tisdag 30 oktober 2012

Billigt Vin fyller fem

Häromdagen fyllde Billigt Vin fem år. Det blev jag medveten om först i. Firandet genomfördes ändå på rätt dag. Omedvetet men på något sätt ändå passande. Flaskorna kan i någon mån spegla i vilken riktning fem års vinbloggande fört mig. 








Det kan väl vara på sin plats med några reflektioner kring hur det som började med flaska barbera och  ambitionen att ta reda på vad jag tycker och tänker om vin har lett till fram till ovanstående flaskor. Hade jag varit medveten om att det faktiskt handlade om ett fem-årsjubileum hade jag kanske valt lite annorlunda men i grund och botten tycker jag att de druckna flaskorna ger en bild av var jag befinner mig med mitt vinintresse idag.

När jag och Jörgen började blogga var vi såklart influerade av Finare Vinare och Frankofilen. De båda öppnade våra ögon för en annan vinvärld än den som förmedlades av de etablerade vinskribenterna. Det handlade om nya upptäckter men ännu mer om ett annat sätt att förhålla sig till sitt vinintresse. Ett förhållninssätt som åtminstone jag kände mig hemma i. Samtidigt så förskräckte prislapparna på en del av vinerna som provades. Någonstans fanns också en syn på vin som förmedlats av en gemensam bekant och som skilde sig rätt mycket både från det som förmedlades via vinskribenter och det vi läste på bloggarna . Å ena sidan var bekanten en obotlig romantiker och en bon vivant av stora mått, å andra sidan menade han att det  här med vin inte behövde vara så jävla märkvärdigt så länge som det fanns i tillräckliga mängder.  När inte pengarna räckte till bättre viner så fick det som dracks laddas med en stor dos entusiasm och smakerna lyftas med några rejäla skrönor. När sedan Robertson dök upp i minnet så hade bloggen ett namn och jag något slags idé att hänga upp mitt sökande på.

Från början ägnade jag mig mest åt irrfärder i vinets värld. Jag visste inte riktigt var jag började utan det var ett rätt förutsättningslöst och ofokuserat sökande som gav material till bloggen, ofta med ett lite ängsligt sneglande på vad som hände på andra bloggar.  Efter några månaders bloggande hamnade jag och Jörgen på en slovensk vinfestival i Helsingör och det fick stora konsekvenser.

Här stötte vi för första gången på termer som maceration, naturligt vin och oranga viner. Vi blev också verkligen medvetna om att det inte handlade om att "bara göra vin" utan att en producent har en massa val att göra, val som betyder något och som får konsekvenser. Både för vin, vinmakare, konsument och, om man vill hårdra det lite, för omvärlden i stort. Jag tror också att det var här som det väcktes en fascination för producenter som väljer att gå lite mindre upptrampade stigar. Det var här som vin verkligen blev något viktigt för mig. Jag började förstå att vin kan vara mer än en dryck och ett njutningsmedel.

Producenterna vi mötte var bl a Marian Smicic, Sutor, Klinec och Uros Rojac. Producenter som vi senare kom att besöka och som dessutom ledde till kontakter med andra, likasinnade producenter. Jag tänker fortfarande på Uros Rojacs profetiska visdomsord från den där januaridagen 2008. "Once you try wines like these there is no turning back".

På Helsingörsfestivalen träffade jag en annan person som har betytt väldigt mycket för inriktningen på mitt drickande och på mitt skrivande. Stefan Jensen, mannen bakom importfirman Winewise och senare även vinbaren Terroiristen, har introducerat mig för en lång rad mycket spännande producenter. Han har hjälpt till att ordna  flera intressanta vingårdsbesök som knappast  blivit av utan hans hjälp. En bra hjälp i ett läge där det faktiskt började kännas som om det inte fanns någon väg tillbaka Det var genom honom som jag kom i kontakt med Fulvio Bressans viner vilket i sin tur satte ordentlig fart på mitt intresse för Friuli-Venezia Giulia, ett intresse som mer än något annat satt sin prägel på Billigt Vin. Genom att fokusera på ett rätt smalt område fick jag något att relatera till och det blev  enklare att förstå även sådant som hände på annat håll i vinvärlden.   Jag började hitta folk som arbetade med liknande värderingar och metoder på annat håll. Två synnerligen goda vägvisare i världen utanför Friulien är Patrik och Patric från Italienska Viner respektive Vinosapien. Utan råd, tips och vägledning från dessa båda herrar hade min vinvärld varit bra mycket torftigare.

På senare tid har jag också börjat fundera hur stort mitt vinintresse egentligen är. Vinböcker som enbart behandlar de tekniska aspekterna av vinmakande ids jag inte läsa längre, strikta smaknoteringar har jag fått nog av och årgångstabeller har jag slutat titta på. Vad som händer på vinfronten utanför Italien, Frankrike, Tyskland och Österrike engagerar mig inte längre. Såvida det inte gäller Georgien, Slovenien, Kroatien och kanske i någon mån Portugal förstås. Något tre-betygsprov i Munskänkarnas regi kommer jag definitivt inte att bry mig om. Jag vill ha djup, inte bredd. Det som framförallt fascinerar mig nu är idéer och tankar. Varför gör producenten det han eller hon gör, hur kommer det sig att en barrique blir så mycket mer än ett kärl för lagring av vin ? Vad gör viner vi dricker med oss ? Osv,   osv. Frågor som kan föra en lite utanför en snäv tolkning av vad vin och vinintresse kan betyda.

Någon kanske undrar var min medbloggare Jörgen tog vägen ? Det gör jag med. Förhoppningsvis dyker han upp igen vad det lider. Den som saknar Jörgens bidrag på Billigt Vin kan ta del av hans skriverier på Norra Sorgenfri Nu


När jag läser vad jag skrivit ser jag att det kan se ut som jag tror att det är en samling slumpartade händelser som fört mig dit jag befinner mig nu. Det tror jag inte. Jag är egentligen inte det minsta förvånad över att ha hamnat långt ute i marginalen. Där hamnar jag nästan alltid, oavsett sammanhang,  och trivs bra med det. Jag gillar inte trängsel.

söndag 28 oktober 2012

2007 de Tarczal Marzemino di Isera Husar

När jag öppnade de Tarczals toppmarzemino häromkvällen hade jag tänkt att skriva något om de dolda skatterna i Carlo Merollis sortiment. Sortimentet bortom extremt sympatiskt prissatta baroli och brunelli,  
läskande lambrusco och elegant pinot nero.  Sortimentet där man kan hitta stolta lokala specialiteter gjorda för funka till mat snarare än att imponera. Bra bruksviner med en rejäl dos personligt uttryck. Carlo han dock före och lanserar i senaste veckomailet 2009 Marzemino di Isera Husar som scoop.

2007 Marzemino di Isera Husar är mörkrött och tätt med ett violett inslag. Doften är mycket särpräglad och liknar inte riktigt något annat jag provat.  Den är syrlig, frisk och man förstår Här finns en blommig komponent, marasca-körsbär, violpastill, jord och kött.

Smaken är medelfyllig och mycket frisk. Rejäl, rustik och omisskännligt italiensk. Marascakörsbären går igen tillsammans med lingon, jord, viol och en kanelaktig kryddighet. I avslutningen finns en del bitterhet , friska syror och mjuka tanniner.

Inga djupsinnigheter men ännu ett kul matvin med stor personlighet.  Ytterligare ett exempel på hur otroligt mycket spännande det finns att hitta om man söker sig lite utanför allfarvägarna. Varför inte  testa något nytt och komplettera nästa barolobeställning med några flaskor marzemino ? Spännande druva och Carlo har flera alternativ att välja på

måndag 22 oktober 2012

2010 Alain Grillot Crozes-Hermitage

Det finns väl ingen större anledning att göra några  utläggningar om fenomenet Alain Graillot och hans Crozes-Hermitage. Jag har dock aldrig druckit något av hans viner  förutom en och annan provningsskvätt. Det hade jag väl egentligen inte tänkt göra nu heller men när jag i fredags motvilligt tvingades till ett bolagsbeök för att handla en födelsedagspresent så upptäckte jag till min förvåning att det fanns flaskor kvar. Det bar sig inte bättre än att några av dem hamnade i min plastkorg.

2010 Alain Graillot Crozes-Hermitage ser verkligen ut som en ung syrah ska göra med en tät, mörkt blåröd färg. Doften är också ett skolboxexempel. Ung och lite bångstyrig så bjuder den på en väldig massa olika saker. Björnbär och körsbär, rökt medwurst och bacon, kryddor, viol och lakrits samt en del fattoner. Lite spretigt och ofokuserat men med en charm som verkligen tilltalar mig.

Naturligtvis är smaken samma andas barn. Det är mycket som händer här. Kokar man ner upplevelsen till väsentligheter så handlar det om ett drygt medelfylligt vin med rejäla syror och strama tanniner. Nu har vinet rätt mycket frukthull med björnbär och svarta vinbär som ger omedelbar drickglädje. Där bakom så finns struktur för en lång och ljus framtid. Det brukar ju sägas att syrah ska drickas riktigt ung eller lagras länge. För min del är det drick nu som gäller med just det här vinet och det kommer att bli påfyllning.




onsdag 10 oktober 2012

Vintankning


Jag gillar att dricka vin och att äta. Jag gillar det ännu mer när jag får göra det tillsammans med någon som delar mitt intresse. Någon som inte tycker det är det minsta inkrökt eller udda att reflektera över hur mycket ek som är för mycket och tanninstrukturen hos verduzzo. I går uppenbarades sig ett sådant tillfälle när jag strålade samman med JC från Vintankar för att dra några korkar, dricka och prata vin. Vi började med att prova blint.

Vi börjar med ett vitt vin som är guldgult i färgen. Till en början nästan doftlöst och där finns inte mycket som väcker mitt intresse. Smaken är också tillknäppt och moderat syra. Efter en halvtimme händer det saker. Doften vecklar ut sig med fina blommiga aromer och gröna äpple, citrus, tropisk frukt och nötter. Smaken växer också en storlek och blir till något riktigt spännande. Medefylligt men rikt med äpplen, citrus, honung och nötter. En liten lätt strävhet i avslutningen och lång eftersmak.

Vinet är 2009 Ronchi di Cialla Cialla Bianco gjort på 60% ribolla gialla, 30% verduzzo och 10% picolit. Det har lagrats ett år på barrique. Jag provade 08:an förra sommaren när jag besökte gården. Då fokuserade vi på en schioppettino-vertikal och de söta vinerna. Trots det gjorde vinet stort intryck på mig men jag lyckades inte hitta något förrän Cibi&Vini plockade hem det. Kostar 140 DKK.

Nästa vin är riktigt mörkt i färgen. Tätt, tätt och nästan svart med lite violett kant. Doften är ett slags antites till ett Billigt Vin. Det första som slår emot en är doften av dyr ek, mörk choklad och exklusivt kaffe. Det finns blåbär, björnbär, mörka körsbär viol och tjära. Mastigt och fullmatat. Min funderingar pendlar efter en kort avstickare till nordöstra Spanien mellan Valpolicella och någon modern toskanare. Smaken dundrar på med samma bombasmer. Massor av frukt i centrum, massor av annat gott, frisk syra och rejäla tanniner. Jag kommer på mig själv med att till en början motvilligt gilla vinet och sedan kapitulera. Det här är mycket, kanske för mycket men så eget och så speciellt att jag bara kan nicka instämmande. Riktigt gott och kul men vad tusan är det ?

Jo, 2008 Marion Teroldego. Det finns en del teroldego utanför Campo Rotaliano och rankorna stammar från Elisabetta Foradori. Facit talar om en tredjedel torkade druvor 30 månader på ny ek. Vinet finns i beställningssortimentet men verkar vara slut i nuläget.

Vi avslutade med att öppna en flaska 2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti och det var direkt öronbedövande bra med sirlig elegans, relativ lätthet, struktur och hög intensitet.

Sammafattningsvis tre riktigt bra viner på tre timmar. Jag måste erkänna att morgontimmarna var lite småtunga. Det måste bero på eken.

Apropå Marion, här finns en matchande namne

måndag 8 oktober 2012

Vin, Kvinnor och Fabio



Vi fortsätter att bombardera lokalbefolknings smaklökar och försöker vidga deras sinnen med lagom annorlunda upplevelser och Billigt Vin. Projektil nummer ett var Fulvio Bressan i juni. Den följdes upp av Eric Lichtlé i augusti. För den tredje attacken valde vi en mjukare linje och plockade hit Fabio Simoncini från Cibi&Vini med en sextett viner producerade av kvinnliga vinmakare. Till det ett urval delikatesser ur Cibi&Vinis sortiment.

Upplägget är enkelt. Prova sex viner, prova om det du gillar så länge vinet räcker, ät gott och ha kul. De höga pretantionerna lämnas hemma. Ambitionerna sträcker sig inte längre än att ha kul. Provningen är över när siste man går. För min del är det här det roligaste jag gjort i vinprovningsväg. Publiken har varit en blandning av allt ifrån inbitna vinnördar till allmänt nyfikna. Fördomar om att naturviner skulle kräva tillvänjning eller vara svårbegripliga har fått sig en rejäl törn. Själv tycker jag att det vilar något nästan poetiskt över situationen när en parant dam ber om en tredje påfyllning av Foradoris amforalagarde nosiola.

Vinerna som provades var




Elisabetta Foradori (Trentino)
Fontanasanta, Nosiola Vigneti delle Dolomiti Igt 2010

Arianna Occhipinti (Sicilia)
Il Frappato Sicilia Igt 2010

Alice Bonaccorsi (Sicilia)
Valcerasa, Etna Rosso DOC 2007

Michela Carlotto (Alto Adige)
Di Ora in Ora, Lagrein Alto Adige DOC 2009

Nadia Verrua (Piemonte)
Barbera d’Asti Superiore DOC 2007

Elisabetta Dalzocchio (Trentino)
Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti Igt 2008






Och menyn


Cannelloni med ricottaost, kød og krydderurter i tomatsovs

Grillede aubergineruller med skinke og ost serveret med ovnstegte
peberfrugter

Pancetta med svampe, porre og persille serveret med grillede marinerede squash

Aubergine skiver i lag med tomat og ost

Capocollo – tørret nakkefilet

Speck – tørret røget bov

Fennikelpølse – toskansk specialitet

Branzi – komælks-ost fra Lombardiet

Pecorino – fåremælks-ost fra Sardinien

Kronärtskockssoppa med rödbetsbröd

Kaffe eller té med lavendelskorpor


Vinerna var precis så bra som förväntat. För mig blev kvällens vin Elisabetta Dalzocchios Pinot Nero. Spännande och komplex doft. Slankt, friskt med bra bett i tanninerna. Lite mer struktur än vad jag vanligtvis hittar i pinoter från Trentino/Alto Adige. En annan ögonöppnare var Michela Carlottos Lagrein. Nästan svart i färgen med massor av charmig primära fruktaromer, lakrits och violer. Smak med rejält frukthull, fin syra och distinkta tanniner.  Jag ser verkligen fram mot att få prova hennes pinot nero. De andra vinerna var inga nyheter men var lika bra som de brukar vara.



söndag 7 oktober 2012

2009 Edi Kante Malvasia


I våras provade jag Edi Kantes 2009 Malvasia för första gången. Jag hade plockat med mig tre av Edi Kantes viner till den skånska vinbloggarträffen i Helsingborg (läs här , här eller här). Vinerna var då nytappade, nyanlända och omedgörliga. Naturligtvis var det klantigt av mig och inget av de tre Kante-vinerna gjorde något större intryck på provarna.

När jag besökte Edi Kante i somras så blev det tillfälle att prova om och det var en helt annan upplevelse. Ikväll blev det dags att testa på hemmaplan. 2009 Malvasia är ljust guldgult i färgen. Till en början är det något reserverat men med lite luftning så vecklar doften ut sig. Vinet är aromatiskt men med bevarad värdighet och elegans. Det finns en diskret blommighet, svala citrusaromer, äpplen och kritiga mineraler. Smaken bjuder också på läcker citrus, gröna äpplen, en touch friska päron och mer av de kritiga mineralerna. Frisk syra och lång eftersmak.

Trots att druvan har stark lokal förankring så måste jag ändå understryka att här är det mer ursprunget än druvan som talar. Såhär ska Carso smaka. Druvsorten märks mest som en accent.

Vinet finns hos Atom wine för 159 DKK

lördag 6 oktober 2012

Återbesök hos Edi Kante



När jag besökte Edi Kante för första gången sommaren 2011 lämnade jag vingården med fler frågor än svar. Jag träffade inte Edi Kante själv men blev väldigt väl mottagen av hans systerson Goran. Han svarade utförligt på alla mina frågor men det gjorde inte mina intryck riktigt begripliga. Kantes anläggning och vingårdar är något av det mest spektakulära jag sett. Titta på bilden nedan och se skillnaden mellan den ursprungliga marknivån och den anlagda. All jord är transporterad dit med lastbil... 

Källaren är en fantastisk skapelse. Man har sprängt och borrat sig 30 meter rakt ner i berget och skapat en grotta i fyra våningar. Nedgången är imponerande och dramatisk. Källaren byggdes under tidigt 80-tal och väckte mycket upmärksamhet vilket gissningsvis också  var en av avsikterna. Carso var då en avfolkningsbygd och vinproduktionen förde en tynande tillvaro. Edi Kante var den förste i området som buteljerade. Kostnaderna för att anlägga vingårdar är skyhög och enda möjligheten att få någon avkastning var att satsa på kvalitetsprodukter. Källarens fjärde våning är avsedd för flasklagring och här tillbringar alla Kantes viner en längre, eller kortare tid. Standardbuteljeringarna ett par år och de spektakulära riservorna fem, tio eller i vissa fall femton år. Under de dryga trettio år som Edi Kante gjort vin i Carso har området utvecklats enormt. Här finns nå en hel rad topproducenter och massor av små mathantverkare som verkligen gett Carso ett uppsving. Vin- och gastronomiturismen ger många jobb och en möjlighet för folk att bo kvar i trakten.


Överallt i källaren stöter man på saker som väcker ens nyfikenhet. Här finns t ex ett flertal stenbarriquer som Edi Kante beställt av en stenhuggare. De har använts till en specialversion av Kantes spumante. Notera flänsarna på den undre. Stenhuggaren lät de sitta kv ar eftersom han upptäckte att de gick att spela på... Edi Kantes action paintings är välrepresenterade runt om i källaren. Kort sagt, det är kul och spännande att röra sig i de här rummen. Man går runt med en känsla av att här kan vad som helst dyka upp. Samtidigt är det funktionellt, det handlar om olika projekt, experiment och undersökningar. Går det ?, Vad händer om jag... Vore det inte häftigt om..? Skulle man inte kunna...?
Ett anat uttryck för Edi Kantes lust att prova nytt är flaskorna. För några år sedan började han tillsammans med Stanislao Radikon att designa nya flaskor i halv- och hellitersstorlek. Flaskor med smalare halsar som skulle ge samma fördelar vid lagring som en magnumflaska. Dessutom menar Kante och Radikon att storlek är bättre anpassad efter människors behov. Är man själv dricker man en halvliter är man två går det åt en hel. Alternativt kan två personer dricka både rött och vitt. Leveransproblem har gjort att man just nu använder mest 75 cl-flaskor men tanken är att de Kante-designade flaskorna ska bli en del av Carsos varumärke.

Basen i Kantes sortiment är fyra vita och två röda viner. De vita inhemska vitovska och malvisa tillsammans med chardonnay och sauvignon blanc. De röda är en druvren terrano och sedan en cuvee på merlot, cabernet och terrano. Man gör också två mousserande viner. En vit gjord på chardonnay och malvasia och en rosé på pinot nero och terrano. Sedan har vi de spektakulära riservorna. Ibland handlar det om lyckade årgångar som fått några år extra på flaska, ibland om mer experimentella one-offs. Förra året var det en 20-årig terrano och en barriquelagrad, torr moscato som lanserades. I år en 2006 pinot blanc från gamla stockar och en 2004 vitovksa i en-litersflaska. Riservornas etiketter pryds av Edi Kantes målningar.  Pinot blanc-vinet heter PiKante, ett namn med dubbel betydelse. På slovenska betyder pi drick.
Jag tror att det som gjorde mina intryck så svårbegripliga var kombinationerna av storslagna visioner och känslan för detaljer, krafter som drar åt olika håll men ändå skapar ett slags koherens, hur det tillsynes omöjliga blir genomförbara utmaningar och hur lekfullhet kombineras med stenhårt arbete.
I år fick jag träffa Edi Kante. Inte någon längre stund men tillräckligt länge för att jag skulle förstå.  Han intog snarare än kom in i rummet, fylld av nervig, dynamisk energi. Mötet varade mindre än 10 minuter, vi utbytte artigheter, skakade hand och tog några bilder. Sedan drog han vidare mot nya, djärva mål förmodar jag. Mer naturkraft än vinmakare.

Jag återkommer till några av vinerna inom kort. De går för övrigt att beställa hos danska Atom Wine som säljer till bra priser och har leverans till Sverige.  Mitt råd är att inte missa 2004 Vitovska Selezione, ett fullständigt makalöst vin

Ett stort tack till Goran Kante för guidning och hjälp med bokningar hos andra producenter.

Läs mer om Carso här


Besök Edi Kantes källare här och här

onsdag 3 oktober 2012

2008 Ronchi di Cialla Schioppettino di Cialla & 2009 Ribolla Nera


I somras besökte jag Ronchi di Cialla för andra men säkerligen inte sista gången. När man stiger ur bilen på gårdsplanen så möts man av ett fridfullt lugn och en fantastisk utsikt.  Här har familjen Rapuzzi bott i drygt fyrtio år och gjort vin i 35 år och man får lite känslan av att tiden står still. Man gör de viner man vill göra oavsett vad som råkar vara inne för stunden. Här blir också begrepp som modernist eller traditionalist rätt så meningslösa. När Paolo Rapuzzi började göra fanns det inte mycket tradition att följa. Få buteljerade och ännu färre gjorde vin på de lokala druvsorterna. Det är nog en rätt kvalificerad gissning att hans  1977 schioppettino var den första buteljeringen av druvan överhuvudtaget. Paolo Rapuzzi hade visionen att göra ett klassiskt lagringsvin av sin favoritdruva. Han konsulterade Luigi Veronelli och Pietro Antinori och valde att använda barriquer redan från början. Idag lagras alla viner förutom instegsvinerna på barrique.


 Jag bloggade om mitt första besök här och där finns mer information om Paolo Rapuzzi och hans viner. Det som faktiskt förändrats sedan mitt första besök är att vinerna nu finns tillgängliga i Danmark via Cibi&Vini. Ikväll provade jag Ronchi di Ciallas båda schioppettini.


2009 Ribolla Nera är Ronchi di Ciallas instegsvin och man har valt att använda druvans andra namn för att undvika förväxlingar. Ribolla nera är alltså synonymt med schioppettino. Doften bjuder på ren, osminkad schioppettinofrukt. Här finns pigg och pepprig bärfrukt med inslag av maraschino och björnbär. Men doften är inte bara pigg  utan här finns stort djup.

Vinet är slankt och mycket friskt. Fin frukt med körsbär, hallon och björnbär som verkligen fyller munnen. Någonstans dyker det upp friska lingon och hög syra. Riktigt finkorniga men distinkta tanniner och ett lite bittert nyp i avslutningen. Det här är ett storartat  uritalienskt matvin utan någon som helst inställsamhet.


2008 Schioppettino di Cialla ger ett helt annat intryck. Vinet har lagrats 18 månader på barrique, varav hälften nya och sedan ytterligare 30 månader på flaska inna det släpps på marknaden. Faten dominerar doften och är ännu inte integrerade. Bakom eken finns körsbär, hallon och björnbär. Inslag av grön paprika, lagerblad och svart peppar. I nuläget känns doften rätt spretig och inte helt i balans.

Smakmässigt ger vinet samma intryck. Intensiv bärfrukt, tydlig pepprighet och mycket frisk syra och en rätt påtaglig ekighet ger ett vin som behöver vila åtskilliga år för att riktigt komma till sin rätt. Då kommer det här utvecklas till en riktig skönhet. Vid mitt första besök provade jag en en mycket vital, harmonisk och fantastiskt god 87:a. Det finns fortfarande gott om gamla årgångar att köpa på gården.

Kul att Fabio plockat hem de här mycket personliga och intressanta vinerna. Ribolla Nera kostar 127 DKK och schioppettinon 250 vilket är mycket rimliga priser. Om ni beställer så plocka ner några av Ronchi di Ciallas andra viner också. Jag återkommer till dem inom kort.

I januari bloggade jag om mitt första besök på gården.