2004 Montenidoli Tradizionale är en trevlig bekantskap, som med några år på nacken visar god vigör. Kommer så småningom att göra comeback till ostarna.
Men innan dess är det mycket som ska hinnas med. Första vinet ut är transparent i glaset och doftar mycket inbjudande av jordgubbar och lingondricka. En närapå blommig bukett av dofter. Associationerna går till Bourgogne och det är svårt att tänka utanför den boxen, även om den överraskande strävheten i smaken kanske borde ha styrt gissningarna i en annan riktning. Men jag hade ändå aldrig hamnat här:2008 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso, alltså ett vin från Etnas sluttningar. Ungt och trevligt kärvt: ett uttalat matvin som senare skulle visa sig passa utmärkt till lammgrytan i gräddig kantarellsås. Druvan är den inte alldeles vanliga nerello. Enligt uppgift är vinifikationen hos Terre Nere "enkel, klassisk och burgundisk i sin teknik", så associationen till Bourgogne och pinot noir kanske inte var helt åt skogen.
I nästa glas kommer det också ett transparent vin, klart rött med någon liten dragning åt brunt i kanterna. Först är det ganska svårbestämt i doften, på något sätt undanglidande och murrigt. Men efter tio minuter börjar det hända saker - aromerna blommar ut och tråder en sublim, förförisk dans i näsan. Ett riktigt sniffarvin! Där har vi de söta jordgubbarna och en hel del fattoner. I munnen, är vi överens om, ger det här vinet begreppet "slank munkänsla" ett ansikte. Efter vin #1 upplever man inte direkt några tanniner, men de finns där väl integrerade med frukten och syran. Här hamnar vi då till slut i pinot noir-land, och inte i vilket hörn som helst. Det här är nämligen
2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvres.
Inte varje dag man dricker ett sådant vin. Rättare sagt, det har aldrig hänt mig tidigare. Den senaste tidens upplyftande av Bourgognes viner till den finkulturella sfären och många bloggares nyårslöften om att gräva djupare i den burgundiska myllan framstår plötsligt i ett förklarat ljus. Den som har källaren fylld av sådant här tjut är - inbillar jag mig - en någorlunda lycklig människa.
Med glas #3 hamnar vi i en helt annan bollpark. En mörk, tät dryck som smäller på med mycket av allt. Här är det inte sublimt alls utan sötfruktigt och eldigt. Ett vin som armbågar sig fram och tar plats i näsa och mun. Mycket mörk frukt i munnen och en pepprig avslutning. Runt bordet går gissningarna inte otippat mot ett varmt odlingsområde - ett grenache-baserat vin från södra Rhône, varför inte i årgång 2007? Andra har gått i samma riktning, men sanningen är att det handlar om2004 Château Lamarge Grande Réserve från Costières de Nîmes.
Vi är överraskade över att det har såpass många år på nacken. Det är ännu ungt och har livet framför sig. De 14,5 procenten alkohol gör sig idag starkt påminda och gör vinet lite övertungt. Kanske har det hunnit lugna ner sig om ett par tre år. SB's hemsida anger det som ett rent syrah-vin, men vi får väl anta att här finns lite grenache med i spelet.
I glas #4 kommer vinet Esping redan rapporterat om här. De torkade russin som är det första som når näsan skulle ha lett oss på rätt spår, men sedan kom det en massa annat emellan, bland annat en markerad syra som kollrade bort oss. Jag får vara nöjd med att jag klämde att det var provningens äldsta vin, även om det ännu framstår som ungdomligt och säkert skulle utvecklas i en spännande riktning det kommande decenniet. Alltså:2001 Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella.
Som ett mellanspel innan maten serverar P ännu ett rött vin, där Espings och mina gissningar spretar åt alla möjliga håll. Jag nappar på den intensiva syran och körsbärsfrukten och drar till med att det är en dolcetto. Sedan är vi plötsligt i Rhône-dalen igen och snurrar kring Crozes-Hermitage eller St Joseph. Men det är förstås inte en siffra rätt.2005 Cecchetto Raboso del Piave. Jaha, där ser man. Vinets värld är stor, och rymmer många överraskande associationer och sammankopplingar. Facit blir sällan exakt det man trodde, i alla fall efter en hård provning där jag som vanligt glömt att spotta.
Till ostarna plockar Esping fram ytterligare en flaska. I glaset får vi en mörkt gul, inte helt klar dryck. Ett ofiltrerat vin, i en stil som vi bekantade oss ingående med under resan till Slovenien och Goriška Brda för snart ett år sedan. Ett vitt vin packat med massor av smak av bokna äpplen där en kärnfull syra och tanniner från macerationen möter upp - ett vin att umgås med länge och väl, helst till ostar och charkuterier som här. Här hade jag i stort sett lagt ner gissandet och övergått till ett ohämmat frossande, men hade jag kunnat få fram ett ljud mellan tuggorna hade det förstås låtit som: ribolla. P skriver träffande om vinet i sin rapport från övningarna.2005 Simčič Teodor Belo. Längtan till gränstrakterna mellan Goriška Brda och Collio gör sig med ens starkt påmind.
Innan det är dags att bryta upp hinner vi också med mango, fläderglass och ett litet litet glas läcker Moscato d'Asti. Oöverträffat till glassen och en skön avrundning på en mycket givande och lärorik eftermiddag, som vi tackar P & L innerligt för!2008 Ca' du Giaj Moscato d'Asti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar