2002 Damijan Kaplja Bianco

Jahaja, här börjar de smäktande stråkarna lite överraskande lira ute i hallen. I köket står jag och hummar med när jag drar in doften som svirvlar upp ur glaset. Smörkola - som Ingvar och MSÄ kom överens om igår, när flaskan var nyöppnad och lite för nyutsprungen ur kylskåpet - men också helt nya, nyanserade och högst älskvärda komponenter som mint och persika. Friskt och intagande.

Smaken har också mått bra av ett dygn i uppkorkad flaska, men är sig mer lik: rund och fylligt fruktig med bra syra och rätt fräna tanniner. Och vad är det där i eftersmaken? En aningens bränd crème caramel kanske. En gammal orange rackare, helt enkelt. Igår gissade jag på skalkontakt i 15 dagar men Ingvar menar att det kan röra sig om två månader. Det är en blandning på bland annat chardonnay. Det är ett vin som kräver tid och full uppmärksamhet, men som ger den tålmodige riklig belöning. Fan vet om jag inte till och med skulle göra en bloggpost om det medan järnet är varmt...

Så var det den röda Damijan från 2002 också, även den påbörjad under gårdagskvällens redaktionsmöte. Tätt, mörkt sammetsrött/svart, lite ekstickigt men inmängd med en syrlig bärdoft. Ingvar var lite tveksam till om den lite svaga frukten kommer att göra vinet kul särskilt mycket längre. Så här ett dygn efteråt tycker jag det svänger rätt bra inte bara om syrorna och tanninerna utan även om frukten. Men kanske är det bäst just nu. Var det cabernet sauvignon med mera i den blandningen?

Sjyssta slattar du skickade med söderöver, Ingvar! En välkommen påminnelse om hur kul det är att botanisera bland vinvärldens rarare blomster. Upplockade i Köpenhamn hos Finn Klysner förra helgen.