Prosecco del IV - Zanotto Col Fóndo

Precis som att sextiotalssinglar har baksidor och världstäder har områden bortom paradgatorna så finns
det ofta mer än en historia att berätta om ett vinområde. En alternativ historia som oftast är minst lika intressant som den som vanligtvis berättas. Prosecco har ju blivit synonymt med lättsamt, fruktigt och friskt bubbel, en bild som cementerats tack vare just den här stilens segertåg över världen.  Även om jag tilltalas av den här charmiga och lättdruckna stilen så finns det en annan typ av prosecco som ligger närmre mitt hjärta. Den ursprungliga proseccon.

Jag noterade för några år sedan att ett par vinbarer i norra Venetien som jag brukade besöka serverade prosecco som var annorlunda. Jästig, mineralisk, helt torr och mindre fruktig än den vanliga varianten. Jag funderade inte så mycket över detta men gick alltid till dessa vinbarer när jag fick välja ställe. Några inlägg på Do Bianchi gjorde att bilden klarnade och givetvis ville jag besöka en Colfondo-producent.

Som jag skrev i mitt första inlägg så tillverkas nästan all prosecco enligt charmatmetoden. Så har det inte alltid varit men det är den populariserade varianten. Innan charmatmetoden introducerades i området så fick proseccon sina bubblor genom flaskjäsning. Den degorgerades dock inte utan såldes jästfällningen. Traditionell prosecco är lätt kolsyrad, frizzante, och lite grumlig.

Jag etablerade kontakt med Riccardo Zanotto genom en kommentarstråd hos Do Bianchi och fick en inbjudan. Riccardos familj har några hektar vingårdar i Resera. Länge sålde man druvorna vidare och gjorde lite Col Fondo för husbehov. Riccardo kände av det ökade intresset för genuina, ursprungstypiska produkter och började 2009 att sälja Zanotto Col Fondo. Hans farbror Silverio gör en mer konventionell prosecco under namnet San Rocco.

Det är hemma hos Silverio vi träffas över en sen lunch på bröd, ost och lokala charkuterier, något som visar sig passa perfekt till Zanottos Col Fondo. Vi sitter runt familjens köksbord och stämmningen är minst sagt informell. Här provar man inte vin utan man äter och dricker. Något som understryks av att vinet serveras i enkla, tjocka dricksglas. Till skillnad från den tankjästa proseccon så vinner Col Fondo på att lagras. Riccardo öppnar samtliga tre årgångar och det är tydliga skillnader mellan dem. 2011 har frisk, fruktig och jästig doft. Smaken är helt torr med frisk syra och avslutning med mineralisk sälta. De båda äldre vinerna har nedtonad frukt och lite rundare, mindre nervig smak. Rustika och rensande viner som gjorda för mat.

Det råder delade meningar om hur vinet ska serveras. Riccardo vill ha vinet grumligt av jästfällningen medan farbror Silverio anser att vinet bör dekanteras innan det kommer i glaset. En fråga som debbateras länge, ingående och förmodligen inte för första gången. Riccardo ser till att få det sista i flaskan och båda blir nöjda

Jag provar också Silverios Prosecco San Rocco Brut som, även om den är mer konventionell än Riccardos, skiljer sig markant från de flesta andra varianter jag provat. Den lagras i tank på jästfällningen i sex månader innan buteljering. Doften är mera komplex och mindre primärfruktig än de övriga prosecci jag provat under dagen. Smak med äpple, citrus, frisk syra och fina mineraltoner. Ett vin med stor personlighet som verkligen tilltalar mig.

Tiden går väldigt snabbt och jag har väldigt trevligt hos familjen Zanotto. Oerhört spännande att få möjlighet att prova dessa genuina, rustika och mycket spännande viner som precis börjat nå utanför den lokala marknaden. Jag gissar att vi snart kommer att få se minst en Col Fondo på varje naturvinsbar med självaktning.