Instagram, vinarslen och Milan Nestarec

                                                  Ett gäng unga naturvinsentusiaster

I förra veckan avslutade jag mitt Instagram-konto temporärt. Just då kändes det som jag fått nog av den grejen. Visst kommer det kommentarer ibland och alltid snabb respons men när fördes det en intressant diskussion där senast. Sedan kom jag på att det faktiskt är kul att slänga lite käft och snabbt få ut en tankegång i flödet. Men fortfarande saknar jag de diskussioner som emellanåt dök upp i bloggosfären. Och jag började fundera en del hur frånvaron av ett resonerande kring vinerna vi dricker påverkar upplevelsen. Det blir väldigt mycket "stunning", "juicy", "vuxenläsk", smileys och annat. Egentligen har Piu Rosso-Niels redan sagt det som behöver sägas i ämnet. Niels pekar ju, trots sin kritik, också på att det faktiskt går att använda Instagram på ett meningsfullt sätt och det instämmer jag till fullo i.

Här kommer ändå några problematiserande tankegångar. Egentligen handlar de kanske mer om frånvaron av andra kanaler än om Instagram i sig. Häromveckan var jag i Köpenhamn och besökte en av byens hippare vinbutiker. Eftersom jag inte är en Garth Hudson-look-a-like ansåg innehavaren att jag behövde en föreläsning om det här med naturviner. Hans kunnande gav inte intrycket av att matcha hans arrogans. Föreläsningens slutkläm handlade om att det allra bästa med naturviner var att det gjorde terroir-begreppet helt överflödigt och ointressant... Här handlade det om vinmakarens signum i centrum...

Smaka på det uttalandet. En helt rotlös vinkultur. Rend mig i traditionerne. Dränk mig i likes, tummar, smileys och stunning, juicy gamayvuxensaft.

Naturligtvis står det var och en fritt att ha en åsikt och även att uttrycka den. Även på Instagram. Men jag ser en koppling mellan ett sådant uttalande och ett SM-klimat som verkligen inbjuder till ytlighet.

Jag ska också ta och granska mig själv och det är inte riktigt lika kul... I vintras provade jag några av Milan Nestarecs viner på en provning i Köpenhamn. Jag blev sådär omedelbart förtjust i grejerna och beställde hem två lådor. Under en period var Nestarecs viner stående inslag i min Instagram-aktivitet. Vilket ju såklart väckte andras nyfikenhet... Jag fick ett par kommentarer kring detta från en bekant, hur lätt det är att ge följare intrycket av att det handlade om något alldeles särskilt. Och det var det ju på ett sätt. Jättekul viner i en helt egen stil. Lätt att bli förtjust i. Men kanske också lätt att tröttna på.

Det blev aldrig någon blogpost om Milan Nestarec och hans viner. Ett sådant hade kunnat sätta in dem i ett sammanhang och ge perspektiv. Jag hade t ex kunnat berätta att Milan Nestarec gått i lära hos Ales Kristancic (Movia). Kanske hade jag börjat fundera över det faktum att jag inte skrivit om Movias viner sedan 2009. Som av en händelse såg jag faktiskt några Movia-flaskor i mitt Instagram-flöde idag men när hände det senast?  Och ska jag vara helt ärlig så har jag större behållning av Kristancics viner än av Nestarecs. För mig blev det en nyttig påminnelse om att inte glömma bort rötter och sammanhang.

Jag funderar också lite på om en ytlig diskussion kan ge oss just ytliga viner...  Etiketten blir lika viktig som innehållet.

Äh, jag vet inte vart det här leder. Kontentan är väl mest att jag saknar klimatet från vinbloggarnas storhetstid. Är det någon som kan peka mig i riktning mot något sammanhang där man snackar vin i meningar som är längre än tre ord är jag tacksam