Tre "vita" från Vino Nostrum: NV Bele Casel Asolo Prosecco Colfondo 2014 Nino Barraco Zibibbo och 2010 Franko Terpin Jakot

Häromveckan fick jag en förfrågan från Vino Nostrum om jag var intresserad av varuprover ur deras sortiment. Det där med att ta emot varuprover var ju en fråga som diskuterades en hel del när aktiviteten på vinbloggarna var större. Efter en ny vända med funderingar bestämde jag mig för att acceptera varuprover så länge det är grejer som intresserar mig. Och det är rätt mycket i Vino Nostrums portfölj som är intressant.

Företaget har sitt sätet i Tallin där de driver en vinbar och näthandel med inriktning på ekologiska hantverksviner från Italien. I nuläget säljer de till Tyskland, Sverige och Finland men kommer inom kort att sälja till hela Europa. Vinerna skickas direkt till kund från Italien. Sortimentet är som sagt spännande, priserna oftast i nivå med de på den svenska marknaden men det är onekligen enklare och snabbare än att behöva gå via privatimport. Dessutom finns det ofta rabatter och nya kunder handlar fraktfritt.

Jättekul att hitta Bele Casels Prosecco Colfondo i sortiementet. Bele Casel kommer ifrån "det andra" Prosecco DOCG-området. Alltså inte Valdobbiadene utan det lite västligare Asolo. Bele Casel arbetar ekologiskt och gör en rad habila konventionellt tankjästa prosecco-buteljeringar och sedan då den här flaskjästa colfondon som kommer från en vingård med 70-åriga glera-stockar. Doften är verkligen frisk och inbjudande med citrus, persika och jästtoner. Smaken är helt torr med krämig munkänsla, mera citron och frisk syra. Rakt, enkelt och läskande. Inte så utmanande som en del flaskjäst prosecco utan ett vin som kan tilltala de flesta. Detta utan att det känns det minsta tillrättalagt.

Då utmanar 2014 Nino Barraco Zibibbo betydligt mer. Nino Barraco har sina vinmarker runt Marsala på Siciliens nordvästliga spets och är kanske mest känd för sin skalmacererade grillo. Barraco fokuserar helt på lokala druvor, har arbetat ekologiskt sedan starten för dryga tio år sedan. Vinerna jäser med naturlig jäst och filtreras inte .Zibibbo är det lokala namnet på moscata d'alessandria som oftast används till dessertviner. Barracos variant har fått 15 dagars skalkontakt och är helt torr. Vinet har en oerhört rik doft som gör att man ställer in sig på ett sött vin. Här finns den där typiskt druviga muskatkaraktären, honung, kanderade citronskal och mynta. Smaken följer aromerna väldigt väl. Munkänslan är lite oljig och vinet har verkligen pondus. Medelhög syra och avslutning med lätt strävhet, lite bitterhet och sälta. Barracos Zibibbo är verkligen ett intressant vin. Inte lika lätt och flörtigt som Occhipintis variant utan en lite mer maskulin tolkning av druvan.

Nästa vin är den direkta orsaken till att jag kom i kontakt med Vino Nostrum. Franco Terpin är en producent från Friulien som av någon outgrundlig anledning har seglat under min radar. Bortsett från ett par glas på Manfreds i Köpenhamn. Har åkt förbi hans källare ett antal gånger men inte förrän det senaste året fattat att det var ett namn att kolla upp. 2010 Jakot är alltså druvren tocai friulano från Collio. Vinet har fått 10 dagars skalkontakt och uppfostrats på botti.

Och ja vad säger man... Det här är väldigt mycket mitt-i-prick när det gäller mina preferenser. Guldgult o lite grumligt i färgen. Doften är lite lätt funkig och skitig och allt annat än inställsam. Aprikos, grönt te, mandel och mineraler. Smakmässigt har vinet en ovanligt hög syra för att vara en friulano. Här finns toner av aprikos, vit persika och mandel i avslutningen. Tydliga mineraler och lätt strävhet i avslutningen. Som sagt, ett vin med den där kvalitén som förflyttar en till ursprungsområdet. Ett sant terroirvin och utan tvekan min favorit i den här trion.

Den som är intresserad av att testa Vino Nostrums tjänster kan använda koden billigtvin20 vid beställning och få 20% rabatt.

NV Kumpf et Meyer Restons Natur Petillant Naturel

Jag vet inte vad det är som gör det men du kan kalla det för Colfondo, metodo ancestrale eller pet nat, det kan komma från Sicilien, Emilien, Veneto (inom eller utanför prosecco-zonen), Loire eller Alsace. Jag kan ändå inte komma på något vitt, flaskjäst med jästfällningen kvar i flaskan som jag inte gillat. Kvällens vin gör inget för att ändra på detta faktum.

Kumpf et Meyer Restons Nature Pet Nat ser verkligen ut som ett skolboksexempel på vintypen. Blekgult, grumligt med en hel del fasta partiklar i flaskan. Doften är jästig och fruktig med päron och citrus. Ändå bara en försiktig ouvertyr till det som väntar. Smaken är en verklig vinkick i det lilla formatet. Friskt, uppiggande och livsbejakande bubbel. Mjuk mousse, bra syra o fin frukt. Varken mer eller mindre.

Extra Brut vinimport säljer för 115 dkk

2015 Lamoresca Nerocapitano

Någon som har sett på knattefotboll? Ni vet där tjugo man jagar bollen i en lång klungspurt. Rätt ofta får jag intrycket att svenska vinscenen fungerar lite på samma sätt. Alla springer på samma boll, rör sig på samma frimärksstora plätt och ser inte ytorna som finns på resten av planen. Det verkar räcka med en producent i taget. Okej, vi har testat Milan Nestarec och därmed är Tjeckien avklarat. Strekov och man kan bocka av Tjeckien. Radikon och man kan bocka av både orangevin och Friulien. Tar vi oss till Vittoria på Sicilien så är Occhipinti namnet. Det är som att de stora namnen skymmer allt annat och det som utspelar sig i skuggan är mindre intressant. Åtminstone om man ger sig lite utanför allfarvägarna. Nyfikenheten sker på bredden men sällan på djupet.

Vid ett par tillfällen har jag plockat med mig Lamorescas frappato Nerocapitano till provningar och kommentarerna har oftast blivit något i linje med "Bra vin men inte lika bra som Occhipintis  "Il Frappato". Och - underförstått - därmed inte särskilt intressant. Vilket är lite synd.

2015 Lamoresca är lite blekt ljusrött i färgen. Doften är oerhört inbjudande. Blommig med körsbär, hallon och jordgubbar. Rakt, enkelt och oerhört charmigt. Smaken fortsätter på samma spår. Rätt lätt men med bra intensitet, friska syror och lätta tanniner. Jag gillar verkligen det här, särskilt när det är lite svalt. Charmigt, hög drickbarhet och väldigt användbart vin. Kul också att få ett annat uttryck av frappato. Det här gjort för snabb konsumtion snarare än lagring. 2015 verkar dessutom vara en bra årgång.
Finns att köpa via privatimport från Vin&Natur

2015 Enderle&Moll Spätburgunder Rosé och 2015 Grauburgunder

Jag har sett Enderle&Molls namn passera förbi i flödet ett antal gånger. Jag har läst massor med hyllningar till deras Pinot Noir-viner och flyktigt provat ett par av deras vita viner men aldrig druckit och följt en flaska över en kväll. De är nämligen inte helt enkelt att komma över. Enderle&Moll befinner sig rätt långt ut till vänster på naturvinsskalan. De verkar ha ett någorlunda pragmatiskt förhållande till svavel, de använder när de tycker att det behövs. Annars är det manuell skörd, fottrampning och allt annat på checklistan som gäller. På en punkt skiljer de sig dock från många andra naturvinsproducenter. Enderle&Moll är rätt modesta i sin prissättning. De har dessutom en ytterst sympatisk dansk importör som säljer vinerna till väldigt bra pris och har mycket rimliga fraktpriser. Såklart att vinerna knappt hinner in på lagret förrän allt är slut.

2015 Spätburgunder rosé har en helt fantastisk färg, något slags candy colored hallonsaftsröd. Redan innan jag smakar så har jag bestämt mig för att det här ska vara ett lätt vin. Och till en början lyckas jag övertyga mig själv om att det är det. Men det är en villfarelse. Doften domineras av mogna jordgubbar med lite pinot-kryddor i bakgrunden och massor av mineraler. Smaken domineras av jordgubbar och andra röda bär men man hinner knappt tänka sötfruktig och insmickrande innan syrorna kickar in och då är det istället blodapelsin som dyker upp i tankarna. Mineralisk avslutning och rätt lätta men tydliga tanniner i avslutningen. På det hela taget en kul och användbar rosé där min enda invändning är att alkoholen ligger på 13.5% och det känns en del i avslutningen.

2015 Grauburgunder är blekt laxfärgad, lite åt aprikoshållet och rätt grumligt. Doften har initialt en lite oren doft men det vädras snabbt bort. Sedan tar frukten över med päron, äpple, stenfrukter och en viss pepprighet. Smaken är verkligen intensiv med fin frukt som får ett rejält lyft av syrorna. Det här går jag verkligen igång på. Lätt men med hög intensitet, rakt, enkelt och okomplicerat vin med massor av charm


Enderle&Moll importeras till Sverige av Bonden&Vinet och kan beställas via PI, i Danmark är det Extra Brut som säljer men jag misstänker att det mesta är slut. En annan möjlighet är att söka hos tyska näthandlare där vinerna av någon anledning inte verkar ha samma åtgång som på annat håll.

2012 Clos de la Bruyère Ancestral

I eftermiddags provade jag Racines från Les Callioux du Paradis. Ikväll fortsatte jag med 2012 Ancestral och det finns en tydlig släktskap mellan vinerna. Racines görs av Claude Courtois och Ancestral av sonen Julien. Vingårdarna ligger bara några hundra meter ifrån varandra. Far och son har dessutom arbetat tillsammans.

Vinet är gjort på välkända cot (malbec) och gamay, blandat med de mera obskyra gascon och chaudenay. Det har lagrats i ettochetthalvt år på gamla fat. Doften är rustik, lite vild och otämjd med massor av örter, surkörsbär o björnbär. Smaken ger precis samma intryck. Det här är verkligen old school, rustikt och oborstat. Frisk syra, surkörsbär, rätt lätta tanniner och mineral toner.

Precis som med Racines i eftermiddags så får jag intrycket av ett vin som absolut inte pockar på på uppmärksamheten eller flörtar inställsamt. Det är sådär stram och återhållsamt som det blir i ett lite svalare klimat. Ingenting i vinmakandet försöker täcka upp, förställa eller förmildra. Ett vin som verkligen står för det det är. Med stor värdighet och massor av integritet.

Köps via privatimport från Vin&Natur

2014 Domaine de Belle Vue Muscadet Gaia

Muscadet har jag hållit mig borta från sedan min allra första vinkurs för länge, länge sedan. Där och då blev jag avskräckt. Jag har dock förstått att min kategoriska hållning gjort att jag missat en massa viner med ett personligt uttryck. I vintras var jag på Fyra nyanser av Europa-provningen och provade ett vitt vin som gjorde stort intryck på mig. Och som såklart visade sig vara en muscadet. Minns också att jag då tyckte att vinet var lite väl primärt och tänkte att det skulle behöva ligga till sig ett tag. Och nu har det ju gjort det.

Domaine de Belle Vue drivs av Jerome Bretaudeau. Han drog igång verksamheten 2005 och har idag totalt 9 ha vingårdar i några olika apellationer. "Gaia" är gjort på 100% melon de bourgogne som lagrats på betongägg i 14 månader. Färgen går i ljust gröngult. "Gaia" doftar initialt så mycket jäst att jag direkt förväntar mig bubblor. Jästigheten består men är inte så dominant när vinet fått en del luft. Istället får frukten mer utrymme med citrus och en lätt blommighet. Verkligen tydliga mineraltoner. Smaken har förvånansvärt mycket pondus och fyllighet. Aromerna går igen. Bra balans mellan syra och fruktighet. Salta mineraler i avslutningen.

Jag gillar verkligen "Gaia". På ett plan smakar det som jag föreställde mig att en muscadet ska smaka men här finns lite mer av allt utan att det känns överdrivet. Alltså, jag tänkte mig något rent neutralt och enkelt. Och så smakar det. Men inte bara. Bara lite bättre. Och lite mer. Alltså, här finns något av det där jag söker i vin, musik och andra kulturyttringar. Något slags ingbyggd motsägelse. Om någon förstår vad jag menar.

Bonden&Vinet importerar.

2010 Az. Agr. Graziano Sassoscuro

Förra sommaren blev jag introducerad för Vittorio Grazianos viner på Terroiristen Vinbar i Köpenhamn. Jag blev direkt såld och köpte på mig ett blandat sex-pack. Det har blivit påfyllning ett par gånger av lambruscon Fontana dei Boschi och den vita frizzanten Ripa di Sopravento. Rosé-frizzanten Smilzo lyckades jag däremot inte hitta igen. Tyvärr blev det inget blogginlägg då men nu när jag öppnar sista flaskan i lådan, det hittills oprövade stilla vinet Sassoscuro får det bara vara dags. Det här är nämligen riktigt bra grejer och viner som fått så mycket omsorg att de förtjänar något mer än en instagrambild och några korta rader. Dessutom är Vittoria Graziano en producent som har något att säga oss.

Vittorio Graziano var från början tjänsteman och arbetade med ekonomi och administration. I slutet av 70-talet började han göra vin med druvor från familjens vingård, cirka en halv hektar. Han gick direkt emot rådande trender och arbetade så mycket old school det gick. Istället för att satsa på den läskedrycksvariant som slog stort på den tiden gjorde han torra viner, arbetade med naturlig jäst och helt ekologiskt. Undan för undan utökades vingårdsarealen och idag har Graziano c a fem hektar. Han valde också att söka råd hos traktens gamla bönder snarare än enologkonsulter, tog till vara gamla vingårdar med obskyra druvsorter som ingen riktigt visste namnet på men som alltid funnits där. Då ett modigt vägval som fått en del konsekvenser...

Jag läste någon stans att trots att han tillämpar "metodo ancestrale" så vill han inte använda begreppet. Graziano menar att det inte alls är någon "metod" utan något som uppstod spontant. Förr hade man helt enkelt inte tid att vänta in att vinet jäste ut helt innan man buteljerade och upptäckte sedan att man fick ett pärlande vin och gillade det.

En sådan är att Vittorio Graziano konsekvent valt att IGT-klassificera sina viner då han inte kunnat ange druvsorterna tillräckligt bestämt. Han var ekologiskt certifierad fram till 2003 då han tyckte att kontrollmyndigheten mest krävde pengar och ställde till besvär. Och utifrån Grazianos historia kan jag faktiskt förstå ett sådant resonemang. Varför ska den som alltid jobbat giftfritt kontrolleras extra ? Varför försvåra och fördyra för den som valt en redan svår väg ?

Nåväl, en lång och lite långrandig inledning för att skriva några rader om kvällens vin. Ett skäl till att vinet legat oöppnat var att det beskrivits som lite "amarone-likt" och det är något jag sällan känner mig sugen på. Men naturligtvis smakar vinet inte som amarone. Däremot är det mörkt och tätt till färgen. Smaken är också den på något sätt tät och omslutande utan att vara tung. Jag förstår kopplingen till amarone för det här är sålångt ifrån "glouglou" man kan komma, ett Slow Wine att dricka med gott om tid och gärna utan annat sällskap än en bit parmesan. Det är gjort på malbo gentile, lambrusco di grasparossa och en rad andra okända druvsorter och har lagrats två år på fat och minst ett år på flaska. Doften är sötfruktig och rätt mäktig med inslag av undervegetation, medicinalörter och lakrits. Smakmässigt så behöver vinet rätt mycket luft för att komma igång. Men sedan...Smaken träffar precis i krysset mellan jordnära rusticitet och förfining. Lite obortstat och samtidigt är känslan nästan sömlös. Röd frukt, mörk choklad, frisk syra och silkiga tanniner. En riktigt fin vinupplevelse.

Casa Belfi

Den landade som ett UFO i systembolagets tillfälliga sortiment i slutet av förra sommaren, Casa Belfis Prosecco Colfondo.Åtminstone hade jag svårt att fatta hur det gick till när flera tusen flaskor osvavlad och ofiltrerad prosecco colfondo hamnade på monopolets hyllor. Att den dessutom såldes för 109 kr gjorde mysteriet ännu större. Precis ett år senare dök det upp en magnum av samme producents skalmacererade och amforalagrade colfondo. Igen till ett väldigt bra pris. Denna gången med en ny importör. Vid en koll i Systembolagets katalog visade det sig finnas ytterligare två flaskor från Casa Belfi, ett stilla rött o ett vitt. Jag hade aldrig hört talas om Casa Belfi innan augusti förra året och faktiskt aldrig sett några av deras andra viner förrän nu. Lite märkligt då jag tycker mig har rätt bra koll på naturvinsproducenter i Venetien och särskilt de som gör Colfondo. Så jag bestämde mig för att försöka ta reda på lite mer. Och för att prova vinerna som finns tillgängliga.


Casa Belfi har sitt säte i San Polo di Piave någon mil från Treviso. Det drivs av enologen Maurizio Donadi tillsammans med vinentrepenören Albino Armani. Kanske ser vi här en förklaring till varför vi kan handla Casa Belfis viner till väldigt bra pris i Sverige. Albino Armani har nämligen knutit till sig en rad producenter i nordöstra Italien som marknadsförs gemensamt. Under samma tak finns viner från Valpolicella, Vallagarina, Val d'Adige och Grave Friulana utöver Casa Belfi i Marca Trevigiana.

Maurizio Donadi utbildade sig först i Conegliano på gymnasial nivå till vintekniker och gick sedan på universitetet i Padova för att ta enolog-examen.  Han har gjort vin sedan 1999. Redan tidigt gick Casa Belfi in för ekologisk produktion. En utbildning i biodynamisk odling på Le Madri i Reggio Emilia fick stor betydelse för Maurizios fortsatta arbete. Han bestämde sig för att gå över till att arbeta i Steiners anda och är sedan några år tillbaka Demeter-certifierad. Totalt förfogar Maurizio Donadi över 12 hektar, 8 i närheten av källaren i San Paolo di Piave och 4 utanför Noventa di Piave. I San Paolo är jordmånen grusig medan det i Noventa di Piave är mer alliuvala jordar. Av den "vanliga" Prosecco Colfondo gör man upp till 60.000 flaskor, av den amforalagrade varianten produceras 2.000 flaskor medan de övriga tre sorterna resulterar i 4.000 flaskor vardera.

Jag får intrycket av att det sker mycket utvecklingsarbete på Casa Belfi. Maurizio Donadi arbetar sedan flera år tillbaka utan att använda svavel och har sökt andra vägar för att stabilisera vinerna. Uppenbarligen har han lyckats väl för jag har inte stått på någon dålig flaska från Casa Belfi ännu så länge. Och jag har öppnat rätt många... Man arbetar konsekvent med spontanjäsning och ingen klarning eller filtrering görs. Det sker också en utveckling vad gäller annat. De stilla vinerna lagras delvis på amfora liksom ett av colfondo-vinerna. Även de vita vinerna får en tids skalmaceration, hur länge varierar från år till år.

Just nu finns tre av Casa Belfis  viner  på systembolaget. De som saknas är den "vanliga"  och den röda colfondon. Jag provade det som fanns att få tag på.

Rosso delle Venezie är gjord på cabernet och den lokala raboso som lagrats på ståltank och amfora. Initialt något spretig med doft av körsbär och kanel. På något sätt känns det som om man upplever de båda druvsorterna separat. Med luft går vinet ihop fint och känns mer harmoniskt. Ganska lätt men ändå intensiv smak. Fruktig och gräsig med medelhög syra och lätta tanniner. Verkligen fint matvin som trivs bra ihop med spezzatino och polenta.

Till Bianco delle Venezie har man använt chardonnay och incrocio Manzoni. Vinet har fått några dagars skalkontakt och är lagrat på amfora. Det här funkar direkt vid pop'n'pour. Omedelbar frukt, lite florala toner i doften. Smaken är fruktig, medelfyllig med lite extra djup av skalkontakten. Harmoniskt och balanserat med rätt mjuk syra. Okomplicerat gott.

Colfondo Anfora är druvren glera som fått minst sjudagars skalkontakt och sedan ett halvårs lagring på jästfällningen på amfora. Doften har en del florala toner, citrus, stenfrukt och jäst. Smaken är fint balanserad, mjukt bubblande med fin syra, citrus och lätt sälta i avslutningen. Jag upplever att smaken har lite extra djup jämfört med den "vanliga" colfondon.

Så, sammanfattningsvis måste jag säga att jag är genuint imponerad av vinerna från Casa Belfi. Ingen stum benundran, inte alls. Det är inte den typen av prylar. Inte på något sätt. Det som fångar mig är hur vinerna verkligen fångar något genuint och verkligen väsentligt från sitt ursprung. Det finns helt klart vassare colfondo-viner och de stilla är charmiga bagateller. På ett plan. Samtidigt har de förmågan att faktiskt förflytta mig till Veneto. De smakar Piave-land, de har ett verkligt genuint lokalt uttryck. En annan sak som imponerar är att Casa Belfi faktiskt klarar av att klämma fram 60.000 flaskor colfondo utan att något av detta viktiga går förlorat och vinerna säljs för väldigt rimliga slantar