2011 Jean Foillard Morgon Côte du Py

Måste erkänna att jag haft lite svårt för att riktigt förstå storheten i de superhypade naturbeaujolaiserna inkl. Foillards Morgon Côte du Py. Bra, trevligt och rätt gott men den beskrivningen stämmer ju in på rätt mycket.

Idag trillade dock poletten ner och poängen gick fram med all önskvärd tydlighet. Vinet passerade allt analyserande, allt granskande och rann bara ner. Till en tallrik ångande boeuf bourguignon tömdes flaskan i rask takt. Inte förrän inför sista glaset fattade jag att jag blivit Foillardiserad, fångad av den bäriga frukten, de fina syrorna, mineralerna och det lätta tanninnafset i slutet. Allt utfört med elegans och balans. En skönhet som kanske inte är helt omedelbar men blir ännu vackrare genom den anspråkslösa framtoningen. Jag tänker definitivt inte försöka övertyga någon finvinsdrickare om att det här är grejen. Antingen fattar man eller så fattar man inte, så enkelt är det. För mig tog det lite tid men nu är jag såld.

Klippet nedan har absolut inget med Foillard eller beaujolaiser att göra men en gång i tiden gick mitt förhållande till the Cramps igenom en liknande process. Fattade inte, fattade inte och plötsligt var jag helt hooked

Om klippet gav mersmak finns det mera här...