Brideshead revisited

Det sägs att det ska komma en filmatisering av Brideshead Revisited - eller En förlorad värld som verket heter på svenska. En stor del av den gångna förkylningshelgen ägnades åt att sträckse den gamla engelska tv-versionen från 1981. Laurence Olivier som åldrande patriark, Jeremy Irons som Charles Ryder och John Gielgud som dennes pappa. Anthony Andrews som fick en Golden Globe för sin gestaltning av den alltmer plågade rikemanssonen Sebastian Flyte.

Ganska tidigt i serien - när Charles och Sebastian huserar i ensamt majestät på det gamla kråkslottet Brideshead - finns en scen där de tubbar den gamle trotjänaren Wilcox att visa dem vinkällaren. Wilcox är bekymrad: sedan gamle lorden dragit iväg till Venedig, där han lever med en ny kvinna, finns det ingen som vill ta ansvar för att fylla på med nya årgångar i hyllorna. Än finns det kvar gamla dammiga buteljer men lagret sinar. Liksom allt annat i familjen Flyte befinner sig vinkällaren i ett stadie av förfall, om tio år kommer här att vara tomt om det ska hålla på så här. Man lever på sina reserver men som om allt var som förr. Överklassen tycks inte göra annat än sitta till bords i aftonklänning och smoking, och alltid finns det ett gäng tjänsteandar som smyger omkring och skänker upp.

Wilcox är en butler som välkomnar intresse för det goda i livet och låter en av sina underlydande släpa upp "bottles from every bin" till de unga herrarna. Sedan sitter dessa i lusthuset och läser om hur man provar vin: man för kristallglaset intill en ljuslåga för att varsamt värma upp det. Man fyller det till en tredjedel med till exempel Chateau Lafitte från 1899 (detta utspelar sig på tjugotalet). Sedan: "Swirl the wine gently around the glass." Pojkarna sitter där allvarliga i sina smokingar. I nästa klipp har de provat en hel del olika viner och har uppenbara svårigheter att hålla reda på om det är "claret" eller "burgundy" i glaset. Kolla själv hur det slutar. Påminner en del om vissa extravaganzor som företagits i den seriösa vinprovningens namn. I Charles och Sebastians fall kombineras ett intresse för vinets kvaliteter och inre hemligheter med en önskan att bli redlös, vilket naturligtvis är en skillnad. Och förstås går det åt helvete: Sebastian blir alkis och Charles blir en alltmer distanserad Tintin-figur som vandrar omkring som en blank spegel för allt som sker i den mer och mer sönderfallande adelsfamiljen. En sedelärande historia.