Gimme a pigfoot and a bottle of riesling

Ibland drabbas jag av tanken att vi håller på att missa själva poängen med att äta och dricka. Allt fokus på detaljer, matchning och letandet efter utsökta detaljer gör att själva helheten går förlorad. Då tänker jag rätt ofta just gimme a pigfoot and a bottle of beer. Ge mig nåt enkelt, basic. Skit i förfiningen. Koppla av, sluta sträva och våga upplev. Sätt tänderna i en fet grisfot, låt fettet rinna längs mungiporna och fläcka skjortan innan du drar handflatan över hakan. Och behöver du göra något slags eftergift, visa åtminstone ett litet mått av förfining så funkar det även med riesling. Riktig, genuin, botti-lagrad bio-riesling

2011 Melsheimer Molun 1143 Riesling Trocken är inget dåligt alternativ. Doften är som att sniffa Alka Seltzer. Salta, steniga mineraler blandat med stram frukt och ett litet stråk honung. Smaken är ren och frisk. Till en början känns det lite snällt med äpplen, ananas och honung innan syrorna kickar in. Den förväntade sötman dycker aldrig upp utan avslutningen är ren, torr och stram med tydlig grapebeska. Perfekt till grisfötter.

Finns hos Emilie Vin för 125 DKK

2011 Jean Foillard Morgon Côte du Py

Måste erkänna att jag haft lite svårt för att riktigt förstå storheten i de superhypade naturbeaujolaiserna inkl. Foillards Morgon Côte du Py. Bra, trevligt och rätt gott men den beskrivningen stämmer ju in på rätt mycket.

Idag trillade dock poletten ner och poängen gick fram med all önskvärd tydlighet. Vinet passerade allt analyserande, allt granskande och rann bara ner. Till en tallrik ångande boeuf bourguignon tömdes flaskan i rask takt. Inte förrän inför sista glaset fattade jag att jag blivit Foillardiserad, fångad av den bäriga frukten, de fina syrorna, mineralerna och det lätta tanninnafset i slutet. Allt utfört med elegans och balans. En skönhet som kanske inte är helt omedelbar men blir ännu vackrare genom den anspråkslösa framtoningen. Jag tänker definitivt inte försöka övertyga någon finvinsdrickare om att det här är grejen. Antingen fattar man eller så fattar man inte, så enkelt är det. För mig tog det lite tid men nu är jag såld.

Klippet nedan har absolut inget med Foillard eller beaujolaiser att göra men en gång i tiden gick mitt förhållande till the Cramps igenom en liknande process. Fattade inte, fattade inte och plötsligt var jag helt hooked

Om klippet gav mersmak finns det mera här...

Dubbelvertikal med Elio och Silvia Altare:

Häromveckan fick jag ett erbjudande om att delta i en provning av "några intressanta Elio Altare-viner". Jag tackade nej. För kort varsel och kvartssamtal i barnens skola. Likväl så infann jag mig till sittningen och det ångrar jag inte trots att provningen innebar att jag fick äta generösa portioner humble pie...

När jag anlände till provningen, laddad med fördomar om rotofermentatorer, nya ekfat och modernister, och dessutom lite sen var provningen redan i full sving. "Några intressanta Elio Altare-viner" visade sig ne blygsam omskrivning för en dubbelvertikal med sex årgångar Barolo Arborina och Langhe Rosso Arborina. Dessutom deltog far/dotter-teamet Elio och Silvia Altare via Skype.

Elio Altare visade sig vara en ytterst ödmjuk och jordnära vinbonde,  och en stor visionär i en och samma person. En stor personlighet som känns väldigt närvarande, nästan så att man väntar att han ska kliva ur datorn och in i rummet. Det blir en fascinerande och mycket underhållande dryg timme. Signore Alatre talar om sina sin olika projekt som utöver vinproduktion i Langhe omfattar getosttillverkning och ett mycket spännande arbete i Cinque Terre. Ett genomgående temat i samtalet är utveckling, att komma vidare, göra bättre. Det visar sig att datumet för vår provning sammanfaller med firandet av att årets skörd avslutats. Stora delar av de som deltagit i arbetet passar på att ge sig in i diskussionerna. Inte riktigt vad jag förväntat mig hos en Barolo-producent i det övre prissegmentet.

Vinerna vi provar är förhållandevis lätta och eleganta. Elio Altare talar länge om hur bourgogne varit något av ett riktmärke och inspiration för honom och det märks verkligen när vi provar.

Skillnaden mellan Barolo Arborina och Langhe Rosso Arborina handlar om lagringen. Barolon lagras två år på barrique. 20% av faten är nya. Langhe Rosso för 18 månader på 100% nya fat.

 Vi provar vinerna årgångsvis i två flighter. Först 09, 08 och 07 och sedan 05, 04 och 99.  Genomgående uppskattade jag barolo-tappningen mer än langhe rosson men den nya eken utgjorde ett mindre problem än vad jag väntat mig. Den stora skillnaden för mig var att frukten genomgående kändes något mera dämpad i Langhe Rosso.

2009:orna visar inte upp några av de brända toner eller andra trista sideffekter av den varma årgången. Eken är inte helt integrerad ännu och det är som väntat tydligast hos Langhe Rosson. Båda vinerna är eleganta, blommiga, rödfruktiga och slanka. Årgång 2008 bjöd på två supereleganta viner. Här slås jag verkligen av de pinot-lika dragen. Barolon  delikat blommighet, körsbär, hallon, österländska kryddor, lakrits och mineraler. Medelfyllig, frisk syra och distinkta tanniner. Langhe Rosso är inte långt efter men eken känns lite påträngande i avslutningen.
07:orna har en direkt charm och är väldigt tillgängliga. Generös, varm mörk frukt. Rika viner i både doft och smak. Den årgång där skillnaden mellan Barolo och Langhe Rosso  känns minst tydlig.

Den andra flighten inleddes med årgång 2005. En rätt besvärlig årgång men där jag tycker att barolon verkligen excellerar med komplex doft som känns mera traditionell än modern. Slank kropp och perfekt balans. Har större djup och komplexitet än syskonvinet.

Årgång 2004 visar upp två väldigt olika viner. 2004 Barolo Arborina är fantastisk rakt igenom. Doft med stor komplexitet och begynnande mognad. Elegant och förförisk doft med en hel del frukt kvar, balasamico, menthol och allehanda österländska kryddor. Utan tvekan kvällens vin för mig. Langhe Rosson dras med en besvärande buljong/soya-ton som inte alls tilltalar.

Kvällens sista viner, årgång 1999 blir en liten besvikelse för mig. Här har frukten börjat ge sig, mera uttalat hos Langhe Rosson. Vinet är mjukt, moget men avslutningen bjuder på massiva tanniner. Inte så kul. Inte heller Barolon övertygar mig helt. Spännande, komplex o mogen doft med tjära och lakrits men även här saknar jag frukten.

Så vad lärde jag mig då av provningen ? Den stora lärdomen var nog att det är bra att ha koll på sina förutfattade meningar, vara medveten om vad de baserar sig på och faktiskt våga utmana dem. Annars riskerar ens värld att bli lite väl snäv. Jag tror också att begrepp som traditionalist och modernist förlorat åtminstone lite av sin ideologiska laddning för mig. Under kvällen påminns jag om ett besök hos Ronco del Gnemiz där Christian Patat till slut blev irriterad på mina frågor om fathanteringen och sa till mig -"Du, du kan väl prova vinerna innan du bestämmer dig för vad du tycker om dem". Inget dumt råd faktiskt.

Ett stort tack till det generösa värdparet J&B som gav de fantastiska vinerna en matchande inramning.