Valpolicella-race

Vinbloggaren Do Bianchi skriver här om att dricka vin till pizza. Han och en annan lärd bloggare diskuterar om det är något man sysslar med i Italien. Do Bianchi menar att pizza-käkande i Italien är en ungdomskult och därmed främst förknippad med öldrickande, eftersom unga människor i Italien traditionellt inte varit stora vindrickare. Han menar dock att det har ändrats på senare år, och då får man väl förmoda att vin till pizza blir ett vanligare fenomen även på den italiska halvön.

Hur det än är med den här saken har jag aldrig känt mig hindrad att dricka rödtjut till min pizza. Do Bianchi menar att syran i ingredienserna (mozzarellan, tomatsåsen) och smaken av basilika hotar att övermanna nyanserna i finare viner, men erkänner sin "guilty pleasure" för nebbiolo och pizza. Problemet avhjälps enklast, menar jag, genom att man dricker enklare viner.

Husets pizza är även den en enkel variant: tomatsås, mozarella (borde vara på buffelmjölk, visst, men pris och tillgång gör att det oftast blir på komjölk), prosciutto och/eller salami. Någon gång champinjoner. Har jag gott om tid - som denna lördagskväll - är det trivsamt att göra såsen på skållade tomater som får puttra länge. Nu hade jag i en röd chili, som gjorde såsen oroväckande stark, men det funkade som tur var. Gasugn, har det visat sig, gör ett litet underverk med anrättningen jämfört med elditon. Pizzan blir saftigare/knaprigare.

Nu var det dags att testa 2006:orna av två tidigare bekantskaper: Monti Garbi Ripasso och Musella. Båda hade fått lufta sig någon timme i sina flaskor innan serveringen.

Monti Garbi har jag goda minnen av, i 2003 och 2004 års tappningar, men det är ett bra tag sedan. 2006:an är mörkt rödsvart i glaset, doften och smaken följer varandra väl: tydlig fatkaraktär, en viss blyertsaktig kärvhet och den förväntade fruktigheten med moreller och fikon i första rummet. Rakt på sak, saftigt, ungt, kompetent men inte särskilt spännande. Om jag skulle köpa på mig fler exemplar vore det för att spara några år och se om frukten utvecklas och smaken blir mer komplex/avrundad. Det finns många italienare runt hundralappen att satsa sina slantar på...

Till exempel Musella, som även det ligger kvar på 99 kronor i sin nya årgång. Snabbt har det gått, så sent som april förra året var det 2004:an som lanserades i det fasta sortimentet. Den provade jag här, och gillade den betydligt bättre än 2006 Brolio som dracks vid samma tillfälle. Senare möten (med den snabbt förbipasserande 2005:an?) har inte riktigt levt upp till förväntningarna, och det gör inte kvällens exemplar heller. Jämfört med Monti Garbin är Musellan mer genomskinlig, ljusare röd i glaset. Smaken är frisk och omedelbar, frukten är god men ganska gles och flyktig efter det förra vinets mer sammanpackade utförande. Eftersmaken är kort, förutom en kvardröjande, lite bitter strävhet.

Vi dricker Musellan efter maten och utan ost till, vilket förstås är att göra det en orättvisa. I rätt sammanhang, som i somras vid grillen, kan det vara precis det man önskar sig. Och vad matchar egentligen det bistra klimatet i Malmö i början av februari?

Faktum kvarstår dock: i det ständiga kvalfyllda valet mellan att prova nya viner och att välja ut några få beständiga kommer inget av dessa viner att hamna högst på listan över nödvändigheter. Inte för att det är något fel på dem, de håller god kvalitet och är användbara i många sammanhang, men för att det finns så många andra att bekanta sig med i den globala vinbyn.