Cibi&Vini på Bjärhus

Jag har ordnat ett antal vinprovningar på Bjärhus Gårdsbutik under de sneaste tre åren, ibland på egen hand och ibland med någon illuster gäst. Det genomgående temat har ju såklart varit Cibi&Vini -Käk&Mat. Bjärhus rustika och jordnära hållning till mat och matlagning funkar bra till de viner jag gillar. Att bjuda in Fabio Simoncini för att hålla en provning på Bjärhus kändes inte som något större vågspel och det blev en lyckad matchning. Temat var även denna gång kvinnliga vinmakare men vinerna delvis utbytta.

Vi inledde provningen med 2010 Occhipinti SP68 Biancho där Fabio generöst tagit med sig sin sista låda. Jag provade vinet rätt nyligen och konstaterade då att vinet mått väl av lite lagring och ikväll skiner det verkligen. Doften är ny helt ren utan minsta antydan till varse sig disktrasa, gammal traktor eller komög. Istället finns det nu fläder, druvighet och citrusskal. Muskatkaraktären är tydlig och mer än en deltagare förväntar sig ett dessertvin. Smaken är helt torr med frisk syra och tydliga mineraltoner. Urläckert nu men visst hade det varit kul att få reda på vad som hade kunnat hända

2008 Dalzocchio Pinot Nero var med när Fabio besökte Ängelholm i våras. Jag blev förtjust i denna relativt komplexa och strukturerade pinot. Helt fjäskbefriad och stram doft med undervegetation, järn och syrlig frukt i doften. I munnen är vinet slankt, elegant och spänstigt. Frukten är lite nedtonad men finns där i form av röda bär. Frisk syra, fina mineraltoner och lite uttorkande tanniner. Ett vin som inte gjorde så mycket väsen av sig under själva provningen men som klunkades friskt till maten.

2007 Cascina Tavijn Barbera d'Asti Superiore går från klarhet till klarhet och verkar gillas av alla som provar det. Inte särskilt inställsamt utan snarare oförställt gott. Doften kopplar på stora charmen direkt och smaken levererar.

2010 Ca'Orologio Calaoné kom med på provningen mest för att inte helt följa de egna preferenserna. Jag provade 09:an och blev smått förskräckt av den duktigt eksmiskade 15%iga merlot/cabernet/barbera-blandningen. Nya årgången är helt annorlunda. Alkoholen ligger på 14% och jag upplever det som ett mycket mera balanserat vin. Mörkfruktig doft med en del fattoner men också mycket av Colli Euganeis vulkaniska mineraler. Smaken är ungfruktig med rejält hull av mörka bär som packar in tanninerna väl. Frisk syra och lång eftersmak. Något att ha på lut för grillfantasten.

2008 Foradori Granato kan väl kallas för ett av Italiens röda ikonviner. Jag har aldrig blivit helt övertygad av Foradoris röda viner men däremot fallit helt för fennes vita. Ikväll kapitulerar jag helt utan några som helst förbehåll. Det här är skitbra. Doften är lite stallig, jordig och rökig med körsbär och hallon. Smaken är stram, torr och utan inställsamhet. Ung och lite bråkig men med massor av potential.

Istället för att rösta om kvällens vin lät vi deltagarna förse sig själva ur flaskorna till maten. Tanken var att kvällens vin var det som tog slut först. När vi kollade var allt tomt vilket väl får ses som oett slags betyg på nivån.

Hemkörd filosofi

Den absolut märkligaste plattan - bland en massa andra verkligen udda plattor - jag stött på under min skivsamlarkarriär är The Shaggs "Philosphy Of The World" från 1960. Storyn bakom skivan är nästan lika märklig. The Shaggs bestod av tre systrar Wiggins, Dot, Betty och Helen, som beordrades att satsa på musiekn av deras despotiske pappa Austin Jr. Austins mamma hade nämligen av en spådam fått reda på att  Austin skulle gifta sig med en rödlätt blondin, bli änkling tidigt, få två söner i sitt andra äktenskap och att hans döttrar skulle nå framgångar i musikbranschen.

När döttrarna var i tonåren hade tre av spådomarna slagit in och Austin var övertygad om att även den fjärde skulle bli verklighet. Dot, Betty och Helen togs ur skolan mot deras vilja, försågs med musikalisk utrustning och utbildning. Det bokades tid i en studio och "Philosophy Of The World" spelades in. The Shaggs debutalbum liknar inget annat i musikhistorien. Plattan blev inte den framgång Austin räknat med. När han gick bort 1975 upplöstes The Shaggs men plattan fortsatte leva ett eget liv. Den kom att hyllas av bl a Kurt Cobain och Frank Zappa. NRBQ's legendariske trummis Terry Adams gjorde jämförelser med Ornette Coleman. "Philosophy Of The World återutgavs under tidigt 80-tal och The Shaggs andra LP "The Shaggs Own Thing" såg dagens ljus. 2001 släpptes en hyllningsplattan "Better Than The Beatles"Idag för man räkna med att betala uppemot 10.000 kr för ett ex av orginalutgåvan. Det har gjorts en musikal om the Shaggs och filmen är på väg. Man kan väl bara konstatera att även den fjärde spådomen på något sätt slagit in även om det tagit några år.Lyssna gärna på "My Pal Foot Foot" eller hela albumet.

Jag är väldigt glad över mina Shaggs-plattor och lyssnar faktiskt på dem ibland. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på varför ingen sa åt Austin Jr att det här nog inte var någon riktigt bra idé. Kanske var han typen som inte lyssnade ?

Jag tänker rätt ofta på The Shaggs. Nu senast berodde det på en artikel jag läste i WoW News där Mikael Mölstad återger diverse pressreleaser. Den handlade om systembolagets satsning på hemleveranser. På något sätt så verkar idén lika döfödd som Austins satsning på döttrarnas musikkarriär. Av WoWs artikel framgår att efter tre månaders verksamhet är det 160 personer som användt sig av SB's service som kostar mellan 200 och 1.250 kr att använda sig av. Tydligen är det som handlas mest "rött vin i det dyrare segmentet" (+100 kr ?). Det som verkligen fick mig att bli både rörd och lite illa berörd var raderna om att "försöken granskas under lupp av alkoholforkare" och att dessa nu släppt en rapport där det konstateras att man "ser i dagsläget ingen ökning av den totala alkoholförsäljningen" samt att "Likaså verkar inte alkoholvanorna avvika från befolkningen i stort".

Hmm, här blir man ju lite fundersam. Är det så att befolkningen i stort dricker "rött vin i det dyrare segmentet"?. Det låter lite smått osannolikt i mina öron. Å andra sidan kan man ju tänka att allt hamnar "i det dyrare segmentet" med Systembolagets avgifter för hemkörningen. Just nu känns det ju som om man önskar att någon skulle säga till Magdalena Gerger att det här med hemkörning nog inte är någon lysande idé. Åtminstone inte för monopolet. Men kanske är jag helt fel ute. Kanske kommer Systembolagets satsning en dag att ses som ett visionärt projekt. Eller kanske vi kan betrakta hela spektaklet som god om än något bisarr underhållning

2005 Giacomo Fenocchio Barolo Villero

Jag önskar att jag hade kunna inleda med ett lagom avspänt/nonchalant "det börjar bli dags att titta till Barolo nollfemmorna". Tyvärr förhåller det sig som så i min verklighet att redan ett snabbt ögonkast medför en minskning av det totala Barolo 05-saldot med tvåsiffriga procenttal.

Giacomo Fenocchio behöver ingen närmare presentation efter många, initierade och ingående skriverier på framförallt Italienska Viner. Vi kan gå direkt på väsentligheterna.  2005 Giacomo Fenocchio Barolo Villero är till en början rejält igenbommat. Efter ett par timmar på karaffen börjar det lätta på förlåten och då är det som att få en checklista på klassiska barolo-attribut med röda bär, nypon och målarpyts som de mest framträdande komponentenerna. Lite mer i bakgrunden finns svamp/undervegetation, julkryddor, läder, violer och tjära. Hela doftpaketet känns både rent och renande.

Drickupplevelsen bjuder på den där härliga, nästan paradoxala känslan av både lätthet och kraft som jag tycker kännetecknar riktigt bra barolo. Den fyller ut och skapar rymd, full av detaljer och nyanser men blir aldrig överbelastad eller tung. Även i smaken är det röda bär och nypon som först fångar uppmärksamheten. Det råder perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner av finkornigt snitt. I avslutningen minglar lakrits, rönnbär och lite bittra kryddörter runt. Det här är precis så bra som jag hoppats. Enligt senaste prislistan finns det fortfarande flaskor kvar hos Winewise/Terroiristen för 285 DKK

2008 Cecchi Albaruta Sagrantino di Montefalco

Vi har alla sett järtecknen. Påvens förtida avgång med påföljande blixtnedslag i Peterskyrkan. Meteroitnedlaget i Ural. I helgen gjorde Kronstam tre (t-r-e) systembolagskritiska uttalanden i DN Mat&Dryck och i samma tidnings nyhetsdel kör The Wine Company en helsidesannons. Man behöver inte vara Haruspex för att se varthän det barkar...

Jag sätter mig bekvämt tillrätta för att invänta monopolets fall och korkar upp en starkt rabatterad flaska från ett Danskt snabbköp. Albaruta är jätteproducenten Cecchis projekt i Umbrien och här gör man tre olika buteljeringar.  Jag gissar att en stor del av vinerna hamnar i Italienska (och danska) snabbköp.
Det är inte med några stora förväntningar jag närmar mig vinet. Snarare tänker jag att det är ännu ett av dessa impulsköp som verkade vara en bra idé i butiken men som inte känns fullt så övertygande vid hemkomsten.

Nåväl, 2008 Albaruta Sagrantino di Montefalco är tätt mörkrött i färgen. Rätt mastig doft med mörka körsbär, skogsbär och rejält med kryddiga fattoner. Bra balans och faten ärsom sagt tydligt närvarande men ändå som en del i helheten.  Det här känns som en sansat modern toskanare.

Inget fel på doften men smaken är helt klart ett snäpp bättre. Det här är ett kraftfullt och nästan burdust vin. Inte med sagrantino-mått mätt förstås. Rejäl bärfrukt, bra syror, ett distinkt tanninpaket och fatlagring som varken reulterat i kaffe eller vaniljkladd. Ett schysst rödtjut av gott italienskt snitt i den kraftfullare skolan. För 65 DKK är det här ett alldeles utmärkt köp. Finns hos danska Superbrugsen. Jag noterar att när det svenska monopolet sålde det lite enklare Albaruta Montefalco Rosso så var priset 159 SEK.

Det är ju sådana här prylar storproducenterna borde ägna sig åt att plocka fram. Vinvärldens motsvarigheter till Skoda. Rejäla grejer som tar en från A till B på ett någorlunda säkert och bekvämt sätt. Inget ballt varumärke att ha när man lägger nyckelringen på bardisken, inte det man går och dagdrömmer om men funktionellt. Och förnuftigt.

Naturliga vinmakare slår tillbaka!!!

Om någon till äventyrs har missat  en grupp Italienska vinproducenters svar på Gambero Rossos hätska angrepp så finns det en länk till en engelsk översättning här. Orkar du inte läsa svaret så spara åtminstone listan på de som undertecknat och låt den bli din inköpslista. Bättre introduktion till meningsfulla Italienska viner finns inte.

2005 Saint Jean du Barroux White

Det är för sina röda viner Philippe Gimel har fått mest uppmärksamhet. Inte minst genom en massa pinnar från Parker för  La Pierre Noir och l'Argile.  Hans vita cuvée har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Kanske för att södra Rhône och Provence framförallt är rödvinsland men den låga produktionen bidrar säkert också till att den här blandningen på lika delar grenache blanc, bourboulenc och clairette hamnat lite i skymundan jämfört med de röda syskonen.

Vinet heter numera La Montagne. Årgång 2005 såldes som SJB White. Det var min första kontakt med Philippe Gimels viner och det är fortfarande det vin jag gillar allra bäst. Philippe själv menar att hans vita viner är gjorda för lång lagring, att de ska hålla i 25 år.  Inte alla är lika övertygade om La Montagnes potential men jag lät några flaskor ligga. Efter att ha provat den här snart åtta år gamla flaskan är jag övertygad om att Philippe är helt rätt ute.

Vinet är guldgult i färgen. Doften är helt ljuvlig. Mycket av de primära fruktaromerna har lagt sig till ro och vinet är nu än mer komplext. Här finns vinteräpplen och citrus, läcker nötighet, anis, honung, te, kryddörter och blöta stenar. Precis som vid förra smakprovet finns här lite lätt oxidativa inslag. Det känns väldigt välbekant och skillnaderna handlar mest om nyanser.

Om doften är läcker så är smaken ett snäpp upp. Det här är ett vitt vin med kropp och pondus.  Först förledande lätt men sedan kommer en våg av vinteräpplen och citronzest. Avslutningen är lite bitter, läckert nötig och med en friskhet som förstärks av de oxidativa dragen. Makalöst gott.

Jag dricker vinet över tre dagar och det är precis lika vitalt ikväll som när det öppnades. Kostade runt 150 DKK när det begav sig. Danske importören A Vinstouw har inte den aktuella årgången av La Montagne i lager för närvarande. Kanske kan man hitta någon ströflaska hos Superbest i Charlottenlund

Läs mer om Philippe Gimel och Saint Jean du Barroux här

Tillägg 13/2: Man kan hitta ströflaskor hos Superbest i Charlottenlund.

Allt är Mikael Mölstads fel...

.. tänkte jag när jag vaknade med en prydlig betongkeps.

Häromdagen hävdade jag i en mail-diskussion bestämt att man bör dricka upp sina ekmonster själv. Inte lämna tillbaka dem till SB med hänvisning till korkskada eller sälja dem på andrahandsmarknaden. Ungdomligt (nåja) oförstånd kommer man bäst tillrätta med genom lite självflagellation. På med tagelskjortan och botbälter, korka upp och drick. Det kommer att kännas bättre sen. Om inte imorgon så längre fram.

Fredagens flaska införskaffades i slutet av mitt mera seriösa vinintresses första fas, när jag fortfarande hade min barnatro kvar, läste Mölstad och Kronstam med viss behållning och med ett visst förtroende. Jag lät Allt om Vins årliga genomgång styra mina inköp.  När Mölstad gästade hemstadens munskänkssektion och höll en syrah-provning var jag där. Minns jag rätt så imponerade vinerna mer än provningsledaren. Dock letade jag upp viner från några av producenterna som presenterades på provningen. Nu är jag framme vid den sista flaskan ur den samlingen...

2005 Qupé Syrah Nielson Vineyard har onekligen tappat en del färg sedan förra provet. Nu gär det i en lite matt, märkligt brunviolett nyans.  Doften är direkt avtändande.  Här finns en del intressanta, mogna syrah-drag men alkoholen tar över och det känns som att sniffa på en inhalator. Ett starkt inslag av träkol för tankarna till bourbon. Smaken är inte heller kul. Det blir för tungt och svulstigt med mycket söt frukt, hög alkohol och en avslutnig som får det att svida i munnen. Det tar emot att ta en klunk till. Eftersom jag är ute efter bot och bättring så blir det ändå några glas. Men sedan tar det stopp. Det får faktiskt finnas gränser för vad man utsätter sig för. Även som självspäkare. Det här är verkligen inte min grej utan det får bli en sällsynt vaskning. En slank La Maggiorina från Le Piane fick rycka in och ställa allt tillrätta.

Man kan väl bara konstatera att det hänt en del med den egna smaken på fem år. Jag tror dock inte att jag hade gillat den här flaskan på den tiden heller. Däremot tänker jag att det har rätt stor betydelse på vem man lyssnar på när det gäller att hitta sin väg i vindjungeln. Man kan lyssna på gurus som hävdar att deras väg är den rätta och inser man inte det är man vilse. Eller så kan man diskutera med lite mera ödmjuka spelare som kan hjälpa en att själv hitta fram

Bara döda fiskar flyter medströmms

Jag  gillar verkligen när det blir debatt i bloggosfären. Det har det blivit den senaste veckan. Först på Finare Vinare och sedan en fortsättning hos Italienska viner. Den övergripande frågan handlade om varför de svenska nätvinhandlarna behövs. Intressant ämne som jag inte tänker fördjupa mig i här och nu.

Det som verkligen fångade mitt intresse i tråden hos Finare Vinare var reaktionerna från några av våra näthandlare och kanske ännu mer reaktionerna från en vinboksförfattare. Det jag uppfattade som sakliga synpunkter från Finare Vinare, synpunkter som skulle kunna vara till nytta för näthandlarnas verksamheter, besvarades som om de var angrepp. Det  kan man ju fundera över ett tag. Reaktionen när Finare Vinare ifrågasatte att Munskänkarna deltog i och gav trovärdighet åt Allt om Vins test av bag-inbox-viner ur beställningssortimentet är ett annat exempel på samma sak. Saklighet tolkas som aggression. Det gör det lite svårt att föra en vettig och utvecklande konversation.

Hur har det blivit såhär kan man ju undra.


Häromdagen fick jag ett mail från ett företag som ville ha ett "samarbete med Billigtvin-bloggen". Mailet innehöll lite smicker och sedan ett erbjudande om att gratis varuprover av företagets produkter mot att jag skrev ett inlägg. Det lite lustiga i sammanhanget var att jag skulle skriva först och få produkterna sedan... Jag gissar dock att vi inom kort kommer att se ett antal inlägg på mat- och vinbloggar som i all välmening tipsar oss om var vi kan köpa prenumerationer på mat- och vintidningar till jättebra priser. Det skulle förvåna mig om någon är ofin nog att tala om att prenumerationspriserna ibland överstiger lösnummerpriserna...

Det förefaller som att det är många i bloggosfären som nappar på sådana erbjudande och gör det de förväntas göra. Man gillar och tipsar sig fram mot fler varuprover och fler sidvisningar. Kliar du min rygg så kliar jag din.  Att växa och att få saker blir det övergripande målet, innehållet blir något underordnat. Resultatet blir en  ryggdunkande, applåderande hejaklack som ställer sina tjänster till förfogande åt den som bjuder.

Så det kan vara på sin plats att utvidga Finare Vinares fråga "Varför behövs egentligen de här firmorna" med Varför behövs egentligen den här typen av bloggar ? Det kanske är så att just "de här firmorna" behöver den här typen av bloggar ? Någon som inte ställer frågor, undrar och är vad som kan uppfattas som besvärlig. Någon som kan ge trovärdighet åt det egna projektet. Bloggar som flyter medströmms. Plötsligt så har vi en en situation som påminner väldigt mycket om relationen mellan de etablerade vinskribenternas relation till de etablerade importörernas. Fast i mindre skala.


Att man som vinimportör vill tjäna pengar är en självklarhet men är det den ENDA drivkraften blir det problematiskt. Har man ingen annan mål som vägledning riskerar det att bli en rätt vinglig färd. Gemensamt för de tyska och danska näthandlare som nämns i FVs och IVs inlägg är att de har tydliga idéer och visioner om vad de vill med sina respektive verksamheter. Passionerade, kunniga personer som tror tillräckligt mycket på det de gör och därför inte behöver hyra in namnkunniga vinkypare eller leja lättledda bloggare för att ge trovärdighet åt verksamheten.



Jag föredrar att läsa vinbloggar som har en tydlig idé, passion och ett visst mått av integritet.  Samma sak när det gäller vinhandlare. Självklart vill även den mest passionerade vinhandlaren tjäna pengar. Det är en förutsättning för all kommersiell verksamhet. Jag tror också att de flesta vinbloggare vill ha läsare och tycker det är kul med uppskattning. Frågan är vad man vill mer.

2003 Cappellano Barolo Pie Rupestris

Visst är det lite tungt att dra korken ur sista flaskan av ett vin som man med största sannolikhet inte kommer att springa på igen. Särskilt när det handlar om ett fullmoget vin som står på topp eller kanske till och med passerat zenit. Man påminns om livets förgänglighet och att inget varar för evigt. Inte ens traddo-barolo. Åtminstone inte om de kommer från en varm årgång.

2003 Cappellano Barolo Pie Rupestris såldes för några år sedan till reapris av Carlo Merolli. Jag handlade några flaskor och den första bloggades för nästan tre år sedan. Det som fick mig att korka upp sista flaskan just i kväll var att jag råkade läsa ett tre år gammalt ugemail från Carlo Merolli som talade om att det var "proppen op og direkte i glasset" som gällde.

Vi provar. Visst ser det moget ut med sin ljust tegelröda färg. Möjligen är det en nyans brunare än sist. Doften talar direkt om att det inte kommer att bli lätt att ta avsked. Det är  fullständigt fenomenala ångor som stiger ur glaset. Kvar finns något slags bärfrukt av en sort genast borde planteras överallt. Fullmogna bär som antagit en närmast balsamisk form. Här finns violer, rosor och lite bittra medicinalörter. Sedan fyller det på med tjära, skovbund, svamp, soya, österländska kryddor och piptobak. Ljuvligt. Eller kanske man ska säga bitterljuvt ? Det är ju trots allt sista gången.

Vi är ändå inte där ännu. Innan det är dags för ett sista farväl så ska ju vinet faktiskt drickas också. Nu är det ju så välsignat så att innehållet i flaskan faktiskt klipper topparna av den värsta separationsångesten. Och tro mig, det behövs. Vinet är fortfarande vitalt. Moget ?, javisst, men definitivt inte passé. Det är kraftfullt med söt bärfrukt, massor av andra distraktioner. Syran lyfter och balanserar. Tanninerna som tidigare varit lite tvära är nu perfekt nedslipade och avrundade.

Just nu känns det helt OK att ta farväl. Vi avslutar vårt förhållande när allt är på topp. Det här har gett en fin upplevelse att blicka tillbaka på och som sagt, flaskan är noggrannt tömd. Hur det kommer att kännas imorgon är en helt annan fråga.

2009 Ferruccio Carlotto Lagrein di Ora in Ora och 2010 Pinot Nero Filari di Mazzon

Ibland händer det att en vin träffar mig direkt. Att det går direkt till hjärtat utan att ta omvägen över hjärnan. Inget som behöver förstås, tolkas eller analyseras utan en direkt fullträff mitt i lustcentrat. Senast det hände var på Vin, kvinnor och... Fabio-provningen i höstas. Vinet var 2009 Ferrucio Carlotto Lagrein di Ora in Ora. Den kvällen provade jag flera andra viner men det var denna lagrein jag drack (OK det slank väl ner något glas av Occhipintis Il Frappato och Dalzocchios pinot också. Men inte många). Sedan dess har jag inte återvänt till vinet. Förrän nu. Jag måste erkänna att det är med en viss nervositet jag närmar mig vinet. Risken för en besvikelse är uppenbar.

Vinet är tätt och mörkt lila, nästan svart i färgen. Det räcker med ett par sniff för att all oro ska lägga sig. Här finns allt på plats. Och som jag sagt så många gånger förr. Det är inte bara aromerna i sig utan det handlar ännu mer om hur de förmedlas. Här finns intensiv mörk bärfrukt, lakrits, läder och mineraler som blandas med animaliska stråk och kryddor. Helheten är omedelbart tilltalande och charmerande men med djup och skärpa. Smaken är frisk med supervital, polpös och saftig frukt. Lustfyllt och  livsbejakande. Kraftfull, rejäl och rustik smak. Frisk syra som lyfter och tanniner som stramar upp och ger struktur. Härligt vin och dessvärre slutsålt hos Cibi&Vini.

Det verkar för övrigt som man ska hänga på låset om man ska försäkra sig om några flaskor från Ferruccio Carlotto.  Han håller till i Alto Adige, någon mil söder om Bolzano i byn Ora. Tillsammans med dottern Michela, utbildad enolog har han en hektar med lagrein och en och en halv med pinot nero.  
Man tillämpar ekologisk odling och producerar cirka 20.000 flaskor per år. Pinot Nero-marken ligger på den berömda Mazzón-kullen och druvan verkar vara Michela Carlottos stora passion. Hon har skrivit en bok om Pinot Nero tillsammans med Peter Dipoli och den som är slängd i italienska kan lyssna på henne här.

2010 Ferruccio Carlotto Pinot Nero Filari di Mazzón är ett betydligt mera cerebralt vin. Inte lika omedelbart utan ett vin som kräver lite mer tid och eftertanke. Vinet är klarrött och helt transparant. Här finns klassiska pinot-kryddor och mosiga jordgubbar, järniga mineraltoner och undervegetation. Lätt, förföriskt och mycket elegant. Smaken är frisk, slank, spänstig och skenbart lätt. Här finns massor av
rymd där de olika komponenterna kan visa upp sig. Skogshallon och jordgubbar i en första våg, sedan lite medicinalörter, rönnbär, lakrits och blodapelsin. Uppfriskande syra och förvånansvärt distinkta tanniner. Väldigt druvtypiskt, väldigt ursprungstypiskt och väldigt gott.

Finns hos Cibi&Vini för 198 DKK. I morse fanns det 24 flaskor kvar...