Friulienprojektet del 6 - Collio

Friulientåget rullar vidare och denna gången tänker jag stanna till på favoritstationen. När det står Collio på en vinetikett så far all förment neutralitet eller opartiskhet iväg. Jag gillar Collio precis som jag gillar HIF, Dylan eller Mingus och kallar mig gärna ett Collio-fan. Omoget ? Javisst !! Oseriöst ? You bet !! Så förvänta dig inget kritiskt granskande här inte.

Vad är det då som är så speciellt med Collio ? Självklart har det inte med vin att göra. Inte bara i alla fall. Inte ens jag kan påstå att Collio är det i särklass bästa vinområdet i världen precis som jag ibland tvingas medge att det finns lag som spelar bättre fotboll än HIF. I fallet Collio handlar det om hur man gör vin, om värderingar och om hållning.

Som vinområde är Collio något av en paradox. Generellt tycker jag att vinerna härifrån har mycket gemensamt, något som är distinkt och typiskt. Samtidigt är området fyllt av individualister, små producenter med stora personligheter som brinner för att finna ett uttryck för Collios själ. Kanske är det så jag kan förstå min passion för området och se mönstret som förbinder. Ett gäng jazzsolister som gör sina personliga tolkningar av en standard. Att det finns en stor andel vinmakare som kollektivt ger fingret åt internationalisering, nivilering, kortsiktigt tänkande och rådande trender bidrar också

DOC Collio tillåter 18 viner - 12 vita viner, 4 röda och 2 uvaggi, blandviner. Flera av druvorna som odlas här är lokala sorter Det finns åtminstone tre distinkta stilar. Du har en grupp som konsekvent undviker ek och satsar på fruktiga, aromatiska och rena viner. Det var denna stilen som gjorde Collio känt i början på 70-talet. Sedan finns det de som i varierande grad använder ekfat för jäsning och/eller lagring. Till sist så har vi neotraditionalisterna som producerar vita viner som andra gör röda. En del producenter är mera renläriga medan andra blandar och ger.

Så, vad är det då som är distinkt Collio ? Man skulle ju kunna säga att det är variation och egensinnighet. Men det finns en aspekt till. Mineralitet. Jordmånen i Collio - ponca - utgörs till stora delar av gammal havsbotten. Jorden har oftast hög kalkhalt med massor av fossila avlagringar. Med risk för att bli till åtlöje i framtida blindprovningar skulle jag vilja påstå att mineralerna ger bra Collio-viner en egen, lätt identifierbar, personlighet, något de har gemensamt oavsett druva eller stil.

Man talar ibland om ett områdes karaktärsdruva. I Collio skulle det kunna vara Ribolla Gialla. En del skulle nog lyfta fram Tocai som tilsammans med sauvignon blanc och pinot gris var druvorna som gjorde området känt utanför Italiens gränser. När det idag görs nyplanteringar så är väljer man i första hand lokala sorter. Jag skulle vilja hävda att det inte riktigt går att peka ut en druva som den mest typiska. Den mest typiska representationen av Collio finns i blandningen. Traditionellt blandade man olika druvsorter i vingården, ofta en bladning med tocai, ribolla gialla och malvasia. Fram till början av 90-talet krävde DOC-statuterna att druvorna till en Collio Bianco skulle vara odlade i samma vingård. Detta tillsammans med en marknad som efterfrågade druvrena viner gjorde att det producerades allt mindre Collio Bianco. Nu börjar saker förändras igen och en del odlare, t ex Edi Keber producerar idag bara ett enda vin.

På något sätt känns det som att Collio är ett av få områden där utvecklingen går åt rätt håll. Där man vågar blicka bakåt för att hitta en hållbar väg framåt. Ett ställe dit man kan vända sig för att få inspiration i en vidare bemärkelse