2010 Skerlj Vitovska

Att skriva om Skerlj väckte direkt lusten att dricka Skerlj. En 2010 Vitovska finns tillhands. Visserligen ett barnarov men inte mycket att göra åt det. Vinet är guldgult och uppenbarelsen en aning beslöjad. Doften är lite tillknäppt och sparsmakad men rak och  ren . Äpplen, citrus, aprikos, mineraler och lite friska granskott. Smaken är betydligt mer kraftfull utan att på något sätt vara påträngande och speglar egentligen doften väl. Behaglig, len munkänsla med superfrisk syra, rensande mineraler och en aning oxidativa drag i avslutningen.

Det här vinet har också kvaliteter som inte låter sig fångas i några enkla smaknoteringar. Just nu är det ungt och outvecklat. Här finns en elegans i vardande som är vinets just nu mest fascinerande aspekt. Allt är på plats, ge det bara lite tid (eller en generös bit marinerad lax) och du har ett av Friuliens, inte bara Carsos, allra bästa viner. Mateja Skerlj, och hans viner, har definitivt framtiden för sig.

Besök hos Agritourismo Skerlj

När jag anländer till Agritourismo Skerlj mitt i den lilla byn Sales tar Matej Skerlj emot mig på gården. Han föreslår en tur ut i vinmarkerna och vi går iväg så snart jag kommit ur bilen. Jag förväntar mig en snabb runda då jag läst på och vet att familjen Skerlj bara har knappa tre hektar. Jag tar rygg på Matej som försvinner in i grönskan. Han har valt kortaste vägen och ska även titta till familjens frigående grisar.  Det blir en spektakulär tur som tar 90 minuter och som verkligen påminner mig om varför Carso fascinerar mig så mycket.

Familjen Skerlj driver en litet lantbruk, en agritourismo med boende och restaurang. Sedan några år tillbaka har Matej börjat buteljera vin och producerar runt 3.000 flaskor per år. Under vår promenad berättar Matej att han inte har någon formell utbildning när det gäller vinproduktion. -"Vi har gjort vin till vår restaurang, till husbehov och osmizza länge" säger Matej. "Jag ville utveckla den delen av verksamheten och det finns ju många skickliga hantverkare att lära av. Benjamin Zidarich är något av en mentor för mig men även Kante, Vodopivec och Skerk har delat med sig av deras erfarenheter. Ingen har nekat att öppna när jag knackat på dörren".

2004 var Matejs första årgång. Redan från början var arbetet ekologiskt. Han använder bara naturgödsel, koppar och svavel i vingården. Vingårdarna är planterade mycket tätt och allt arbete sköts manuellt. Tanken är att öka vingårdsarealen och produktionen något. Just nu har Matej en vingård som ännu inte är i produktion. - "Det är oerhört mycket arbete med att anlägga en vingård i Carso och massor med byråkrati att ta sig igenom" förklarar Matej. "Jag räknar med att en hektar kostar runt 150 - 200.000 euro". 

Matejs ambition är att intervenera så lite som möjligt. Vinet får jäsa spontant utan kontroll av temperaturen. Lång skalkontakt även för de vita vinerna. De lagras två år på fat, mestadels botti men även en del begagnade barriquer  används. En liten dos svavel tillsätts vid buteljeringen. -"Jag vill verkligen att det är druvan och territoriet som ska komma till tals, inte något annat" säger Matej. "Vad vi har här är något unikt och mitt jobb är att inte skymma det."

Vi provar årgång 2011 från fat. Skerlj producerar tre viner, de typiska Malvasia Istriana, Vitovska och Terrano. 11:orna är en årgång alla talar väl om och jag märker på alla producenter jag träffar att man förväntar sig något extraordinärt. Så även Matej. -"Terranon är extraordinär" menar Matej. "Jag har aldrig haft så hög alkoholhalt. Det blir rika och uttrycksfulla viner." Det är bara att hålla med. Terranon är kanske i häftigaste laget men det ska onekligen bli spännande att prova när vinet stillat sig något. Vitovskan och malvasian övertygar mig däremot direkt och Matej verkar ha fixat att få till bra syror även denna varma årgång.

När vi provar de buteljerade vinerna plockar Matej fram lufttorkad skinka av egen produktion. Den är salt, kryddig och fet. En perfekt kombination till terrano. Det är som om de är gjorda för varandra. 2010 är en mellanårgång som inte har levererat alls så bra som 09:orna gjorde och 11:orna förväntas göra. 2010 Vitovska är förstås fortfarande ung och outvecklad men har uppfriskande äpple/citrusfrukt och kritiga mineraler i doften. Smaken är absolut bentorr med mycket friska syror och en riktigt mineralstinn avslutning. Lätta men närvarande tanniner.

2010 Malvazija är rundare och mer generös. Doften är lätt blommig och inbjudande med gul plommonfrukt. Smaken elegant och inbjudande. De typiska kritiga mineralerna i avslutningen.

Malvazijan blir avslutningen på ett oerhört trevligt besök. Jag vet nu definitivt var jag ska bo i samband med nästa besök i Carso.

2008 Chateau Lassolle Cotes du Marmandais

Här handlar det nästan om blindprovning trots att jag kan läsa både producent och appellation på etiketten. Informationen på nätet är mycket knapphändig och var heller inte tillgänglig när jag provade vinet i nedkopplat läge ute på landet. Så smaknoteringarna får komma först och därefter några ord om producenten.

2008 Château Lassolle Cotes du Marmandais är mörkt purpurfärgat. Doften har en säregen blandning av svarta vinbär och surkörsbär, lite rått kött, mynta och grafit med en aning rustik funkighet i bakgrunden. Allt hänger samman på ett snyggt sätt.
Smaken är medelfyllig, rättfram och väldigt inbjudande. Livfullt och kul vin det här. Frukten fortfarande vital men stram och värdig. Riktigt frisk syra och strama, lite torra tanniner. Ett suveränt matvin, vardagsvin med en extra växel.  En fransos med lite italienska drag.

I efterhand har jag kunnat läsa mig till att Cotes du Marmandais är beläget syd-ost om bordeaux. Här odlas ungefär samma druvor med tilläg av cot, aboriou, syrah och sauvignon gris. Chateau Lassolle drivs sedan 2002 av Stephanie Roussel. De tio hektaren odlas biodynamiskt och källararbetet är minimalistiskt. Någon hemsida har jag inte lyckats hitta och jag vet heller inte exakt vilka druvor vinet innehåller. Enda uppgiften jag sett gäller årgång 2005 och då var blandningen 70% cabernet franc, 10%  merlot, 5 % cabernet sauvignon och resterande 15% syrah, aboriou, cot och fer servardou. 36 månaders lagring på begagnade fat.

Falsk matematik

Inför förra helgens provning skickades det ut ett påbud om max två flaskor per deltagare. Detta för att få till en något mera fokuserad provning och ge varje vin lite mer uppmärksamhet. Påbudet följdes  slaviskt av samtliga deltagare.  Att det sedan blev tillägg av bonusflaskor, flaskor som öppnats kvällen innan och flaskor som öppnades spontant är ju inte så konstigt.
Vinerna har fått förtjänstfulla genomgångar av Italienska Viner, Lessrof och Vinosapien. Jag plockar bara med de viner där jag tycker mig ha något att tillägga

2011 Lamoresca Nerocapitano Frappato öppnade jag kvällen innan och blev då svårt charmad av vinet med  piggt ljusröd bärfrukt,  pigga syror och bra struktur. Lika bra här men visst bleknade den något i jämförelse med Occhipintis mästerliga tolkning av samma druva fast vilket vin hade inte gjort det ?. Inga stora skillnader kanske, men onekligen är det där snygga syralyftet och mineralerna en skillnad som verkligen gör en skillnad. Väl värt att prova.

2006 Doná Hartmann Doná Rogue är en blandning av vernatsch/schiava med en liten del pinot nero och lagrein som verkligen gav mersmak och visar att det fortfarande går att hitta nytt i Cibi&Vinis sortiment. Fin bärfrukt, botti-toner, frisk syra och distinkta tanniner skickade oss till både Etna och Piemonte istället för till Alto Adige. Inte utan att man blir rejält nyfiken på Doná Noir

2008 Giulia Negri Barolo La Tartufaia lurade oss inte vad gäller druva och ursprung men kändes förvånansvärt utvecklad. Alla klassiska nebbiolo-attribut på rätt ställe, väldigt drickbar och tillgänglig. Definitivt en producent att hålla ögonen på.

2009 Burlotto Barolo Monvigliero har sågats hårt av mina medprovare både nu och för två veckor sedan. Jag tycker kanske att andra varit lite onödigt hårda men så särskilt kul är vinet inte. Det gav dock ett riktigt lyft åt min ragú. Det finns onekligen användningsområden...

2008 Chateau Les Tours des Verdots var verkligen kul att få prova efter Lessrofs fina Bergerac-rapporter. Vinet bjuder på mörk plommonfrukt, cassis och snygga fattoner. Lite polerat kanske men så kul att få något genuint och arketypiskt franskt i det här sammanhanget.

2009 Oliver Guyot Gevrey-Chambertin Premiere Cru Les Champeaux Barolo beskrivs ju ibland som burgundisk och varför skulle då inte en bourgogne inte kunna beskrivas som piemontesisk. För mig var det här kvällens ögonöppnare. Precis den kick som behövdes för att göra slag i saken och försöka närma mig bourgogne. Härlig doft med en jordgubbs/körsbärstouch som tillsammans med syrorna och den rejäla strukturen åter fick mig att vela mellan Etna och Piemonte.

2004 Edi Kante Vitovska Selezione. Här gick våra meningar onekligen isär. För mig är detta helt outstandning. Helt underbar doft fullpackad med örter, citrus, honung och mineraler. Smaken kraftfull, komplex med bra syra och längd. Jag konstaterar dock att litersflaskan tömdes snabbt...

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva var utan tvekan kvällens vin för mig där prosaiska smaknoteringar känns malplacerade. Otroligt vackert vin...

2000 Radikon Fuori dal Tempo gjorde onekligen intryck men inte på det sätt jag hoppats. En kort stund fick vi se en skymt av vinets storhet innan det packade ihop fullständigt. Vi diskuterade möjliga förklaringar till förvandlingen. Radikon själv menar att vinet troligtvis chockats av för hård kylning men erbjöd sig utan omsvep att byta ut flaskan.  Själv börjar jag tänka på hur jag hanterat flaskan och den gamla Hollies-dängan "King Midas in Reverse" dyker upp.

2011 Bressan Rosantico Kan du föreställa dig Fulvio Bressan klädd i rosa ? Inte helt enkelt att mana fram den bilden men det är den som träder fram när jag smakar det här vinet gjort på 100% moscato rosa. Söt, blommig doft som får mig att tänka på rosor. Smaken går i samma stil med röda bär, rosor och en kryddig, lätt bitter avslutning. Seriously kinky stuff.

2007 Philippe Gonet Brut Millesime Jag kan inte bedöma om det här är en bra champagne eller inte men jag kan säga något om vilken effekt vinet hade på mig. När Vinosapien intervenerade någon stans under provningens sista tredjedel satte ett glas i handen på mig och sa "Du behöver det här" så hade han rätt. Vinet rensar och vederkvicker domnade smaklökar och sinnen på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

2003 Rojac Malvazija. Här är jag säkert färgad av tidigare erfarenheter. Inte så märkvärdigt tycker de andra. Själv blir jag transporterad till mina möten med Uros Rojac och de första kontakterna med oranga viner. Imponerande vitalt trots sin ålder och ett djupt fascinerande vin.

2008 Ronc di Vico Matec & 2012 Bricco Cardogno Moscato d'Asti Dessertviner har ju alltid den otacksamma rollen att komma sist men är det något vin som fixar den rollen med bravur så är det ju en moscato d'asti. Här i en alldeles särskilt charmerande utgåva. Friskt, blommigt, fruktigt och halvsött med uppfriskande syra. Helt perfekt till en makalöst god lime/mang/kokos-cheesecake. Ronc di Vicos Picolit Matec är också det ett ljuvligt vin. Komplex doft med citrus, blommor och mynta. Intensiv smak med stort djup. Söt utan
att vara det minsta tung eller kletig.

2008 Colombaia Rosso Toscano

Häromveckan drack jag Colombaias bianco och gillade det vinet skarpt. Igår blev det prodocentens rosso. Vinet är en blandning på 80% sangiovese och resten colorino, malvasia nera och canaiolo.

Jag kommer direkt på god fot med 2008 Colombaia Rosso Toscano. Doften börjar berätta bra historier och det är bara att slå sig till ro och lyssna. Den talar med ett mustigt och jordnära språk, uttrycksfullt, rikt och väjer inte för ett och annat kraftuttryck. Här finns en del animaliska toner och lite lätt naturvinsfunk, hallon, mörka körsbär och örter. Mineralerna är tydligt framträdande. Om jag fått vinet blint är det inte omöjligt att jag hamnat i Södra Rhône.

Nåväl, hur tillltalande doften än är  så ska det här vinet drickas. På något sätt känns det helt självklart att smaken är en klockren spegling av doften. Här var vi ett behagligt, tillbakalutat vin som med bra balans. Bra frukt, bra syra och ett väl integrerat tanninpaket. Väldigt drickvänligt och mer rustikt än elegant. Precis som jag vill ha det. För det mesta.

Loimer & Arndorfer Landwein

Landwein på litersflaska är inte så lätt att uppbringa i våra trakter. Men Österreich Vin på Esplanaden 3 i Köpenhamn har några från Kamptal: Loimer (som är i färd att ställa om till biodynamisk produktion) och Arndorfer.

Det är förstås inga stora viner, gjorda som de är för avslappnade och muntra måltider i goda vänners lag. Men här rör det sig om producenter som generellt har hög svansföring och det bör förstås visa sig även i det enklaste av vin.

Fred Loimers Landwein slinker ner, men jag förlorar intresset efter några glas.

Arndorfers variant - med praktisk kapsylförslutning - är mer intressant: mer mineralisk, bättre syra, förvånansvärt strukturerat, pepprigt med en liten avslutande bitterhet. Ambitiöst och jag blir minst sagt nyfiken på att prova de vingårdsbetecknade vinerna.

Sebastian Rind Nellemann på Österreich Vin berättar att Martin och Anna Arndorfer idag har cirka 8 hektar mark. Martins föräldrar har en vingård på ungefär samma areal och det är främst härifrån druvorna till lantvinet hämtas + att man också köper in druvor till det. Vinet jäses på ståltank och lagras på 4000-litersfat. Det flaskas löpande efter behov, först efter 4 och sen efter 6 månader, vilket gör att det kan uppstå små variationer.

Hur familjen Arndorfer ser på sitt Landwein - ett nödvändigt ont eller ett labour of love? Något man sätter en ära i att göra så bra som möjligt i förhållande till det låga priset? Nåt som sätter bröd på bordet och därför måste hålla bra kvalitet på en knivskarp marknad? - framgår inte, men hade varit kul att ta reda på nån gång. Att det går att hitta den här typen av trevliga vardagsviner till en billig peng, även från små, kvalitetsmedvetna producenter, är i alla fall hur kul som helst.

79 DKK per liter för både Loimer och Arndorfer. Det blir återbesök hos Österreich Vin inom kort!

2008 Viviani Valpolicella Classico Superiore Campo Morar

Det är inte ofta jag dricker vin från Valpolicella numera.  Man kan verkligen fundera över varför, särskilt efter att ha provat en flaska som denna... Viviani är en producent jag verkligen gillar. Inte minst för att de fortfarande gör en riktigt bra Valpolicella classico, en variant som nästan helt spolats bort i amarone- och ripasso-floderna.

Valpolicella classico superiore markerade en gång i tiden ett bättre urval av druvor, något högre alkoholhalt och lite längre lagring. Idag torkar oftast producenterna druvorna i en månad till superioren. Vivianis superiore Campo Morar innehåller till ungefär hälften druvor som torkats i en månad. Vinet får också en andra jäsning genom att man tillsätter amaronedrägg. Så till Campo Morar tillämpas både appassimento- och ripasso-metoderna.

2008 Valpolicella Classico Superiore Campo Morar bjuder till en början inte på mycket roligt. Doften känns anonym och rätt intetsägande. Tunn med försiktigt bärfrukt och en del alkohol. Smakmässigt känns det också ganska platt. Efter ett par timmar på karaff bättrar det sig något men imponerar fortfarande inte alls.

Det är faktiskt först dag två som Campo Morar visar sitt rätta ansikte och då är det ett helt annat vin som bjuder upp. Kraftfull doft där körsbärsfrukten vuxit till sig rejält och nu fått sällskap av andra mörka bär. I bakgrunden finns lite hostmixtur med lakrits och örter. Fattonerna är väl integrerade.

Smaken är också den fyllig och kraftig men inte så tung som befarat. Vinet är sötfruktigt med ihopsmälta körsbär och blåbår. Syran är frisk och någonstans dyker det upp ett litet grönt stråk. Mjuka tanniner och kryddig avslutning med en aning russinsötma.

Ett ytterst välgjort och ambitiöst vin som skiljer sig rätt mycket ifrån vad jag vanligtvis dricker numera men det ger onekligen mersmak. Stort tack till Vintankar för flaskan och upplevelsen.

2010 Domaine Le Rocher des Violettes Petillant Originel

Jag fick en flaska av Lessrof, en sådan där folieinslagen flaska som vinbloggare ibland ger varandra. Blindprova och blogga. Spännande, utmanande och ångestframkallande. Då jag kunde utläsa av flaskans förslutning och tyngd att det handlade om ett mousserande vin tog jag flaskan med mig till en granne.

Vinet är ljust guldgult. Doften är mycket frisk och guläpplig med inslag av citrus och kalkiga mineraler. Det känns faktiskt som att Lessrof gjort det enkelt för mig och jag gissar att det är en chenin blanc från Loire vi har i glaset. Smaken är mycket frisk och är en direkt avspegling av aromerna. Syrorna är skoningslösa, vinet knastertorrt och slankt som en vidja. Oerhört uppfriskande och en klockren aptitretare.

Och visst var det en chenin blanc från Loire, 2010 Domaine Le Rocher des Violettes Petillant Originel närmare bestämt. Tack för den ögonöppnaren Lessrof.

2009 'A Vita Rosso & F36 p27

Här är ett par nytillskott i Cibi&Vinis sortiment. 'A Vita är en ung producent i kalabriska Ciró. Företaget drivs av Francesco och Laura de Franco. De har åtta ha vinmarker där de framföralltodlar gaglioppo men även en mindre del magliocco. 'A Vita producerar 15 -20.000 flaskor per år. Odlingen är ekologisk,  vinifiering och lagring  på stål och vinerna jäser naturligt. De båda vinerna jag provar kommer från 'A Vitas mest kustnära vingård Fego.

2009 Rosso är en blandning av 70% gaglioppo och 30% magliocco. Fem dagars maceration och 30 månaders lagring på ståltank. Vinet är transparent i en mörk tegelnyans. Doften är fullpackad med körsbär, det finns en lätt rökighet och kryddtoner. Mycket tilltalande och inbjudande. Smaken följer aromerna väl. Fin, sval fruktighet, bra syra och ett rejält tanninpaket. Alkoholen ligger på 13% och vinet känns väldigt väl balanserat. Vi dricker vinet till grillat fläskkött med mycket insprängt fett och det är en klockren kombination. Ett litet fynd för 119 DKK.

2009 F36 p27 är ren gaglioppo som macererats i sex dagar och lagrats på ståltank. Transparent tegel som drar åt orange. Mycket spännande doft med körsbär, jordgubbar, torkade apelsinskal och österländska kryddor. Verkligen ett vin att sniffa på. Smaken är defintivt ingen besvikelse. Vinet är slankt och elegant där man först får söt bärfrukt som sekonderas perfekt av den friska syran innan smaken klingar ut i en förföriskt kryddig avslutning.

De här båda vinernas gestalt har en tydlig likhet med svalodlad nerello, nebbiolo och pinot nero men också en egen, spännande personlighet. Definitivt ett spår att följa upp.

2011 Ronchi Di Cialla Ribolla Gialla

I Oslavia är ribolla gialla en hyllad druva och anses på grund av sitt tjocka skal särskilt lämplig för att göra oranga viner. På många andra håll i Friulien är den hänvisad till att bidra med syra till den klassiska tocai/malvasia/ribolla-blandningen. Under det senaste dryga decenniet har intresset för lokala druvsorter lett till att allt fler producenter börjat buteljera druvren ribolla.

Ett av de allra bästa exemplen på ribolla gialla vinifierad utan skalkontakt är den från Ronchi di Cialla. 2011 Ribolla Gialla har en ljust guldgul färg. Väldigt ren och diskret doft med citrus och vita blommor. Med lite tid i glaset dyker det upp gula äpplen, päron och mineraler. Smaken är lätt, välbalanserad och frisk. Aromerna går igen, frisk syra och lite sälta i avslutningen. Ett väldigt sympatiskt sommarvin och en perfekt följeslagare till en spaghetti alle vongole. Omöjligt att inte tycka om.

Såldes hos Cibi&Vini för en dryg dansk hundring och försvann snabbt som en löning Se till att köp slut på de röda nu så att Fabio tar hem en ny laddning !!!

Läs mer om producenten här