Tillnyktring

I onsdags var det dags för årets upplaga av Gambero Rosso att angöra Köpenhamn. Det är inte utan att det känns som att en viss tillnyktring har skett. Trots att sorlet var det samma och inramningen i MoltkesPalae lika högtidlig som alltid så var det mest påtagliga det ingen pratade om. I år fanns det inga tunga prestigeproducenter närvarande. Det serverades inga buffé och det hölls ingen presskonferens. Årets Gambero Rosso-guide delades inte ut gratis, den såldes. Krisen, la crisi, har fått branschen att gå ner i  survival mode. Nedskalat. Några toskanska grevar eller baroner syntes inte till. Luigi Salerno var där men höll sig klädsamt i bakgrunden.

Och inte mig emot. Även om årets upplaga inte gav möjlighet att prova prestigebaroli eller tunga supertoskanare så hade jag lite småkul när jag gick runt och provade anspråkslösa viner. Den mest uttalade frasen under dagen var definitivt "We don't like too much oak in our wines...".  Även om jag inte wowades, golvades eller ens blev lite knäsvag av vinerna så var det bestående intrycket av Gambero Rosso-dagen försiktigt positivt. Här kommer ett axplock av vad jag provade.

                                                             Villa Papiano
Första stoppet var hos Villa Papiano, en producent från Romagna som fokuserar mycket på sangiovese och blev ekologisk certifierad i år. Jag blev omedelbart charmad av den enkla ståltankslagrade 2012 Le Papesse di Papiano och gillade  2008 I Probi di Papiano, som lagrats 12 månader på ek,  skarpt. Två strålande sangiovesetolkningar med friskhet och fräschör, det förstnämnda väldigt omedelbart, det andra med mer djup och struktur. Ex-cellar kostar vinerna runt fem respektive sju euro.

                                     Donatella Cinelli Colombini och Violante Gardini

Donatella Cinelli Colombini hällde en gedigen 2008 Brunello di Montalcino Riserva och berättade om sitt engagemang för kvinnor i vinbranschen. Saftig, ung körsbärsfrukt, kryddor och jord i doften, frisk syra, fyllighet och bastanta tanniner. Feminint var det inte men riktigt bra ändå

Hos Luigi Tacchino provades 2012 Gavi del Commune di Gavi som var väldigt aromatiskt och blommigt. Mycket frisk smak med lång syraburen smak och intensiv citrus i avslutningen. Läckert. Den premierade topp-dolcetton fanns inte med men det gjorde däremot den ståltankslagarde 2011 Dolcetto di Ovada, en enkel, men busigt charmerande bärfruktig bagatell.

Tenuta di Lilliano blev nog dagens överraskning för mig. Här var det sangiovese come una volta för hela slanten. 2011 Chianti Classico jäser på cement och lagras på en blandning av ståltank och stora fat. Pigg, vital och fruktig doft. Frisk och rak smak utan krusiduller. Pang på-matvin. 2010 Chianti Classico Riserva som fått ett par år på botti var verkligen old school. Inget fruktfjäsk här inte. Stram, strukturerad och i behov av några års uppmjukning men helt klart intresseväckande. Kul att det görs sådant här fortfarande.

Vad provades mer ? Jo, Ettore Germanos 2009 Barolo Ceretta blev ytterligare en bekräftelse på att inte ge upp hoppet om årgången. Här fanns inte ett störande spår av den värme som ställde till det för en del. En gedigen barolo-näsa, frisk syra och bra struktur. Samme producents 2011 Langhe Riesling bjöd på en häftig upplevelse. Så otvetydigt riesling och samtidigt något helt eget. Fascinerande och ett av de viner jag verkligen skulle velat plocka med mig hem.

2012 Nals Margreid 2012 Alto Adige Sirmian Pinot Bianco visar verkligen vad man kan göra med, den annars rätt anonyma, druvan i Alto Adige.  Rik frukt med päron, citrus och mineraler. Smaken ger precis det som näsan lovar med stor precision och exakthet. Riktigt bra.

Ett annat vin jag gärna hade packat ner i ryggsäcken var 2008 Barberiani Orvieto Classico Muffa Nobile Calcaia. Oerhört rik doft med saffran, botrytis och tropiska frukter. Intensivt söt smak som balanseras av bra syra. Lång, komplex eftersmak. 2010:an av samma vin var nästan doftlös men med ännu mer intensiv smak.