Esping och Trisse på exkursion - Sutor i Vipavska Dolina, del II

Podraga

Primož Lavrenčič, som tillsammans med sin bror Mitja driver vinhuset Sutor, har många järn i elden. Just nu håller han på att färdigställa några semesterlägenheter i en av släktgårdens gamla byggnader. Gården ligger i byn Podraga i Vipava-dalen.

Primož visar runt i huset. En kompis som är arkitekt har hjälpt till att göra planritningen. En annan kompis - som är snickare - har gjort möbler och hyllplan i massiv ek. Träet kommer från ekar som växt i dalen och är hårt som sten.

Till skillnad mot i Goriska Brda, där var och varannan vingård tycktes ha bed & breakfast, är det enligt Primož inte så vanligt i Vipava. Folk tycker han är tokig som satsar så mycket på ett sådant företag, men hur som helst ser det ut att kunna bli bra när det blir färdigt. Huset ligger vid en bäck som rinner genom byn och i ett utrymme i det nedre planet har man gjort iordning ett avsmakningsrum, där gästerna under Primož' guidning ska kunna njuta av enklare tilltugg och Sutors viner.

Vi går vidare och inspekterar de stora konformade kärl som används under macerationen av vinerna. Fördelen är att man från toppen kan göra battonage, röra om i skal och must under jäsningen. Alla Surors viner jäses och lagras på mindre ekfat. I stora lårar ligger de nyupptappade flaskorna i väntan på att bli etiketterade och ivägskickade till de ivriga kunder som envisas med att ringa på Primož' mobil.

I den gamla vinkällaren gör vi en snabb provning av de nya årgångarna. Vi börjar med malvasia från 2008, det vin som representerar Primož' nya giv med ett enklare vin för den kommande sommarsäsongen. Ett ungt, friskt och hyfsat elegant vin som säkert kommer röna framgångar på Ljubljanas restauranger och uteseveringar. Vidare en pinot noir från 2007, Sutors andra årgång av denna druva. Ett mycket välgjort vin - ännu ungt, förstås, med den utpräglade syra som Primož gillar både i sina viner och i sitt kaffe. Fina bärtoner och med potential att utvecklas under kommande år. Jag har läst eller hört någonstans att pinot noir är en svårodlad druva och frågar Primož om han också tycker det nu när han provat ett tag. "Nej", svarar han och när jag ser lite frågande ut förtydligar han: "Inte svårare än våra andra druvor - grunden till ett bra vin görs alltid i vingården".

Primož' spontana svar är logiskt: han tar inget i sin vintillverkning lättvindigt och lägger ner all sin omsorg i alla delar av den. Därför är ingen druva enklare eller svårare än någon annan, utan bjuder på olika utmaningar. Och även om grunden läggs i vingården är Primož också en noggrann källarman. Det visar sig inte minst i de båda cuvéer vi också provar, Burja vit från 2007 och Burja röd från 2006. Vinerna har fått sitt namn efter den hårda nordanvind som sveper genom dalen.

Eftersom jag glömt mitt anteckningsblock i Espings bil har jag tyvärr inga smaknoteringar. Den röda Burjan har jag skandalöst nog inte ens reda på vilka viner som ingår, men jag skulle gissa att det till stor del är merlot. Så här långt efteråt kan jag inte framkalla några minnen av vinet, förutom att det liksom alla Sutors viner präglas av hög kvalitet och omsorg om detaljerna. Ändå är det pinot noiren jag kommer ihåg som det mest omedelbart tilltalande, vilket blir avgörande vid sådana här spontana, snabbt förbiilande provningar.

Den vita Burjan, en blandning av malvasia, laski riesling och rebula, har Billigt Vin stött på tidigare, inte minst när vi första gången mötte Primož i Helsingör för drygt ett år sedan. Då hade jag inte vett att uppskatta det efter förtjänst, men här i Sutors källare - och efter att under vår exkursion ha fått smaken på personliga och hantverksmässigt tillverkade viner väckt - är det ett skönt återseende. Det är förstås ännu tidigt i vinets liv och jag skulle verkligen vilja träffa på det igen om två år eller så.

Vipavas vinkooperativ,
en koloss som måhända sett sina bästa dar

Dags för lunch och Primož tar oss till det stora vinkooperativet i dalen. Här finns en restaurang där man får vällagad mat, soppa och sedan en rejäl köttbit. Inget av de viner som serveras per glas tilltalar Primož, så därför dricker vi vatten. "Livet är för kort för att dricka vin som inte är något speciellt", säger Primož. Efter ett tag vill ändå killen som driver restaurangen erbjuda ett glas och vi får ett vitt vin, som verkligen är lätt att glömma och som inte lockar att dricka mer.

Primož är lite besviken på stället, men det blir ändå en trevlig måltid och lite prat om annat än vin innan det är dags att sticka över till byn Vipava för ännu en espresso. På caféet vid torget, berättar Primož, samlas les vignerons på mornarna för sitt kaffe, innan det är dags att ta sig an dagens arbete. Sedan är det dags för mig att dra vidare och Primož ska tillbaka till sina sysslor som han låtit sig störas i av mitt besök.

När jag lämnar Vipava-dalen tänker jag på allt Primož berättat om en lokal vintillverkning som inte längre kan leva på gamla, storskaliga meriter utan måste hitta nya vägar. Sutor och andra kvalitetsmedvetna producenter försöker kombinera sin passion för hantverket med kommersiella realiteter. Primož och hans bror tycks vara på god väg att lyckas, med hjälp av hårt arbete, en stark förankring i lokalsamhället och med hjälp av informationssamhällets möjligheter att nå ut. Kanske kommer Primož' unge student - som ringer och säger att det slutat regna och att beskärningen av vinstockarna kan fortsätta - att ta över sin fars vingård här i dalen och gå i sin läromästares fotspår.