2015 Domaine Papargyrion Le Vigneron Grec

Ännu ett grekiskt vin som fullständigt slår mig med häpnad. Jag borde ju såklart inte bli överraskad längre, så mycket fantastiska grekiska viner som jag druckit under året. Likväl, detta var jag inte beredd på. Det är inte utan att man kan tolka flaskans utforming,  bourgogneflaska med vaxförslutning, och vinets namn som en hälsning till franska naturvinsprodcenter. En rätt kaxig hälsning som det finns rejält med täckning för.  2015 Le Vigneron Grec är  inte det bästa grekiska vin jag provat men ett ytterst spektakulärt och välgjort orangevin.

Vinet är gjort på 100%  höghöjdsodlad (800 m) assyrtiko som fått 10 dagars skalkontakt. John Papargyrion har dessutom låtit skal från muskatdruvor jäsa med. Det har lagrats 7 månader på en blandning av nya och använda 500litersfat. Vinet har inte filtrerats eller klarnats och givetvis är jästen naturlig.

Vinet är ljust orange i färgen och helt klart. Komplex och intensivt aromatisk doft. Humle och stenfrukter, melon, apelsinskal och en del florala stråk. Det känns verkligen att man har ett orangevin i glaset. Jag får intrycket att muskatskalen satt sina spår och att producenten verkligen visste vad han gjorde när han tillsatte dem.

Smaken är verkligen kompromisslös. Vinet är absolut bentorrt, med hög syra och både bitterhet, som av grapefrukt, och strävhet i avslutningen. Den fina frukten mildrar något liksom en litet inslag av vanilj. Sammanfattningsvis så är Le Vigneron Grec ett väldigt bra orangevin. Gott nu och med massor av potential. Om nu någon till äventyrs fortfarande behöver övertygas om att det händer stora saker på vinfronten i Grekland så är detta ännu ett tungt argument.

Vinet kommer att säljas via Oinofilias webshop under en begränsad period.

2012 Tiago Teles Gilda

Minns inte när jag drack ett portugisiskt rött senast. Förr blev det ofta Periquita och Dao men det var länge sedan. Nu har man låtit mig förstå att det händer spännande saker där borta i väster. Utifrån kvällens flaska, som verkligen ger mersmak, kan jag bara konstatera att det kommer att bli mer portugisiskt framöver...

2012 Gilda från producenten Tiago Teles är gjort på merlot, castelao och tinto cao som vuxit på kalksten i Bairrada går i en lite matt brunröd nyans. Initialt är det rätt reduktivt men det vädras bort efter en vända på karaff. Doften bjuder på lite funkighet, rödblå frukt och svarta vinbär. Smaken är sval och läskande. Fin bärfrukt, bra syra, blyertspenna och rätt lätta tanniner.

Blint hade jag nog gissat på cabernet franc från Loire från ett lite varmare år. Det är svalt och läskande men visst har frukten lite extra generositet ? Hursomhelst en riktig ögonöppnare och definitivt något att gå vidare med Jättefint vardagsvin för en liten peng. Finns hos Stride Strömme i Köpenhamn.

2014 Thymiopoulos Young Vines Xinomavro

Ibland kan jag bli lite trött på hur vi ofta pratar om vin. Vi försöker ofta fånga vinerna i något slags absoluta kvalitetstermer. Vingårdsviner är bättre än apellationsviner, gamla stockar är bättre än unga o s v o s v. Jag kan tycka att vi borde tänka mer i termer av olikheter och användbarhet. 2014 Thymiopoulos Young Vines Xinomavro kan tjäna som ett bra exempel på vad jag menar. De som har provat xinomavro vet att det nästan alltid handlar om kraftfulla viner byggda för lång lagring. Ibland är frukten rätt nedtonad till förmån för soltorkade tomater, animaliska toner och örter men hos producenter som Tatsis och Thymiopoulos kombineras det mustiga med mörk bärfrukt. I princip alltid gjorda med lång skalkontakt och lång tid på fat.

Så vad händer om man gör xinomavro på druvor från unga stockar, med relativt kort skalkontakt och lagrar på stålkontakt. Heter man Thymiopoulos så blir resultatet ett extremt användbart matvin. Utifrån mina referensramar hittar jag likheter med både pinot noir och lättare nebbiolo. Ett väldigt aromatiskt vin, blommigt, rödfruktigt. Anslaget är ganska lätt och dansant men intensiteten hög. Smaken lätt till medelfyllig men ändå med djup. Kryddig och bärig med fin syra och förhållandevis lätta tanniner.

I somras drack jag kall Young Vines till marinerad bläckfisk med koriander o chili och fick en av årets bästa mat- vin-matchningar. Igår dracks det svalt till råbiff och det klarade jobbet utmärkt. Ikväll imponerar det rumstempererat till lasagne. Svårslaget när det gäller drickglädje och användbarhet.

Finns hos Oinofilia som numera har webshop och även skickar till Sverige med riktigt bra fraktpriser.

2014 Domaine Les Grange Tiphaine Quatre Mains

I helgen fick jag möjlighet att prova ett stort antal viner ur Bonden&Vinets intressanta portfölj. Omständigheterna var lite småstökiga med mycket folk och många viner. Ett vin stack ut lite extra och jag återkom till det flera gånger under eftermiddagen. Stack ut är förresten kanske inte helt rätt uttryck. Snarare var det så att det smög sig på mig och fångade min uppmärksamhet undan för undan. Jag insåg att jag behövde dricka vinet och det under lite mer ordnade former.

Domaine Les Grange Tiphaine har sina marker i Touraine och Montlouis i Loire. Damien Delécheneau är tredje generationens vinbonde och förfogar över 10 ha vinmark, en stor del med riktigt gamla stockar. Han har haft ansvaret för vinerna i några år och ställde snabbt om till ekologisk odling med en dragning åt det biodynamiska. 

http://www.bondenovinet.se/

2014 Quarte Mains är fatjäst sauvignon blanc. Tydligen har Damien Delécheneau en liten plätt silexjord planterad med gamla stockar av en unik klon. Vinet är ljust guldgult i färgen. Vinet är aromatiskt men på ett elegant och återhållsamt sätt. Det druvtypiska finns där men på ett väldigt subtilt sätt. Doften domineras av äpplen, päron och persika tillsammans med nedtonad fläder och krusbär. En del örter och flinta. Munkänslan är lite fet och Quarte Mains har en smak med pondus utan att vara tungt. Aromerna går igen i smaken. Frisk syra som nog upplevs som lite mildare genom frukten och den gräddiga munkänslan. I avslutningen en lätt strävhet.

Jag gillar det här skarpt. Det här är verkligen fantastisk sauvignon blanc i en egen stil som ändå inte förnekar vare sig ursprung eller det druvtypiska. Bonden&Vinet säljer via privatimport.

2014 Sclavos Metagitnion

Jag postade om 2014 Sclavos Metagitnion på Instagram häromdagen och skrev att jag skulle återkomma på bloggen när jag skaffat lite mer information om vinet. Det här vinet väckte verkligen min nyfikenhet och min lust att ta reda på mer. Dessutom är det alldeles för bra för att bara få några rader som druknar i flödet. Så mycket mer information har jag egentligen inte lyckats få fram. Snarare är det väl så att nyfikenheten ökat...

Evriviadis Sclavos är alltså en av de stora pionjärerna när det gäller biodynamisk vinodling och naturligt vinmakande i Grekland. Han håller till i Lixouri på ön Kefalonia som verkar kunna erbjuda en massa spännande i vinväg. Det är först relativt nyligen som vinlusen nått ön och här finns en hög andel pre-phylloxerastockar. Dessutom finns det många lokala druvsorter.

Vinet är gjort till 100% på inhemska druvan vostilidi från 100-åriga stockar. Ingen klarning, ingen filtrering, inget svavel och lagring på använda ekfat. Vinet är bärnstensfärgat men har inte macererats. Doften är minst sagt speciell med torkad frukt, kanderarde citrusskal och nötter. En del fattoner och oxidativa drag.

Smaken är lika speciell den. Speciell men absolut inte konstig eller svår.Den rör sig på gränsen mellan det bekanta och det okända, och landar i något alldeles, alldeles eget. Den är fyllig och kraftfull med hög koncentration. Mer torkad frukt, citrus, nötter, lite vanilj och bränt socker. Medelhög syra och extremt finkorniga tanniner. Jag hinner tänka på sherry, på madeira (sercial) och på traditionell vit rioja och faktiskt på mogen cognac. Och det ska inte tolkas som att vinet känns spritigt, för det gör det absolut inte.

Att 2014 Metagitnion överhuvudtaget existerar måste ses som en bedrift av herkuliska mått. I januari det året drabbades nämligen Kefalonia av en svår jordbävning och Scavlos produktionsanläggning fick stora skador. Likväl förmådde Evriviadis Sclavos producera förstklassiga viner bara några månader sedan. Metagitnion är det tredje Scalvos-vinet jag provar. Allt har varit top notch och jag vill ha mer. Och veta mer. Om både producenten och ön.

Importeras till Danmark och Sverige av Oinofilia.

Vinets lov av Carl A Andersson

Jag tillbringar rätt mycket tid, eller kanske jag borde skriva åt skogen för mycket tid, åt att leta efter vinylplattor på loppisar och i secondhandbutiker. Tiden då man verkligen kunde hitta guldklimpar är ju sedan länge förbi men en och annan godbit dyker upp ibland. Ska man titta lite krasst på mitt letande så kan man nog säga att det inte lönar sig. Fast så är det ju med mycket annat man ägnar sig åt. Svampplockning och sportfiske t ex. Skulle man börja räkna timpeng så blir den nog inte så hög... Men det är ju nåt med letandet, sökandet, rotandet eller fiskandet som lockar. Sedan finns ju det där med sidofångster. Blir det inga plattor så hittar man alltid något läsvärt.

Som t ex Carl A Anderssons "Vinets Lov - Vinprovaren berättar". Boken gavs ut 1983 men då det i förordet står att texterna varit publicerade på annat håll, framförallt i DN, gissar jag att merparten av bokens innehåll kom till på 70-talet. Carl A Andersson var en gång i tiden inköpschef på Systembolagets importavdelning och sedan vinskribent på DN. Han var alltså den som föregick Bengt-Göran Kronstam...

Carl A Andersson var verkligen old school. Hans vinvärld kretsade kring bordeaux, bourgogne, champagne och port men mycket av det han skriver i "Vinets Lov" får mig att höja på ögonbrynen. Texterna är också oldschool, lärda och lätt kåserande men absolut inte utan djup. Han har en förmåga att fånga läsaren och väcka nyfikenheten. Carl A Andersson skriver aldrig läsaren på näsan. Hela hans hållning präglas av öppenhet och nyfikenhet.

Här finns texter om Jura-viner, om Beaujolaise, Vino Verde, Chateauneuf-du-Pape och Österrikiska Viner. Det för mig allra mest förvånande och läsvärda kapitlet har rubriken "Vin på de Gambles vis" och handlar om biodynamiskt vin. Där kan man läsa följande:

          "När man talar med vanliga odlare, handelns folk och t o m forskare häpnar man över konservatismen...
           Jag tycker man ska uppmuntra biodynamisk odling av vin därför att erfarenheten säger mig att potatis
           och grönsaker blir godare utan konstgödsel och besprutningar med kemikalier. Varför skulle då inte vinet
           också bli godare?
           Det finns allt fler som reagerar mot det industriella jordbruket och som är villiga att betala en slant extra för
           det som kan tänkas vara sundare och godare - hushållsgrisens fläsk, den späda gödkalven, kycklingen med
           muskler av utegående, grönsaker vuxna ur naturlig dynga och vin som de gamble gjorde det. Vi är så många 
           redan att Systemet och Spritcentralen måste reagera och ge oss ett biodynamiskt vin att prova!"

De orden skrevs alltså för ungefär 40 år sedan av en vinskribent på väg mot pensionsålderna. En vinskribent som vägrade sätta betyg på vin.  Carl A Andersson skrev fem vinböcker och även fem barnböcker. Jag ska försöka hitta de andra fyra vinböckerna och förhoppningsvis springa på några rara vinyl under letandet.

2014 Burja Estate Burja Noir

Jag håller mig kvar i Vipavska Dolina, eller Vipava-dalen i allra västligaste Slovenien. Häromdagen drack jag Burja Bela och idag Burja Noir.  Burja Estate fokuserar helt på inhemska druvor. Med ett undantag.  Primoz Lavrencic älskar pinot noir efter att ha arbetat en tid på Domaine Leroy i bourgogne. Och hans tolking av druvan är väldigt burgundisk...

Vipava-dalen har ett lite svalare klimat än närliggande Brda och det märks tydligt på Burja Noir. Vinet har jästs med naturligjäst på ståltank och fått knappt två veckors maceration. Lagringen har skett på både stora fat och begagnade barriquer i två år. Vinet är ljust rubinrött och helt klart. Doften är ren och frisk med röda bär, lätt kryddighet och en lätt antydan till fat. Smaken känns relativt lätt och elegant men har stor intensitet. Hallon, körsbär och mineraler. Frisk syra och lätta tanniner.

Helt klart en väldigt välgjord och spännande pinot. God nu, men kräver definitivt mat för att riktigt komma till sin rätt, och med framtiden för sig.  Finns att köpa via privatimport från Winewaves.

2015 Bott Frigyes Kadarka

Jag googlade runt lite för att skaffa något slags uppfattning om vad kadarka kunde vara för någon druva och fick då bland annat lära mig att den i Rumänien och Bulgarien kallas gör gamza. Jag fick genast något slags förnimmelse om att det någonstans i minnesbanken finns någon diffus tonårshågkomst av den druvan. Eller kanske det är brist på hågkomst... Nåväl jag befarade en kraftfull, syltig historia. Istället möttes jag av motsatsen.

2015 Bott Frigyes Kadarka är en blåblekt ljusröd, helt transparent uppenbarelse med en matchande doft. Floral, sval, komplex och elegant. Lite lätt pinotkryddig, körsbär, röda vinbär och blodapelsin. Smaken är lätt, sval och mycket elegant. Mer av den finlemmade bärfrukten och kryddigheten, frisk syra och fjäderlätta tanniner. Lite lätt grön i avslutningen men inte alls på ett negativt sätt.

Det här var inte vad jag hade väntat mig. Inte alls. Jag trodde kadarka var en betydligt mer kraftfull .druva. Och det kan den kanske vara. Här, i Bott Frigyes tolkning blir den till en graciös ballerina. Rekommenderas starkt till den som gillar lättare gamay och pinot noir

Privatimport via Wine waves

2015 Burja Estate Burja Bela

Jag har länge tänkt att jag skulle återvända till västra Slovenien och den första vinresan jag
och min forne medbloggare Jörgen gjorde för snart tio år sedan. Till Brda, Vipava och Kras. Rent faktiskt har jag varit tillbaka flera gånger. Men jag tänkte nu gå tillbaka till det vi skrev då och låta några nya tappningar från producenterna vi besökte den gången få ackompanjera läsandet.

Den som allra först satte mig i kontakt med skalmacererade viner, orangeviner om du så vill, var Primoz Lavrencic. Mötet ägde rum året innan min och Jörgens Slovenien-resa på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Det var en verkligen omtumlande upplevelse. Vi hade precis börjat orientera oss i vinvärlden när vi mötte en hel sal full med kaxiga slovenska vinmakare som kom att ställa alla begrepp på huvudet för oss. Jag blev helt frälst på orangevin direkt och fascinationen har blivit bestående.

Kanske var det bra att det var hos Primoz Lavrencic vi började. Han tillhörde då, och gör det väl fortfarande, de mera konventionella vinmakarna som arbetade med relativt kort skalkontakt. Vi fick så att säga en möjlighet att vänja oss innan vi kom i kontakt med hardcore orangeproducenter. Nåväl mötet på den Slovenska vinfestivalen ledde till att vi ett antal månader senare besökte Slovenien och producenten som då hette Sutor men nu kallar sig Burja Estate.

2015 Burja Bela är en field blend på lika delar riesling, ribolla gialla och malvasia istriana som blandats med 10% "andra druvor". Druvorna kommer från 25 - 70-åriga stockar som växt på klassisk ponka på ungefär 200 m ö h. Vinet har fått ungefär en veckas skalkontakt, är spontanjäst och har lagrats på stora fat.

Färgen är djupt guldgul och varken färg eller doft bär någon större prägel av skalkontakten. Det är malvasian som dominerar doftpaletten med rik aromatik. Lite lätt blommig, tropisk frukt, honung och så den där typiska ponka-mineraliteten. Smaken är också den rik och fyllig med en riktigt fet munkänsla. Här märks att vi har med ett macererat vin att göra. Kryddigt med mera tropisk frukt, blommighet, dämpade syror, lätt strävhet och en aning bitterhet i avslutningen. Gott att dricka nu men kommer att bli bättre om något eller några år när det tappat lite babyhull.

 Kul  att prova Primoz Lavrencic igen efter några års frånvaro från mitt köksbord. Jag kan konstatera att medan det hänt massor i vinvärlden sedan jag senast drack något från Sutor/Burja. Det har inte hänt lika mycket med  Lavrencic's viner. Det jag då upplevde som något helt uppseendeväckande, rent av omtumlande,  känns ganska konventionellt nu. Och det ska absolut inte uppfattas som något negativt för det här är som sagt riktigt bra och gediget hantverk.

Jättekul också att Burja nu fått en svensk importör. Vakna Wine Waves, som har en verkligen spännande katalog med viner från östra Europa, började nyligen plocka hem vinerna.

Du kan läsa om våra tidigare kontakter med Primoz här

2014 Sclavos Orgion

Plötsligt händer det. Man får oväntat besök. Av ett vin som utmanar ens fördomar och ens preferenser. På ett pågatåg påväg norrut från Malmö.

Jag har provat några av  viner tidigare och de har absolut imponerat på mig men då har sammanhanget varit ett annat, vinerna har provats tillsammans med en massa andra viner eller då mitt fokus inte varit det bästa. Men här på tåget kan jag ge 2014 Sclavos Orgion den uppmärksamhet det förtjänar.

Vet egentligen inte så mycket om producenten Evriviadis Sclavos mer än att han är en av pionjärerna när det gäller biodynamisk och naturlig vinproduktion i Grekland. Han håller till i Lixouri på ön Kefalonia och satsar helt på inhemska druvor. En del viner är osvavlade medan andra får en minimal dos.

Vinet är gjort på 100% mavrodaphne och elegant mörkrött i färgen. Doften är väldigt komplex med den mörka frukten i centrum. Blåbär o plommon. En del österländska kryddor, läder, florala övertoner och en del animala stråk.  Fataromerna finns där med en antydan till vanilj som är en väl integrerad del av helheten. En väldigt precis fathantering skulle jag vilja säga. Smaken är en direkt spegling av doften. Komplex, perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner. Ett vin med massor av energi, dynamik och elegans

Jag skrev i inledningen att vinet utmanade mina fördomar och preferenser. En uppgift det klarar utan att egentligen provocera. Det känns mer som att bli lockad och förförd in i något som är både välbekant och främmande. För min del handlar utmaningen mest om kombinationen av mörk frukt och ekfat. Kan bara konstatera att här fungerar det fantastiskt bra. Och för säkerhets skull påpeka att jag fortsatte provandet efter hemkomsten.

Finns att köpa hos Oinofilia

NV (2014) Frederic Cossard Lasyrah de Talés

Här är ett vin som prickar mitt i krysset vad gäller mina smakpreferenser. Sånt gör mig alltid lite extra nyfiken och det här är ett lite speciellt vin. Frederic Cossard är verksam i Bourgogne där han driver Domaine de Chassorney. Han arbetar biodynamiskt och använder inget svavel. Dessutom gör Frederic Cossard denna druvrena syrah på druvor inköpta från Cotes du Ventoux. Och att det handlar om köpta druvor verkar inte påverka kvalitetskraven.

2014 Lasyrah de Talés är sådär blårött som ung syrah ska vara. Doften tar ungdomliga krumsprång ur glaset men inte helt utan en viss elegans. Det är extremt druvtypiskt med blå, sval fruktighet. Svarta vinbär och björnbär. Här finns en del örttoner, lakrits, svarta oliver och mineraler. Lite rustik funkighet men absolut inget som stör. Massor av liv och energi. Smaken matchar doften på ett helt klockrent sätt. Massor av saftig, läskande bärfrukt som kittlar tungan. Frukten känns rätt söt men balanseras perfekt av syran. Mer lakrits och oliver. Finkorniga tanniner.

Lätt att se det här som ett klunkarvin. Och gudarna ska veta att det är lättdrucket men det är mycket mer än så. Skulle väldigt gärna återvända till detta om något eller några år. Dessutom, ett osvavlat vin som håller ihop fint över två dagar i öppen flaska.

Privatimport via Vin&Natur

Tre röda från Vino Nostrum: 2014 Principiano Barbera D'Alba "Laura", 2011 Caiarossa Pergolaia och 2013 Francesco Guccione NM

Jag fortsätter med tre röda ur Vino Nostrums sortiment. Först ut är en gammal favorit, Principianos Barbera D'Alba "Laura". Vinet har åtminstone tidigare funnits i beställningssortimentet och för inte så länge sedan i en Caviste-låda. Här är alltså avsändaren en annan men vinet visar sig från samma förtjusande sida som vanligt. Färgen är tät och ungdomligt blåröd. Det doftar blandsaft med en stor andel körsbär och lite viol. Verkligen ren, rak och omedelbar doft. Och smaken är precis likadan. Det smakar osötad blandsaft. Frisk, saftig och nästan tuggbar frukt, fin syra och väldigt lätta tanniner. Ett alldeles perfekt vardagsvin som är helgjutet till pizza och en väldig massa annan mat med italienskt ursprung. Efter ett dygn i öppen flaska får vinet mer djup och visar upp en annan, mer seriös sida. Ett vin som funkar både som drick nu och för lagring

Inför 2011 Pergolaia hyste jag en viss tveksamhet. Sangiovese-viner med en andel internationella druvor, här merlot, cabernet franc och sauvignon brukar inte vara min grej. Mina negativa förväntningar kom rejält på skam. Det här är nämligen ett rejält, jordnära och rustikt vin. Vinet är gjort på c a 90% sangiovese som lagrats på använda 500-liters fat i ett år och sedan på betong eller större ekfat. Doften ger plommonfrukt, lite rökta toner och tobak. Smaken är ganska kraftig och har rejält med söt plommonfrukt, örter och tjära. Frisk syra och tydliga tanniner. Återigen ett bra matvin som står pall för det mesta. Gott nu men vinner på några års lagring.

Allra mest nyfiken var jag på 2013 NM från Francesco Guccione. NM står för nerello mascalese men vinet kommer inte från Etna utan från Monreale sydväst om Palermo. Francesco Guccione har 6 ha där han odlar inhemska druvor som perricone, trebbiano, catarratto och nerello. Odlingarna ligger högt, c a 500 m ö h på kalk och järnrika jordar. Guccione arbetar biodynamiskt i markerna och med minimal intervention i källaren.

2013 NM skiljer sig rätt mycket från den nerello mascalese jag lärt känna från Etna men det finns likheter också. Initialt är ger doften mossade jordgubbar, körsbär, österländska kryddor och mineraler. Med lite luftning så mörknar doftpaletten och drar mer åt björnbär och plommon. Det finns också ett floralt stråk. Smaken är lite motesägelsefull. Det är ett kraftfullt vin men det är på inget sätt tungt. Söt, mogen bärfrukt, torkad frukt och läder. Syran är något dämpad och avslutningen är packad med järnrost och extremt finkorniga mineraler.

Gucciones nerello mascalese är ett fascinerande vin. Det är inget jag faller för omedelbart men jag kommer på mig själv att gå omkring och fundera på hur det egentligen smakade under dagen. Och jag blir sugen på att prova om. När jag provar om tilltalar det än mer. Ett mångfacetterat vin med stort djup som kräver lite tillvänjning. Definitivt värt att prova för den som gått igång på alla Etna-vinerna.

Tre "vita" från Vino Nostrum: NV Bele Casel Asolo Prosecco Colfondo 2014 Nino Barraco Zibibbo och 2010 Franko Terpin Jakot

Häromveckan fick jag en förfrågan från Vino Nostrum om jag var intresserad av varuprover ur deras sortiment. Det där med att ta emot varuprover var ju en fråga som diskuterades en hel del när aktiviteten på vinbloggarna var större. Efter en ny vända med funderingar bestämde jag mig för att acceptera varuprover så länge det är grejer som intresserar mig. Och det är rätt mycket i Vino Nostrums portfölj som är intressant.

Företaget har sitt sätet i Tallin där de driver en vinbar och näthandel med inriktning på ekologiska hantverksviner från Italien. I nuläget säljer de till Tyskland, Sverige och Finland men kommer inom kort att sälja till hela Europa. Vinerna skickas direkt till kund från Italien. Sortimentet är som sagt spännande, priserna oftast i nivå med de på den svenska marknaden men det är onekligen enklare och snabbare än att behöva gå via privatimport. Dessutom finns det ofta rabatter och nya kunder handlar fraktfritt.

Jättekul att hitta Bele Casels Prosecco Colfondo i sortiementet. Bele Casel kommer ifrån "det andra" Prosecco DOCG-området. Alltså inte Valdobbiadene utan det lite västligare Asolo. Bele Casel arbetar ekologiskt och gör en rad habila konventionellt tankjästa prosecco-buteljeringar och sedan då den här flaskjästa colfondon som kommer från en vingård med 70-åriga glera-stockar. Doften är verkligen frisk och inbjudande med citrus, persika och jästtoner. Smaken är helt torr med krämig munkänsla, mera citron och frisk syra. Rakt, enkelt och läskande. Inte så utmanande som en del flaskjäst prosecco utan ett vin som kan tilltala de flesta. Detta utan att det känns det minsta tillrättalagt.

Då utmanar 2014 Nino Barraco Zibibbo betydligt mer. Nino Barraco har sina vinmarker runt Marsala på Siciliens nordvästliga spets och är kanske mest känd för sin skalmacererade grillo. Barraco fokuserar helt på lokala druvor, har arbetat ekologiskt sedan starten för dryga tio år sedan. Vinerna jäser med naturlig jäst och filtreras inte .Zibibbo är det lokala namnet på moscata d'alessandria som oftast används till dessertviner. Barracos variant har fått 15 dagars skalkontakt och är helt torr. Vinet har en oerhört rik doft som gör att man ställer in sig på ett sött vin. Här finns den där typiskt druviga muskatkaraktären, honung, kanderade citronskal och mynta. Smaken följer aromerna väldigt väl. Munkänslan är lite oljig och vinet har verkligen pondus. Medelhög syra och avslutning med lätt strävhet, lite bitterhet och sälta. Barracos Zibibbo är verkligen ett intressant vin. Inte lika lätt och flörtigt som Occhipintis variant utan en lite mer maskulin tolkning av druvan.

Nästa vin är den direkta orsaken till att jag kom i kontakt med Vino Nostrum. Franco Terpin är en producent från Friulien som av någon outgrundlig anledning har seglat under min radar. Bortsett från ett par glas på Manfreds i Köpenhamn. Har åkt förbi hans källare ett antal gånger men inte förrän det senaste året fattat att det var ett namn att kolla upp. 2010 Jakot är alltså druvren tocai friulano från Collio. Vinet har fått 10 dagars skalkontakt och uppfostrats på botti.

Och ja vad säger man... Det här är väldigt mycket mitt-i-prick när det gäller mina preferenser. Guldgult o lite grumligt i färgen. Doften är lite lätt funkig och skitig och allt annat än inställsam. Aprikos, grönt te, mandel och mineraler. Smakmässigt har vinet en ovanligt hög syra för att vara en friulano. Här finns toner av aprikos, vit persika och mandel i avslutningen. Tydliga mineraler och lätt strävhet i avslutningen. Som sagt, ett vin med den där kvalitén som förflyttar en till ursprungsområdet. Ett sant terroirvin och utan tvekan min favorit i den här trion.

Den som är intresserad av att testa Vino Nostrums tjänster kan använda koden billigtvin20 vid beställning och få 20% rabatt.

NV Kumpf et Meyer Restons Natur Petillant Naturel

Jag vet inte vad det är som gör det men du kan kalla det för Colfondo, metodo ancestrale eller pet nat, det kan komma från Sicilien, Emilien, Veneto (inom eller utanför prosecco-zonen), Loire eller Alsace. Jag kan ändå inte komma på något vitt, flaskjäst med jästfällningen kvar i flaskan som jag inte gillat. Kvällens vin gör inget för att ändra på detta faktum.

Kumpf et Meyer Restons Nature Pet Nat ser verkligen ut som ett skolboksexempel på vintypen. Blekgult, grumligt med en hel del fasta partiklar i flaskan. Doften är jästig och fruktig med päron och citrus. Ändå bara en försiktig ouvertyr till det som väntar. Smaken är en verklig vinkick i det lilla formatet. Friskt, uppiggande och livsbejakande bubbel. Mjuk mousse, bra syra o fin frukt. Varken mer eller mindre.

Extra Brut vinimport säljer för 115 dkk

2015 Lamoresca Nerocapitano

Någon som har sett på knattefotboll? Ni vet där tjugo man jagar bollen i en lång klungspurt. Rätt ofta får jag intrycket att svenska vinscenen fungerar lite på samma sätt. Alla springer på samma boll, rör sig på samma frimärksstora plätt och ser inte ytorna som finns på resten av planen. Det verkar räcka med en producent i taget. Okej, vi har testat Milan Nestarec och därmed är Tjeckien avklarat. Strekov och man kan bocka av Tjeckien. Radikon och man kan bocka av både orangevin och Friulien. Tar vi oss till Vittoria på Sicilien så är Occhipinti namnet. Det är som att de stora namnen skymmer allt annat och det som utspelar sig i skuggan är mindre intressant. Åtminstone om man ger sig lite utanför allfarvägarna. Nyfikenheten sker på bredden men sällan på djupet.

Vid ett par tillfällen har jag plockat med mig Lamorescas frappato Nerocapitano till provningar och kommentarerna har oftast blivit något i linje med "Bra vin men inte lika bra som Occhipintis  "Il Frappato". Och - underförstått - därmed inte särskilt intressant. Vilket är lite synd.

2015 Lamoresca är lite blekt ljusrött i färgen. Doften är oerhört inbjudande. Blommig med körsbär, hallon och jordgubbar. Rakt, enkelt och oerhört charmigt. Smaken fortsätter på samma spår. Rätt lätt men med bra intensitet, friska syror och lätta tanniner. Jag gillar verkligen det här, särskilt när det är lite svalt. Charmigt, hög drickbarhet och väldigt användbart vin. Kul också att få ett annat uttryck av frappato. Det här gjort för snabb konsumtion snarare än lagring. 2015 verkar dessutom vara en bra årgång.
Finns att köpa via privatimport från Vin&Natur

2015 Enderle&Moll Spätburgunder Rosé och 2015 Grauburgunder

Jag har sett Enderle&Molls namn passera förbi i flödet ett antal gånger. Jag har läst massor med hyllningar till deras Pinot Noir-viner och flyktigt provat ett par av deras vita viner men aldrig druckit och följt en flaska över en kväll. De är nämligen inte helt enkelt att komma över. Enderle&Moll befinner sig rätt långt ut till vänster på naturvinsskalan. De verkar ha ett någorlunda pragmatiskt förhållande till svavel, de använder när de tycker att det behövs. Annars är det manuell skörd, fottrampning och allt annat på checklistan som gäller. På en punkt skiljer de sig dock från många andra naturvinsproducenter. Enderle&Moll är rätt modesta i sin prissättning. De har dessutom en ytterst sympatisk dansk importör som säljer vinerna till väldigt bra pris och har mycket rimliga fraktpriser. Såklart att vinerna knappt hinner in på lagret förrän allt är slut.

2015 Spätburgunder rosé har en helt fantastisk färg, något slags candy colored hallonsaftsröd. Redan innan jag smakar så har jag bestämt mig för att det här ska vara ett lätt vin. Och till en början lyckas jag övertyga mig själv om att det är det. Men det är en villfarelse. Doften domineras av mogna jordgubbar med lite pinot-kryddor i bakgrunden och massor av mineraler. Smaken domineras av jordgubbar och andra röda bär men man hinner knappt tänka sötfruktig och insmickrande innan syrorna kickar in och då är det istället blodapelsin som dyker upp i tankarna. Mineralisk avslutning och rätt lätta men tydliga tanniner i avslutningen. På det hela taget en kul och användbar rosé där min enda invändning är att alkoholen ligger på 13.5% och det känns en del i avslutningen.

2015 Grauburgunder är blekt laxfärgad, lite åt aprikoshållet och rätt grumligt. Doften har initialt en lite oren doft men det vädras snabbt bort. Sedan tar frukten över med päron, äpple, stenfrukter och en viss pepprighet. Smaken är verkligen intensiv med fin frukt som får ett rejält lyft av syrorna. Det här går jag verkligen igång på. Lätt men med hög intensitet, rakt, enkelt och okomplicerat vin med massor av charm


Enderle&Moll importeras till Sverige av Bonden&Vinet och kan beställas via PI, i Danmark är det Extra Brut som säljer men jag misstänker att det mesta är slut. En annan möjlighet är att söka hos tyska näthandlare där vinerna av någon anledning inte verkar ha samma åtgång som på annat håll.

2012 Clos de la Bruyère Ancestral

I eftermiddags provade jag Racines från Les Callioux du Paradis. Ikväll fortsatte jag med 2012 Ancestral och det finns en tydlig släktskap mellan vinerna. Racines görs av Claude Courtois och Ancestral av sonen Julien. Vingårdarna ligger bara några hundra meter ifrån varandra. Far och son har dessutom arbetat tillsammans.

Vinet är gjort på välkända cot (malbec) och gamay, blandat med de mera obskyra gascon och chaudenay. Det har lagrats i ettochetthalvt år på gamla fat. Doften är rustik, lite vild och otämjd med massor av örter, surkörsbär o björnbär. Smaken ger precis samma intryck. Det här är verkligen old school, rustikt och oborstat. Frisk syra, surkörsbär, rätt lätta tanniner och mineral toner.

Precis som med Racines i eftermiddags så får jag intrycket av ett vin som absolut inte pockar på på uppmärksamheten eller flörtar inställsamt. Det är sådär stram och återhållsamt som det blir i ett lite svalare klimat. Ingenting i vinmakandet försöker täcka upp, förställa eller förmildra. Ett vin som verkligen står för det det är. Med stor värdighet och massor av integritet.

Köps via privatimport från Vin&Natur

2014 Domaine de Belle Vue Muscadet Gaia

Muscadet har jag hållit mig borta från sedan min allra första vinkurs för länge, länge sedan. Där och då blev jag avskräckt. Jag har dock förstått att min kategoriska hållning gjort att jag missat en massa viner med ett personligt uttryck. I vintras var jag på Fyra nyanser av Europa-provningen och provade ett vitt vin som gjorde stort intryck på mig. Och som såklart visade sig vara en muscadet. Minns också att jag då tyckte att vinet var lite väl primärt och tänkte att det skulle behöva ligga till sig ett tag. Och nu har det ju gjort det.

Domaine de Belle Vue drivs av Jerome Bretaudeau. Han drog igång verksamheten 2005 och har idag totalt 9 ha vingårdar i några olika apellationer. "Gaia" är gjort på 100% melon de bourgogne som lagrats på betongägg i 14 månader. Färgen går i ljust gröngult. "Gaia" doftar initialt så mycket jäst att jag direkt förväntar mig bubblor. Jästigheten består men är inte så dominant när vinet fått en del luft. Istället får frukten mer utrymme med citrus och en lätt blommighet. Verkligen tydliga mineraltoner. Smaken har förvånansvärt mycket pondus och fyllighet. Aromerna går igen. Bra balans mellan syra och fruktighet. Salta mineraler i avslutningen.

Jag gillar verkligen "Gaia". På ett plan smakar det som jag föreställde mig att en muscadet ska smaka men här finns lite mer av allt utan att det känns överdrivet. Alltså, jag tänkte mig något rent neutralt och enkelt. Och så smakar det. Men inte bara. Bara lite bättre. Och lite mer. Alltså, här finns något av det där jag söker i vin, musik och andra kulturyttringar. Något slags ingbyggd motsägelse. Om någon förstår vad jag menar.

Bonden&Vinet importerar.

2010 Az. Agr. Graziano Sassoscuro

Förra sommaren blev jag introducerad för Vittorio Grazianos viner på Terroiristen Vinbar i Köpenhamn. Jag blev direkt såld och köpte på mig ett blandat sex-pack. Det har blivit påfyllning ett par gånger av lambruscon Fontana dei Boschi och den vita frizzanten Ripa di Sopravento. Rosé-frizzanten Smilzo lyckades jag däremot inte hitta igen. Tyvärr blev det inget blogginlägg då men nu när jag öppnar sista flaskan i lådan, det hittills oprövade stilla vinet Sassoscuro får det bara vara dags. Det här är nämligen riktigt bra grejer och viner som fått så mycket omsorg att de förtjänar något mer än en instagrambild och några korta rader. Dessutom är Vittoria Graziano en producent som har något att säga oss.

Vittorio Graziano var från början tjänsteman och arbetade med ekonomi och administration. I slutet av 70-talet började han göra vin med druvor från familjens vingård, cirka en halv hektar. Han gick direkt emot rådande trender och arbetade så mycket old school det gick. Istället för att satsa på den läskedrycksvariant som slog stort på den tiden gjorde han torra viner, arbetade med naturlig jäst och helt ekologiskt. Undan för undan utökades vingårdsarealen och idag har Graziano c a fem hektar. Han valde också att söka råd hos traktens gamla bönder snarare än enologkonsulter, tog till vara gamla vingårdar med obskyra druvsorter som ingen riktigt visste namnet på men som alltid funnits där. Då ett modigt vägval som fått en del konsekvenser...

Jag läste någon stans att trots att han tillämpar "metodo ancestrale" så vill han inte använda begreppet. Graziano menar att det inte alls är någon "metod" utan något som uppstod spontant. Förr hade man helt enkelt inte tid att vänta in att vinet jäste ut helt innan man buteljerade och upptäckte sedan att man fick ett pärlande vin och gillade det.

En sådan är att Vittorio Graziano konsekvent valt att IGT-klassificera sina viner då han inte kunnat ange druvsorterna tillräckligt bestämt. Han var ekologiskt certifierad fram till 2003 då han tyckte att kontrollmyndigheten mest krävde pengar och ställde till besvär. Och utifrån Grazianos historia kan jag faktiskt förstå ett sådant resonemang. Varför ska den som alltid jobbat giftfritt kontrolleras extra ? Varför försvåra och fördyra för den som valt en redan svår väg ?

Nåväl, en lång och lite långrandig inledning för att skriva några rader om kvällens vin. Ett skäl till att vinet legat oöppnat var att det beskrivits som lite "amarone-likt" och det är något jag sällan känner mig sugen på. Men naturligtvis smakar vinet inte som amarone. Däremot är det mörkt och tätt till färgen. Smaken är också den på något sätt tät och omslutande utan att vara tung. Jag förstår kopplingen till amarone för det här är sålångt ifrån "glouglou" man kan komma, ett Slow Wine att dricka med gott om tid och gärna utan annat sällskap än en bit parmesan. Det är gjort på malbo gentile, lambrusco di grasparossa och en rad andra okända druvsorter och har lagrats två år på fat och minst ett år på flaska. Doften är sötfruktig och rätt mäktig med inslag av undervegetation, medicinalörter och lakrits. Smakmässigt så behöver vinet rätt mycket luft för att komma igång. Men sedan...Smaken träffar precis i krysset mellan jordnära rusticitet och förfining. Lite obortstat och samtidigt är känslan nästan sömlös. Röd frukt, mörk choklad, frisk syra och silkiga tanniner. En riktigt fin vinupplevelse.

Casa Belfi

Den landade som ett UFO i systembolagets tillfälliga sortiment i slutet av förra sommaren, Casa Belfis Prosecco Colfondo.Åtminstone hade jag svårt att fatta hur det gick till när flera tusen flaskor osvavlad och ofiltrerad prosecco colfondo hamnade på monopolets hyllor. Att den dessutom såldes för 109 kr gjorde mysteriet ännu större. Precis ett år senare dök det upp en magnum av samme producents skalmacererade och amforalagrade colfondo. Igen till ett väldigt bra pris. Denna gången med en ny importör. Vid en koll i Systembolagets katalog visade det sig finnas ytterligare två flaskor från Casa Belfi, ett stilla rött o ett vitt. Jag hade aldrig hört talas om Casa Belfi innan augusti förra året och faktiskt aldrig sett några av deras andra viner förrän nu. Lite märkligt då jag tycker mig har rätt bra koll på naturvinsproducenter i Venetien och särskilt de som gör Colfondo. Så jag bestämde mig för att försöka ta reda på lite mer. Och för att prova vinerna som finns tillgängliga.


Casa Belfi har sitt säte i San Polo di Piave någon mil från Treviso. Det drivs av enologen Maurizio Donadi tillsammans med vinentrepenören Albino Armani. Kanske ser vi här en förklaring till varför vi kan handla Casa Belfis viner till väldigt bra pris i Sverige. Albino Armani har nämligen knutit till sig en rad producenter i nordöstra Italien som marknadsförs gemensamt. Under samma tak finns viner från Valpolicella, Vallagarina, Val d'Adige och Grave Friulana utöver Casa Belfi i Marca Trevigiana.

Maurizio Donadi utbildade sig först i Conegliano på gymnasial nivå till vintekniker och gick sedan på universitetet i Padova för att ta enolog-examen.  Han har gjort vin sedan 1999. Redan tidigt gick Casa Belfi in för ekologisk produktion. En utbildning i biodynamisk odling på Le Madri i Reggio Emilia fick stor betydelse för Maurizios fortsatta arbete. Han bestämde sig för att gå över till att arbeta i Steiners anda och är sedan några år tillbaka Demeter-certifierad. Totalt förfogar Maurizio Donadi över 12 hektar, 8 i närheten av källaren i San Paolo di Piave och 4 utanför Noventa di Piave. I San Paolo är jordmånen grusig medan det i Noventa di Piave är mer alliuvala jordar. Av den "vanliga" Prosecco Colfondo gör man upp till 60.000 flaskor, av den amforalagrade varianten produceras 2.000 flaskor medan de övriga tre sorterna resulterar i 4.000 flaskor vardera.

Jag får intrycket av att det sker mycket utvecklingsarbete på Casa Belfi. Maurizio Donadi arbetar sedan flera år tillbaka utan att använda svavel och har sökt andra vägar för att stabilisera vinerna. Uppenbarligen har han lyckats väl för jag har inte stått på någon dålig flaska från Casa Belfi ännu så länge. Och jag har öppnat rätt många... Man arbetar konsekvent med spontanjäsning och ingen klarning eller filtrering görs. Det sker också en utveckling vad gäller annat. De stilla vinerna lagras delvis på amfora liksom ett av colfondo-vinerna. Även de vita vinerna får en tids skalmaceration, hur länge varierar från år till år.

Just nu finns tre av Casa Belfis  viner  på systembolaget. De som saknas är den "vanliga"  och den röda colfondon. Jag provade det som fanns att få tag på.

Rosso delle Venezie är gjord på cabernet och den lokala raboso som lagrats på ståltank och amfora. Initialt något spretig med doft av körsbär och kanel. På något sätt känns det som om man upplever de båda druvsorterna separat. Med luft går vinet ihop fint och känns mer harmoniskt. Ganska lätt men ändå intensiv smak. Fruktig och gräsig med medelhög syra och lätta tanniner. Verkligen fint matvin som trivs bra ihop med spezzatino och polenta.

Till Bianco delle Venezie har man använt chardonnay och incrocio Manzoni. Vinet har fått några dagars skalkontakt och är lagrat på amfora. Det här funkar direkt vid pop'n'pour. Omedelbar frukt, lite florala toner i doften. Smaken är fruktig, medelfyllig med lite extra djup av skalkontakten. Harmoniskt och balanserat med rätt mjuk syra. Okomplicerat gott.

Colfondo Anfora är druvren glera som fått minst sjudagars skalkontakt och sedan ett halvårs lagring på jästfällningen på amfora. Doften har en del florala toner, citrus, stenfrukt och jäst. Smaken är fint balanserad, mjukt bubblande med fin syra, citrus och lätt sälta i avslutningen. Jag upplever att smaken har lite extra djup jämfört med den "vanliga" colfondon.

Så, sammanfattningsvis måste jag säga att jag är genuint imponerad av vinerna från Casa Belfi. Ingen stum benundran, inte alls. Det är inte den typen av prylar. Inte på något sätt. Det som fångar mig är hur vinerna verkligen fångar något genuint och verkligen väsentligt från sitt ursprung. Det finns helt klart vassare colfondo-viner och de stilla är charmiga bagateller. På ett plan. Samtidigt har de förmågan att faktiskt förflytta mig till Veneto. De smakar Piave-land, de har ett verkligt genuint lokalt uttryck. En annan sak som imponerar är att Casa Belfi faktiskt klarar av att klämma fram 60.000 flaskor colfondo utan att något av detta viktiga går förlorat och vinerna säljs för väldigt rimliga slantar

2014 Milan Nestarec Antika Podfuck & 2014 Klasika Vlasak

Hmm, förra inlägget blev inte så lyckat. Åtminstone tror jag att den del missförstod min avsikt. Det var absolut inte min avsikt att på något sätt misskreditera Milan Nestarec. Det jag ville komma åt var det perspektivlösa gillandet och flockbeteendet på Instagram. Inte förringa en duktig hantverkares arbete.

Under våren provade jag de flesta av Milan Nestarecs cirka tjugo buteljeringar. Jag gillade det mesta, tyckte en del var fantastiskt medan jag betraktade en del mest som kuriositeter. Det jag verkligen gillade, och fortfarande gillar, hos Milan Nestarec är hans helt egna uttryck som jag tycker kommer fram allra tydligast i Klasika-linjen. Ikväll provade jag om ett av mina favoritviner och ett av de som inte riktigt funkade för mig vid första provningen.

2014 Podfuck är druvren pinot gris som fått två veckors skalkontakt och gissningsvis ett år eller så på fat. Inget svavel tillsatt och ingen filtrering. Jag har öppnat fem flaskor Podfuck och det har förekommit en hel del flaskvariation. Två har varit helt perfekta och hållt ihop även dagen efter, ett par andra packade ihop och tackade för sig relativt snabbt. Tack och lov är kvällens flaska utmärkt. Vinet ser inte så inbjudande ut, mörkt bärnstensfärgat och grumligt.  Doften är är fin med stenfrukt, torkad frukt och karamell. Smaken känns betydligt livligare och mera energisk än doften. Följer doften väl, bra syra och viss bitterhet och grönt te i avslutningen. Verkligen en fröjd att dricka.

2014 Klasika Vlasak är gjord på welschriesling. 25% av druvorna har haft skalkontakt och det har lagrats på 600-litersfat av akacia. Doft med äpple, lite ättiksstick, honung och stenfrukt. Smaken är lite obalanserad med klen frukt och hög syra. Kvällens flaska kajkar ur efter ett par timmar.

Ska jag sammafatta mina upplevelser och intryck av Milan Nestarecs viner så är en slutsats att satsa på Klasika-linjen. Sauvignon blanc, malvasia, pinot gris och veltlin imponerade stort på mig. Allra bäst tyckte jag nog ändå om Nestarecs Pinot Noir som jag definitivt kommer att fylla på av. I Antika-linjen, är det såklart Podfuck som jag satsar på. De övriga vinerna jag provat, cuveen Miky Mauz och Tramin, var spännande och intressanta upplevelser men också rätt far out. Mer intressant än bra. Jag vet inte exakt var vinerna kommer att hamna prismässigt när de nu släpps på den svenska marknaden men utifrån vad de kostar i Danmark gissar jag en dryg tvåhundring för Klasika-vinerna och en hundring till för Antika.

Instagram, vinarslen och Milan Nestarec

                                                  Ett gäng unga naturvinsentusiaster

I förra veckan avslutade jag mitt Instagram-konto temporärt. Just då kändes det som jag fått nog av den grejen. Visst kommer det kommentarer ibland och alltid snabb respons men när fördes det en intressant diskussion där senast. Sedan kom jag på att det faktiskt är kul att slänga lite käft och snabbt få ut en tankegång i flödet. Men fortfarande saknar jag de diskussioner som emellanåt dök upp i bloggosfären. Och jag började fundera en del hur frånvaron av ett resonerande kring vinerna vi dricker påverkar upplevelsen. Det blir väldigt mycket "stunning", "juicy", "vuxenläsk", smileys och annat. Egentligen har Piu Rosso-Niels redan sagt det som behöver sägas i ämnet. Niels pekar ju, trots sin kritik, också på att det faktiskt går att använda Instagram på ett meningsfullt sätt och det instämmer jag till fullo i.

Här kommer ändå några problematiserande tankegångar. Egentligen handlar de kanske mer om frånvaron av andra kanaler än om Instagram i sig. Häromveckan var jag i Köpenhamn och besökte en av byens hippare vinbutiker. Eftersom jag inte är en Garth Hudson-look-a-like ansåg innehavaren att jag behövde en föreläsning om det här med naturviner. Hans kunnande gav inte intrycket av att matcha hans arrogans. Föreläsningens slutkläm handlade om att det allra bästa med naturviner var att det gjorde terroir-begreppet helt överflödigt och ointressant... Här handlade det om vinmakarens signum i centrum...

Smaka på det uttalandet. En helt rotlös vinkultur. Rend mig i traditionerne. Dränk mig i likes, tummar, smileys och stunning, juicy gamayvuxensaft.

Naturligtvis står det var och en fritt att ha en åsikt och även att uttrycka den. Även på Instagram. Men jag ser en koppling mellan ett sådant uttalande och ett SM-klimat som verkligen inbjuder till ytlighet.

Jag ska också ta och granska mig själv och det är inte riktigt lika kul... I vintras provade jag några av Milan Nestarecs viner på en provning i Köpenhamn. Jag blev sådär omedelbart förtjust i grejerna och beställde hem två lådor. Under en period var Nestarecs viner stående inslag i min Instagram-aktivitet. Vilket ju såklart väckte andras nyfikenhet... Jag fick ett par kommentarer kring detta från en bekant, hur lätt det är att ge följare intrycket av att det handlade om något alldeles särskilt. Och det var det ju på ett sätt. Jättekul viner i en helt egen stil. Lätt att bli förtjust i. Men kanske också lätt att tröttna på.

Det blev aldrig någon blogpost om Milan Nestarec och hans viner. Ett sådant hade kunnat sätta in dem i ett sammanhang och ge perspektiv. Jag hade t ex kunnat berätta att Milan Nestarec gått i lära hos Ales Kristancic (Movia). Kanske hade jag börjat fundera över det faktum att jag inte skrivit om Movias viner sedan 2009. Som av en händelse såg jag faktiskt några Movia-flaskor i mitt Instagram-flöde idag men när hände det senast?  Och ska jag vara helt ärlig så har jag större behållning av Kristancics viner än av Nestarecs. För mig blev det en nyttig påminnelse om att inte glömma bort rötter och sammanhang.

Jag funderar också lite på om en ytlig diskussion kan ge oss just ytliga viner...  Etiketten blir lika viktig som innehållet.

Äh, jag vet inte vart det här leder. Kontentan är väl mest att jag saknar klimatet från vinbloggarnas storhetstid. Är det någon som kan peka mig i riktning mot något sammanhang där man snackar vin i meningar som är längre än tre ord är jag tacksam

2013 Economou Estate Assyrtiko

Jag har haft förmånen att prova tre olika viner från  Economou Estate och idag öppnade jag ett fjärde. När jag provade det vita/orangea 2009 Thraspatiri Vilana gick tankarna till både Jura och traditionellt makad vit rioja. Det röda 2006 Crete fick associationerna att dra till såväl pinot noir som nebbiolo och faktiskt grenache. När det gäller 2014 Liatiko rosé så var det ett vin helt för sig själv, åtminstone som rosévin betraktat. Ett fantastiskt rosévin som jag verkligen rekommenderar den nyfikne att prova, en unik upplevelse väntar. Inte det minsta konstigt men helt eget och väldigt bra.

Så till kvällens vin, 2013 Crete Assyrtiko. Jag har provat en hel del assyrtiko det senaste åren, de flesta från Santorini men också något exempel från Makedonien. Jag har förstått så mycket som att assyrtiko är en terroirförmedlaare av rang för vinerna skiljer sig väldigt mycket åt utifrån växtplats. Jag kan absolut ingenting om Kretas olika terroirer men känner mig ändå rätt säker på att när det gäller kvällens vin så är det främst en egensinnig vinmakares röst som talar.

Vinet är djupt guldgult och har en verkligen mäktig doft. Den är inte helt enkel att plocka isär i mindre beståndsdelar och det bär mig nästan emot att ens försöka. Det är liksom en odelbar helhet som presenteras. En helhet som direkt kickar igång lustcentrat. Det känns dock tydligt att vi har med sent skördade druvor att göra, lång tid på jästfällningen och vinet har garanterat haft tid på sig att stifta bekantskap med insidan på en barrique. Det känns verkligen lyxigt med kanderade citrusskal, bergamott och honung.

Trots att jag gissar på hög fruktmognad håller sig alkoholen på rimliga 13.5%. Smaken är också den fyllig och kraftfull med citrus och honung. Syrorna ligger mjukt inbäddade men friskar upp och balanserar. Avslutningen är lång och komplex med en lätt strävhet.

Inte heller här får jag associationer till något annat. Det här är ett helt eget uttryck av assyrtiko och en unik vinupplevelse. Oinofilia importerar.

2015 Nicolini Piccola Nera

Kontemplationsvin brukar användas som benämning på viner som inte passar till mat, Och visst är tanken tilltalande - att sitta där med ett glas moget portvin och tänka ut djupsinnigheter. Fast egentligen har väl den typen av vin egentligen den precis motsatta effekten ?

I ikväll dricker jag ett vin som definitivt inte passar in på den gängse definitionen av ett kontemplationsvin. 2015 Nicolini Piccola Nera inte bara passar till mat, det kräver tilltugg och det rätt högljutt. Däremot är kraven som ställs inte särskilt noggrant definierade. Det går bra med det som finns, men gärna något salt och fett.

Det första jag tänker när jag dricker vinet är att sådana här vinet förmodligen alltid funnits men att de tills helt nyligen konsumerades lokalt och sällan kom på flaska. Vinvärlden har onekligen blivit bra mycket roligare under 2000-talet. Samtidigt är det nog så att om det här vinet hade kommit från Jura och haft ett tecknat djur på etiketten så hade det knappast gått att hitta annat än för en liten utvald klick. Nu lär ju det här ändå aldrig kunna komma ifråga som kioskvältare ändå.Men visst råder det en viss likriktning trots all mångfald.

Nåväl. Nicolini är en liten producent. Väldigt liten. Man har en dryg hektar vinmarker på lerjordarna strax sydost om Trieste, i Muggia. Här odlar man inhemska druvsorter som refosco, vitovska, malvazija borgogno och piccola nera. Produktionen är traditionell med spontanjäsning, mestadels lagring på stora fat, man använder minimalt med svavel och filtrerar inte. Och bäst av allt, vinerna säljs till högst rimliga priser.

2015 Piccola Nera är ett rosévin som vinifierats precis som Nicolinis vita viner - med ett till två dygns skalkontakt. Doften är verkligen frisk med äppeltoner, viol, röda bär och mineraler. Smakmässigt har vi en munrensare av rang där aromerna går ingen. Syran är frisk och tanninerna lätt och smärgelduksfina. Riktigt läcker, nästan parfymerad eftersmak där de blommiga inslagen hänger kvar.

Apropå kontemplationsvin, skulle det kunna vara så att den här typen av enkla bondviner är bättre för tanken än mera elaborerade saker. Ju mer sofistikerat ett vin är desto mer uppmärksamhet kräver det och lämnar inte så mycket utrymmer för annan tankeverksamhet

Med tanke på den minimala produktionen ska man nog inte kontemplera alltför mycket innan inköp. Finns hos Cibi&Vini.

2009 Economou Estate Thraspatiri Vilana

Det är inte så ofta det händer,  och det går allt längre mellan gångerna, att man får de där vinupplevelserna som flyttar ens gränser och sätter en ny standard.Häromdagen fick jag en sådan upplevelse. Naturligtvis spelade omständigheter och sammanhang in i bilden och bidrog till upplevelsen men faktum är att vinet ifråga fungerar precis lika bra på min hemmaplan

Vinet jag talar om är 2009  Thraspatiri Vilana från Economou Estate på Kreta. Producenten Giannis Economou har varit igång i dryga tjugo år. Odlingarna ligger på en högplatå cirka 600 meter över havet och de flesta av stockarna är riktigt gamla. Källararbetet är föredömligt återhållsamt med en liten dos svavel på en del av vinerna är enda eftergiften (om det nu är att betrakta som en eftergift?). Economou arbetar nästan uteslutande med inhemska druvor.

Thraspatiri och vilana är exempel på kretanska druvor och cuvéen består till 60% av den förstnämnda och 40% av den sistnämnda. Vinet har en djupt guldgul färg med en väldigt speciell lyster. Ett vackert vin. Direkt vid öppnandet domineras doften av citrus, framförallt kanderade citronskal och lite oxidativa drag. Väldigt ren och frisk. Med lite tid dyker det upp stenfrukt, hasselnötter och mineraltoner.

Smaken är fyllig, med kraft och pondus, utan att vara det minsta tung och är en nära nog perfekt pendang till aromerna. Munkänslan är lite oljig, syran frisk och penetrerande. Lång elegant och komplex eftersmak med mer av den speciella mineraliteten,  lite bitterhet och lätt strävhet.

Det här är en stor vinupplevelse som inte låter sig fångas i några torftiga smaknoteringar. Vid första provningen var jag helt uppfylld av vinet och så fokuserad av upplevelsen att jag inte gjorde minsta ansats till att analysera. Det som kanske fascinerar mig mest nu är spänningen som skapas mellan tillsynes motsägelsefulla komponenter t ex den lite oljiga strukturen och den superfriska syran. En av årets största vinupplevelser såhär långt. Jag behöver väl knappast påpeka att jag är extremt nyfiken på att prova fler viner från Economou.

Importeras av Oinofilia

2012 Tatsis Winery Roditis Unfiltered

Ett av de mest fascinerande grekiska viner jag provat, och förmodligen det jag druckit flest flaskor av, har jag av någon anledning inte bloggat om. 2012 Tatsis Roditis är ett orangevin som haft en månads skalkontakt och legat ett år på fat. Tatsis arbetar biodynamiskt och detta vinet är dessutom osvavlat.

Färgen är mörkt orange och lite lätt grumlig. Doften är typiskt "orange" med apelsinskal, persika, aprikos och torkad frukt. Här finns ett animaliskt stråk, honung och kryddor. Smaken är helt bentorr, rik och fyllig. Bra syra och kännbara tanniner. Lång, god eftersmak med kryddig avslutning.

2012 Tatsis Roditis är ett verkligen spännande och eget orangevin med massor av karaktär. Ett par flaskor jag öppnat har inte riktigt tålt att stå öppna men denna flaskan klarade en natt i kylen utan minsta problem. Finns i Köpenhamns bättre vinbutiker och hos Oinofilia

Stergios Tatsis besöker för övrigt Köpenhamn och Stockholm i nästa vecka. På torsdag den 12/5 gästar han Terroiristen i Köpenhamn, på fredag 13/5 häller Stergios vin på Gaston Vinbar i Stockholm. Turnén avslutas med provning och Winemakers dinner på Spisehuset i Köpenhamn. Missa inte detta tillfälle att prova Tatsis fantastiska xinomavroviner och att möta en verkligen dedikerad vinmakare. Och se för guds skull till att få ett glas roditis.

KIck out the jams

Det är helt klart för lite MC5 på vinbloggarna. Och inte bara där. Det behövs någon som ställer frågan "Are you gonna be part of the problem or part of the solution?" i alla möjliga sammanhang. Den svenska vinscenen är kanske inte det viktigaste sammanhanget men likväl är den något som tar en en hel del av mina tankar.

Det var ett par texter av Alf Tumble i förra helgens DN som fick mig att börja tänka på MC5 (länk till text 1 och text 2). Tumble skrev om att Systembolagets utbud var likriktat och att mycket av det spännande som just nu händer i vinvärlden inte når bolagsbutikernas hyllor. Först tyckte jag det var lite kul att läsa uppräkningen av de spännande grejerna som saknas. Det speglade nämligen rätt precis vad jag provat, druckit och bloggat om under de senaste åren. Rätt snart fann jag läsningen mest tröttsam.

Naturligtvis har Alf Tumble rätt i sak. Problemet är att texter som dessa inte kommer att ändra någonting. För oss som är vinnördar slår han in redan inslagna dörrar. För den som inte är rejält insatt i vin så säger termer som "vinerna från Friulien", "de krispiga vita vinerna från Grekland" eller "det lika antika som trendiga vinet Methodé Ancestrale" inte särskilt mycket. Jag tror också att uppmaningen till läsarna (eller är den riktad till Systembolaget?) om att slänga skygglapparna och ge sig ut och leta mest väcker frågan "Leta vardå? ". Tanken på att beslutsfattarna på Systembolaget skulle säga "Ok Alf Tumble, tack för tipsen. Vi fixar till det" känns väl inte heller särskilt sannolik.

Så, hur skulle nu en vinskribent som ville vara en del av lösningen snarare än en del av problemet handla. Tja,  först och främst borde man inte nöja sig med att bevaka det som säljs via monopolet. Lär istället läsarna hur man handlar vin på nätet, tipsa om bra näthandlare och intressanta grejer som inte når de svenska butikshyllorna. Utmana lite. Våga nåt

Jag skulle också vilja se vinskribenter som gav sig ut och besökte de lite udda vinområdena. Besök Jura, Savoien, Santorini, Moravien, Carso eller Vipavska Dolina. Sätt in vinerna i ett sammanhang, berätta om druvor, odlare, område, traditioner. När jag skriver detta tänker jag också, visa lite passion, våga lämna den trygga kammaren, skriv texter som visar lite hjärta.

Sedan skulle jag också vilja läsa betydligt fler granskande texter. Kolla hur Monopolet sköter sitt uppdrag men nöj er inte med att tycka en massa. Plocka fram fakta att ställa mot Monopolets självförhärligande kampanjer. Löst tyckande och förnumstiga uppmaningar har aldrig lett till någon förändring.

2009 Clot de L'Oum Carignan Novo

Visst är vinvärlden märklig. Det här vinet har jag avverkat ett par lådor av. Haft med det till vinbloggarsammankomster och på provningar. Det har alltid blivit mer än uppskattat. Samma sak när jag haft gäster, vinnördar eller inte, vinet har alltid gått hem. Det är inte särskilt dyrt och går faktiskt fortfarande att få tag på, färdiglagrat och allt. Likväl verkar det inte vara någon mer än jag som dricker det.

2009 Carignan Novo är gjort på druvor från mer än 50 år gamla stockar. Vinmarkerna ligger på mer än 500 meters höjd och uttaget är löjligt lågt. Producenten Clot de L'Oum arbetar biodynamiskt, kör med naturlig jäst och filtrerar inte. Vinet lagras på gamla barriquer. Det har en tät mörkröd färg. Doften är frisk och ungdomlig med röd och mörk bärfrukt i centrum, en del lakrits och mineraler. Smaken är ganska fyllig med generös frukt, bra syra och tanniner som slipats ned en del sedan senaste smakprovet. Känns som att vinet är inne i en perfekt fas nu. Rimliga 12% alkohol gör att man gärna tar ytterligare ett glas och trots att det här inte är något klassiskt klunkarvin så försvinner en flaska snabbt.

Finns hos Emile Vin för 135 DKK och jag utfärdar en stark köprekommendation.

2014 Tetramythos Black of Kalavryta Nature

Den aspekt som fascinerar mig allra mest hos de bästa grekiska vinerna gjorda på inhemska druvor är hur de på något sätt känns både bekanta och lite främmande. Druvor som xinomavro och assyrtiko kan ge associationer till mera bekanta druvsorter samtidigt som de i händerna på en skicklig producent också har ett helt eget uttryck. Kanske kan man beskriva dem som precis lagom annorlunda, befinnande sig i en position där det uppstår en fördjupad upplevelse. Inte så annorlunda att det stör, inte så invant att det blir tråkigt utan det håller sig precis i den där zonen där vi kan göra nya upptäckter.

2014 Tetramythos Black of Kalavryta får mig till en början att tänka på pinot noir och gamay. Doften bjuder på varma jordgubbar, körsbär, kryddighet och sötlakrits. Smaken är ganska lätt och mjuk med ungdomlig frukt. Aromerna går igen. Söt frukt och frisk syra ger associationer till Taveners Fruit Drops, den där lilafärgande varianten, i avslutningen. Fjäderlätta tanniner. Det här är verkligen inbjudande gott och farligt lättdrucket. Rätt snart efter öppnandet infinner sig Lack of Kalvaryta, ett allvarligt bristtillstånd.

Ett helt avväpnande charmigt vardagsvin som har den där lilla extra twisten som gör det till något mer än "bara" en utmärkt matakompanjetör

Oinofilia säljer för 135 DKK.

2014 Francesco Cirelli Montepulciano d'Abruzzo Amphora

Azienda Agricola Cirelli är väl precis en sådan där livsmedelsproducent som enligt danska forskare inte alls är bra, varken för miljön eller för oss konsumenter. Ni vet, de håller frigående djur, bedriver diversifierad odling med bl a spannmål, oliver och frukt. Och, de besprutar inte. Det finns en vinproduktion också med en stor andel gamla stockar. Rätt oväsentligt förmodligen då danska forskare inte har funnit någon evidens för att sådana ger bättre vin...

Så, låt oss fokusera på vinproduktionen. Francesco Cirelli odlar trebbiano och montepulciano. Båda butelljeras i två versioner, en ståltankslagrad och en amforalagrad. Ikväll provade jag om den amforalagrade montepulcianon som jag först stiftade bekantskap med på förra måndagens 4 nyanser av Europa-provning. Vinet är mörkt och tätt i färgen. Doften bjuder på sirlig blommighet, körsbär, mörka plommon och mineraler. Smaken är fyllig och kraftfull utan att vinet känns det minsta tungt eller svårdrucket. Jättefin ungdomlig frukt som balanseras av pigga syror och greppiga tanniner. Ovetenskapligt gott.

Importeras av Bonden&Vinet och kan beställas via privatimport

2013 D'Angelo Aglianico del Vulture

Om man nu ska hitta något positivt med systembolaget så är det väl att det dyker upp ett och annat litet fynd i sortimentet (eller SUPERFYND som Boxtoppen utsett det här vinet till...). 2013 D'Angelo Aglianco del Vulture är ett sådant exempel. För ynka 89 kronor får man ett riktigt bra arkketypiskt italienskt rödtjut. Doften bjuder på mörka bär, tobak, läder, kryddor och mineraler.  Smaken är verkligen frisk med hög syra och distinkta tanniner. Förträffligt matvin redan nu som verkligen är allround. Skulle kunna tänka mig att dricka detta till det mesta som inte är vattenlevande. Kommer att bli ännu bättre om något år.

2014 De Fermo Montepulciano D'Abruzzo Concrete

Här kommer ytterligare ett namn att lägga till listan över montepulcianoproducenter att prova. Där finns ju redan giganterna Emidio Pepe och Valentini, sedan har vi Aurora-koperativet och naturligtvis Stefano Cirelli. Nicoletta de Fermo försvarar väl sin plats i den illustra skaran.

Vi har att göra med en rätt ny biodynamisk producent som håller till i Valentini-land, i byn Loreto Apruntino. Odlingarna ligger på ungefär 300 meters höjd. På 17 hektar odlar man chardonnay, pecorino och montepulciano. Källararbetet är föredömligt återhållsamt. Man arbetar med naturjäst och buteljerar ofiltrerat. Av den montepulciano gör man tre olika buteljeringar, en Cerasuolo (rosévarianten av montepulciano) som fått tre glas av Gambero Rosso två år i rad, en bottilagard variant och så då kvällens vin.

2014 Concrete är det senaste tillskottet i Nicoletta de Fermos sortiment. Som framgår av namnet så är den lagrad på cementtank. Concrete  är relativt lätt för att vara en montepulciano. Druvorna skördas en vecka tidigare än de som används till den bottilagrade varianten och macereras i fem dagar. Doften är ungdomligt pigg och fruktdriven. Rak, okomplicerad och rustik. Smaken fungerar på precis samma sätt. Öppen, tillgänglig med bra syror och lätta men ändå tydliga tanniner.

Ett enkelt men på inget sätt simpelt vin. Finns hos Terroiristen i Köpenhamn.

Fyra nyanser av Europa

Igår hölls en provning i Malmö på temat "Fyra nyanser av Europa". Det kan ju tyckas vara ett lite pretentiöst anslag men är det något jag saknar i vinvärlden så är det nog just pretentioner. Nåväl, på plats var fyra små och entusiastiska importörer av europeiskt vin och de hällde ett urval viner ur sina respektive sortiment. Utöver det europeiska temat fanns en andra röda trådar som handlade om hantverksviner, lokal druvor, terroirviner, ekologi, biodynamik och naturliga viner.

Av de fyra importörerna är Armanos den med det mest konventionella utbudet. Man fokuserar nästan helt på kroatiska viner och visar upp ett sortiment av habila och välgjorda viner. Roxanich är producenten som verkligen sticker ut med ett par spännande röda cuvéer och två helt fantastiska orangeviner som som macererats i 100 dagar och lagrats tre år på fat.

Allra mest gillade jag Roxanichs druvrena chardonnay, 2009 Milva. Typisk orangevinsnäsa med stort djup, fylligt med mycket frukt, riktigt fin syra och rejäl struktur. Riktigt bra nu men byggt för lång lagring. Även den röda 2011 Porco Rosso, en blandning av borgonjo, cabernet sauvignon och refosco som lagrats två och ett halvt år på ståltank var ett kul vin. Såväl etikett som doft talar om ett lättdrucket klunkarvin men Porco Rosso är både fylligt och välstrukturerat. Ren fin frukt, lite rustikt och massor av charm.

Winewaves drivs av Pontus Lindqvist och är specialiserat på hantverksviner från "det andra europa", mest centraleuropeiska viner gjorda en bit från allfarvägarna. Under gårdagen hällde Pontus viner från Schweiz, Ungern och Slovakien. Allt var intressant och särskilt kul var det att få återknyta och fördjupa bekantskapen med Strekov. Båda de röda och de vita/orangea tilltalade och det som stack ut mest var NV Porta #2, en cuvée som blandar både druvor, vinifieringstekniker och årgångar. Gjort på delvis macererade druvor. Ett fascinerande och mycket komplext kontemplationnsvin. Ett annat av Winewaves viner som fångade min uppmärksamhet var Royal Somlós 2009 J-Juhfark. En minimal produktion med delvis botrytiserade druvor som fått jäsa ut till ett helt torrt vin. Stor, spännande doft och kraftfull smak med stort djup.

Bonden och Vinet var den av importörerna som hade flest viner med sig. Daniel Petersson fokuserar nästan helt på naturliga viner från Frankrike och Italien. En del viner av mer klassiskt snitt och annat hamnar lång ute på vänsterytterposition. Här fanns så mycket intressant att prova att jag nästan gick vilse, missade massor men fann tillräckligt för att vara mäktigt imponerad av vad Daniel hittat fram till. Här finns till exempel Stefano Cirellis jättefina amforalagrade  2014 Montepulciano. Ren, fin frukt, kraftfull utan att kännas tung eller överlastad. Även det ståltankslagrade mindre syskonet var väldigt tilltalande i en lite lättare stil.

Jag föll också för två charmerande beaujolaiser från Damien Coqulet där 2013 Chiroubles tilltalade mig allra mest med fantastiskt fin jordgubbs/körsbärsfrukt och massor av mineraler.

Oinofilias viner behöver väl knappast någon närmre presentation för den som läst Billigt Vin med något slags regelbundenhet. Maria Warming Brink Tsalapatis importerar grekiska hantverksviner och jag hade provat ganska många av vinerna redan tidigare. Likväl var det en nyttig och väldigt intressant upplevelse att få möjlighet att prova xinomavro i alla möjliga skepnader och framtoningar, från vitt mousserande enligt champagnemetoden via kraftfulla nebbioloutmanare till ett botrytiserat dessertvin. En upplevelse som ytterligare fördjupade min fascination för druvan.

Ett vin jag inte provat tidigare var Tatsis cuvée på negoska och xinomavro från 2011 som är ett verkligt kraftpaket. Frukten från negoskan och syra och struktur från xinomavro. Tufft och matkrävande nu men kommer garanterat att utvecklas positivt under många år framöver. Det var också en verklig ynnest att få prova 2004 Tatsis Sweet ett one-off vin som alltså är gjort på botrytiserad xinomavro. Torkad frukt, särskilt sviskon, sött utan att bli kletigt med balanserande syra. Kontemplationsvin eller en dessert i sig själv.

Kul också att få smaka Domaine Karanikas assyrtiko, en helt annan upplevelse än de strama mineraliska vinerna från Hatzidakis och Santorini. Karanikas assyrtiko är rundare, vänligare med tropisk frukt som packar in syrorna. Väldigt tillgängligt och lättgillat vitt.

Det gavs också möjlighet att prova olivoljor. Bonden&Vinet hade en riktigt fin, gräsig, pepprig och fruktig variant medan danska importören Kouti

bjöd på tre balanserande och eleganta oljor. Alla verkligen värda att prövas höll jag på att skriva men de ska såklart inte prövas utan njutas i stora mängder. Gott, hälsosamt och allmänt stärkande.

Tja, där har ni några intryck från en kul, intressant och lite utmanade dag. Kan inte låta bli att tänka på vilken fullständigt absurd situation vi befinner oss i. Här har vi alltså en uppsjö ytterst intressanta viner som knappt är tillgängliga för vanliga konsumenter. Något finns i beställningssortimentet, annat som privatimport men det mesta går till restauranger och vinbarer. Att vi kommer att slippa ifrån systembolagets detaljmonopol är inget jag längre vågar hoppas på men om man åtminstone gick ifrån den extremt centraliserade toppstyrningen hade saker kunnat förbättras i positiv riktning. Tänk om en pigg och vaken butikschef fått möjlighet att plocka in intressanta viner och faktiskt skapa en riktig vinbutik.



Lessrof var också där och inspirerades till ett blogginlägg