Höskörd

Den gångna långhelgen bjöd tydligen på årets hetaste dagar, ett slags kulmen på de senaste veckornas värmebölja och torka. Min bror odalmannen hade timat in detta förträffligt och bjöd på rikliga möjligheter att svettas i höskörden. På gällen (det vill säga höloftet) var det bastuvarmt under taket.

Under sådana omständigheter är det förnuftigast att dricka vatten, men förnuft har inte varit den dominerande egenskapen hos släkt och grannar i barndomsbyn. Jag minns särskilt en lika het dag i min ungdom, då jag åtföljde Gösta Persson - då i sextioårsåldern - till Flickebäckaren för att ta in hö. Flickebäckaren var en av bygdens notoriska ungkarlar, som bodde och verkade i en gammal kringbyggd gård med gråstensmurad stall och trälängor (nu håller gården på att renoveras av den nye ägaren, korsvirkesfaktorn är på väg att slå i taket). Nåväl, Flickebäckarens hushållning inskränkte sig till torra mackor samt sumpigt kokkaffe som stått och knarrat länge i sin panna - och självklart kaffejög blandad på detta kaffe och Renat. Gösta Persson har aldrig varit sen att tacka ja, och inte ville jag vara sämre.
Några stadiga jögar senare blev den stekande middagssolen, som vräkte ner på den absolut vindstilla innergården, för mycket för mig där jag stod i lasset och hivade balar till de andra inne på gällen. Gösta och Flickebäckaren visade inga tecken på att krokna i den kvävande hettan på loftet, men jag kände märkbart hur det hårrade i hu'et och blixtrade för ögonen. Jag var farligt nära att tuppa av och trilla av lasset och svor på att aldrig dricka kaffejög under hårt arbete igen - ett löfte jag förstås hann bryta innan solen sjönk i Västerhavet.

Nu sparade vi förnuftigt nog kaffejögarna till lördagskvällens grillparty nere vid bäcken, när dagen svalnat och skördefolket mättats med flintastekar, korvar och potatissallad. Dansk öl ur burk var - liksom under dagens övningar i höet - den dominerande drycken. Det har funnits rikliga tillfällen då jag lovat mig själv att inte hemfalla åt denna dryck nåt mer, men brutna löften är legio i mitt liv och under vissa omständigheter - särskilt de välkomna pauser i arbetet då man sitter i skuggan och diskuterar höets förhandenvarande kvalitet, vädret och andra av livets väsentligheter - är just kall dansk öl det som passar allra bäst.

Min själs älskade kylde en flaska riesling från Tegernseerhof i bäcken och verkade nöjd med den. Hon och A förplägades sedan med ett litet, litet glas calvados efter maten medan, som sagt, det blev några kaffejögar för matsmältningens skull för övriga i sällskapet.