommer att tänka på - mycket smak, få nyanser.

Jag kan förstå att Cellar Selection kan väcka intresse och få höga poäng i en provning tillsammans med många andra viner. Volymen är uppskruvad och det finns en slags balans mellan frukten, eken och alkoholen. Men det är en balans i en position jag inte söker hos ett vin. När jag kylt det lite slinker det ner lättare, men det är inte någon större njutning.

Enligt etiketten håller vinet 14 % alkohol. Jag tänker på samtalet med Diane de Puymorins Costières de Nîmes-kollega Michel Gassier. Han menade - på tal om en del alkoholstarka viner från det sydfranska närområdet - att det knappast går att sätta ut på etiketten att ett vin ämnat för konsumtion till mat håller över 14 %, men att så nog kan vara fallet ibland. Hur det än förhåller sig med den saken drar Cella Selection, som Allt om Mat påpekar, åt starkvinshållet.

Numera kostar de sista exemplaren på SB 99 kronor. Måhända hade jag blivit imponerad för ett par år sedan, och tyckt att det var ett jädra fyrverkeri för den pengen. Men idag är det inte den sortens stjärnsmällare jag är ute efter. Nu dricker jag hellre Perdera.

2007 Vie di Romans Pinot Grigio Dessimis

Mitt undre min sista semestervecka så drog Jörgen igång en diskussion om hissandet och dissandets vara eller inte vara i bloggosfären. En intressant diskussion som jag hoppas återkomma till framöver. Även om jag helst både läser och skriver lovord så kan det vara intressant att läsa en text om ett vin som inte fallit en bloggare i smaken. I bästa fall berättar det något om såväl vinet som bloggaren i fråga.

Vie di Romans är en tung producent i verksam i mitt absoluta favoritområde Friuli-Venezia Giulia. VdR är stjärnproducent i Gambero Rosso, Veronelliguiden är alltid överentusiastisk och Parker helsåld. Förra sommaren provade jag en sauvignon blanc som jag gillade utan att helt gå igång på. Kvällens vin är gjort på 100% pinot grigio som jästs på barrique där en tredjedel utgörs av nya fat. Därefter har vinet vilat sju månader på jästfällningen och 10 månader på flaska innan det släpps.

2007 Pinot Grigio Dessimis är djupt guldgult i färgen. Det har en imponerande lyster och är verkligen vackert att titta på. Doften går i samma still, ett vin gjort för att imponera. Här finns massor av ek, (över)mogen tropisk frukt, genröst med honung och kryddtoner. Doften skvallrar också om att det finns en hel del alkohol med i spelet. Mäktig, fullpackat och imponerande är ett sätt att beskriva vinet. Jag skulle nog välja att använda adjektiv som svulstigt, obalanserat och klumpigt.

Smaken drar på i samma stil. Massor med söt frukt, för lite syra och en rejält eldig, för att inte säga brännande, avslutning. Här finns väldigt lite av det jag vill ha i ett vin från Friulien. Det påminner mer om hur jag föreställer mig ett ambitiöst nya världen vin. Det här är inte kul alls.

2007 Perdera Monica di Sardegna (Argiolas)

Någon gång på försommaren köpte jag några flaskor Perdera, ett vin från Sardinien gjort på inhemska druvan monica (till 90 %, med en liten skvätt bovale sardo och carignan, minsann). Det verkade spännande att prova ett vin från Sardinien och priset var dåmera gynnsamt, 68 kronor jämfört med 85 tidigare.

Lagret tog snabbt slut, jag köpte några flaskor till. De tog också slut, jag köpte mer och så har det fortsatt under sommaren. Egentligen har jag nog inte druckit så mycket annat rött vin än Perdera. Jo, det har jag, om jag tänker efter, men det kanske blir en annan historia.

Jag dricker inte vin enbart för att det är billigt längre - så vad är det då som får mig att korka upp Perdera efter Perdera? Närmast till hands ligger förklaringen att det är ett comfort wine: tryggt och stadigt i konsistens och smak, igenkännbart och behagligt. Som kvällens svenne-chili con carne på nötfärs med lagoma mängder röd chili och vitlök, serverad i en stor gryta som det bara är att sleva upp på tallrikarna av.

Perdera njutes bäst efter en sväng i kylen och välluftat. Lite svalt för annars blir det jolmigt och luftat för att doft och smak ska öppna upp. Till en början är det nämligen rätt snålt, surt och småvresigt. Tätt rödsvart, kompakt.

På sitt bästa humör släpper det ifrån sig dofter av cederträ, lagerblad, terpentin, lite fat och en svårfångad ton av hallon och körsbär.

Ofta kan inte smaken i enklare viner nå upp till det doften lovar, men här tycker jag den gör det. Kryddigheten går igen, frukten finns där tillsammans med lite brända toner. Mogna klarbär i kombination med torkad frukt. Men framför allt också en sjysst strävhet som ger det hela en stram stadga. Någon flaska har fått stå i kylen uppemot en vecka, i den sista slatten har körsbärsfrukten blommat ut på allvar.

SB's hemsida anger årgång 2008, men jag tror alla exemplar jag öppnat varit 2007. Några flaskor har varit lite trötta, men de som varit bra har alltså givit mersmak.

Tillägg: just i den här flaskan stal terpentin/målarfärgsdoften showen efter en stund, en inte alldeles välkommen (men intressant) utveckling som jag inte minns från andra exemplar.

Hissa eller dissa?

Bör vinbloggare skriva om viner de inte gillar? Diskussionen förs just nu på Do Bianchi, Texas-baserade Jeremy Parzens blogg. Läs gärna posten och kommentarstråden, där finns en del intressanta synpunkter.

För Billigt Vin väcktes frågan i våras, på en restaurang i Nîmes, av vinproducenten Diane de Puymorin (Château d'Or et de Gueules). Snarare, hon ifrågasatte att bloggare - kanske vinskribenter överlag - skriver negativt om viner. Naturligtvis talade hon i egen sak, eller för sitt skrå, men när Ingvar och jag senare vandrade hemåt i Nîmes-natten hade vi fått något att fundera på. Dianes poäng var att det bakom varje vin finns en producent som inte bara investerat pengar utan också sin vision och sin hantverksskicklighet i att göra ett så bra vin som möjligt. För att kunna kritisera ett vin måste kritikern därför, menade Diane, till fullo förstå intentionerna med och förutsättningarna för det - vilket ju egentligen är en omöjlighet. Plus att det ofrånkomligen är ett subjektivt omdöme, en människas smak som förstås inte är densamma som den sammantagna mänsklighetens.

Utgångspunkten för diskussionen på Do Bianchi var att Parzen i ett tidigare inlägg publicerade sina "Golden rules of wine blogging", varav en är att undvika "negativity" och att skriva om saker man gillar. Som jag förstår det är hans goda skäl till denna regel att undvika så kallat näthat och onyanserade sågningar av viner och producenter skrivna av bloggare som kanske inte har så mycket på fötterna. "Nagativity" - gnällighet - i bloggosfären kanske man också skulle kunna kalla det Parzen varnar för.

Det är förstås en välmenande ansats. Samtidigt - vilken trovärdighet får en bloggare som bara skriver upp allting? Och hur kul blir det egentligen? Flera av kommentarerna pekar på vikten av att kunna vara kritisk, kankse inte så mycket till enskilda viner som till branschen. Och här har ju faktiskt bloggarna - många av oss i alla fall - en unik position i och med att vi är oberoende. Inte alltid experter eller ens särskilt kunniga, men oberoende. Man måste alltid sätta tilltro till läsarnas förmåga att själva lägga ihop två och två och bilda sig en egen uppfattning.

Diskussionen leder till att Jeremy Parzen modifierar sin egen gyllene regel till att bloggare bör "undvika negativitet men inte kritiskt tänkande". Bland annat handlar det - som flera kommentatorer påpekar - om att hålla sin kritik balanserad och så nyktert och nyanserat som möjligt redovisa sina förbehåll.

Många är inne på att man helt enkelt låter bli att skriva om det man tycker är dåligt eller ointressant, ett slags tystnadens förbigående. Och med tiden blir det väl så av sig själv - att uppamma energin att skriva om något som inte väcker intresse (åt ena eller andra hållet) blir allt svårare ju längre man håller på. Bloggaren har den fördelen jämfört med journalisten att det inte finns något redovisningskrav, annat än självpåtaget i så fall. Undantaget är de fall man fått varuprover - ett skäl att vara försiktig med att ta emot sådana.

Ändå: visst måste vi kunna skriva om sådant vi inte gillar! Dianes ståndpunkt - som också finns representerad bland kommentarerna på Parzens blogg - bygger på att vinproducenter alltid är engagerade, seriösa och kvalitetsmedvetna hantverkare/företagare. Och förvisso är det dessa vi letar efter och gillar att skriva om, och då oftast gör det i en positiv anda. Men det finns även företeelser i vinvärlden som förtjänar ett kritiskt granskande och producenter som tar genvägar. Och vem ägnar detta ett kritiskt öga? Vinskribenterna i "etablerade" medier? Eller är det kanske här vinbloggarna egentligen har sitt största potentiella existensberättigande, som engagerade och - många gånger - väldigt kunniga konsumenter med en mission?

Tysk basriesling från 2009 och biodynamiskt bubbel

En alkoholrelaterad sak som hände i Berlin var att jag spillde mojito över datorns styrplatta, vilket gjorde den obrukbar (datorn alltså, mojiton fortsatte funka).

En annan sak var att jag upptäckte Hefe Weissbier dunkel, särskilt Weihenstephans fann jag smaklig. En törstsläckare väl i klass med den ljusare varianten.

Den tredje saken var att vi kom förbi Mövenpicks vinaffär på Leipziger Straße. Kanske inte det sexigaste stället att handla sin riesling, men sortimentet verkade bra, priserna var konkurrenskraftiga (5-7 Euro billigare än KaDeWe för de direkt jämförbara vinerna) och personalen vänlig. Tack till G för tipset!

Hexamer Schlossböckelheimer In den Felsen 2009:er Riesling Trocken kommer från unge Harald Hexamer i Nahe (här en post om honom från BeVine's Blog, här är producentens hemsida). Efter en stund i glaset, när temperaturen stigit till kanske 12 grader, kom vinet loss alldeles förträffligt och uppvisade en ren, syradriven mineralitet. Vid första smaken tyckte jag det var för blommigt och kantrade åt det halvtorra, sötfruktiga hållet, men det stagade alltså snart upp sig och blev en god följeslagare till havsabborre i gräddig kantarellsås. (9,50 för denna basriesling, inget att klaga på.)

Mitt första intryck kan ha att göra med att jag gått direkt över från Heinz Schmitt 2009 Riesling Trocken Qualitätswein. Mosel och mycket mer petroleum i tanken. Härlig doftutväxling, också här en ren syra, en upplyftande friskhet. Omedelbart gillande från min sida. Svårt att kora en favorit - det fina är att det behöver man ju inte göra! Måhända är Hexamer något mer matvänlig medan Schmitt passar bättre för en stund på balkongen - men nu drack vi det senare till kräftor och västerbottenpaj och det var ingen som hade några invändningar. (8,50 hos Mövenpick).

En annan av Heinz Schmitts skapelser har vi här.

Egentligen hade båda de där purunga rieslingarna fungerat som aperitif. Men just denna kväll, ett försenat firande av MSÄ's bemärkelsedag, var det skumpa som gällde. Och inte vilken som helst: K hade av en händelse ramlat på Françoise Bedels Origin' Elle, som lanserades i våras. En riktigt festlig bekantskap. "Torr, nyanserad, mycket frisk smak", menar SB's informationstext och det stämmer, men det är också något mer svårfångat: en sprudlande men ändå jordnära vitalitet, en slags okonstlad ursprunglighet. Finlir men inget fint i kanterna-lir. En lång, lång eftersmak på det. Biodynamiskt, måncykler, kanske nergrävda djurhorn, vem vet? Vill hursomhelst ha mer. Det finns också mer att få, på bolagen runt om i landet.

Finare Vinare har skrivit en mer utförlig post om Origin' Elle här. I kommentarerna finns en diskussion om att champagner från små odlarproducenter ofta är oxiderade och smakar som jäst äppelmust, typ. Tja. Ingen av oss som skålade i Origin' Elle denna kväll är någon champagne-afficionado. Men oavsett hur en champagne "ska" smaka gillade vi det. Visst fanns det äpplighet och en viss oxidation, men som en ingrediens i helheten utan att tippa balansen.

2009 Villa de Puppi Sauvignon

För ungefär ett år sedan besökte jag Villa de Puppi och provade mig igenom deras sortiment. Jag fick ett mycket gott intryck men det mesta hamnade lite grann i skuggan av Rosa Boscos storslagna viner som provades vid samma tillfälle. Under året har jag provat om Villa de Puppis tocai Taj Blanc ett flertal gånger med mycket gott resultat. Även Italienska Viner har provat och gillat.

Igår öppnade jag sista flaskan 2009 Villa de Puppi Sauvignon och upptäckte till min förvåning att jag faktiskt inte bloggat om den.Vinet är jäst och lagrat på ståltank och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Det har en ljust gröngul färg. Doften är mycket frisk och livfull. Nässlor, salvia, krusbär och mineraler i första rummet och tropiska frukter och citrus i bakgrunden. Riktigt trevliga aromer, harmoniska snarare än aggressiva.

Smaken går i samma behagliga stil. Ren frukt, frisk syra, bra frukt och tydlig mineralitet. Trevligt att dricka rakt upp och ner och ett mycket användbart matvin. En ursympatisk sauvignon som säkert skulle kunna ligga ytterligare ett par år.

2007 Cadis Amarone della Valpolicella

I mina vintras skrev jag en profetia om att Amarone skulle rehabiliteras i den svenska bloggosfären under 2011. Jag kan väl inte påstå att jag sköt riktigt mitt-i-prick. Vi har ju i och för sig fått JC:s Vintankar som skriver entusiastiskt och initierat om vinerna från Valpolicella. I övrigt har det mest blivit lite ströinlägg.

Jag har fortfarande ambitionen att lära mig mer om amarone&co men det verkar alltid komma något i vägen för mina utforskningar. Igår korkade jag dock upp en flaska som stått på slaktbänken ett tag. Det var utan några större förväntningar jag satte korkskruven i 2007 Cadis Amarone. Cadis är en av många etiketter som jättekoperativet Cantina di Soave använder sig av. CdS har idag c a 2.200 medlemmar och förfogare över drygt 6.000 ha vinmarker. Produktionen sker på sex olika ställen i området. Mycket av den inhemska försäljningen sker genom snabbköp och stormarknader. Just Cadis-etiketten är speciellt inriktad på "wines styled for modern distribution channles". Hmm, det här låter lite illavarslande.

Vinet har en tät, djupt mörkröd fär. Till en början känner jag mest alkohol och russin i doften. Med lite tid i glaset dyker det upp en del fataromer, körsbär och mer torkad frukt. Alkoholen är dock hela tiden framträdande.

Smaken är en rätt märklig upplevelse. Vinet spretar åt flera olika håll. Här finns russinsötman som inte trivs så väl ihop med tomatpurén som i sin tur har svårt att komma överens med fattonerna. De gröna paprikatonerna vill inte någon veta av. Tanninerna gör ett halvhjärtat försök att bringa något slags lugn i den närmast Norénska scen som utspelar sig i min munhåla. Det lyckas inget vidare och allt klingar ut i en rätt intetsägande eftersmak där alkoholen får sista ordet. Kanske kan man beskriva även slutet som Norenskt.

En lärdom man kan dra av detta är att man inte ska vara (dum)snål när man köper amarone. Denna flaskan kostade någonstans runt 15 - 17 euro på ett italienskt varuhus. Jag har bestämt för mig att jag sett liknande flaskor i danska snabbköp.

Nynäshamns Ångbryggeri - Brännskär Brown Ale & Stenstrand Summer Ale

Det var ett bra tag sedan jag skrev om öl på Billigt Vin. Igår kväll provade provade jag två för mig helt nya ale från Nynäshamns Ångbryggeri.

Brännskär Brown Ale är mörkt rödbrunt i färgen. Doften är rätt maltig och bjuder på kavring, mörk sirap och en del nedtonade humlearomer. Smaken är medelfyllig, maltig med viss sötma, lite citrus och aprikos. Eftersmaken har viss beska och lätt bitter syrlighet.

Det här är inget dåligt öl men heller inget jag går igång på. Rätt anonymt faktiskt och långt från den standard som brukar gälla för Ångbryggeriet. Jag kan också tycka det är lite märkligt att lansera en brown ale i maj. Hade passat bättre i oktober

Desto roligare är då Stenstrand Sommar Ale. Tydligen är jag inte ensam i min uppfattning för hela laddningen sålde slut på några dagar. Även en andra batch försvann i ett nafs och många blev utan. Här kan vi verkligen tala om sommardryck trots att det är en kraftig sak med nästan 7% alkohol.

Stenstrand Sommar Ale är relativt ljus i färgen, ljust guldgul. Doften är ren och frisk med massor humlearomer. Citrusfrukten dominerar med uppackning av honung, blommiga toner och lite spannmål. Smaken är medelfyllig och mycket frisk med massor av citrus och örter. Till en början är det citron/apelsinzest som dominerar och mot slutet glider det över i grapefrukt. Jag gillar Nynäshamns kolsyrning och här har de verkligen fått till det. Den är kraftig men inte vass och ger Stenstrand extra fräschör. Riktigt bra. Det blir till att hänga på låset nästa sommar.

Återbesök hos Bressan

Som avslutning på första dagens Friulien-tripp gjorde jag ett återbesök hos Bressans. När jag anlände till Farra d'Isonzo möttes jag av ett lätt kaos. Mitt på gårdsplanen stod ett gigantiskt terrängfordon som såg ut som det var specialbeställt av Arnold Schwarznegger. Dörrarna var öppna och stereon vrålade ut bluegrass musik. -Fulvio har just kommit tillbaka från en månad i USA förklarade hustrun Jelena.

Fulvio själv var hårt upptagen med att röja upp förödelsen i trädgården efter ovädret som dratt genom delar av Collio några dagar tidigare. Jelena tar mig på en tur bland vinrankorna medan Fulvio hämtar andan. -Ungefär 40% av skörden blev förstörd av haglet berättar Jelena och visar skadorna. Hon tror också att skadorna kan komma att påverka även nästa års skörd. Ovädret var över på en kvart men ställde till stor skada på många håll i området. Bressans var inte de värst drabbade.

Efter en stund ansluter även Fulvio och vi beger oss in i lagringslokalen för att provsmaka de nya årgångarna som nyss buteljeras. Jelena och Fulvio berättar att de är mycket nöjda med de nya vinerna som de menar är mycket väl lämpade för lång lagring.

Vi inleder provningen med 2007 verduzzo friulano som i vanliga fall beskrivs som ett maskulint vitt vin, eller ibland som ett rött vin i ett vitt vins skepnad. Sanningen är att det är närmast guldgult i färgen och att nya årgången är den kraftfullaste jag provat. Mäktig doft med äpplen och aprikoser. Här finns en blommig komponent och honungstoner. Smaken är stor och fyllig, rund och silkig med ett tydliga tanniner. Mycket frisk syra. Imponerande idag med stor potential för framtiden.

2006 pinot nero är inte som någon annan pinot nero jag provat. Färgen är tät och mörkt röd. Doften har en lätt rökighet, flörtig frukt med körsbär och skogsbär och en viss fatkaraktär. Smaken är rejält fyllig, saftig och läcker. Mycket frisk syra och bestämda tanniner. Lång eftersmak. En powerpinot som är mer producenttypisk än druvtypisk.

Vi provar nya årgången av pignol som varit på flaska i två månader. Aktuell årgång är 2000 och vinet känns väldigt, väldigt ungt. Doften bjuder på svarta vinbär, röda bär och kryddöretr. Smaken är mycket frisk med rejäl syra som känns mycket påtaglig trots ett tjockt hull av ung frukt. Samma sak med tanninerna. Bestämda på gränsen till tuffa men mycket väl förpackade. Här finns struktur för mycket lång lagring. Nästa flaska blir nog lagom att öppna på pensioneringsdagen.

Jag fick också ett rejält glas av den mytiska 1997 Pignolo som fortfarande ligger på fat. En del av produktionen buteljerades för några år sedan men Fulvio valde att behålla sex fat för fortsatt lagring. Det är lika bra som jag minns det...

Provningen fortsätter med nytillskottet i Bressans portfölj, ett rosévin!!! Fast det är inte som andra rosévin om nu någon hade väntat sig det. 2009 Rosantico är gjort på moscato rosa en druva som länge odlats i trakten sedan länge. Nu är dock produktionen minimal. Normalt används druvan till dessertviner men Fulvio gör ett helt torrt vin. Det tror man inte när man känner den aromatiska rosenparfymerade, blommiga och druviga doften. Smaken är däremot torr, fyllig och mäktig. En speciell upplevelse som jag återkommer till när jag bekantat mig bättre med vinet.

Det har blivit dags att lämna Bressans och jag berättar mina planer för de kommande dagarna som bl a innehåller ett besök hos en mycket namnkunnig granne. Fulvio lägger armen om mina axlar och säger att han hoppas att jag uppskattar vatten och kemikalier...

Vinomatik importerar Bressans viner och säljer via beställningssortimentet.

Läs mer om Fulvio Bressan och hans viner här

Grekisk Afton i Sjörröd

Mitt besök hos Evangelos Paraschos fick ett lite abrupt slut beroende på dålig planering från min sida och ett alltför tight schema.Jag hann bara med fatprov och fick lämna stället innan vi han börja prova de buteljerade vinerna.Igår eftermiddag fick besöket en trevlig epilog, en provning med stora delar av Paraschos sortiment. Inte i Collios böljande landskap men väl ett stenkast från Finjasjöns soldränkta stränder i sällskap med Vinosapien och Italienska viner.

Tyvärr tvingades vi konstatera att 2007 Kai, 100% Tocai, var korkad bortom all vett och sans. Synd på så rara ärtor...


2007 Ponca är Paraschos vita toppvin. Ponca är också namnet på den magra jordmånen som anses som ytterst lämplig för produktion av kvalitetsviner och som är typisk för Collio. Evangelos Paraschos vill utvigda begreppet och menar att det innefattar jordmån, klimat, traditioner, la bora, d v s hela det sammanhang som bidrar till att vinet smakar som det gör.

Ponca är en blandning där sauvignon blanc och chardonnay utgör c a 90% och resten består av ribolla gialla, pinot blanc, malvasia, verduzzo och picolit. Fem dagars maceration och sedan två års lagring på stora ekfat. Ingen filtrering, ingen klarning, inget svavel.
Färgen är ljust bärnsten med en dragning åt guldgult. Doften är mycket intensiv och komplex. Den domineras av aprikos med inslag av krusbär och mynta. Det finns honung, torkad frukt och en aning karamell.
Smaken är mycket frisk och fruktig. Vinet är rejält fylligt utan att bli det minsta tungt. Tanninerna är märkbara men förhållandevis mjuka. Bra syra och lång god eftersmak. Ett helt fantstiskt vin där den speciella vinifieringen på inget sätt tar över eller skymmer kvaliteter. Inget dumt ställe att börja på om man vill bekanta sig med oranga viner.


2008 Not är gjort på 100% pinot grigio. Här har skalkontakten pågått i tre veckor. I övrigt är det gjort på precis samma sätt som Ponca. Jag ska säga något om vinets namn. Evangelos Paraschos kommer från Grekland och han har valt den grekiska symbolen för pi som sitt varumärke. På italienska uttalas den "pi greco", alltså "grekiskt p" läser man ut det blir det pi+not=Pinot.

Vinet är betydligt rödare i färgen än det föregående, nästan rosa. Doften kryddig, karamellig och har inslag av aprikos och persika. Smaken har till en början ett stort anslag och känns fylligt och kraftfullt. Österländska kryddor och torkad frukt dominerar men jag upplever att smaken inte riktigt fyller ut det stora anslaget. Frisk syra och rätt så rejäla tanniner. Här upplever jag att metoden lite granna skymmer druvmaterialets kvaliteter och vinet är mer intressant än gott. När jag provar om vinet dagen efter och dricker det till en lätt kanelkryddad spezzatino med polenta gör det jobbet på ett mycket förtjänstfullt sätt. Suveränt matvin. Dag två har smaken växt ett par storlekar och nu levererar det fullt ut.


Vi fortsätter med 2008 Merlot, ett vin gjort på druvor från mycket unga stockar. 30 dagars maceration. I övrigt samma vinifikation som de övriga vinerna. Rätt trevlig doft med plommon, körsbär och mineraler. Smaken är rätt enkel med lite gröna inslag och vi får alla associationer till Cabernet Franc. Bra syra, bestämda men inte tuffa tanniner.


2006 Noir är 100% pinot nero. 20 dagars maceration, tre år på stora ekfat och ett år på flaska innan försäljning. Glöm allt du lärt om italiensk pinot nero. Färgen är ovanligt tät och mörk för druvsorten. Doften bjuder på malört och lite skogstjärn tillsammans med pigga röda bär och typiska biovins-toner. I munnen så upplever jag mer av Friulien än av pinot. Drygt medelfyllig smak, vital frukt, frisk syra och rejäla tanniner.


Sista vinet i i samlingen är 2006 Skala, 95% Merlot med några småskvättar barbera och refosco. Allt från stockar med minst 30 år på nacken. 30 dagars maceration och fyra år på stora ekfat. Doften indikerar till en början att vinet packat ihop, som om det stått förlänge på öppen flaska. Det känns lite oxiderat och för tankarna till gammalt blomvatten. Det tar sig med luft men doften blir aldrig helt inbjudande. Smakmässigt möter man en helt annan spelare. Här finns absolut inget trött eller bedagat. Smaken är ytterst vital och fyllig med läcker frukt, frisk syra och kraftfulla, men väl integrerade tanniner. Stor men men inte alls tung utan i perfekt balans.

En samling mycket välgjorda och intressanta viner som jag verkligen ser fram emot att få följa i framtiden. Jag skrev i mitt förra inlägg om Paraschos att Niklas importerade. Någon drog slutsatsen att det var Vinik och det var även min tanke. Så är emellertid inte fallet utan det är Wine Trade som har hand om importen. Tyvärr går Paraschos viner i nuläget bara att beställa som privatimport. Prismässigt ligger vinerna på mellan 20 och 35 euro i Italien.

Vi drack en massa andra rasande trevliga viner också. Om dessa har Patrik skrivit med sedvanlig ackuratess

En bit Fenseck och 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati

När jag motvilligt gav mig ut på stanför att handla något att äta idag efter jobbet trodde jag först att gårdagens excesser hunnit ifatt mig. Jag firade internationella IPA-dagen på Bishop's Arms i Helsingborg. Firandet genomfördes i två akter med en paus i mitten för att se HIF spela sig vidare i Europe League.

Jag möttes av en livlig kommers på torget mem det var inte den vanliga torghandeln med fiskbil och ett par förskrämda grönsakshandlare. Nej, här fanns stånd med franska och italienska delikatesser, läckra bakverk och fin frukt. Jag gav mig ut på Storgatan för en reality-check. Där fanns samma sura Dressman-, Brothers- och Bokia-butiker som vanligt. Jag återvände till torget och allt det härliga fanns kvar. Efter att ha pratat med ett par torg-handlare visade det sig vara ett ambulerande jippo som reser Sverige runt.

Jag gick runt, provade, smakade och började så smått tro på att det som verkade utspela sig på torget verkligen hände och inte var något slags flashback av effekten från psykotropiska humlekottar. Efter att ha talat med försäljaren i ståndet som sålde italienska delikatesser återkom mina tvivel. Jag provade olika ostar och fastnade för en variant med ett rätt oskönt yttre. Fenseck hette den och säljaren berättade att den var gjord på opastöriserad komjölk och skulle passa väldigt bra till "the great wine ??? Jag frågade två gånger vilket vin det var osten skulle passa till. Försäljaren tappade väl till slut tålamodet och bokstaverade B-A-R-O-L-O, "You know, the great wine from Piemonte".

Jag bara undrar, när hände det dig senast att en osthandlare på ett torg i en svensk småstad rekommenderade en barolo till osten. Jag handlade en rejäl bit Fenseck och skyndade hem för att än en gång förvissa mig om att mina sinnen inte svikit mig. Lämpligt nog hade jag precis hämtat en låda 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati. Jag korkade snabbt upp en flaska och skänkte mig ett rejält glas.

Vinet är ljust brunrött helt transparent och har en väldigt vacker lyster. Doften hjälper mig på intet sätt att komma ner på jorden. Vinet har de där fascinerande närmast kaleidoskopiska kvaliteterna som en bra barolo ska ha. Det är svårfångat och byter hela tiden skepnad. Skogshallon, körsbär, mandelmassa, eleganta exotiska kryddtoner och choklad passar revy. Mångfacetterat, spännande och smått omtumlande.

Smaken tjusar mig inte riktigt på samma sätt men visst är det bra. Det är en förhållandevis lätt och elegant barolo med sötma från de röda bären, hög frisk syra och finkorniga tanniner. Det känns inte som något lagringsobjekt men oerhört charmigt och tillgängligt idag.

Och försäljaren hade alldeles rätt för sig. Det satt som en smäck till en bit fenseck

En eftermiddag hos Edi Kante

Navigatorn i min hyrda diesel-Fiat lovade att trippen från San Floriano del Collio till Duino Aurisina skulle ta en halvtimme. Den tog nästan det dubbla. Jag fick mig en rundtur på den fascinerande högplatån Carso som på något märkligt sätt påminner om en blandning av småländsk landsbygd och zonen i Tarskoskijs "Stalker". Fast med havsutsikt. Jag har varit här för några år sedan och besökt Vodopivec och fångades då helt av det gåtfulla landskapet som känns både välbekant och helt främmande. Man kan säga detsamma om vinerna, oavsett om det gäller de lokala vitovska och terrano eller när Carsos terroir fått sätta sin prägel på internationella druvor som chardonnay och sauvignon. Det smakar alltid framförallt Carso. Välbekant och främmande, alltid spännande.

Jag är på väg till den legendariske Carso-producenten Edi Kante. Jag vet på förhand att jag inte kommer att få träffa Edi Kante själv utan hans systerson Goran. Vi hamnar direkt ut i vingården. -Du måste med ut här och se hur det ser ut för att du ska förstå säger Goran och börjar berätta den fascinerande historien om Edi Kante och hans arbete.

Kante var den förste som buteljerade viner i Carso under tidigt 80-tal. Vin har alltid producerats här men mest för husbehov, till vänner och bekanta och det såldes som vino sfuso. Under 60- och 70-talet lämnade de yngre Carso för att flytta till stan för att hitta bättre försörjning än det magra lantbruket. Edi Kante ville stanna kvar och försöka hitta möjliga vägar till försörjning. Han bestämde sig för att börja producera vin.Trots flykten från landsbygden var det omöjligt att köpa vingårdar utan Kante var tvungen att anlägga nya. De stora kostnaderna för att anlägga nya vingårdar i Carso betydde att det var nödvändigt att satsa på kvalité, något annat skulle aldrig kunnat bära sig.

Det jag får se är en cirka en ha stor vingård som kostat mellan 250.00 - 300.000 euro att ställa i ordning. Tidigare var berget i dagen här. Det krävdes 1.000 lastbilslass med jord. Först ett lager med en jordtyp som är relativt vanligt förekommande i Carso och sedan ett topplager med den speciella och för Carso typiska röda jorden. För att komma åt den röda jorden, som är mycket eftertraktad måste man köpa marken där den finns och sedan transportera jorden till vingården.

Arbetet med att bygga en vinkällare var om möjligt än mer arbetskrävande. Källaren är borrad och sprängd tjugofem meter rakt ned i berget. Under det som ser ut som en rätt anspråkslös anläggning finns tre våningar för produktion och lång lagring. En helt magnifik skapelse, ytterst funktionell och vacker som ett konstverk. Edi Kante verkar vara den sortens person som ser svårigheter och umbäranden som sporrande utmaningar. Utmaningar som sätter fart på kreativiteten. I stort såväl som i smått.

Produktionen är givetvis helt ekologisk. En liten mängd svavel används vid buteljeringen men that's it. Däreomt använder Kante små ekfat för lagring och han macererar inte sina viner som grannen Zidarich gör. Han provade under några år men har nu lämnat den metoden. Här är det klassiskt vinmakande som gäller.

Goran plockar fram ett gäng flaskor, bröd, lokala ostar och charketurier. Provningen kan börja. Vi inleder med två mousserande. NV KK Rosé Brut gjort på 100% Pinot Nero. Vinet har legat ett år på jästfällningen innan det desgorgerades. Goran menar att de skulle vilja lagra det längre men just nu tillåter inte lagringsutrymmet längre tid. Vinet är hursomhelst en ren fröjd att dricka. Blekt laxrosa färg. Doft med friska röda bär och mineraler. Smaken är mycket ren och frisk med hög syra och lätt sälta.

NV KK Brut är gjort på samma sätt men druvorna är 80% chardonnay och 20% malvasia. Även här mycket tydliga mineraltoner, brödiga toner, lätt kryddighet och gröna äpple. Frisk, fyllig och mineralstinn smak som hänger kvar långt efter det att jag svalt.

Vi fortsätter med standardtappningar. 2009 Vitovska har precis tappats på flaska. Doften är knuten men man anar ett elegant friskt och lite blommigt vin med citrus, honung och mineraler. Smaken är ytterligare en variant på temat citrus och mineraler. Vänner av diverse mollusker kan nog inte hitta mycket bättre sällskap till favoriträtten. Munnen känns verkligen rengjord efter en skvätt kvalitetsvitovska.

2009 Malvasia är också den helt nybuteljerad. Här är doften mer aromatisk och kryddig. Smaken är något fylligare än det föregående och mera kraftfull men grundtemat är detsamma

2008 Chardonnay har en lätt sötma, lite tropisk frukt, äpple, citrus och de typiska mineraltonerna i doften. Smaken frisk med hög syra ung pigg frukt och lång eftersmak. Här får jag verkligen känslan av ett vin som behöver ytterligare några år på flaska.

2008 Sauvignon är det av vinerna som har mest druvkaraktär. Återhållsamma, balanserade sauvignon-typiska aromer möter det Carso-specifika. Inget parfymerat utan väldigt elegant. Ren, frisk smak.


Goda årgångar gör man riservor av druvorna från de bästa vingårdarna. Riservorna lagras precis som standardtappningarna ett år på fat men sedan får de ligga på flaska tills de är färdiga. Vilket kan betyda upp till tio år och ibalnd ännu mer. 2006 Vitovska Selektion har fått ett år på fat och fyra på flaska. Man kommer att hålla på det minst två år till, kanske tre. Goran berättar att man alltid gör 3 - 4000 flaskor av riservorna då man inte vill att de ska vara möjligt för många att dricka mogna viner. Priserna ligger sympatiskt nog bara cirka 30% över standardtappningarna. Vinet är elegant guldgult i färgen. Doften är betydligt mera utvecklad än hos den unga vitovskan med större bredd och djup. Samma sak med smaken men här finns både syra och struktur för åtskilliga års ytterligare lagring. -Jag räknar med att detta håller i 15 år till säger Goran.

2005 Vitovska Selektion är ännu bättre. Vinet känns yngre och friskare men samtidigt rundare och fylligare. Inte heller detta vinet har nått marknaden och Goran menar att det mycket väl kan komma att släppas efter 06:an.

Man har valt att kalla 2001 Chardonnay Selektion för La Bora di Kante. Bora är den kalla, hårda vinden som drar fram över Carso. Vinets etikett pryds av en vinterbild från piren i Trieste. Selektion-flaskorna har alltid unika konstetiketter, oftast med någon av Kantes egna tavlor avbildade. Vinet är helt fantastiskt. Fortfarande ytters vitalt, för att inte säga ungdomligt. På något sätt känns det som att lagringen framhävt mineraliteten ytterligare och här kan man verkligen tala om att, för att låna ett uttryck från IV-Patrik, gnaga gnejs med salt och citron.

Kante gör en liten mängd Pinot Noir vissa årgångar men den huvudsakliga röda druvan är terrano. Terrano är en druva med starkt rödblå färg, mycket hög syra och nästan inga tanniner. Vinerna konsumeras unga. För det mesta men inte hos Kante. 2005 Terrano har en magnifik doft. Doften har ett enormt djup med mörka bär där klockrena maraschino-körsbär höjer sig över mängden. Här finns också rejält med järn och mineraler. Smaken är otroligt saftig och bärig med intensiv syra. Lång fascinerande eftersmak. Jag trodde inte det gick att göra bättre Terrano. Men Knate kan.

1991 Terranum är också den 100% Terrano som lagrats tre år på barrique och sjutton år på flaska. Flaskan vi provar har stått öppen i två dagar och Goran menar att vinet ännu inte öppnat upp riktiigt. Tack och lov för det tänker jag när jag drar in den intensiva doften. Här finns också de typiska maraschino-bären men det händer så otroligt mycket annat med örtkryddor, lakrits och mineraler i en salig blandning. Smaken är lätt till medelfyllig men ändå otroligt intensiv. En fröjd att dricka på egen hand och säkerligen ett ypperligt matvin. Och just det, alkoholhalten ligger på 10.5% och Parker gav 93 pinnar.

När jag packar ihop mina saker och gör mig färdig att gå plockar Goran fram ytterligare en flaska. -Här är något verkligen speciellt säger han och jag börjar direkt fundera över vad det kan tänkas innebära. Det som är speciellt i det här sammanhanget måste vara lite extra speciellt. Och det är det ju såklart. Rex Apum är ett muskat-vin som lagrats tre år på barrique. Vinet är guldgult och har en intensiv muskat doft, söt och druvig. Här finns inslag av honung och vilda örter. Smaken blir något av en chock. Vinet är helt torrt och har mycket hög syra. Mycket fylligt och kraftfullt. Ett vin jag skulle velat sitta med länge och begrunda. Tyvärr är det dags att dra vidare mot nästa besök.

Ett fantastiskt intressant och spännande besök. Här får man verkligen hoppas att det dyker upp någon vaken importör å det snaraste. Kantes viner håller absolut världsklass och liknar inte riktigt några andra.

Räknetrissen jagar storvilt

Ett sparsmakat augustisläpp har nått vissa systembolagshyllor. Tysk riesling av årgång 2009 tycks vara det hetaste heta, enligt kritikernas omdömen och även att döma av många blogginlägg den senaste tiden. Ja två champagner verkar inte heller gå av för hackor, för den som har en femhundring eller så att avvara.

Det är lite semesterglest i tabellen: DN saknas och Sydsvenskans sökmotor tycks efter en tillfällig uppryckning ha kärvat ihop igen. Men trotjänarna BKWine, som för övrigt har en ny hemsida, Munskänkarna och HD - flankerade av GP och Tastelines Camilla och Ulrika - ser till att det blir en lista även denna gång.

Det var ett tag sedan jag tittade till Hans Artberg och hans vanligtvis kärva omdömen. Men nu är han nöjd. "Bacchus hör bön!", utropar han och gillar verkligen ett knippe - som ahn uttrycker det - röda "klassiker". Château Poujeaux, La Spinettas Langhe Nebbiolo och Pin Monferrato Rosso - se listan nedan - är några av dem.

Jag tror ändå det får bli några tyska rieslingar... men vänta nu - jag ska ju ta en tur till Berlin i slutet av veckan. Det verkar roligare att kolla där vad man kan hitta. Om någon läsare har tips på en bra vinaffär får denne gärna höra av sig!

VITA
90353 2009 Künstler Hochheimer Stielweg Riesling Old Vines trocken.
169 kr. Medel 4 (5 betyg).
90339 2009 Clemens Busch Riesling vom roten Schiefer.
169 kr. Medel 4 (3 betyg).
90347 2008 Millton Te Arai Vineyard Chenin Blanc.
149 kr. Medel 3,75 (4 betyg).
90346 2009 Millton Riverpoint Vineyard Viognier.
149 kr. Medel 3,66 (3 betyg).
99067 2008 Tim Adams Riesling.
139 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
90357 2004 Reinhold Haart Piesporter Riesling Spätlese.
185 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
95628 2008 Château Montus Blanc.
195 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
90343 2009 Clemens Busch Marienberg GG Fahrlay Riesling trocken.
279 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99106 2008 Pouilly-Fuissé Les Brûlés.
279 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99129 2009 Tim Adams Semillon.
139 kr. Medel 3,25 (4 betyg).
90341 2002 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre.
199 kr. Medel 3,25 (4 betyg).

RÖDA
92186 2008 Langhe Nebbiolo.
199 kr. Medel 4 (5 betyg).
99154 2004 Baron de Ley 7 Viñas Reserva.
254 kr. Medel 4 (3 betyg).
90335 2006 Château Vignelaure.
199 kr. Medel 3,75 (4 betyg).
90006 2008 Valpolicella Superiore Campi Magri.
199 kr. Medel 3,4 (5 betyg).
95587 2008 Château Poujeaux. 267 kr.
Medel 3,33 (3 betyg).
99314 2007 Barolo.
315 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99324 2008 Pin Monferrato Rosso.
321 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
95538 2008 Château de Fieuzal.
335 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99309 2008 Zisola Doppiozeta.
249 kr. Medel 3,25 (4 betyg).
99329 2008 Barbera d’Alba Gallina.
313 kr. Medel 3,25 (4 betyg).

På besök hos Evangelos Paraschos

Den största delen av sommarens Italien-semester ägnades åt annat än vin. Visst drack jag vin till nåra nog varje måltid men en del var bekantas hemkörda, några flaskor köpta hos lokala producenter utan några kvalitetsambitioner, en hel del prosecco och lätt glömda snabbköpsköp. Kravlöst drickande med andra ord. Det var ju semester gudbevars.

Semestern avslutades dock med en tre-dagars tour de force i hyrd diesel-Fiat runt Friuliens östra delar med producentbesök från tidig morgon till sen kväll. Jag ska efter bästa förmåga försöka återge något av det jag var med om.

Första stoppet, och på förhand ett av de jag var allra mest nyfiken på, var hos Evangelos Paraschos. .Låter det inte italienskt ? Det gör inte alltid namnen i Friulien, särskilt inte i slovensktalande området runt Gorizia. Men Paraschos är inte slovenskt utan grekiskt och Evangelos är tvättäkta grek men har bott hela sitt vuxna liv i Friulien. Han kom drygt 20 år gammal till universitetet i Trieste för att utbilda sig till apotekare. Han mötte sin blivande hustru, utvecklade en passion för de lokala vinerna och började drömma om att själv producera vin.

I byarna runt San Floriano del Collio finns några av Italiens mest radikala naturvinsproducenter. Här huserar bland andra Josko Gravner, Stanko Radikon, Dario Princic och Damijan Podversic. Evangelos Podversic arbetar i samma tradition. Odlingen är biodynamisk och han använder inget svavel. Däremot skiljer han sig lite vad beträffar macerationstiden för de vita vinerna. -Jag valde den här vägen att arbeta på för att det är så man gör här i trakten, det är vår tradition. På senare tid har jag valt att korta ned macerationstiden till ungefär en vecka för alla vita viner utom pinot grigio som får c a tre veckors skalkontakt säger Evangelos som tycker att vinerna blir mera lättillgängliga med den behandlingen.

1997 köpte Evangelos sina första hektar vinmarker. Till en början producerade han mest till familjen och till vänner och bekanta. 1999 var första officiella årgången och då producerades c a 10.000 flaskor. Efter några år började han gå över till ekologisk produktion och 2003 började han macerera de vita vinerna. Det året stod också den nya källaren färdig. Idag äger familjen sex ha och arrenderar ytterligare ett och ett halvt. Årsproduktionen ligger på runt 25.000 flaskor.

Paraschos viner jäses och lagras på ek. De flesta på stora fat men han använder några få barriquer och tonneaux. Vinerna lagras två år på fat förutom röda toppvinet Skala som får dubbla tiden. Under några år har Evangelos dessutom experimenterat med att jäsa och lagra på amforor av terracotta. I år släpptes 2009 Malvasia Amphoreus. Hela produktionen på 800 flaskor gick till Norge som är en av företagets viktigaste exportmarknader.

Evangelos betonar nogrannt att det viktigaste för honom är att göra bra viner, att arbeta biodynamiskt och utan tillsatser av svavel är inget självändamål utan en bonus. -Hade jag inte varit nöjd med vinerna hade jag arbetat på ett annat sätt menar Evangelos. Han berättar vidare att genom macerationen så får stabiliseras vinerna naturligt. Arbetssättet kräver dock extrem nogrannhet i vingårdsarbetet och ställer väldigt stora krav på hygienen i källaren.

Mitt besök hos Paraschos samanfaller med en visit från Slow Food, en representant som arbetar med deras kommande Slow Wine-guide. Det sätter sin prägel på besöket. Italienskan flödar, det är inte helt enkelt att hänga med. Vi provar från fat och från amfora i högt tempo, kommentarer till vinerna blandas med frågor och långa förklaringar. Jag bestämmer mig för att försöka hänga med och fokuserade på pratet. Provningen drar ut på tiden, jag måste dra vidare till nästa besök innan vi kommit till lunch och provning av de buteljerade vinerna. Av fatproverna blev jag oerhört imponerad av en mäktig tocai, en fyllig pinot grigio och kanske allra mest av den kryddiga, aromatiska terracottalagrade Malvasian som fortfarande finns i massor av norska butiker. Just innan jag ska gå frågar Evangelos om jag möjligtvis känner till deras svenske importör. Hanskulle visst heta Niklas. Och jodå, det gjorde jag.

Stora delar av sortimentet fick följa med hem och jag återkommer inom kort med rapport.