A hard day's night

I söndags var det dags för lite nödvändig fortbildning. Efter en provning av Sauvignon Blanc viner som Trisse kommer att rapportera från blev det middag med triss i fylld pasta och därefter några håriga ostar från Sardinien, två pecorini med olika grad av lagring och en ost gjord på råmjölk som jag tyvärr tappat bort namnet på. Upplagt för att korka upp den 1999 Mantènghja från producenten Capichera som det aldrig blivit läge att öppna förrän nu. Vinet är gjort på 100% carignano. Druvorna odlas på sandjord ett bokstavligt stenkast från smaragdkusten på Sardiniens nordöstra kust. 1999 är Mantènghjas allra första årgång och Capicheras röda toppvin. Annars är man mest kända för ett av Italiens vita ikon-viner, ett barrique-lagrat vermentinovin gjort på sent skördade viner.

Nåväl, vinet uppvisar en kraftfull, kompakt djupt mörkrödfärg som drar åt det lila hållet. Doften är mycket komplex och associationerna rusar. Mörka bär som körsbär och björnbär, plommon, mustiga kryddor och tobak. Tyvärr märker jag också ett lite oangenämt inslag av kork. Trist, för detta var ett imponerande vinbygge. Den störande doften avtar något efter en stund i karaffen men den försvinner aldrig helt. I munnen känns vinet tätt och tjockt. Smaken är lång, stor och fyllig med intensitet som hos en bättre amarone. Ett riktigt mastigt och stöddigt vin som gjort för ostarna.

Herr K var med på hela sittningen och hade vänligheten att bidra med en 2005 Recioto Della Valpolicella från Antolini. Jag har inte så stor erfarenhet av recioto-viner men vågar nog ändå påstå att detta är riktigt, riktigt bra. Färgen är drottningssyltslik blåröd och ogenomtränglig. Doften är imponerande hallucinatorisk, nästan så att det går att ta på den. Här finns drottningssylten, choklad, rosor, kanel, kryddnejlika och rökelse som frammanar syner av vattenpipsrökande orientaler och magdansdansande haremskvinnor. Okej, jag kanske överdriver lite, men bara lite. Smaken är intensivt söt, rund och mjuk som sammet men ändå balanserad genom en bra balsamisk syrlighet. Russin, sviskon, fikon. Jul så det visslar om det. Oj så gott och oj så fort det gick att tömma flaskan. Funkade riktigt bra till ostarna och det retar mig att vi inte provade vinet med en bit choklad.

Som avslutning drack ännu ett sött vin. Denna gång en 2005 Picolit från Banear, en stor producent som har sina vingårdar på lite olika håll i Friulien. Druvorna till just detta vin kommer från Collio Orientali del Friuli. Banear gör moderna viner av lokala druvsorter i mycket vettigt prisläge. Inga toppviner men genomgående bra basviner.

Picolit är en mycket gammal druvsort som odlats sedan flera hundra år tillbaka. Mig veterligen finns den bara i Friulien och på några håll i Slovenien. Det är en mycket svårodlad druva som nästan dog ut innan den fick en rennässans på 70-talet. Idag Picolit-viner mycket eftertraktade och oftast väldigt dyra viner. Tyvärr lever vinerna långt ifrån alltid upp till sitt rykte (och prislapp). Banears Picolit är guldgul i färgen och lite ljusare än vad som är vanligt. Jag gissar att det beror på att det inte fatlagrats. Doften är honungssöt och blommig, lite blyg och avvaktande. Kanske inte så konstigt efter Reciotons överbelastning av sinnena. Smaken är frisk och rätt lätt. Bra balans mellan sötma och syra men inte så koncentrerad. Pallade inte att stå upp mot ostarna men samspelade fint med en bit torta di noce.