Costières de Nîmes - den appellerande appellationen

I en oansenlig Nicolas*-affär på en oansenlig gata i Paris står rödvinsflaskorna prydligt i sina hyllor, uppdelade efter region. Här finns Beaujolais, Bordeaux, Val de Loire, Côtes-du-Rhône och så vidare. Viner från Languedoc och Sud-Ouest får dela på en hylla (Sud-Ouest är områden som Madiran och Cahors). Viner från Costières de Nîmes skulle ha stått bland Rhône-vinerna, men de lyser med sin frånvaro.

Det är de lite dyrare vinerna som står på hylla, kanske från 7-8€ och uppåt. Under vår odyssé i Costières de Nîmes provar vi många viner som är välgjorda, smakliga och med stor användbarhet i matsammanhang. Detaljpriset ligger ofta från 6 och 8€ upp mot 10-12, vilket fick oss att tala uppskattande om "mycket god prisvärdhet i förhållande till den höga kvalitén".

Grossistpriset odlaren tar gör att en importör i Skandinavien kan hålla en högst rimlig prisnivå. Ett exempel: under en lunch i Nîmes träffar vi le vigneron Pascal Glas och provar hans viner från Domaine de Poulvarel. Vingårdens lätta, enkla och friska röda - som jag gillar skarpt till le canard - kostar 6€50 i förträffliga vinbutiken Les Plaisirs de la Table på Rue Racine i Nîmes. Hos danska importören Jysk Vin kostar det 68 DKK, ett pris jag skulle vara beredd att betala utan att blinka. I Sverige kanske det - om det fick en importör som inte tar ut ett överpris - skulle hamna runt 80-90 kronor, fortfarande ett pris som skulle vara ganska attraktivt.

Men i Frankrike är det alltså mycket tufft för kvalitetsmedvetna vinproducenter från Costières de Nîmes att hitta distributörer och publik. Michel Gassier, som driver Mas de Nages/Vignoble Michel Gassier i närheten av Caissargues, pekar på dilemmat: "Vi provar ett vin härifrån, uppskattar det och tycker det är ett fynd för 6€. En konsument i övriga Frankrike tittar på etiketten och tycker '6€, det var dyrt för att komma från Costières de Nîmes!'."

Michel Gassier förklarar.

Gamla invanda föreställningar och en konservativ hemmamarknad sätter upp hinder. Det gör att många av de producenter vi träffar riktar sig mot och är beroende av andra marknader - Belgien, England, USA/Kanada, Japan och Skandinavien (främst Danmark). Undantaget är de biodynamiska och i viss mån de organiska odlarna. Det finns en nisch för deras viner även i hemlandet, intresset är stort och antalet odlare litet - mer om detta i inlägg längre fram.

Så det verkar vara ett hårt och osäkert värv att vara vinproducent i Costières de Nîmes. Här och var ser vi fält med upplöjda gamla vinstockar - men om det är för att stockarna eller vinbonden tappat sugen förtäljer inte historien. Det är i alla fall långt ifrån uppgivenhet som präglar de unga odlare vi träffar.

"I andra delar av Frankrike vill inte nästa generation ta över efter föräldrarna", säger Nicolas Ricome från Château Valcombe när vi träffar honom under en slags vinmakar-middag på Le Lisita, Nîmes enda Michelinstjärneförsedda restaurang. "Men här gör vi det".

Nicolas är själv ett exempel. Efter den närmast obligatoriska rundan på vingårdar i bland annat Sydafrika är han nu tillbaka på familjeegendomen i närheten av Saint-Gilles i hjärtat av Costières de Nîmes. Hur kommer sig det, då? Nicolas menar att det finns en optimism, en vilja att utveckla la viticulture och en tro på att det är möjligt.

Nicolas Ricome och Diane de Puymorin, goda grannar och engagerade vignerons.

Under kvällen med Nicolas och hans granne i Génerac, Diane de Puymorin som driver Château d’Or et de Gueules, får vi återigen höra att Costières de Nîmes är en ung appellation - den fyller 25 i år - och att den söker sin identitet. Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Det är många odlare och alla har så klart sin idé om vad som är en framgångsrik strategi för att överleva i den hårda konkurrensen. Diane kom till trakten för tio-femton år sedan och representerar en annan trend, unga vignerons som söker sig hit för att skapa sig en verksamhet och ett namn.

Diane, Nicolas och de andra vi träffar är förstås ett noggrant framvaskat urval av framåtblickande och drivna vinproducenter. Men genomgående är de överens om att det handlar om att göra viner som har ett tydligt uttryck sprunget ur samspelet mellan jordmån, klimat, druvor och hantverksskicklighet. Naturligtvis har alla sin version av hur detta uttryck bäst visar sig i just deras viner. Traktens son Nicolas kanske gör mer "internationella" viner än nykomlingen Diane, som gillar att göra druvrena viner på mourvèdre och carignan.

Gammal carignan och grès, Terre des Chardons i Bellegarde.

I detta trevande och sökande finns det något mycket tilltalande. Det finns ingen färdig berättelse om hur ett Costières de Nîmes-vin ska vara, men många som är med och skriver på sitt kapitel i den. Självklart finns det ett Rhône-komplex, och i synnerhet ett Châteauneuf-du-Pape-komplex. Ch9duP ligger inte långt härifrån och jordmånen är i alla fall delvis densamma.

Att så många vi träffar noga påpekar att Costières de Nîmes - vinregionsmässigt - tillhör Rhône betyder förstås att detta faktum inte är en självklarhet i det allmänna medvetandet. Administrativt tillhör Nîmes och dess omland Languedoc. Kulturellt finns ett stort inflytande från Provence. Det är alltså en gränsbygd, vilket alltid är lockande och spännande.

En särprägel som har mycket att göra med det havsnära klimatet finns det ändå. Det kan regna mycket, men de starka vindarna gör att jorden torkar ut snabbt. Sommardagarna kan bli heta, men den nattliga vinden från kusten för med sig kyla och dagg. Rätt kultiverad kan den järnrika jorden bidra med mineralitet och friskhet till de typiska Rhône-blandningarna, som lätt blir överlastade med söt frukt och alkohol. De mest intressanta vinerna vi smakar har en tilltalande fräschör och syra.

Största överraskningen var kanske de vita vinerna, gjorda på clairette, grenache blanc, rousanne och marsanne. Florala, aromatiska, ibland med en mineralitet och syra som för tankarna till svalare regioner. Med några undantag - håll utkik framöver - stötte vi inte på viner som kan konkurrera med de "stora" vinerna från mer namnkunniga appellationer. Däremot var standarden överlag stabil och vi drack en mängd välgjorda, kul och personliga viner, som fortfarande går att komma över till mycket attraktivt pris. Att bland alla dessa plocka ut favoriter låter sig svårligen göras, men här är i alla fall fem jag minns.

2009 Terre des Chardons Clairette de Bellegarde. Det första riktigt fina vita vi provade, en ögonöppnare. Så försiktigt smygande blommigt, delikat med noter av honung. Kanske hade det inte skadat med lite mer syra, men mineraliteten var på plats. Biodynamiska/organiskt odlade jordbruksprodukter. 10€ på plats.

2009 Domaine de Poulvarel. Det finns många viner som är större, bättre och vackrare, till exempel storebrorsan Les Perrottes, domänens stadiga syrah-drivna flytetyg runt 10€. Den här lilla jollen är 50/50 grenache och syrah och väckte min omedelbara sympati. Kom som sagt väldigt bra överens med ankan på tallriken. 6€50 hos vinhandlaren på Rue Racine, 68 DKK från Jysk Vin. (Les Perrottes-flaskan var, enligt upphovsmannen Pascal Glas' näsa, korkskadad - i alla fall knuten och inte i form - och fick förvisso inte en ärlig chans).

2003 Château de Campuget 1753. En druvren syrah som vår värd Franck Lin Dalle plockade fram efter det att vi provat 2009:an. Fortfarande ungdomligt spänstig, men förtsås mer avrundad och tillslipad än det yngre syskonet. Ren frukt och lakrits, också en vital friskhet i syrorna och softa tanniner. Aktuell årgång kostar 10 eller 12€ på plats, vill jag minnas.

Michel Gassiers viner var riktigt bra. De lite tyngre röda grejerna var maffiga, men det jag minns tydligast - och som jag fann väldigt trevlig när vi provade - är 2008 Nostre Pais. Här är allt med: grenache, mourvèdre, carignan, cinsault, syrah. Hälften av druvorna har legat på gamla ekfat i sex månader. Grenachefrukten dominerar i ett lätt men ändå strukturerat och välbalanserat vinbygge. Påminde i utförande och smak om en Châteauneuf-du-Pape vi provat dagen innan (2009 Domaine de la Janasse). Organiskt odlade druvor.

2009 Kreydenweiss Ka - en druvren carignan från Famille Kreydenweiss' biodynamiska odlingar i närheten av Manduel. Zingande rena syror och mineralitet i solen utanför vineriet. En omtumlande upplevelse som egentligen bara toppades av familjens Châteauneuf-du-Pape från 2008 som provades därnäst, men den kommer ju från en annan trakt och går utom tävlan. Ka: omkring 23€ på plats.

- O -

Vinet som ackompanjerar skrivandet: 2010 Domaine du Moulin Piot - syrah och grenache, förmodligen i ganska jämnt fördelad mängd, samt mourvèdre. Kompakt, mörkt, rödsvart i glaset. Ett dygn efter öppnandet möter en frisk doft av lingondricka, en antydan av mynta och kryddörter. Måhända har det jäst på stora, gamla fat ett tag. I smaken finns salt lakrits, sötsyrliga bär och sedan kommer mjuka men ändå högst närvarande tanniner och en lite mörkfruktigare sötma/beska. 14,5 väl inbyggda procent alkohol. Det är ett enkelt vin, men där alla komponenter hänger samman - det spretar inte iväg åt olika håll. Ämabelt och lättdrucket, ungt nu och ska drickas inom de närmsta åren. MSÄ tycker det är rätt gott, ett mycket gott betyg till en typ av vin hon vanligen inte faller pladask för, och tömmer sitt glas snabbare än brukligt. Ganska typiskt för de lättare röda viner vi stötte på under provningarna. Har inte gått att få fram information om pris, men förmodligen går det att hitta för 7-8€ på plats. Vi drack det till maten den första kvällen i Nîmes, men då försvann det i virrvarret av smaker och intryck. Mannen bakom vinet är Bruno Manzone. Hans vingård ingår i Les Vignerons Créateurs, som i sin tur är en sammanslagning av kooperativ i byarna runt Nîmes. Den gemensamma visionen handlar mycket om social och ekologiskt hållbar utveckling för världen i allmänhet och vitikulturen i Costières de Nîmes i synnerhet. Domaine du Moulin Piot är gjort av organiskt odlade druvor.

_________________________

*Vinhandelskedjan Nicolas är - menar någon av alla de vi pratar med i Nîmes räjonger - Frankrikes motsvarighet till vårt monopol. Ungefär samma utbud och samma kampanjvaror oavsett vilken butik man tittar in i. Det betyder att bara de största producenterna har en möjlighet att få sina viner sålda där.