2006 Produttori del Barbaresco

När jag köper många flaskor av ett vin blir jag ofta lite stressad. Man vill ju prova en flaska direkt. Sedan brukar det gå någon flaska i gå-bort-present, det känns lättare att ta något det finns gott om. Det brukar också vara något tillfälle när man är många runt bordet och så försvinner ett par flaskor till. Sedan står man där med två flaskor kvar när vinet är på väg att bli drickfärdigt.

Produttori-koperativets 06 Barbaresco såldes billigt av Philipson Wine under hösten 2009 och jag handlade i ett par omgångar. Jag provade en flaska direkt och gillade då vinet skarpt. Sedan dess har jag öppnat en flaska då och då. Senaste provet var för ett drygt år sedan och då var vinet väldigt knutet och tjurigt. Ikväll däremot visade sig vinet vara på ett alldeles strålande humör.

Tidigare har det krävts rejäl luftning men nu funkar pop'n'pour utmärkt. En liten stund i glaset och vi är i gång. Körsbärsfrukten är i centrum men här finns andra klassiska nebbiolomarkörer som rosor och tjära. Fina mineraltoner, kryddor och man kan ana lite undervegetation. Doften är inte påträngande utan snarare lågmäld. Inget show-offande men gediget och rejält. Smaken funkar på precis samma sätt och allt går igen. Perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner. Riktigt gott på egen hand och passar naturligtvis som hand i handske till osso buco.

2008 Alain Chabanon Campredon

Häromveckan plockade jag med mig  blogghyllade Alain Chabanon 2007 Campredon till en provning med några grannbloggare. Det borde jag inte gjort. I blandningen av sirliga norditalienare, naturliga petillanter, amforalagrade orangeviner och annan vardagsmat för vinhipsters stack Campredon med sin överdådiga 07-frukt ut som en sårig tumme . Det en gång så älskade vinet fick utstå en rad invektiv där "marmeladklet" var ett av de vänligaste. Själv tyckte jag det var rätt gott. Men det vågade jag såklart inte säga då... Ikväll provade jag den ett år yngre utgåvan. Ensam.

2008 Campredon är en blandning på 48% syrah, 22%mourvédre, 16% grenache och 14% carignan. Vinet har lagrats 10 månader på ståltank. Doften har mycket syrahkaraktär med mörka bär, tapenade, grillkol och örtkryddor. Här finns också ett tydligt animaliskt inslag. Smaken är frisk, slank och sval. Bra syra men rätt lätta tanniner.

Det här skiljer sig rätt rejält från 07:an och jag tror 08:an hade funkat bättre hos mina asketiska medprovare. 2008 Campredon hade nog kunnat lura åtminstone mig till norra Rhône även om jag med facit i hand tycker mig hitta en del sydfranska drag.

2012 Le Plan - Vermeersch GT-A

Häromveckan gjorde belgaren, fd tävlingsföraren och vinproducenten Dirk Vermeersch ett Ängelholmsbesök. Han presenterade ett halvdussin viner med särskilt fokus på GT-linjen. GT ska utläsas som Grand Terroir men kopplingen till Dirk Vermeersch tidigare karriär är ju inte precis långsökt. GT-vinerna generellt är lite för mycket frukt, alkohol och fat för min smak. Ett av vinerna hade dock en helt egen karaktär och hade dessutom fått en lite mer återhållsam ekbehandling. Igår provade jag om vinet på hemmaplan.

Le Plan GT-A är inte druvren aramon utan det finns en del alicante med i bilden, lite oklart hur mycket. Aramon var en gång i tiden den mest odlade druvan i Frankrike. Den extremt högavkastade druvan satte billigt bordsvin på fransmännens bord fram till mitten av 1900-talet. Idag är aramon nästan helt bortglömd och i södra Rhône tillhör den inte de godkända druvsorterna. Dirk Vermeersch har ett par hektar med riktigt gamla och lågavkastande stockar. Uttaget ligger på c a 25hl/ha.

Vinet är mycket mörkt i färgen, nästan svart och helt ogenomskinligt. Kraftfull doft med mörka bär, stalltoner, kryddor, mandel och mörk choklad. Fullmatad men ändå inte tung. Smaken följer aromerna väl. Mycket söt bärfrukt som balanseras av ganska hög syra och distinkta tanniner.

Det här skiljer sig rätt mycket från det jag vanligtvis ställer på bordet men jag gillar det här vinet. Tillgängligt, lättgillat men med en egen karaktär. Emilie Vin i Fredensborg säljer för 115 DKK.

2011 Chateau de la Mulonniere Savennieres L'effet Papillon

Loire är ett av de där där områdena där jag känner att jag inte har den koll jag önskar att jag hade. Jag har provat för lite och inte lagt ner tillräckligt med energi på att lära mig regionen. Samtidigt har jag gillat mycket av det jag provat och intresste finns definitivt där. Häromveckan nappade jag på ett erbjudande från Stellan Kramer om att prova en chenin blanc från Savennieres som släpps på Systembolaget 1/12.

2011 Chateau de la Mulonniere är ljust guldgult i färgen. Vinet är gjort på sent skördade druvor och har lagrats nio månader på ekfat. Aromer från gula plommon, citrus, honung och diskreta fattoner. Lite fet munkänsla. Behagligt mjuk smak där den höga fruktmognaden packar in syrorna i lite förlåtande honungstoner. Gulfruktig smak och lång eftersmak som bärs av den höga syran.

Det här var inte dumt alls faktiskt. En god, inte alltför krävande chenin blanc.

2013 Gérard Bertrand Syrah Naturae

När jag först läste om det här vinet började jag fundera en del. Det här med naturliga viner med lite - eller inget alls - svavel har onekligen engagerat mig och många andra under de senaste åren. För min del har det mest handlat om en vurm för småskalighet, dedikation, engagemang och hantverk än  miljö- och hälsofrågor. Så när sydfranske jätteproducenten Gérard Bertrand börjar göra osvavlade viner under etiketten Naturae känner jag mig lite kluven. Och nyfiken.

Vi kan ju börja med att slå fast att Naturae knappast är något naturligt vin (jo, jag förstår att jag öppnar upp för massor av invändningar om att naturvinsbegreppet är så otydligt definierat osv osv). Odlingen är inte ekologisk utan är Terra Vitis-certifierad. Vad det i praktiken innebär har jag inte lyckats hitta bland hemsidans alla allmänt hållna utfästelser. Gérard Betrands hemsida ger inte heller några närmare beskrivningar av vinfikationen. Inte så mycket transparens m a o

Men, men det viktigaste är ju trots allt det som finns i flaskan. Eller hur ? Och innehållet i 2013 Naturae Syrah är inte dåligt. Inte så särskilt bra heller. Det doftar som en syrah från ett lite varmare läge. Generöst med mörka bär, lite viol, lakrits och lätt pepprighet. Smaken är rak, enkel, ungfruktig och speglar aromerna väl. Bra syra, mjuka tanniner. Ett rätt hyggligt men inte alltför personligt vin. Strategiskt prissatt, 99 kr i beställningssortimentet. Gissningsvis med ambitionen att kvala in i ordinarie sortimentet. I nuläget förmodligen prisvärt men inget som lockar mig till vidare köp.

Jag kan inte låta bli att öppna en flaska osvavlad syrah från Jean Delorbe/La Ferme des 7 Lunes och paralellprova. För 99 DKK får man en helt annan vinupplevelse. Friskt, fruktigt och superläskande. Lite dyrare, mycket roligare. Finns hos Vores Marked och ett par naturvinsmånglare i Köpenhamn.

Provning med Marco Sara på Hedentorps 14/11

"Mitt namn är Marco Sara och jag kommer ifrån Savorgnano dell Torre, ett par mil nordost om Udine. Jag tog över familjens gård efter min far år 2000. Till en början fortsatte jag att arbeta som han gjort. Jag odlade lokala druvor och sålde vinet i bulk. Rätt snart började jag intressera mig för de goda förutsättningarna att göra söta, ädelrötade viner som finns i ett par av våra vinmarker. Savorgnano del Torre är känt för picolitviner. Här är svalt och fuktigt tack vare de omgivande skogarna, perfekt för att botrytisen ska utvecklas.

Runt 2003 till 2005 började jag också lägga om jordbruket till ekologisk odling. 2005 var också första året jag buteljerade vin, två söta viner på verduzzo och picolit. Jag försökte direkt att arbeta så naturligt som möjligt. Torkningen av druvorna fick ta tid. De torkades på vinden och jag fick ventilation genom att öppna fönstren. Ingen fläkt eller andra hjälpmedel utan naturlig torkning.

För några år sedan började jag även buteljera torra bordsviner. Idag ligger produktionen på 12 - 15.000 flaskor per år fördelat på åtta olika buteljeringar. Fortfarande säljer jag också en del bulkviner lokalt, till restauranger och enskilda.

Idag har jag åtta hektar terasserade vingårdar som är utspridda på olika håll i byn. De ligger på 2 - 300 m ö h. Jag odlar picolit, verduzzo, cabernet franc, schioppettino, refosco dal peduncolo rosso, friulano och ribolla gialla. Druvor som odlats i regionen sedan länge. Klimatet här ger ganska lätta viner och det är så jag vill ha det. Jag anser att viner ska spegla sitt ursprung och har lite svårt för de "muskelviner" som en del producenter göra på t ex schioppettino. Jag vill inte att den som provat ska tänka "Aha, ett av Marco Saras viner" utan att han eller hon ska tänka på platsen. Mina vita viner lagrar jag på ståltank. Klimtatet och jordmånen gör att aromerna inte blir så storslagna som på många andra håll. Jag använder enbart naturjäst vilket också bidrar till återhållsamheten. Till de röda använder jag begagnade, neutrala barriquer"

Om jag ska lägga till några personliga kommentarer till Marcos presentation så måste jag först säga att det var en fantastiskt trevlig provning tillsammans med Marco Sara och hans danske importör Fabio Simoncini från Cibi&Vini. Under kvällen provade vi samtliga av Marcos åtta viner, med och utan mat. Jag är väldigt förtjust i Markos viner rakt över hela linjen. De söta är naturligtvis de mest spektakulära. Picoliten ett elegant meditationsvin som också fungerar perfekt till nötter, milda eller mellanlagrade ostar och småkakor. Verduzzon är mera kraftfull och är god till lagrade, smakrika ostar.

Marcos Ribolla Gialla är enkel med dämpade aromer. Anspråkslöst och ödmjukt i framtoningen, lätt, ren smak med tydliga mineraltoner och bra syra. Ingen showstopper men ett väldigt bra matvin. Det samma gäller för den ståltankslagrade friulanon. Kraftigare än det föregående vinet men ändå förhållandevis lätt för druvsorten. Erba Alta är också gjort på friulano men här är 30% av druvorna botrytiserade och vinet har lagrats ett år på neutrala barriquer. Ett betydligt mera komplext vin med större kropp. Riktigt bra och spännande vin som jag gärna återkommer till om ett par år.

Det var väldigt kul att få prova Marco Saras schioppettino. En väldigt begränsad produktion som tyvärr är slutsåld sedan länge, Marko hade vänligheten att plocka med sig de sex sista flaskorna till provningen. En av de lättaste och mest eleganta schioppettini jag provat. 12 dagars skalkontakt, ett år på begagnade barriquer. Sirlig doft, pepprig, grön paprika, viol och röda bär. Smaken lätt och mjuk men med intensitet. Ett vin man verkligen vill ha ett glas till av. Cabernet franc var det första av Marcos röda jag provade och det jag har druckit mest av. Väldigt druvtypiskt med lite grön paprika, lätt blommighet och röda bär. Också detta mjukt och relativt lätt med bra matvänlig syra. Marcos refosco är det kraftigaste av de tre röda. Här finns stoppning för några års lagring. Rustikt med mörka bär, lite jordigt, kryddigt och en touch blodapelsin. Smaken ungdomlig med mycket frukt, syra och distinkta tanniner. Stod upp väl mot en gräddig älggryta med svamp och stekt brysselkål.

Efter maten provades Marcos viner med ostar från Ebbesons Gårdsmejeri. Camilla Ebbesson prenterade tre ostar ur sitt sortiment. En mild vitmögelost, en kraftfull blåmögelost och en lagrad hårdost. Alla tre gedigna och smakfulla hantverksprodukter. Missa inte gårdsbutiken om du har vägarna förbi Möllhult. Hårdosten fungerade fantastiskt bra till picolit och blåmögelosten gjorde sig väl till verduzzon. Otroligt kul möte mellan två duktiga mathantverkare.





45 gäster, 280 IKEA-glas och en jävla massa disk.

Friulano On Tour 2014

Under förra årets Friulano On Tour-evenemang i Köpenhamn slogs jag av bredden och mångfalden i utbudet. När jag försöker inta ett helikopterperspektiv på årets upplaga är det en liknande bild som avtecknar sig men den är inte odelat positiv. Dels konstaterar jag att det är färre producenter som deltar och att egentligen inget av de riktigt tunga namnen är där. Det är väl i och för sig inte så bekymmersamt. Mer oroande då att inte hitta några pigga ungdomar, någon som vill, vågar och kan utmana bilden av vad ett vin från Friulien kan vara. Dagen bjöd på alltför många "forudsigelige og interventionistiska"* viner från den trygga mittfåran. Väldigt få dåliga viner men ännu färre riktigt intressanta. Det är inte utan att dagen lämnar en viss oro över utvecklingen i Friuli-Venezia Giulia. Det är också lite talande att en av Friuliens mer intressanta unga producenter, Marco Sara, råkar vara i Köpenhamn samtidigt men hällde sina viner i andra sammanhang...(och dök upp i Ängelholm dagen efter. Men det är en annan historia). Bekymmersamt om arrangören Ersa (Agenzia Regionale Per Lo Sviluppo Rurale) inte lyckas förmedla en bättre bild av regionen. Ännu mer bekymmersamt om startfältet rättvist speglar situationen i regionen.

Nåväl, låt oss nu för en stund fokusera på vad som faktiskt var positivt och det var trots allt en hel del. Det absolut roligaste var utan tvekan Aquila del Torre, en relativt ny, ekologisk producent från Savorgnano del Torre. De jobbar ambitiöst med att göra terroirdrivna viner från ett nordligt, svalt läge på relativt hög höjd. Låga uttag, naturjäst och en del gamla stockar. Man har två produktlinjer. Vini AT  kommer från yngre stockar och lagras på ståltank. Cru-vinerna kommer från äldre stockar och lagras på fransk ek. Här provade jag en strålande 2013 At Friulano, frisk och fruktig doft, hög syra, mineralstinn smak och de där typiska mandeltonerna i avslutningen. 2013 Sauvignon Blanc är rätt stram och återhållsam i doften men ändå druvtypisk. Smaken superfrisk med riktig fräs i syrorna och fina mineraltoner. Ännu bättre är 2011 Vit Dai Maz, en sauvignon som jästs och lagrats på barrique. Här finns samma komponenter men med extra djup och komplextitet. 2011 Oasi är något så ovanligt som en (nästan) torr picolit. Elegant, blommig doft med snygga citrustoner. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Lite dessertvins toner trots att vinet är nästintill torrt och har frisk syra. Spännande vin som jag gärna skulle ha ägnat mycket mer tid åt. Jag provade bara ett rött men 2011 At Refosco skulle förmodligen framkalla gillande smackningar hos de som läser Billigt Vin. Jäst på stål och lagrad på betong bjuder vinet på ren, rak och rättfram refosco. Fruktigt, kryddigt med friska syror och distinkta tanniner. Märkligt att det varken finns dansk eller svensk importör för här har vi en producent som gör allt rätt och har framtiden för sig. Jag återkommer till vinerna och producenten i en lite mer djupgående post.

Ronc Sorelis viner har jag provat ingående vid flera tillfällen. Det är kanske inte de mest spektakulära vinerna på marknaden utan snarare väldigt gedigna bruksviner, viner som inte gör sig till men som alltid levererar. Viner skapade för matbordet snarare än för provningar. Nästan bara varietalviner som är både druv- och ursprungstypiska. Här hällde ägaren Flavio Schiratti en väldigt frisk 2012 Pinot Grigio Ramato dei Melograni. Kopparröd, kryddig och mycket frisk. Kul vin, skalmacererat för nybörjare. Här provade jag även dagens bästa friulano, 2011 Friulano delle Robinie, klassiskt guldgul med aromer av äpplen och mandel. Stor, rund smak, fylligt och med för druvsorten ovanligt frisk syra. 2009 Schioppettino di Prepotto är transparent röd med klassisk pepprighet, paprika, kryddor och körsbär. Ganska mjuk, medelfyllig smak med bra struktur och längd. Strålande bra schioppettino. Alla tre vinerna finns faktiskt numera tillgängliga via systembolaget via Samott Konsult, dessvärre bara i Västra Götaland.

Ännu mer exklusiv distribution har Il Roncal. Vinerna finns bara tillgängliga på systembolaget i sydsmåländska Markaryd. Importören Anders Karlsson och hans Hydmar AB importerar även Castello di Arcanos viner som verkligen är värda att provas, inte minst deras osvavlade refosco. Borde finnas på varje hipp naturvinsbar i Stockholm med självaktning. I Köpenhamn finns de sedan länge  Men nu var det ju Il Roncal som skulle provas. Återigen en serie habila viner där tre röda utgör de mest intressanta. Och de är intressanta på många sätt. Dels för att de görs på inhemska druvor men lika mycket för stilen. Här är tre klassiska italienska finviner. Så mycket nittiotal att de borde k-märkas och lika otidsenliga som slottsstek med brun sås. Och lika goda. Tre kraftfulla, fruktiga och maffiga viner som är internationella i stilen men med den friulanska identiteten intakt. Särskilt Pignolo med fyra år på franska barriquer är ett spektakulärt vin med massor av mörk frukt, rejäl struktur och silkiga tanniner. Känns som att jag borde provat de vita också.

Bara en Carsoproducent var med på årets provning och det var föga förvånande Castelvecchio, den  största i området. Inte så spännande kanske men pålitlig och rejäl. Det vita gjorde inte så värst mycket väsen av sig men jag gillade deras terrano/cabernet-blandning Turmino, lite mer domisticerad jämfört med en druren Carso-terrano men med betoning på lite. Producentens representant förklarade att man bara sålde sin rena terrano lokalt. Synd, för det är deras mest intressanta vin och jag tycker att inställningen vittnar om att man inte har riktigt koll på vad som efterfrågas på marknaden idag.

Då tror jag mer på den linjen som tillställningens gladaste utställare kör. Primosic gör en serie bra men inte spektakulära druvrena Collio-viner och sedan två specialviner som verkligen sticker ut. 2009 Klin är en superwhite av klassiskt snitt. En blandning av ribolla gialla, chardonnay, friulano och sauvigon som lagrats på franska barriquer. Rik, lyxig doft med tropisk frukt, honung och nygräddat pajskal. Smaken är rik, extravagant och fyllig med friska syror, mineraler och lång eftersmak.
2009 Ribolla di Oslavia Riserva är ett exempel på vad jag tror är vägen framåt för Friuli-Venezia Giulia. Ribolla Gialla har stark koppling till byn Oslavia och odlarna där har kommit överens om ett lokalt regelverk för att få använda beteckningen Ribolla di Oslavia. Viss skalkontakt och lagring på stora fat. Primosics variant tillhör de mera tillgängliga med någar veckaors maceration. Resultatet är ett orangevin med doft av mogna stenfrukter, honung och mineraler. Fyllig smak med perfekt balans mellan syra, frukt och tanniner. Ett av dagens absolut bästa viner.

Till sist så var det väldigt kul att få prova Isidoro Polencics viner. En klassisk Collio-producent som inte tillhör de riktiga storfräsarna men ändå levererar väldigt bra och pålitliga viner. Nästan bara varietalviner, nästan bara ståltank. Rena, klassiska Collio-viner av väldigt hög kvalité. Deras 2012 Friulano, där 20% av druvorna lagrats på ek, är ett riktigt bra exempel på vad som går att åstadkomma druvan, fruktigt, fylligt och med fin balans. Men som sagt, det är bra grejer över hela linjen.

En på många sätt kul och givande dag. Många bra viner, många kul möten. Ändå lämnar jag provningen med en känsla av att det var ett missat tillfälle. Trots allt så vet jag att regionen kan så väldigt mycket bättre än såhär. Bekymmersamt också att man inte verkar ha särskilt bra koll på vad det är marknaden efterfrågar. Till sist, en bekännelse. Jag håller på att utveckla en vurm för barriquelagrad merlot. Det fanns många bra exempel under dagen. Men det tar vi en annan gång.

*begrepp lånat av Piu Rosso-Niels

2012 Birichino Malvasia Biancha

Det är inte så lätt det här med fördomar. Inte så dumt heller. De gör onekligen ofta livet lite enklare. Ta till exempel det här med kaliforniska viner. Det har varit otroligt skönt att slippa bry sig. Ett par väldigt positiva inlägg från Frankofilen väckte min nyfikenhet och gjorde tillvaron något mera komplicerad. Bara lägga en beställning på en låda. Ett win-win-läge. Antingen bekräftas fördomarna och allt återgår till det normala, eller så vidgas vyerna (om man nu inte väljer att se en eventuellt positiv upplevelse som undantaget som bekräftar regeln). Första flaskan, en cinsault, provades häromveckan tillsammans med It-viner och gillades skarpt. Ikväll skruvade jag kapsylen av andra flaskan.

2012 Birichino Malvasia Bianca bjuder på en helt avväpnande doft. Supercharmigt. Parfymerat och flörtigt, javisst, men inte det minsta sliskigt. Blommigt med jasmin och kaprifol. Frisk citrus och lekfulla päronaromer. Smaken är riktigt torr med friska syror. Inslag av vit persika och god bitterhet i avslutningen.

Jag har inte minsta lilla invändning. Hur skulle man kunna ha det ? Rakt och okomplicerat men inte det minsta banalt. Tillsammans med pesto på sista (?) basilikan från balkongen, pasta och pecorino lyckas Birichnos malvasia nästan framkalla känslan av sommar mitt i novemberrusket. Ingen dålig bedrift.
Finns på systembolaget via Handpicked Wines

Lördagseftermiddag hos IV

Vi satte oss till bords vid halvett. Lämnade bordet vid halvsju. Därimellan avverkades ett tiotal viner, diverse ostar och charkuterier, en ut sökt kalvstek och pere al barolo. Inget dåligt sätt att tillbringa en gråmulen novemberlördag på om du frågar mig. Särskilt inte när det görs i sällskap med familjen IV.

Här följer några summariska intryck av vinerna som dracks.

2012 Arndorfer Grüner Veltliner Strassertal. Doften domineras av äpplen med lite citrus och mineraler. Frisk, enkel smak som följer aromerna, balanserad syra. Enkelt men välgjort vin. Gott helt enkelt.

2012 Domaine Giachino Primitif. 100% Jaquere, 100% naturligt men bara 9% alkohol från Savoien. Nästintill färglöst. Fin äpplig doft. Smaken, ren, enkel, frisk med massor av syra. Patrik menar att det smakar som avslagen champagne fast gott. Kan bara hålla med. Ett vin som har den där kvalitén som gör att man vill ha ett glas till.

Och den kvalitén besitter naturligtvis 2009 Carbaiona Rosso di Montalcino också, fast på ett lite annat sätt. Fantastisk doft med massor av kryddor, körsbär och tobak. Efter hand allt flera nyanser. Verkligen fascinerande. Smaken är full med körsbär och sedan järniga mineraler. Syrorna lite lägre än förväntat. Mjuka men ändå distinkta, mycket finkorniga tanniner. Imponerande vin.

2012 Birichino Bechthold Vineyard Cinsault bjuder en väldigt charmerande sniff. Örtkryddig, rödbärig och blommig. Smaken är busig med frisk syra och mjuka tanniner. Helt okomplicerat och rakt vin. Mina fördomar om hur kaliforniskt vin smakar har fått sig en rejäl törn. Ser fram emot att prova Birichinos övriga viner.

Carussin Felice NA 12 har tydligen fått fel etikett. Det må vara hänt men i så fall är det det enda som är fel med den här flaskan. Innehållet talar om vad som händer om man pressar barbarescodruvor, macererar dem i trettio dagar, lagrar på tank och tappar på flaska. Inga tillsatser överhuvudtaget. Så ren nebbiolo det överhuvudtaget går. Doften är lite blommig med körsbär, kryddor och lite naturvinstoner. Smaken är frisk och rak med fyllig frukt, frisk syra och distinkta men klart medgörliga tanniner. På beskrivningen av tillvägagångssättet hade jag väntat mig något vrång och vresigt men det här är vänligt men bestämt.

Jag fortsätter att bekanta mig med Domaine Giachino. Här deras tolkning av en obskyr lokal druva, 2012 Persan. En väldigt personlig doft med kryddor och blommor som får mig att tänka på både ruché och lacrima di morro d'alba. Inte lika påträngande som den sistnämnda och inte fullt så parfymerad som den förstnämnda men lite åt det hållet. Här finns en del mörka bär och mineraltoner också. Smaken är medelfyllig, fruktig och frisk med rejäl syra och väl integrerade tanniner. Mycket personligt vin som ändå inte känns det minsta konstigt.

2010 Radikon "S" Slatnik är sonen Sasas projekt. Lite kortare skalkontakt och kortare fatlagring än pappans viner. Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai. Tre veckors skalkontakt och ett års lagring på stora fat. Doften bjuder på både färska och torkade aprikoser, österländska kryddor och mineraler. Smaken är väldigt ungdomlig och superfrisk. Hög syra och rätt lätta tanniner. Gott nu men jag saknar komplexiteten och djupet hos Radikons långmacererade och långlagrade viner. Resterande flaskor får ligga till sig några år.

2004 Franco Conterno Barolo Riserva Bussia Munie är rätt och slätt ett fantastiskt vin. Svalt, elegant och eteriskt. Det gör naturligtvis jobbet som partner till en kalvstek med gräddsås och karljohan på ett ytterst förtjänstfullt sätt men är precis lika bra till kontemplation. En strålande avslutning på en lika strålande inledning av november.

2008 Roagna Langhe Rosso & 2009 Pelissero Barbaresco Nubioloa

2008 Roagna Langhe Nebbiolo är verkligen ett skolboksexempel på traditionell nebbiolo. Helt transparent, rödbrun med en orange kant. Både doft och smak följer samma mönster. Doften är lite stallig, med läder, undervegetation, hallon, rosor och lakrits. Smaken har den där balsamiska kvalitén, söt hallonfrukt och frisk syra. Slankt och luftigt eller rymligt på något sätt men inte utan intensitet. Känns kanske lite glest i avslutningen men då få man vara rätt petig för det här är rätt och slätt gott. Väldigt gott. Finns dessutom tillgängligt på systembolaget till väldigt rimligt pris.

Med riktigt god tradddo-nebbiolo i glaset började jag fundera på hur det kommer sig att jag är så väldigt förtjust i Pelisseros viner. Kom på att det fanns en låda oprovad 2009 Barbaresco Nubiola i källaren. Läge för att undersöka saken. Tyvärr gav provningen inget riktigt svar på frågan för det här var inte särskilt kul alls. Doften är rätt blyg och släpper aldrig loss trots åtskilliga timmars luftning. Försynta körsbär, lite bittermandel och vanilj. Här finns varken kraft eller elegans. Även smaken känns rätt enkel med söt frukt, frisk syra och lite bittra, uttorkande tanniner. Inhandlat hos Superbest för 125 DKK/styck vid köp av tre flaskor. Aktuell årgång är 2010 och trots den relativa besvikelsen ikväll gör jag definitivt nya insatser när det gäller Pelissero.

Nu begrundar jag frågan huruvida min besvikelse handlar om att Pelisseros vin kom i skuggan av Roagnas. Den frågan kommer väl att besvaras vad det lider för detta var första flaskan av tre. Jag tror dock snarare att vi har att göra med en bra kontra en lite för varm årgång. En annan intressant aspekt av jämförelsen är hur Roagnas vin bjuder på utrymme och luft som fylls med nyanser medan Pelisseros vin känns mera koncentrerat utan den där rymden där det kan hända saker. Roagna känns bekvämt tillbakalutat medan Pelissero slår knut på sig själv i ett försök att lyckas.

Nordic Organic Food Fair och Älska Mat

I söndags hann jag med att bevista två mässor med fokus på mat och vin. Jag började tidigt med Nordic Organic Food Fair som gick av stapeln i Hyllie. Det mesta föll väl ganska mycket utanför ramarna för vad som vanligtvis avhandlas på Billigt Vin men i utbudet som spände över bredbara ostar gjorda på lupinprotein, slovensk veganpremiumglass och undergörande hudkrämer fanns även en del vin och olivoljor. Jag tillbringade en god stund med att prova tre rena varietal oljor, flera olika slags vinäger och ett druvkoncentrat på Pedro Ximenez från Monte Blanco utanför Cordoba.  Spännande och lärorikt att prova allt från  lätt och fruktig till häftigt pepprig olja. Riktigt hög klass på grejerna.

Mikro-koperativet Valdibella huserar i Camporeale på Sicilien. Jag har provat någon enstaka flaska av deras viner hos Cibi&Vini och hos Terroiristen/Winewise. På mässan fanns möjlighet att prova stora delar av sortimentet. Generellt tycker jag att vinerna gjorda på lokala druvor som grillo, nero d'avola, perricone och catarratto är klart bäst medan man lyckas sämre med internationella. Hög höjd ger friska, drickbara viner och prissättningen ytterst sympatiskt. Så länge man handlar någon annan stans än i Sverige. Kan inte någon importör ge dessa viner ett bättre hem än Expert Wine (kolla in deras hemsida. Underhållningsvärdet är högt).
2013 Arridu var ett av vinerna som verkligen stack ut. Druvren grillo med doft av äpple och citrus. Frisk, läskande mak med persika, örter och grapefrukt i avslutningen. Catarratto/grillo-blandningen 2012 Memorii som fått en diskret ekkyss har lite extra komplexitet och djup. Min stora favorit blev nog ändå 2013 Respiro, osvavlad druvren nero d'avola. Vital doft med hallon och skogsbär. Saftig och mjuk medelfyllig smak med fin syra. Lättdrucket, läskande och oförställt gott. 2013 Kerasos är också druvren nero d'avola. Hälften av vinet har lagrats på fat, hälften på ståltank. Lite mörkare frukt, lite mer struktur men också detta ett fint, rustikt matvin.

Det fanns ytterligare några sicilianska producenter närvarande på Nordic Organic Food Fair. Producenterna fanns inte närvarande utan vinerna presenterades av en agent som inte hade någon vidare koll. De vita serverades rumstempererade i fingerborgsstora plastbägare. Någon närmre information om vinerna gick inte att få. Nu talade i och för sig vinerna rätt bra för sig själv. Alessandro Viola är mannen bakom Uva Tantum. Han gör grillo under eget namn och sedan två syrah/nero d'avola-blandningar under Uva Tantum etiketten (det finns förresten ett tredje vin också, en mousserande catarratto). 2013 Note di Grillo är djupt guldgul och jag gissar att det finns skalmaceration med i bilden. Fyllig smak med frisk syra och lätt strävhet. Omständigheterna gjorde defintivt inte vinet rättvisa men nyfikenheten är väckt. Samma sak gäller de båda Uva Tantum-vinerna 2012 Argentum och Aurum. Uttrycksfulla, friska och kraftfulla viner som väcker intensiv lust att snart prova igen under vettiga förutsättningar.

Jag fortsatte till Älska Mat mässan på Slagthuset och tog en snabb vända. Det var verkligen en avtändande och ogenerös tillställning. Inträdet kostade 135 spänn. Dryckesbiljetterna kostade extra och man fick t o m hyra glas. Sniket och snipigt. Jag gjorde ett snabbt stopp hos Vinlådan. Språkade lite med genomsympatiska Emil Persson och Joel Bergström och blev rejält förtjust i vinerna jag provade. Utanför höstens låda men möjlig att beställa tillsammans med den var en röd, osvavlad och lätt mousserande  7 Lunes Glou Bulles. Otroligt läcker med viss sötma och mosig jordgubbsfrukt. Farligt gott och vansinnigt lättdrucket.Säljs i tre-pack och ett sådant lär inte räcka länge. Från höstens låda smakade jag 2012 Bela-Joka Blaufränkisch med kryddor, mineraler och livlig bärfrukt i främsta rummet. 2011 Campinuovi Montecucco Sangiovese bjöd på gedigen, bottilagrad sangiovese som längtade efter ett möte med lånkokt oxkött. Jag fick också ett par bonusglas i form av en förträfflig 2012 St Joseph från 7 Lunes och en fjäderlätt 2012 Beaujolais Fleurie från Julien Sunier. Överlag väldigt bra grejer och Vinlådan verkar vara en bra inkörsport för den som är nyfiken på genuina hantverksviner. Med det besöket hade jag sett allt som var värt att se på den mässan.

Fredensborg Vinfestival

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Idag var tanken att jag skulle infinna mig i Fredensborg strax innan lunch för att möta ett gäng nordsjälländska garageimportörer och prova mig igenom deras sortiment på Fredensborgs vinfestival. Ett ögonblicks bristande uppmärksamhet ledde till att jag hamnade på ett tåg i fel riktning och fick en tvåtimmars tågresa runt norra Själland. Nåväl, hemresan gick bättre och tog en kvart.

I Fredensborg fanns ett tiotal importörer närvarande tillsammans med en handfull danska vinodlare och en lokal spritproducent. Festivalen är en riktigt trevlig tillställning. Nästan lite väl trevlig och svårt att vara kritisk. Att röra sig runt bland den välmående medelklassen i mogen medelålder känns lite som att delta i ett avsnitt av Morden i Midsomer.

En del riktigt vassa saker fanns till avsmakning, många habila vardagsviner och en hel del som bara fick passera. Det första som jag konstaterade var att danska viner är betydligt bättre än svenska. De röda jag provade var kanske inte mycket att skriva hem om men faktiskt drickbara. Något sådant har jag inte stött på på vår sida. Framförallt var det vinerna från Garbolund som stack ut. Mig veterligen den första naturvinsproducenten i skandinavien. Man tillsätter en liten mängd svavel vid buteljeringen men kör med naturjäst, neutrala lagringskärl, filtrerar inte odlar ekologiskt. Vinerna , en röd och en rosé var lätta, friska, fruktiga och lättdruckna. Dessutom ytterst rimligt prissatta, mellan 100 och 140 DKK.

 Annisse Vingård hämtar en del av sina druvor från Garbolund men lagrar på barrique. Måste tillstå att det faktiskt tillförde en extra dimension av struktur och komplexitet. Intressant att prova danska viner med några års extra lagring. Inte oävet alls.

Men nu var det ju inte för de danska vinerna jag tog mig till Fredensborg. En av de importörer jag bestämt mig för att kolla in lite närmre var Meinertz Vine. Här kunde man bland annat prova viner från André Perret. Dennes 2011 Condrieu Chery var nog festivalens vin för mig. Ett guldgult vin med fantastisk doft av tropisk frukt, persikor och honung. Stor, elegant och rik smak med djup. Fantastiskt vin som jag verkligen skulle vilja tillbringa en kväll med. I den andra änden av prisskalan fanns samme producents enkla instegssyrah, 2012 Syrah VdP des Collines Rhodaniennes som bjöd på frisk, ren och helt oförställd syrahfrukt. 2007 Chateau Brun-Despagne Heritage är en sympatisk högra stranden-bordeaux, enkel och anspråkslös men ett fynd för strax undre en dansk hundring. Jag skulle gärna utforska Meinertz sortiment med flera vettigt prissatta Piemonteviner, bordeauxer och tyska rieslingar.

En anna väldigt intressant importör är Maison Maitre. Här känns det lite som om tiden stått still. Man importerar främst viner från sydvästra Frankrike och merparten av är från Cahors. Jag provar 2002 Clos de Gamot, 2001 Chateau du Frandat cuvée du Majorat och Cuvée Privilege och slås av hur markant de skiljer sig från i stort sett allt annat jag provar under dagen. Sparsamt med frukt och generöst med tanniner. Strängt, stramt och ingen inställsamhet alls men massor av personlighet och integritet. Obegripligt att det går att sälja dessa drygt tio år gamla viner för runt 90 DKK. Här provade jag också NV Domaine des Terrisses Le Authentique Methode Gaillacoise, en udda mousserande skapelse. Helt torrt men med dämpade syror.

Naturligtvis besökte jag Emilie Vin och provade en imponerande 2012 Domaine Leon Boesch Gewurztraminer Renaissance. Intensivt kryddig, parfymerad och blommig men förhållandevis torr och med bra syra. Erbalunas 2008 Barolo och 2011 Barbera La Rosina är två klasseviner som alltid imponerar. Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen, Emilie Vins sortiment har både bredd och djup. Här finns massor att upptäcka.

Jag kunde inte avhålla mig från att med jämna mellanrum smyga bort till Barbera vinimport och få små slattar av 2012 Crivelli Ruché di Castagniole Monferrato, ett oerhört personligt och charmerande vin. Gillade även 2010 Poderi Roset Verduno Pelaverga och en väldigt uppfriskande, och möjligen ohelig, mousserande blandning av arneis och nebbiolo från Antica Cacscina dei Conti di Roero.

Sammanfattningsvis en rasande trevlig eftermiddag som gav mig en mängd föga behövliga trådar att följa upp.

2012 Domaine Giachino Gamay

Fina grejer det här. Naturlig gamay från Savoien. Domaine Giachino drivs av bröderna Fréderic och David Giachino. Äldste brodern Fréderic tog över farfaderns vinmarker 1988, till en början bara 1.5 ha. 2006 kom David med i rörelsen och samtidigt konverterade man till ekologisk odling. Idag har man ungefär 10 ha och arbetar sedan ifjol biodynamiskt. Markerna ligger vid foten av Mont Granier och jordmånen är en blandning av lera och kalksten. Domaine Giachino är sedan flera år tillbaka medlemmar i organisationen Natur et Progrés och man arbetar icke-interventionistiskt i källaren. Svavel används i undantagsfall.

2012 Domaine Giachino Gamay är en glad gamay gamäng. Verkligen generös doft med jordgubbar, mörka bär och kryddor. Det finns också en lite blommig naturvinston. Inviterande, vänligt och bara sådär oförställt kul. Smaken går i precis samma anda och bjuder på smaskig, saftig frukt. Mjukt och kryddigt. Bra syra och lätta tanniner. Lättdrucket och lämpligt nog bara 12% alkohol.

Köpt hos Vores Marked

Har du ett par minuter över så klicka in på danska impotörens hemsida och se det lilla filmklippet om Domiane Giachino

2012 Lo Spaventapasseri Freisa D'Asti Superiore Cento Filari

Det är inte utan att man undrar över hur det går till när druvornas hackordning delas ut. Det verkar också som att när det väl är gjort så finns det en tung apparat som stiger in och befäster. Tänk bara på alla förnumstiga vinböcker som lär oss att terrano, dolcetto och andra proletära druvor absolut inte går att lagra. Jag har inte en aning om vad expertisen säger om Freisa. Säger de något överhuvudtaget ? Är det någon som egentligen bryr sig ?

2012 Lo Spaventapasseri Freisa D'Asti Superiore Cento Filari är inget märkvärdigt vin och alldeles för bra för att bara flasha förbi på Instagram eller Twitter. Jag vet egentligen inte så mycket om vinet mer än att det är en relativt ny producent som arbetar ekologiskt och icke-interventionistiskt. Vinet i sig berättar resten. Vi har att göra med ett rejält och rustikt matvin, tätt mörkrött i färgen, som inte visar på mycket av det påstådda släktskapet med nebbiolo. Doften är intagande med blåbär, violer, rosor och mineraler. Smaken är förledande charmig med söt bärfrukt innan syrorna kickar in och tanninerna snörper åt. Lång, god lite bittersöt eftersmak. Kul och väldigt personligt vin som är gott att dricka nu men som garanterat tål att ligga till sig.

Provning med Marco Sara 14/11

Det blev ingen Friulienresa i somras. Därför försöker jag kompensera genom att plocka hit lite av det bästa regionen har att erbjuda. Som ett led i detta kommer Marco Sara till Ängelholm och Hedentorps fredagen den 14/11.

Marco Sara är en ung vinmakare som håller gamla traditioner levande. Från början gjorde han enbart söta viner på de lokala druvorna picolit och verduzzo som vinifierades på damejeanne. Numera gör han även torra bordsviner. Produktionen är mycket begränsad och ligger på mellan 1.000 och 2.000 flaskor per sort.

Vi kommer, om allt går enligt plan, att prova hela Marcos sortiment, tre vita, tre röda och två söta. Det blir god mat och som extra bonus kommer Camilla Ebbesson från Ebbessons gårdsmejeri för att berätta om sitt arbete. Efter maten provar vi några av hennes ostar till Marcos viner.

För mer info och anmälan kontakta l.olsen@telia.com

Cibi&Vini importerar Marcos viner.

Läs tidigare poster om Marcos viner här

Tänkta viner

2013 Ribolla Gialla
2013 Friulano
2012 Erba Alta Friulano
2012 El Re Refosco dal Peduncolo rosso
2012 Frank Cabernet Franc
2012 Schioppettino
2012 Verduzzo
2012 Piculit