2012 Sorelle Schiavi Lambrusco Grasparossa

Jaha, då har man druckit vad som mycket väl skulle kunna vara sommarens vin. Inte ett vin som expertisen skulle kalla ett stort vin (vad det nu betyder). Tvärtom. Ett fullständigt skamlöst okomplicerat vin, en buteljerad lovsång till allt som är kul och livsbejakande. Men också ett vin som gör en simpel måltid på korv o potatis i bersån till en stund att minnas, ett av de där ögonblicken när precis allt känns rätt.

2012 Sorelle Schiavi Lambrusco Grasparossa är blårött i färgen och skummar rejält vid upphällningen. Frisk, vital doft med jordgubbar, hallon och skogsbär. Smakar precis likadant. Massor av bärfrukt, en liten dos behaglig sötma och frisk syra. Inga djupsinnigheter men kul hela vägen.

Vi dricker vinet till korv från Lindgrens, isterband och salsiccia, och en potatissallad på linzer. Mellan tuggorna hinner jag reflektera att mathantverkare numera lyckas ta rejält betalt för rustika prylar medan vinhantverkare som systrarna Schiavi säljer sina grejer för 80 MUK via Carlo Merolli. Enda frågetecknet är varför vinet säljs i lådor om fyra, borde vara tolv.

2009 Mamete Prevostini Albareda Sforzato di Valtellina

Viner gjorda på torkade druvor är kanske inte det optimala vinvalet mitt i värmeböljan. Barriquelagrade sforzatoviner är ju inte heller mitt favorituttryck när det gäller nebbiolo. Men, jag måste erkänna att de kan ha sina poänger.

2009 Albareda Sforzato di Valtellina är gjort på druvor från Sasella och Grumello som torkats ett par månader. Vinet har lagrats 18 månader på ekfat och 10 månader på flaska. Färgen är ett par nyanser mörkare än vad man väntar sig från nebbiolo. Doften är en mäktig, och märklig, upplevelse. Den behöver åtskilligt med luft för att komma igång men sedan händer det grejer. Här finns flera klassiska nebbiolomarkörer som rosor, körsbär och hallon men också choklad, kaffe och lakrits. Det finns även en del torkad frukt. Smaken är rund, fyllig och kraftfull utan att bli alltför tung. Fruktens sötma balanseras av frisk syra, tanninerna är förvånansvärt mjuka. Lång eftersmak utan besvärande alkoholhetta.

Och nej, det är inte såhär jag vill att nebbiolo ska smaka men någon gång får den gärna göra det. Särskilt när det ligger mört highland cattle-kött med fin marmorering på grillen.

Pittnauer: 2012 Pinot Noir Fuchsenfeld, 2010 Pannobile & 2012 Blaufränkisch Dogma

Varför gå över ån efter vatten ? Jag måste erkänna att jag har betydligt bättre koll på danska vinhandlare än på vad de svenska importörerna har att erbjuda. Lusten till vinsafari på andra sidan sundet har nog fått åtminstone mig att inte kolla upp vad som finns att få via beställningssortimentet och privatimport. Måste erkänna att jag blev rätt förvånad när jag upptäckte att Wicked Wine, en importör jag mest förknippar med högklassig öl, hade ett brett utbud av österrikiska biodynamikern Pittnauers viner via beställningssortimentet. Till riktigt bra priser dessutom.

2012 Pinot Noir Fuchsenfeld är nog det minst intressanta av de tre vinerna. Det doftar väldigt typiskt av både druva och ursprung. Varma jordgubbar, både färska och fjolårssylt, skogstjärn och krydderier. Smaken är varm, relativt fyllig med frukten i centrum. Vinet är mjukt, nästan helt utan tanniner och syrorna dämpas av den söta frukten. I avslutningen finns en del smörkola och lite bitterhet. Ganska gott, definitivt lättdrucket men inte särskilt intressant. Inget jag kommer att fylla på av.

Då är 2010 Pannobile betydligt mer intressant. Vinet är en blandning av 50% blauer zweigelt, 40% blaufränkisch och 10% st laurent som lagrats 20 månader på begagnade barriquer. Mörkt, nästan ogenomskinligt i färgen. Doften till en början rätt återhållsam men med lite tid på karaff öppnar vinet upp och bjuder på mörk djup frukt, kryddor, animaliska toner och mörk choklad. Smaken är djup, fyllig och väldigt balanserad. Mina associationer drar iväg åt olika håll, lite bourgogne, lite beaujolais och lite nord-rhonsk syrah. Riktigt bra.

2012 Blaufränkisch Dogma är vinet som verkligen får mig att dra efter andan. Här har vi druvren, osvavlad blaufränkisch som fått ett år på begagnade små franska fat. Doften är sanslöst vital med massor av körsbär och andra röda småfrukter, violer, mineraler och peppar. Det är så totalt avväpnande charmigt men ändå med ett väldigt seriöst djup. Smaken är direkt våldsam med pigg frukt i drivor, syror av italienskt snitt och en eftersmak som hänger kvar länge. 2012 är första årgången av Dogma. Jag ska definitivt lägga undan några flaskor. I nuläget kräver vinet mat, gärna något fett och salt. Någonting säger mig att om ett par år blir det här sensationellt bra med en svamprisotto.

2013 Le Raison & L'ange Hommage a Robert

2013 Hommage a Robert skiljer sig markant ifrån årgången innan. Gilles Azzoni arbetar på samma sätt som tidigare med , lagring på tankkolsyrejäsning, ingen filtrering och inget svavel. Däremot är druvsammansättningen helt annorlunda, övervägande syrah med en liten del grenache.

Ur glaset stiger en verkligen yster och livsbejakande doft, sinnebilden av ett franskt naturvin. Frukten är en skamlöst charmerande bärblandning, här finns knallpulver, stendamm och lite lätt funkighet. Smaken är knappt medelfyllig. Vinet är friskt, mjukt och väldigt läskande med den charmerande frukten, bra syra och lätt tanninnafs. Liten tendens till spritsighet. Det här är perfekt semesterdricka, ytterst klunkbart och lättsänkt. Alkoholen ligger på sympatiska 11.5%. Winetrade importerar

NV Sorelle Bronca Valdobbaiadene Prosecco DOCG Perfetto Difetto

Här har vi en något paradoxal produkt. Producenten Sorelle Bronca gör normalt elegant, fruktig och väldigt direkt prosecco för botiqueklientelet.  Col Fondo, flaskjäst prosecco som inte degorgerats, brukar oftast rikta sig mot hipsterpubliken. Perfetto Difetto är systrarna Broncas Col Fondo-tolkning.

Vinet är som sig bör lite lätt beslöjat av jästfällningen. Doften placerar direkt ett småfånigt leende på mina läppar. Det är bara att konstatera att Elisa Bronca har lyckats göra en bra Col Fondo och dessutom sätta sitt signum på vinet. Här finns friska jästtoner, citrus, äpplen och mineraler. Precis så här rustikt och rejält ska en prosecco Col Fondo dofta. Samtidigt finns här något mer. Över helheten finns den där hustypiska eleganta fruktigheten och blomtonerna. Riktigt snyggt och avväpnande charmerande. Smaken är frisk, helt torr med äpple, citrus och lätt bitterhet i avslutningen.

Man kan naturligtvis alltid diskutera vad som är genuint och på riktigt och vad som inte är det. När ett vin är så här kul att dricka släpper jag alla sådana funderingar och njuter istället.

Läs gärna om mitt besök hos producenten. Vivona importerar Sorelle Broncas viner till Sverige. Hittar dock ingen info om Perfetto Difetto på deras hemsida och det finns heller inte listat i beställningssortimentet. Synd.

2011 Casa San Nicoló Carmenere

Här snackar vi ursprungstypicitet. Det räcker med en sniff på för att jag ska frammana smaken av polenta med spezzatino, salsiccia eller andra salta, feta och stärkelsestinna godbitar ur den östvenetianska receptboken. Viner som detta har jag druckit på längden och på tvären under sommarsemestrarna de senaste tjugofem åren. Och det är kul att bli påmind, för det här är ett fullständigt opretentiöst, rakt och rättframt matvin.

2011 Casa San Nicoló Carmenere har en frisk doft med gräsig örtighet och svarta vinbär. Smaken är frisk och syrlig utan minsta lilla dos fruktsötma. Syrorna är höga och tanninerna obefintliga. Jättegott, rent, friskt och läskande. Okomplicerat och lättgillat.

Kan tilläggas att det i Östra Venetien verkar råda en viss begrippsförvirring vad gäller carmenere och cabernet franc. Minns inte riktigt turerna men vinet smakar och doftar som cabernet franc från Piave-området brukar smaka.

Mitt enda frågetecken kring detta vinet är prislappen. Vinet kommer från näthandlaren Passione Italiana. I nätbutiken kostar det 112 kr. Lägg till 40 kr i frakt så hamnar vi på en besvärande hög nivå. Samtidigt, man lär inte hitta något liknande hos monopolet

2007 Kmetija Stekar Repiko

Det finns hävdar att skalmacererade vita viner, orangeviner om man så vill, förlorar en del av sin ursprungstypicitet. Att det handlar mer om tillvägagångssätt än druva och terroir. Om man har 2007 Kmetija Stekar Repiko som referensram är jag beredd att hålla med. Vi talar om en blandning av 90% riesling och 10 % picolit. Fyra veckors skalmaceration och tre år på fat av acacia.

Här har vi ett hardcore orangevin. Eller snarare mörkt mahognyvin. Mäktig doft med torkade aprikoser och fikon, muscovadosocker, undervegetation och österländska kryddor. En riktigt häftig sniff. Smaken är lika kraftfull den. Initialt söt torkad frukt som efter en kort flört med smaksinnena går över i bentorrt allvar. Hög syra, verkligen finkorniga tanniner och en eftersmak med sälta som hänger kvar länge.

2007 Repiko är en verkligen spännande vinupplevelse. På klunkbarhetsskalan plockar vinet inga höga poäng. Det här är en dryck att njuta av långsamt och förmodligen kräver det lite tillvänjning. Inga lättplockade poäng alls men vinet har kvalitéer som gör att man vill tillbaka, ta en liten sipp till. Lite som en kraftfull Islay-malt.

Att matcha till mat är inte helt enkelt. Jag provar vinet över två kvällar till kantarellsoppa och risotto på stensopp. Funkar finfint. Janne Tuba drack sin flaska till griskind och verkade nöjd. Köpt hos Orange Wines för 25 euro.