2007 Grgich Hills Estate Zinfandel

-Nu är det Napa nästa sa Frankofilen och vem är jag att argumentera mot en sådan auktoritet. Enda haken är att Napa-hyllan i Billigt Vins källare gapar tom. Någonstans bakom  travar med lådor märkta Rosi, Bressan, Rinaldi, Mascarello och Radikon hittar jag efter mycket sökande en ensam och övergiven flaska märkt Napa Valley Zinfandel. Låter skumt. Den får det bli.

Ska man skaka loss och gå crazy är det lika bra att göra det ordentligt. Vi plockar fram chiligrytan redan tidigt på morgonen och låter ett långkok med bönor, högrev, paprika tomat och chili från Herr K's odlingar stå och puttra till efter lunch. Sedan värmer vi på lagom till kvällsmaten.

Vinet är matt rödbrunt i färgen. Doften ger för handen att det har några år på nacken. Frukten har taggat ner lite men har en del vitalitet kvar. Körsbär, jordgubbar och svarta vinbär tillsammans med fatkryddor och mognadstoner ger en helt ok sniff.

Smaken är fyllig och kraftfull med en fruktighet som gått ihop till en harmonisk, balsamisk helhet. Bra syra, lakrits och kryddor. En del jordiga mineraltoner i avslutningen. Förvånansvärt distinkta tanniner. Trots dessa funkar vinet finfint till den mustiga och välkryddade maten.

Nej, det här svarar inte upp till min, kanske vulgariserade,  bild av kalifornisk zinfandel. Ingen syltighet, inget alkoholgenomslag trots 14.9% alkohol och faktiskt väldigt drickbart.

Nu längtar jag efter något slankt, elegant och italienskt. Imorgon pizza och rödtjut. Hoppas det är ok, Frankofilen.

Fanns att köpa hos Emilie Vin för en ungefärligtvåhundring

NV Eugenio Rosi sette-otto-nove

Producenten får ingen närmare presentation utan jag nöjer man med att hänvisa till tidigare inlägg.
Sette-otto-nove är alltså Eugenio Rosis toppvin gjort på cabernet franc från tre olika årgångar, i detta fall 07-08-09. Nu aktuell årgång är 08-09-10. Färgen är tät och mörkröd med stort djup. Doften är mycket generös och inbjudande med fullmogen cabernet-doft. Här finns svarta vinbär och andra mörka bär, bordeaux-markörer som blyertspenna och cigarrlåda och en lätt touch av vanilj.

Smaken är packad med fullmogen frukt. Det här skulle kunna slå över och bli för mycket av det goda men helheten räddas av det norditalienska ursprunget. Här finns rejält med syra som friskar upp och ger balans. Även om tanninerna är rejält inpackade i fruktigt babyhull så finns de där.  Lite modernt och inställsamt men med en jordnära förankring som gör att det håller

Det här är min tredje flaska och jag måste säga att sette-otto-nove har vunnit över mig. Första flaskan lämnade en del frågetecken som bara kunde rätas ut genom att öppna den andra. Efter den kom jag på mig själv med att allt oftare snegla på de kvarvarande flaskorna. Min ambition är att låta resten ligga några år. Vi får se hur det går.

Vinosapien har också provat. Cibi&Vini säljer för 275 DKK

2009 Meinklang J9

Österrikiska biodynamikern Meinklang har även vingårdar på den ungerska sidan, i Somló. Här odlar man de inhemska druvorna harslevelü, som jag provade här, och juhfark. J9 är gjort på den sistnämda.

Vinet är guldgult till färgen. Mycket aromatisk och rik doft med citrus, florala toner, tropiska frukter, honung, plommon och vulkaniska mineraler. Verkligen en särpräglad och personlig doftpalett.  Ganska hög viskositet. Smaken är precis som doften fyllig och kraftfull men inte utan elegans. Rik smak med tropiska frukter, gula plommon och honung. Lång, god eftersmak där de där speciella mineraltonerna dyker upp igen.  En lätt restsötma balanseras fint av syran.

Emilie Vin säljer för 175DKK

På besök hos Eugenio Rosi

"Oggi facciamo tutto Rosi" sa vår värdinna när vi satte oss till bords. Vi är i Volano, en liten by i Trentino mellan Rovereto och Trento, hemma hos ett par riktigt goda vänner. Vi har känt varandra i tjugofem år och har träffats regelbundet genom åren. De senaste två åren har det dock alltid kommit något i mellan som grusat planerna.

Tutto Rosi innebar att det genomgående serverades  viner från Eugenio Rosi till maten. Anisos till förrätten, Esegesi till varmrätten och Doron till desserten. Anledningen till vinvalet var ett telefonsamtal som jag ringde för ett par år sedan. Jag hade letat information om marzemino, en druva som odlas på ett rätt begränsat område i nordöstra Italien. I mina nätsökningar dök namnet Eugenio Rosi upp allt som oftast. Han verkade vara en producent i min smak och med ett starkt engagemang för att göra viner på marzemino. Jag letade efter hans viner under mina Italiensemestrar och frågade runt utan resultat. När jag upptäckte att Eugenio Rosi bodde i Volano slog jag en signal till mina vänner och frågade om de möjligen kände till Eugenio Rosi.

"Eugenio ?, ma certo" sa mannen i familjen och fortsatte "Det är ju min kusin. Nästa gång ni kommer hit så går vi över och hälsar på" I mellantiden gjorde jag en annan upptäckt. Att Eugenio Rosis viner fanns bekvämt tillgängliga hos Fabio och Cibi&Vini. Efter att ha provat mig igenom sortimentet så blev jag än mer angelägen om att få till ett besök. Och nu blev det äntligen av.

Efter middagen ger vi oss iväg till Calliano där Eugenio Rosi har sin källare och väl är det som får anses vara högkvarteret i en utspridd verksamhet. Under middagen hade vi fått höra historier om honom som gav en bild om hans ställning och betydelse i hembyn som förebild för unga vinmakare men också hur han bidragit till att ge byn uppmärksamhet. Eugenio Rosi är ett aktat och respekterar namn i trakten. Vi möter Eugenio och hustrun Tamara på ett litet torg i Calliano alldeles utanför deras källare.

-"Jag hyr lokalerna" förklarar Eugenio med ett skratt när vi kliver över tröskeln till 1400-talsbyggnaden som är lagerlokal, kontor och lagringskällare. Han visar stolt upp en av de gamla  freskerna. Byggnaden tillhörde Castel  Pietra och hyste en gång i tiden befälhavaren till slottets vaktstyrka.

Ibland talar man om heroiska vinmakare som arbetar i särskilt svårtillgängliga och branta vingårdar. Jag är inte säker på att Eugenio Rosi skulle gilla ett sådant epitet men jag har svårt att tänka mig något mera passande. Inte för att hans vingårdar är särskilt branta utan av lite andra skäl. -"Jag arbetade under några år för olika lokala koperativ men det passade mig inte vidare bra" berättar Eugenio. -" Jag hade bara en liten vingård, ungefär med ett hektar, planterad med marzemino som jag arrenderade av min far och jag hade ingen källare."

Idag, dryga tio år efter starten har Eugenio Rosi sex hektar utspridda på fem olika ställen. Allt är arrenderat. Årsproduktionen ligger på cirka 18.000 flaskor. Vinifieringen sker i en hyrd källare och lagringen görs  i Calliano där vi nu befinner oss. Det har sina sidor att arbeta omsorgsfullt och ekologiskt när man hyr sina vingårdar. -"Arrendet på vingården där vi odlar cabernet franc var på väg att gå ut och vi lyckades förlänga kontraktet. Det var lite nervöst innan det blev klart" säger Eugenio med vad som måste vara årets underdrift. Cabernet Franc-druvorna använder han till sitt toppvin. Problemet är att det finns stor efterfrågan på bra vinmarker. De stora kooperativen har kapital och är svåra att konkurera med för en liten, oberoende odlare. En annan svårighet är att  stilla viner från Trentino och särskilt röda sådana inte har så särskilt hög status. -"Hade våra vingårdar legat i Alto Adige hade vi kunnat ta ut ett par euro till per flaska" säger Tamara. För att marknadsföra hantverksmässigt framställda, stilla viner från Trentino har man gått samman med några likasinnade producenter, bl a Elisabetta Foradori, i gruppen I Dolomitici

Vingården med cabernet franc har odlats ekologiskt sedan 2001 och resten av vinmarkerna sedan 2005. Eugenio understryker att alla beslut som tas görs utifrån kvalitativa överväganden. Ambitionen är att göra bästa möjliga vin inte att rida på någon ekologisk trend. -"Jag tillämpar en del jag hämtat ifrån biodynamisk odling men jag är inte renlärig. Biodynamiken skrämmer mig då det är för mycket regler. Det blir för rigitt och sådan är inte naturen" reflekterar Eugenio

Det märks också tydligt att det här är ett gemensamt projekt för Eugenio och Tamara. Tamara sköter mycket av det administrativa arbetet och designar de vackra etiketterna. Ska jag dra några slutsatser av samspelet jag ser mellan dem under vårt besök så byter de mycket idéer och inspirerar varandra.

Marzemino är druvan som ligger Eugenio varmast om hjärtat, en druva som har sitt ursprung i trakten om som odlats här i hundratals år. -"Lerjordarna här är perfekta för marzemino. Problemet är att det är kallt här och för att kompensera för eventuellt bristande mognad så torkar vi ungefär 30% av druvorna till Poemia" berättar han. "Fatlagringen görs på en blandning av körsbär, kastanj och ek vilket precis som torkning av druvorna är en del av den lokala traditionen."

Tradition och nytänkande är två återkommande teman i allt som Eugenio Rosi gör. Inte som motsättningar utan som komplement till varandra. När det gäller Anisos, hans enda vita, eller snarare oranga vin, som görs med 8 - 10 dagars skalmaceration, så vände sig Eugenio till Friulien för att lära sig tekniken. -"Så gjorde man vita viner här i trakten förr, fram till sextiotalet,  men den stilen föll i glömska när kooperativen tog över mycket av produktionen" förklarar han. "Jag har experimenterat med längre skalkontakt också och vi får se hur det blir framöver. Jag vill inte att tekniken ska karakterisera vinet. De vita vinerna härifrån ska handla om doft och elegans. Tekniken får inte komma ivägen för detta uttryck".

Eugenio Rosis Cabernet Franc görs enligt ett solera-system där tre årgångar blandas. Just nu finns "Otto-Nove-Dieci" till försäljning. Idén till att använda metoden fick han av vännen och champagneproducenten Jacques Selosse som gör på ett liknande sätt med ett par av sina cuvéer.

Vi går ner för en brant trappa och så är vi i la cantina di affinamento, lagringskällaren. Det är ett mycket specielllt rum med en mycket speciell atmosfär, som gjort för att lagra speciella viner. Vi provar igenom de fem vinerna i aktuella årgångar. Strålande bra viner allihop såklart. Det är dock det sjätte vinet som får mig att tappa hakan, ett vin jag inte provat tidigare. 2011 Riflesso Rosa är ett rosévin gjort på cabernet sauvignon och merlot. Vinet uppstod av en slump när vingården som ger druvorna till bordeauxblandningen Esegesi drabbades av en hagelskur. En del druvor skadades och ansågs inte hålla måttet. Eugenio bestämde sig för att prova göra en rosé med bara några dagars maceration. Därefter fick vinet jäsa med skalresterna från vita Anisos för att få mera struktur. Resultatet är ett urcharmigt, förledande enkelt vin med fin bärfrukt, frisk syra och bra struktur. Ett vin som gav mig samma kickar som många andra fått av naturbeajoulaiserna eller Occhipintis SP 68. Tyvärr redan slutsålt. -"Ett enkelt men inte banalt vin" menar Eugenio. " Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att vin först och främst är en måltidsdryck och ett livsmedel. Det här vinet är en påminnelse om det.

Vi hade tänkt oss ett kort besök men stannade enochenhalv timme. Jag hade gärnat stannat längre, tittat på vingårdarna och pratat vidare. Förhoppningsvis blir det fler besök i Calliano vad det lider. Spännande viner från en spännande vinmakare. När vi lämnar källaren ser jag skylten på väggen där det står Eugenio Rosi Viticoltore Artigiano. Skylten får mig att associera till en skicklig möbelsnickare som gör vackra byråer. Perfekt finish, vackra inläggningar men också med lönnfack att upptäcka om man ger sig tid.

Läs tidigare skriverier om Eugenio Rosi här
Läs vad Italienska Viner tyckte om Anisos här
Vinosapien har också provat

En stilla lördagseftermiddag i Sjörröd

Vini d'Italia tour 2013 i Köpenhamn

                                                  Giuseppe Carrus och Luigi Salerno

                                   
                                    They are selling postcars of the hanging
                                    They are painting the passports brown
                                    The beauty parlor is full of sailors
                                    The circus is in town

                                    Here comes the blind commissioner
                                    They've got him in a trance
                                    One hand is tied to the tight-rope walker
                                    The other is in his pants

                                    And the riot squad is restless
                                   They need somewhere to go
                                   As Lady and I look out tonight
                                   From Desolation Row

                                            

Så fick jag äntligen tillfälle att låna ett stycke från Dylans "Desolation Row" för att inleda ett blogginlägg. Vem som har vilken roll får väl lämnas öppet för tolkning men visst känns det lite som Lessrof skrev. Cirkusen är i stan och vi är där för att ta del av konsterna. Vi befinner oss i centrala Köpenhamn, på anrika Moltkes Palae och cirkusen är Gambero Rossos lågbudgetvariant som även landar i Zürich och Warzawa.

Vi, Billigt Vin, Lessrof och Vintankar, tillsammans med några representatnter från den danska vinskribentskåren inleder dagen med en presskonferens. Det blir en märklig tillställning. Som inledning håller Gambero Rossos  VD Luigi Salerno ett anförande som handlar om företagets enorma betydelse, inflytande och höga intrigitet. Han talar på italienska som tolkas till danska. Efter en stund övergår Salerno till engelska men innehållet är det samma.

Efter en stund tar Giuseppe Carrus, en av männen bakom Gambero Rossos Vini d'Italia, över och berättar om hus arbetet bakom guiden går till. Hur man provar 40.000 viner blint, väljer ut hälften som anses hålla måttet och betygsätter dem utifrån en 100-poängsskala. 70-80 poäng ger en bicchiere, 80-90 ger två och över 90 resulterar i tre eftertraktade bägare. Allt sker med full integritet och under minutiöst vetenskapliga former. En fråga, som jag inte ställer högt utan bara till mig själv, är hur det kommer sig att inte en enda producent lyckas klämma ur sig mer än en 90-plussare per årgång.

En fråga som ställs högt av en danska journalist handlar om huruvida det finns någon producent som inte vill vara med. Giuseppe Carrus svara först att det inte finns några sådana producenter men ändrar sig och menar att det kanske finns en eller möjligen två. I sådana fall går man ut och köper in vinen så att de ändå kommer med. Luigi Salerno blir lite irriterad och rättar till Carrus och förnekar bestämt att det finns några producenter som inte vill delta. Jag för min del konstaterar förvånat att i Vini d'Italias senaste utgåva så är det yngsta bedömda av Gravners viner en 00:a medan det i utgåvan från 2009 fanns med en 04:a. Jag ska inte tråka ut er med fler exempel utan konstaterar bara torrt att de finns.

Presskonferensen har lite öststats-feeling över sig. Giuseppe Carrus verkar vara en sympatisk och vinintresserad kille som blir omedelbart korrigerad av politruken om han avviker en millimeter från partilinjen. Luigi Salernos behov av att noggrant övervaka allt som sägs och hela tiden understryka sitt företags betydelse ger mest en antydan om att imperiet gungar. Det här handlar politik och big business och väldigt lite om vin. Eller passion.

Nåväl, över till den intressanta delen av dagen. Vi fick prova en hel del roliga viner som berättade helt andra historier för oss. Den generella kvalitén på vinerna var  hög men de där riktigt spännande producenterna var stod såklart inte att finna här. Ändå fick jag mig ett par riktiga ögonöppnare som definitivt ska följas upp. Som alltid så sprack min ursprungliga plan att börja med de vita tämligen omgående. Jag återgick till mitt beprövade planlösa provande med intuitionen som kompass.

Dagens mest tilltalande vin var utan minsta tvekan 2008 Elvio Cogno Barolo Ravera. Tillgängligt och drickvänligt redan nu med en nästan burgundisk aromatik och en skenbart lätt kropp. Finkorniga tanniner som först fick mig att undra var de fanns och sedan fundera över varför överläppen hela tiden krävde manuell neddragning. Gott nu och med stor potential. Giuseppe Carru höll med mig.

Även 2008 Pecchenino Barolo Le Coste bjöd på fin frukt men smakupplevelsen  matchade inte fullt ut. Samme producents 2011 Dolcetto di Dogliani Siri d'Jermu var däremot ett riktigt charmtroll med de rätta egenskaperna på plats. Definitivt ett vin jag kommer att dricka igen.

Största överraskningen stod två vita viner för. Om jag nu trodde mig ha lite koll på de inhemska italienska druvsorterna så fick jag mig en rejäl näsknäpp. Bara att fortsätta jobba med ödmjukheten. 2009 Cantina di Mogoro Semidano di Mogoro Superiore görs på druvan semidano som odlas på en liten plätt på östra Sardinien. Fascinerande doft med drag av garrigue och återhållsam frukt. Smak med lite dämpad syra, uttalad mineralisk sälta, viss bitterhet och lätta tanniner. Egentligen inget vin att prova på en mässa utan något jag skulle vilja sitta länge med. Fascinerande och intressant.

Ännu bättre var 2010 Ottella Lugana Superiore Molceo som görs i västra Venetien, inte långt från Gardasjön. Vinet är gjort på druvan trebbiano di Lugano som torkats i 25 dagar innan vinifieringen. Jäsningen sker på små ekfat och lagring till 80% på stål och 20 % på barrique. Delikat och elegant doft med citrus, blommmighet och mineraler. Fyllig, kraftfull smak med uppfriskande citrus och syra av rieslingklass. Lång elegant eftersmak. En synnerligen värdig tre-glasvinnare och det här med trebbiano di Lugana är något jag ska forska vidare kring.

Vad mer att berätta. Jag provade tre övertygande primitivo-viner som även om jag troligtvis inte kommer att dricka dem igen lyckades med att rasera en del av mina fördomar mot druvan. Vidare hittade jag intressant pinot nero från Oltrepo Pavese och Marche.

En tanke som dök återkommande dök upp i mitt huvud under dagen handlade om vem som egentligen behöver vem när det gäller en sådan här cirkus. Har verkligen Gambero Rosso så mycket trovärdighet kvar att deltagandet lönar sig ? Skulle dessa mestadels små och medelstora producenter inte kunna hitta andra vägar att marknadsföra sig på ? 

Kolla även hur Lessrof upplevde dagen. Det är för övrigt hans bild som illustrerar även detta inlägg.

Vinåret 1984

Istället för att gå igenom årets mest minnesvärda viner så tänker jag försöka plocka upp lite lösa trådar och funderingar som skramlat omkring i min skalle likt tomma ölburkar i en soptunna. Funderingar som    varit på gång att bli till inlägg men som glidit iväg.

Under 2012 fick jag gång efter annan  obehagliga  vibbar från ett annat årtal. 1984. George Orwells 1984. I den verkliga världen talade Annie Lööf om "obligatorisk valfrihet", ett utmärkt exempel på "dubbeltänk". I vinvärlden så förenades många av landets ledande vinskribenter under slagordet "Okunnighet är styrka". Läs några av Mölstads eller Kronstams krönikor och bli förskräckt.  Omdömen som "Fynd", "Prisvärt" och "Mer än Prisvärt" är  språk med syftet att begränsa individens tankeutrymme. Man kan väl lugnt konstatera att Orwell visste vad han talade om. Begränsningar i språket begränsar också våra upplevelser och vår förmåga att göra distinktioner. Finns det inga andra begrepp än de som rör priset att använda så finns det heller ingen anledning att gå utanför boxträsket i sitt vinval.  Systembolagets statistik talar sitt tydliga språk.... Läs gärna Mölstads krönika om vinbloggar och fundera över vad han faktiskt säger och hur han ser på försök att berika vinspråket.


Ett ord som många verkar vilja ha bort ur vår vinvokabulär är "Naturligt", ett  suspekt, otäckt och faktiskt riktigt farligt ord. Det antyder nämligen att det finns viner som är något annat än naturliga och skulle kunna få konsumenter att tänka kritiskt, ställa frågor och funder över vad som faktiskt finns i flaskan.  "Naturligt" i vinsammanhang är också ett ganska fritt begrepp, går inte att mäta eller entydigt definera utan något som man måste diskutera. Scary.

Hur farlig kombinationen naturligt och vin visade sig i somras när Italiensk polis gjorde en räd mot Enoteca Bulzoni för att de sålde och marknadsförde "vino naturale". Butiken bötfälldes eftersom begreppet naturligt vin ansågs missledande och försäljningen skulle kunna skada den italienska vinindustrin. Allt i konsumentskyddets namn. Systembolaget klarade sig undan polisingripande i samband med sin naturvinslansering. En av få saker man lyckades med under året... Att undgå polisingripande alltså, inte naturvinslanseringen i stort. Den sköttes som väntat.

Samma omsorg om konsumenterna visade Michel Jamais i ett inlägg på bloggen Café Rotsunda. Avslutningen på själva inlägget är illa nog men sedan spårar det fullständigt ur i kommentarerna i vad som måste ha varit årets mest tröttsamma diskussion.  Jamais ondgör sig över att restauranger serverar naturviner och avslutar diskussionen med "Nu är det inte så att jag talar i egen sak, utan om en företeelse i största allmänhet som jag tycker illa om och som jag ser som (och vet är) ett problem för andra". Självklart är det så att den uppmärksamhet som ägnats åt naturviner och det faktum att många topprestauranger satsar stort på naturliga viner hotar en bekväm position, en position som till varje pris ska försvaras.  Sedan  ska vi inte glömma vissa naturvinsimpotörers retorik är minst lika tröttsam och har precis samma drivkrafter.

När jag nu har klivit upp på potatislådan så kan jag lika gärna fortsätta ett tag till. Munskänkarna och deras medverkan vid Allt om Vins boxvinsprovning var ett sorligt kapitel. Ännu sorgligare var hur man bemötte kritiken som följde. Boxvinsprovningen var svårsmält men det var hanteringen av kritiken som fick mig att lämna föreningen. Att tala om transparens räcker inte och den nya hemsidan saknar fortfarande ett diskussionsforum.

Nu tänker jag sluta att gnälla utan att ens ha nämnt kändisviner, freebiesnikande vinbloggare och mediernas bevakning av sk nätviner. Det har ju onekligen hänt en hel del positivt också men detta har jag ju redan bloggat om.  Bloggandet har lett till en rad kontakter med trevliga personer. Medbloggare, läsare, importörer och producenter. Träffarna med skånska vinbloggare var riktigt kul liksom årets Fri Vin. Besöken i Carso och Oslavia ett par andra höjdpunkter.

Under året har jag varit med och fixat ett 15-tal provningar med mer eller mindre naturliga viner.  Fulvio Bressan och Eric Lichtlé har besökt den skånska landsbygden, vi har haft provningar med Fabio från Cibi&Vini, Ole från Emilie Vin och besökt Carlo Merolli i storgrupp. Provningarna har innehållit allt ifrån albariño till Zidarich och det mesta har tagits emot positivt. Inte så att alla har gillat allt. Det är inte möjligt eller ens önskvärt. Men man har varit beredd att prova,  att möta vinerna öppet och med nyfikenhet. Är det något jag önskar mig mer av inför 2013 så är det just det. Mer öppenhet och nyfikenhet, mindre dogmatism och låsta positioner.

Prosecco del IV - Zanotto Col Fóndo

Precis som att sextiotalssinglar har baksidor och världstäder har områden bortom paradgatorna så finns
det ofta mer än en historia att berätta om ett vinområde. En alternativ historia som oftast är minst lika intressant som den som vanligtvis berättas. Prosecco har ju blivit synonymt med lättsamt, fruktigt och friskt bubbel, en bild som cementerats tack vare just den här stilens segertåg över världen.  Även om jag tilltalas av den här charmiga och lättdruckna stilen så finns det en annan typ av prosecco som ligger närmre mitt hjärta. Den ursprungliga proseccon.

Jag noterade för några år sedan att ett par vinbarer i norra Venetien som jag brukade besöka serverade prosecco som var annorlunda. Jästig, mineralisk, helt torr och mindre fruktig än den vanliga varianten. Jag funderade inte så mycket över detta men gick alltid till dessa vinbarer när jag fick välja ställe. Några inlägg på Do Bianchi gjorde att bilden klarnade och givetvis ville jag besöka en Colfondo-producent.

Som jag skrev i mitt första inlägg så tillverkas nästan all prosecco enligt charmatmetoden. Så har det inte alltid varit men det är den populariserade varianten. Innan charmatmetoden introducerades i området så fick proseccon sina bubblor genom flaskjäsning. Den degorgerades dock inte utan såldes jästfällningen. Traditionell prosecco är lätt kolsyrad, frizzante, och lite grumlig.

Jag etablerade kontakt med Riccardo Zanotto genom en kommentarstråd hos Do Bianchi och fick en inbjudan. Riccardos familj har några hektar vingårdar i Resera. Länge sålde man druvorna vidare och gjorde lite Col Fondo för husbehov. Riccardo kände av det ökade intresset för genuina, ursprungstypiska produkter och började 2009 att sälja Zanotto Col Fondo. Hans farbror Silverio gör en mer konventionell prosecco under namnet San Rocco.

Det är hemma hos Silverio vi träffas över en sen lunch på bröd, ost och lokala charkuterier, något som visar sig passa perfekt till Zanottos Col Fondo. Vi sitter runt familjens köksbord och stämmningen är minst sagt informell. Här provar man inte vin utan man äter och dricker. Något som understryks av att vinet serveras i enkla, tjocka dricksglas. Till skillnad från den tankjästa proseccon så vinner Col Fondo på att lagras. Riccardo öppnar samtliga tre årgångar och det är tydliga skillnader mellan dem. 2011 har frisk, fruktig och jästig doft. Smaken är helt torr med frisk syra och avslutning med mineralisk sälta. De båda äldre vinerna har nedtonad frukt och lite rundare, mindre nervig smak. Rustika och rensande viner som gjorda för mat.

Det råder delade meningar om hur vinet ska serveras. Riccardo vill ha vinet grumligt av jästfällningen medan farbror Silverio anser att vinet bör dekanteras innan det kommer i glaset. En fråga som debbateras länge, ingående och förmodligen inte för första gången. Riccardo ser till att få det sista i flaskan och båda blir nöjda

Jag provar också Silverios Prosecco San Rocco Brut som, även om den är mer konventionell än Riccardos, skiljer sig markant från de flesta andra varianter jag provat. Den lagras i tank på jästfällningen i sex månader innan buteljering. Doften är mera komplex och mindre primärfruktig än de övriga prosecci jag provat under dagen. Smak med äpple, citrus, frisk syra och fina mineraltoner. Ett vin med stor personlighet som verkligen tilltalar mig.

Tiden går väldigt snabbt och jag har väldigt trevligt hos familjen Zanotto. Oerhört spännande att få möjlighet att prova dessa genuina, rustika och mycket spännande viner som precis börjat nå utanför den lokala marknaden. Jag gissar att vi snart kommer att få se minst en Col Fondo på varje naturvinsbar med självaktning.

2005 Peilissero Langhe Rosso Long Now

Jag vet inte hur många gånger jag stått med en flaska Pelissero Long Now i handen i någon dansk Superbestbutik. Vinet har funnits på tilbud för 100DKK så länge att det måste anses vara normalpriset. Ändå har jag alltid valt att stå över inköp p g a den förmodat generösa ekdosen. Vid dagens snabbvända inom Köpenhamn bestämde jag mig för att ge vinet chans och faktiskt bilda mig en egen uppfattning.

Long Now är en 50/50 blandning av barbera och nebbiolo som jästs separat på ståltank. Nebbiolon har macererats 10 - 12 dagar och barbera i 4 veckor. Separat lagring på barrique i 15 - 18 månader innan blandning och buteljering

Vinet är djupt mörkrött och nästan ogenomskinligt. Jag närmar mig vinet med viss skepsis och utan några större förväntningar. Hmm, vänta nu här, det här uppför sig inte alls i enighet med mina fördomar. Bittermandel och marsipan, fullmogna mörka körsbär, piptobak, läder, lakrits och järn. Mmm. Yppigt, lyxigt och faktiskt väldigt tilltalande. Här finns både djup och bredd. Faten är väl integrerade och frukten förförisk. Det är liksom svårt att värja sig. Och varför ens försöka. Enklare och roligare att bara kapitulera. Och dricka.

Smaken funkar på precis samma sätt som doften. Fullmogen, generös och slösande frukt. Saftig och läskande. Fin syra, finkorniga och väl inpackade tanniner. Ett vin med mycket fin balans som befinner sig i en ytterst charmerande fas.

Visst är det strömlinjeformat, polerat och lite inställsamt vilket ju ibland är precis det man behöver en onsdagskväll i januari. Ett verkligt fynd för 100 DKK.

Prosecco del III - Andreola

Stefano Pola

I marknadsföringen av Prosecco Valdobbiadene Conegliano talar man ofta om hur tradition, innovation och modernitet går hand i hand. Det låter kanske lite som en klyscha men när jag besöker Andreola i Farra di Soligo och träffar ägaren Stefano Pola är det precis det som förmedlas. Jag får också intrycket av att det inte alltid går i takt.

Stefano Pola är en ung, dynamisk, driven och drivande person. Han vill framåt och jobbar stenhårt för att nå dit han vill. Företaget Andreola startades 1984 av Stefanos pappa Nazareno. Han hade odlat druvor även tidigare men sålde dem vidare och gjorde bara vin för husbehov. Pappan var tävlingscyklist och använde sina  prispengar till att utöka vingårdsarealen. Provningsrummet är fyllt med pokaler och bilder från Nazarenos karriär. Andeola är en medelstor producent och gör strax under 500.000 buteljer per år. Utöver den egna produktionen gör man vin åt odlare utan egen anläggningen. Många producenter köper hela eller delar av sitt druvmaterial från småodlare. Stefano är angelägen att ha full kontroll över alla led och äger sina marker. Totalt har han c a 30 ha och bara någon procent av druvmaterialet köps in. Några vinmarker arrenderas på långtidskontrakt.

Arbetet ute i vingårdarna är helt manuellt. De flesta vingårdarna är så branta att det helt enkelt inte går att använda jordbruksmaskiner. Stefano menar också att det är en förutsättning för att göra kvalitetsvin. Själv arbetar han mest i källaren. Just nu håller man på att bygga en ny källare som ska öka produktionskapaciteten ytterligare. Trots att bygget inte är färdigt använder man redan nu den nya anläggningen. Här är allt high tech och Stefano talar åter om vikten av att ha full kontroll. "Tekniken hjälper mig att plocka ut det allra bästa ur druvmaterialet menar Stefano. Jag gör rena, delikata och aromatiska viner och vill inte ha några störande element". Jag undrar om han ser någon risk med att ta den strävan ett steg för långt ? "Visst finns det en sådan risk men jag har ju min näsa och mina smaklökar också. Jag vet hur jag vill ha menar viner" svarar Stefano.

Vi talar om de höga skördeuttagen och Stefano menar att glera inte ger bättre vin om man minskar uttagen utan tvärt om. "Prosecco ska vara ett lätt och elegant vin, fräscht fruktigt och blommigt med låg alkohol" förklarar Stefano och fortsätter " sänker man uttaget så riskerar att förlora vinet just dessa kvaliteter.

Andreola har totalt 16 viner i sitt sortiment. Av dessa är 7 DOCG-klassade och 9 DOC eller IGT.  Sortimentet speglar i stort sett alla stilar som förekommer i området. Det är DOCG-vinerna man satsar mest på och de utgör ungefär halva produktionen. Bland DOC/IGT-vinerna finns ett par röda och två mer traditionella prosecci, en frizzante och en tranquillo. Vi provar igenom spumante-sortimentet och börjar med Dirupo Valdobbiadene Prosecco DOCG Brut och Extra Dry. Stefano förklarar att de är helt nytappade och att de kan lida av "bottle schock". Jag uppfattar båda vinerna som mycket tilltalande och förbluffande bra med tanke på priset som ligger påunder 10 euro i butik. Särskilt den torraste varianten med läcker persiko/citrus frukt, vita blommor, frisk syra och mineraler. Anses allmänt som en av marknadens mest prisvärda prosecco

Vi fortsätter med Mas de Fer Valdobbiadene Prosecco DOCG som kommer från en särskilt brant vingård med mycket järnrik jord. Generös doft med tropisk frukt och mineraler. Trots 14 gr restsötma uppfattar jag vinet som mycket friskt tack vare bra syra och rensande mineraler.

Sista vinet är 26esimo1° Valdobbiadene Prosecco DOCG som släpptes första gången 2010. Namnet signalerar att det är 26 år sedan Nazareno Pola startade företaget och Stefanos första årgång som ansvarig för produktionen. Vinet har en andel chardonnay, en andel som minskat för varje årgång och nu ligger på c a 10%. Vinet är det Andreolas torraste spumante med en restsötma på 5 gr och min favorit. Inte lika omedelbart som de andra men med en spännande doft med vita blommor, grönt te och örter.

Efter provningen åker vi till Mas de Fer. Det är en mycket brant vingård och utsikten är hänförande. Trots lutningen så är den inte riktigt terraserad och det har skett ett ordentligt ras under vintern. Stefano berättar att de här svårodlade men kvalitetsmässigt överlägsna vingårdarna inte är lika eftertraktade som de flackare som tillåter mer mekaniserad drift och markpriserna är således något lägre.

Besöket avslutas med middag på Locando La Candola som ligger intill Mas de Fer och här får Andreolas viner en möjlighet att visa upp sin duglighet som matviner. Vi dricker genomgående Mas de Fer och det fungerade fantastiskt bra till såväl ställets moderna bacalá och pumpafylld pasta med svamp. En verklig aha-upplevelse.

Ett mycket lärorikt och spännande besök. Tyvärr hann jag inte med att prova DOC/IGT vinerna. Jag hade väldigt gärna smakat Andreolas frizzante och tranquillo som är de mest traditionella vinerna. Likaså missade jag de röda som är pappa Nazarenos stolthet. Förhoppningsvis hinner jag med dem nästa gång.

                                                              Locando La Candola

Prosecco del II - Besök hos Sorelle Bronca

 Första stoppet på min rundtur i Prosecco-land var hos Sorelle Bronca i Cobertaldo. De har vinmarker lite runt om i området men basen är i Colbertaldo, nära Valdobbiadene. Som namnet antyder drivs företaget av två systrar, Antonella och Ersilana Bronca. De tog över efter deras far under tidigt nittiotal. Sedan några tillbaka arbetar Ersilanas dotter Elisa som vinmakare i företaget och hon representerar fjärde generation. Det är också Elisa som jag först träffar för en presentation av företaget och en tur i vinmarkerna.

Sorelle Bronca är en i sammanhanget relativt liten producent. Man har 20 ha och gör drygt 200.000 flaskor om året. Prosecco utgör den största delen av produktionen men man gör även stilla viner, båda röda och vita samt lite olivolja. Produktionen är ekologisk och fr o m i år är man certifierad. Elisa berättar att allt arbete i vingårdarna görs för hand.

I källaren är det high-tech som gäller. Elisa är utbildad vid Scuola Enologica i Conegliano där man utvecklat och förfinat charmat-metoden. Ord som att ha kontroll och att kontrollera återkommer ofta i vårt samtal. Här regerar rostfritt och rent. "Jag eftersträvar att göra så rena och friska viner som möjligt berättar Elisa. Vår prosecco är inget man ska lagra. Vi har utvecklat en metod där vi kyler musten till -2 grader och gör vinifieringen flera gånger om året. Musten till vårt toppvin Particella 68 går direkt i autoclaven. Normalt gör vi först ett stilla vin som får sin andra jäsning i autoclaven men så gör vi inte här. Tyvärr kostar det för mycket för att använda denna metoden till alla våra viner. Till dem är det cirka 50% av musten som kyls"

Vi åker till en av familjens vingårdar, den där druvorna till toppvinet Particella 68 hämtas. "Det här är vår bästa vingård både vad gäller markkomposition och solexponering säger Elisa. Det är också vår äldsta med gamla stockar. Här är avkastningen betydligt lägre än de tillåtna men kvailtén är på topp. Därför hanterar vi druvorna med extra omsorg och har valt att buteljera vinet separat."

                                                              Elisa Bronca

Elisa berättar också att vinturismen har börjat ta fart. Hon har nyss öppnat en bed&breakfast för att möta det ökade intresset. För mig som besöker området för första gången är det något av ett mysterium att det inte redan är exploaterat.  Det är fantastiskt vackra omgivningar med ett böljande landskap, många småbyar och två mycket besöksvärda städer i Valdobbiadene och Conegliano. Avståndet till Venedig är en knapp timme med bil.

                   
Vi återvänder till Sorelle Broncas högkvarter för att prova deras viner och börjar med Valdobbiadene Prosecco DOCG Brut som är ytterst charmerande med doft av vita blommor, persika och äpplen. Smaken är nästan torr, frisk syra och ren fin avslutningen med en knappt märkbar sötma. 12 gr restsocker. Gjort på 100% glera. Kostar runt 10 euro i butik i Italien.

Valdobbiandene Prosecco DOCG Extra Dry är också gjort på 100% glera men här ligger restsockret på 13 gr. Jag upplever inte vinet som märkbart sötare annat än i avslutningen och skillnaden är inte stor. Däremot känns det lite fylligare och rundare.

Valdobbiadene Prosecco DOCG Particella 68 Brut är gjort på 90% glera och 5% vardera av bianchetta och perera. Stilen är densamma som hos de båda andra vinerna men här finns en växel till. Större djup i smaken och ett tydligt inslag av persika och aprikos. Kostar runt 15 euro i butik.

Det här är verkligen tre bra exempel på välgjord prosecco i en mycket lättillgänglig och inbjudande stil med friskhet och fräschör i fokus. För den som bara druckit snabbköpsprosecco är de garanterat en aha-upplevelse att prova.

Sorelle Bronca gör som jag skrev i inledningen även stilla viner. De två röda Ser Bele och Ardesco är bordeaux-blandningar på cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot. Ser Bele är förstavinet som får två år på barrique och sex månader på flaska innan det når marknaden. Ser Bele är det första av Sorelle Broncas viner som fått Gambero Rosso Tre Bicchiere, senast i 2013 års upplaga. 2009 Ser Bele är ett rakt igenom imponerande vin som inte alls passar min smak. Söt frukt med svarta vinbär och skogsbär, fatkryddor och vanilj. Fyllig, sötfruktig smak med mjuka tanniner, frisk syra och bra längd. Snyggt, slickat, välgjort och strömlinjeformat i internationell stil. De övriga stilla vinerna han jag inte med att prova.

                                                      Antonella och Elisa Bronca  



Sorelle Broncas viner importeras till Sverige av Vivona AB och säljs via beställningssortimentet. Har man nära till Danmark kan man handla hos Kjaer & Sommerfeldt

Prosecco del 1

Det finns ett område där mitt drickande inte alls återspeglas i mitt bloggande; Prosecco. Under mina Italiensemestrar är det få prosecco-fria dagar. Ändå har det under dryga fem års bloggande bara blivit ynka nio bloggposter. För att justera balansen mellan input och output kommer jag att göra några inlägg under de närmaste dagarna. För mig är prosecco lite som popmusik. Enkelt, lätt, rättframt och lättgillat. Inget som behöver analyseras sönder och samman men som måste ha  finess för att hålla. Lätt att tycka om, lätt att rynka på näsan åt. Jag ska börja med att försöka reda ut begreppen kring vad prosecco är. Eller kan vara.

Men jag ska börja med att säga något om vad prosecco inte är. Det är inte någon billig champagne-kopia. Både druvor och produktionsmetoder skiljer sig åt och man eftersträvar andra kvaliteter. Prosecco ska vara lätt och friskt med frukten i centrum. Bra prosecco är aromatiskt och har tydlig doft av äpple, päron och vita blommor. Smaken är lätt och frisk med bra syra, viss mineralitet och oftast en smula sötma.

För ett par år sedan fick prosecco DOCG-status.  Prosecco var inte längre druvan som vinet gjordes på utan ett avgränsat geografiskt område. Hur det gick till vet jag inte riktigt men jag misstänker att det ligger ett stort stycke italiensk politisk ekvilibrism bakom. Ni förstår, Prosecco är en ort i Carso i Friulien där det inte odlas några prosecco-druvor. Möjligen kommer druvan ursprungligen härifrån men den klassiska produktionszonen ligger i kullarna norr om Treviso i Venetien, mitt i mellan Venedig och Cortina d'Ampezzo. Man döpte om druvan prosecco till glera, en gammal synonym, gav den klassiska zonen DOCG-status och ett stort område som omfattar östra Venetien och stora delar av Friulien upphöjdes från IGT till DOC-status. På så sätt lyckades man stoppa producenter från annat håll att använda sig av namnet prosecco. Själva orten Prosecco ligger alltså långt ifrån den klassiska zonen och ingår inte i DOCG-området som den lånat sitt namn till...

Anledningen till allt detta handlar naturligtvis om pengar. Prosecco har med åren blivit ett starkt varumärke. Från att ha varit en lokal och senare Italiensk angelägenhet har prosecco under de senaste decennierna blivit en enorm exportsuccé. Så stor att även producenter på annat håll, både i Italien och i andra länder, började odla druvan och sätta namnet på etiketten. Namnet är lätt att uttala, vinerna lättgillade och inte särskilt svåra att hjälpigt kopiera. Åtminstone inte så länge vi snackar om bulkproduktion. Och mycket handlar om just det. I det stora DOC-området som omfattar nio provinser i nordost produceras upp emot 150 - 200 miljoner flaskor årligen. Det mesta odlas på slättlandet och skördas maskinellt. Den DOCG-märkta produktionen omfattar 65 miljoner flaskor och såväl DOC- som DOCG-produktionen väntas växa under kommande år. Glera är en högproducerande druva och det maximala skördeuttaget för DOC-viner ligger på 18 ton per hektar. För DOCG är taket 13.5 ton.

Det produceras en uppsjö av olika typer och stilar. Den största andelen är spumante men det görs också frizzante och tranquillo. Prosecco har också oftast en viss restsötma. Den torraste etiketteras brut med max 12 gram restsocker, extra dry med 12 - 17 gram och dry med upp till 32 gram. Det finns också ännu sötare varianter. Den vanligaste produktionsmetoden är en modifiering av charmat, med den andra jäsning på ståltank eller autoclave som man säger här. En billigare och snabbare metod än den traditionella champagne-metoden men också något som framhäver proseccons fruktiga och blommiga karaktär. Det finns ett fåtal producenter som gör flaskjäst prosecco med helt annan karaktär. Mer om det senare.

Det finns två DOCG-områden; Conegliano Valdobbiadene DOCG Prosecco Superiore och Colli Asolani Prosecco Superiore. I det förstnämnda området finns dessutom Cartizze, som kan liknas vid ett grand cru och är en av Italiens dyraste vinmarker. Här finns totalt 106 ha. Man har också identifierat ett 40-tal andra sluttningar som kallas rive och har rätt att sätta ut namnet på etiketten. För Cartizze och Rive-vinerna gäller också något lägre skördeuttag och högre alkoholhalt. Man måste också årgångsmärka vinerna. Prosecco ska innehålla minst 85% glera. Oftast görs vinerna på 100% glera men man får även använda andra inhemska druvor som verdiso, binachetta och perera. Även chardonnay, pinot bianco, pinot grigio och pinot nero är tillåtna i spumante-versionerna.

Conegliano Valdobbiadene-området domnieras av ett antal storproducenter och  koperativ där flera producerar mer än en miljon flaskor om året. Många producenter köper druvor till hela, eller delar av, sin produktion. Precis som över allt annars är det viktigt att känna till producenter. Även om DOCG-statusen inneburit en viss uppstramning så produceras det mycket skräp och ännu mer som är snabbt glömt. Jag tillbringade en dag i området under julsemestern och besökte tre kvalitetsproducenter med lite olika inriktning

                       

2010 Zanotto Moro

-This is a crazy wine. Real crazy sa Riccardo Zanotto när han stoppade ner en flaska Moro i min låda med prosecco. Han talar med en bred southern drawl som kombinerad med en tung italiensk accent får honom att låta som en gestalt hämtad ur någon av Wim Wenders filmer. När Riccardo säger att något är crazy så kan man känna sig riktigt säker på en skumpig färd. Någon direkt information om vinet har jag inte förutom att det kommer från Colli Trevigiani och är gjort på marzemino och merlot.

Direkt efter öppnandet är det inga sköna dofter som sprids. Det luktar gödsel kort och gott. Med lite tid på en karaff luftas det värsta bort men vinet har en minst sagt rustik prägel av vildjäst och lätt funkighet.
I glaset är vinet ljust blårött och lite lätt beslöjat.  Doften blir betydligt mera lättsmält med tiden och bjuder på fin, ungdomlig och saftig frukt i form av körsbär, svarta vinbär och björnbär. Smaken är pigg, vital och mycket frisk. Bärfrukten är polpös och saftig med viss sötma. Syrorna är mycket friska och avslutningen helt torr med lätta, mjuka tanniner.

Det här är definitivt inget vin att analysera sönder. Inte heller något att slödricka. Det här är vin gjort för att drickas ur duralexglas och till mat. Vi dricker det till lunch bestående av tonfiskmackor med majonäs och oliver och flaskan töms oroväckande snabbt. Vilket inte gör så mycket då vinet håller 11.5% . Mycket smak, lite alkohol. En bra början på vinåret  2013 och ytterligare en påminnelse om hur mycket spännande det finns att hitta där ute