2004 Rojac Star d'Or Belo

Här är vinet som definitivt fick mig att komma bort från vinvärldens allfarvägar, vinet som gav mig en första skymt av var man kan hamna med nyfikenheten som kompass och väckte en lust att hitta mer. Det var också kontakten med Uros Rojac som fick mig att förstå att vin kan vara betydligt mer än bara en dryck.

Jag och Jörgen mötte Uros Rojac på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Det var här jag först kom i kontakt med oranga viner och naturliga viner. Jag tänker också fortfarande tillbaka på Uros Rojacs ord från vårt första möte, "Once you have tried wines like these there is no turning back", och hur rätt han skulle få. Då, för lite drygt fem år sedan fattade jag inte vilka konsekvenser den dagen skulle få för mitt fortsatta vinbloggande. Nu vet jag.

Nu har jag inte druckit något vin från Rojac på några år och det är inte utan att jag darrar lite på manchetten när jag korkar upp en flaska 2004 Stari d'Or Belo. Det har ju onekligen hänt en del med mina referensramar sedan jag provade vinet senast och gissningsvis har det hänt en del med vinet också. Dessutom är det min näst sista flaska. Nivån i flaskan är oroväckande låg och når inte upp till halsen. Den initiala doften är rätt skum. Unken och murken. Jag tar ett litet smakprov och där upplever jag inga som helst tecken på defekter. Jag häller upp vinet på en karaff och låter det stå några timmar.

Vinet är djupt guldgult och möjligen snäppet mörkare än senast. Timmarna på karaffen har vädrat bort otrevligheterna. Nu bjuds vi på en rätt sparsmakad doft där beståndsdelarna smält ihop till en koncentrerad gulfruktig helhet. En del av livfullheten är borta och jag kan nog egentligen inte se att så mycket positivt har tillförts. Vinet förmedlar det har förmedlat tidigare men med betydligt lugnare rörelser. Smakmässigt är vinet i stort sett som jag minns det. Gula plommon, citrus och honung. Frisk rensande syra. Avslutningen lite bitter med viss strävhet. Tydlig smak av vinteräpplen i avslutningen.

Det var verkligen kul att prova det här igen. Jag kan fortfarande förstå att jag fångades av vinet för fem år sedan. Nu förstår jag också att många andra viner hade kunnat få samma effekt om det dykt upp på rätt plats vid rätt tillfälle.

Läs gärna om mitt och Jörgens besök hos producenten.

2011 Bollenberg (Lichtlé)

För ett tag sedan, kanske hos Finare Vinare, dök det upp en fråga om vilket vin man druckit flest flaskor av. För min del är det utan tvekan Eric Lichtlés Edelzwicker Marinès. Inget fancy alls men bara helt självklar att korka upp i tid och otid.

Lichtlés senaste tillskott i produktkatalogen, Bollenberg, går i samma lättgillade stil och kommer - om Gud vill - att bli en stark kandidat till titeln oftast förekommande vin i glaset. Det här är första årgången från Lichtlés nyinförskaffade vingård. En stor investering för en vinbonde i Alsace, men en som alltså redan ger avkastning - i alla fall i ett gott vin.

Om Lichtlés grand cru Goldert behöver tid på sig - 2007:an är i bra form nu - så behöver inte Bollenberg-rieslingen i den här tappningen sparas på. Lättare, mer omedelbart charmig än Goldert, men också med en viss elegans och struktur. Bra balans mellan syrorna, frukten och den oundvikliga Lichtléska lilla sötman.

Det är möjligt att Eric kommer att försöka skruva upp volymen på vinet från sin nya mark i framtiden - och det ska bli en intressant utveckling att följa - men för min del får det gärna fortsätta på den inslagna, enkla vägen. Vi gillade det skarpt till en majskyckling ugnsstekt med en ävja av rosmarin, lime, vitlök, ingefära och olja under skinnet + en gräddig gratäng på zucchini, morot och savoykål + ordentligt med brasvärme. För, som synes: vintern fortsätter.

Vid direktleverans till brofästet på den danska sidan tar Eric 84 DKK för Bollenberg, vilket prismässigt placerar vinet mellan basrieslingen och Goldert. Det får bli påfyllning vid nästa leverans, vilken tycks bli ganska snart. I sitt senaste nyhetsbrev meddelar Eric att den stundande årgång 2012 kommer att bli hans första Eco-certifierade. Ännu ett skäl att fortsätta prenumerera på hans viner.

2010 Trentino Gewürztraminer (Istituto Agrario San Michele All'Adige)

En tripp till Vilhelmsdals gårdsmejeri på Österlen renderar i ett gäng kittostar på get- och komjölk. Detta i sin tur sänder mig på en jakt ner i källaren efter gewürztraminer, en druva vi inte smakar alltför ofta. Visserligen har vi på senare tid alltmer kommit att uppskatta Eric Lichtlés gewürzer, men de är för tillfället rätt så slut. Bra att den gode Eric kommer till ett grannland nära oss med en ny sändning i mitten av april.

I väntan på det hittar jag ändå en kandidat. IV-Patrik talar alltid varmt om Istituto Agrario San Micheles viner och när han för knappt ett år sedan (eller var det två, tiden flyger så snabbt förbi) tog oss på en vinsafari bland annat till Carlo Merollis lager i Holte pekade han på den här. Antagligen på min fråga om det fanns nån bra gewürz, annars hade Patrik förmodligen anbefallt institutets pinot nero eller måhända moscato giallo.

2010 Trentino Gewürztraminer har klarat vintern i den iskalla källaren med glans och kommer upp som en frisk vårfläkt, med blommiga dofter och smaker men med tillräckliga syror för att inte hamna i det jolmiga parfymträsket. Här har man lyckats få fram druvans elegant lekfulla egenskaper och försvinnande lättdrucket dansar vinet en intrikat menuett i näsa och gom. En aning mer tyngd och sötma hade inte varit fel just till ostarna, men friskheten gör å andra sidan vinet mer användbart i andra sammanhang, till exempel att bara sitta och sippa i solen på verandan. Om vädret någonsin kommer att tillåta sådana tilltag för visst ser ni rätt - det snöar lite lätt så här på långfredagsförmiddan.

Just nu tycks Carlo Merolli kränga årgång 2011 för 95 DKK. Det är ett bra pris.

2010 Erbaluna Langhe Nebbiolo & 2010 Erbaluna Barbera d'Alba Superiore La Rosina

Erbalunas viner har av någon anledning flugit under min radar. Visserligen har jag känt till dem och sett flaskorna på hyllorna hos två av mina favoritvinhandlare men ändå inte riktigt lagt märke till dem. Märkligt, med tanke på att det är en producent som verkar göra saker som saker ska göras. Ekologisk odling sedan många år tillbaka, småskalig produktion och traditionell vinifiering. Kanske är förklaringen att mina behov av intressanta norditalienska vinproducenter att följa är tämligen vältillgodosedda. Sinnena översaturerade. Ett inlägg på Italienska Viner om Erbalunas topp-barolo väckte dock min nyfikenhet på vad producenten kunde tänkas åstadkomma i Billigt Vins ände av prisskalan. Fredags-pizza verkade vara ett bra tillfälle att prova en barbera d'Alba och en langhe nebbiolo i skarpt läge.

2010 Erbaluna Barbera d'Alba La Rosina har macererats i 10 dagar och lagrats på 750-litersfat. Vinet  purpurfärgat med en minst sagt juvenil intensitet. Doften är på samma sätt. Primär, sötfruktig och öppet inbjudande. Bakom frukten finns mandelaromer, lite choklad och diskreta fattoner. Häftigt men inte riktigt vad jag väntat mig.

Smaken är också den verkligen primär. Söta körsbär och saftiga plommon ger en polpös och saftig munkänsla. Bra syror och förvånansvärt distinkta tanniner ger balans och struktur åt det här 14.5%iga kraftpaketet. Inte alls vad jag väntat mig som sagt, men vinets omedelbara charm tystar alla eventuella invändningar. Jag kommer säkert att öppna en eller annan flaska när grillsäsongen börjar och lägga undan några för att se vad som händer med det på sikt.

Till pizza var barberan för mycket och jag plockade fram Erbalunas 2010 Langhe Nebbiolo som vinifierats på samma sätt som barberan. Färgen är klassiskt tegelröd och doften lika klassisk nebbiolo. Här finns rosor, hallon, körsbär, bittermandel, lakrits och medicinalörter. Inte med samma intensitet och elegans som hos en barolo kanske men grejerna är på plats. Smaken är lite mörkare och dovare än jag väntat mig. Mörka körsbär, lakrits och lite bittra medicinalörter. Distinkta men harmoniska tanniner. Jag saknar riktig fart i syrorna och när temperaturen i glaset stiger blir vinet lite platt. Likväl en strålande nebbiolo för ett mycket rimligt pris.

Erbalunas viner säljs av både Cibi&Vini och Emilie Vin. De kostar båda runt 100 DKK vilket jag anser vara rena fyndpriset.

2011 Zanotto Col Fondo

Den öppnas med en rejäl smäll. Den fortsatta framtoningen är ungefär lika återhållsam. Vinet skummar rejält vid upphällningen och ger en snabbt försvinnande mousse. Det är ljust gult och lite lätt grumligt. Doften är inbjudande fruktig med vita persikor, vita blommor, gröna äpplen, jäst, citrus och mineraler. Som en lite rustikt tillyxad champagne. Inget direkt finlir men det är inte vad det här vinet handlar om.

Zanotto Col Fondo är ren, skär drickglädje från första droppen till sista. Friskt bubblande helt torrt med hög syra, fin frukt, lite bitterhet och mineralisk sälta i avslutningen. Funkar till nästan allt i matväg och en flaska försvinner snabbt.

Vinvärldens svar på Hound Dog Taylor

Läs mer om producenten här

È arrivata la primavera !!!

Våren är här... I Nordvästra Skåne... Äntligen... Resten av landet får vänta... Lite

2009 Edi Kante Sauvignon

Edi Kante har jag skrivit en hel del om tidigare och hoppar därför över en närmare presentation av producent och omgivningar. Den som vill veta mer om vinets sammanhang kan klicka här.

2009 Kante Sauvignon är ljusgult i färgen med lite gröna reflexer. Doften är verkligen vacker och jag kan bara konstatera att här har Edi Kante  fått till det. Den är  subtil och det är inget adjektiv jag brukar förknippa med sauvignon blanc. Här finns såväl det druvtypiska som det områdestypiska. Lite lätta drag av fläder och krusbär, friska äpplen och citrus minglar med kalkiga mineraler. Subtilt som sagt, elegant och i perfekt balans. Smaken är också den en uppvisning i balans. Läcker, generös frukt, frisk syra och massor av steniga och kalkiga mineraler. Så lätt, så snyggt och med intensitet utan att någonsin bli påträngande.

Av Kantes 09:or måste jag säga att det här vinet plockar hem priset. Finns hos danska Atomwine för 159 DKK

2010 Bonavita Faro

Nerello är intimt förknippad med Etna men den odlas även i det lilla DOC-området Faro. Jag var på väg att lägga till obetydliga men sansade mig. I Faro har det odlats vin sedan urminnes tider och området fick DOC-status redan 1976. Som på så många andra håll i Italien övergavs de svårodlade, branta vingårdarna och när områdets mest kända producent Palari drog igång sin verksamhet i början av 90-talet var de i stort sett ensamma.

Med Palari som lokomotiv och det ökade intresset för genuina viner och återupptäckten av lokala druvsorter som bränsle har det på nytt blivit möjligt att starta nya verksamheter i Faro. Carmelo och Emanuela Scarfones Azienda Agricola Bonavita är en av dessa, ett litet familjedrivet jordbruk med totalt sex hektar. På två av dess odlas druvor, resten är olivlundar och kastanjeträd. Produktionen är ekologisk. Bonavita gör två viner, ett rött och ett rosévin. DOC-reglerna ser lite annorlunda ut jämfört med Etna. Merparten av blandningen i ett DOC Faro vin utgörs av nerello mascalese med mindre delar nerello capucco och nocera. Även calabrese, gaglioppo och sangiovese är tillåtna.

Bonvitas marker ligger alldeles intill Messina-sundet på c a 250 meters höjd. Jordmånen är en blandningen av kalk och lera. Arbetsmetoderna i vingård och källare är traditionella och vinet lagras 12 månader på ekfat av olika storlek. Inga nya fat används.

2010 Bonavita Faro skulle jag vilja beskriva som ett liknande vin. Liknande men ändå helt eget. Redan första sniffen sätter igång associationerna. Och det är inga dåliga grejer som tankarna rusar iväg till. Jag får lust att korka upp  Etna-viner från Romeo del Castello och Girolamo Russo, en mogen Fenocchio-Barolo och Carlottos pinot nero bara för att se likheter och skillnader. Lite som att sitta och spinna gamla favoritsinglar. Det ena ger det andra och plötsligt har man hamnat någon helt annan stans än där det var tänkt.

Doften bjuder på söt solmogen frukt med röda bär. balsamvinäger, medicinalörter och en lätt, lätt ektouch. Över hela härligheten svävar topptoner av maraschino-körsbär och små, näpna puffar av menthol. Även om det är en superfin sniff så tar det inte så värst lång tid för mig att ta en girig klunk och den levererar precis det jag vill ha. Vinet är slankt, elegant och spänstigt som en ballerina. Lätt och kraftfullt på samma gång. Söt bärfrukt som känns snäppet mörkare än doften körsbär och medicinalörter.  Frisk, matvänlig syra, distinkta tanniner och lång, ren eftersmak.

Som med så många andra favoriter är det Fabio på Cibi&Vini som säljer även detta.