2005 Grignolino d'Asti (Trinchero)

Trincheros grignolino har varit på väg ner i två såser: först i Lagmarks kök efter den skånska bloggar-extravaganzan och nu i MSÄ:s pastasås. Båda gångerna räddade i sista stund av eder tappre bloggare.

I glaset har vinet vissa likheter med avslagen coca-cola. Också i doften finns det en hint av cola-sötma, men också en intrikat palett av krydderier, rosor, målarverkstad, lingondricka och undervegetation. I munnen är det piggt lingon/körsbärssyrligt med nerslipade tanniner. Här finns en liten aning svarta russin som rundar av och en fin beska som breddar. Till en gräddig pastasås med kalvkött och karljohansvamp skulle detta vara suveränt.

I lördags, runt bloggarbordet, hördes införstådda kommentarer om att detta är ett uttryck för grignolino man knappast trodde fanns - det är tydligtvis så långt från en high end-druva man kan komma. Det där övergår min kunskap, men jag vet att jag gillar Ezio Trincheros variant skarpt. Trinchero är ännu en av dessa biodynamiker som inte tar några genvägar och vars viner får ett långt och sakta mognande liv i flaskan. Förhoppningsvis kommer han till Fri Vin också denna gång.

Kvällens smakprov är ännu ett bevis på att de flesta av de viner vi provade i lördags tjänar på att stå i öppen flaska ett tag. Det sista i flaskan har vilat sig i form på balkongen, utan kork.

Det var givetvis Patrik - Italienska viner - som hade med sig denna piemontesiska godbit. Här gör han en sedvanligt pricksäker recension av vinet.

125 danska enligt gällande priskurant från Winewise är inte ett avskräckande pris.

Skånsk vinbloggar-extravaganza

En mycket trevlig inledning på ett hårt arbetspass, courtesy Gôut

De extravaganzor Billigt Vin-redaktionen hängivit sig åt under åren bleknar, i jämförelse med den Gôut förtjänstfullt samlat ihop till under lördagen. Italienska Viner, Alsace Wines, Mina Vinare, Uppkorkat, Vård och vin och Billigt Vin gör Gôut sällskap i ett chambre separé på Lagmarks etablissemang vid Sundstorget i Sundets Pärla.

Gôut om riesling 2008 Alsace/Baden

Gôut bjuder på fyra rieslingar från 2008, sprungna ur ett mycket begränsat geografiskt område men från olika jordmån och sinsemellan väldigt olika. Redan här, utan facit i hand, virvlar mina tankar iväg åt alla möjliga håll utom just mot Alsace/Baden och riesling. Det säger väl mest om hur lite jag känner den druvan och den regionen - man så trevligt att upptäcka denna sida av saken! Riktigt mineralfriska och syrliga uppsträckare inför den fortsatta färden. Maders Rosacker är riktigt torr och matvänlig. Baden-vinet, från vulkanisk mark, har en fint blommig fruktighet i doften och ett knivskarpt bett i syran när det kommer i munnen. Bott Geyls Schlossberg är till en början funkigare i glaset och bjuder på en intressant resa. Det sista vinet är försiktigare i doften och bara bra, helt enkelt. Gôut har redan rapporterat utförligt här.

Billigt Vin (Jörgen) om qvevrivin från Georgien

En qvevri-provning kommer därnäst. Det första vinet, en ung rkatseteli från Alaverdi-klostret, är chockartat strävt när det kommer i munnen - "jävla tanniner" är det enda jag skrivit i blocket. Det är till och med mer än jag minns från senast jag drack det, då till en lunch på Alaverdi-klostret där särskilt en salt ost lyckades locka fram en väl dold fruktighet ur tanninattacken. Jag känner mig som en skurk som utsätter mina medmänniskor runt bordet för denna bedövande upplevelse på ett så tidigt stadium och bestämmer mig för att låta den resterande flaskan i källaren vila minst fem år för att se vad som händer. Turligt nog är kisin från Schuchmanns qvevri-linje mycket behagligare, den är från 2006 och i jämförelse en kärleksfull smekning. Pheasant's Tears mtsvane är kanske det mest intressanta vinet, återkommer eventuellt till det. Den avslutande saperavin från 2010 utger sig i glaset för att vara svartvinbärssaft men har en sjysst matvänlig kombination av tanniner och syra. Skulle också vara intressant att återvända till om fem år.

Alsace Wines om pinot noir Alsace/Bourgogne

Alsace Wines visar att Alsace kan pinot noir. Jag blir väldigt förtjust i Martin Schaetzels Cuvée Mathieu, för mig finns där en koppling till några av de nerello-viner från Etna jag gillat så mycket de senaste åren. Koebberle Kreyer bjuder på en fin doft av rosor och lite körsbär, en mycket pigg och social 2003:a.

Härnäst får Vård och vin gå in med ett sötvinsinspel innan tapas-buffén kommer in. I hastigheten missar jag att ta bild på de tre vinerna, men det finns i Vård och Vins post Jo, jag é fan bitter. Vinerna gör oss inte bittra och kommer som ett skönt divertissement innan maten. Moulin Tauchais från 1993 - åhå! Chenin blanc i sin mest raffinerade form. Med eller utan hår på bröstet faller alla runt bordet för detta. En Recioto di Soave och en sauternes från Rieussec flankerar fint.

Billigt Vin (Ingvar) om Carso

Carso! Ingvar tar oss till en högplatå som är karg, otillgänglig och alldeles underbar. Kantes malvasia och vitovska är förvånansvärt lika i uttrycket - betydligt älskligare och  mer omedelbara än terrängen de härstammar från. Och när ska jag lära mig skilja mellan malvasia och friulano, som jag trodde det första vinet var? Terranon är precis så syrligt mineralrik och hälsosam som man kan önska sig, utan tvekan den bästa jag smakat. Men det är Zidarichs skalmacererade vitovska i årgång 2007 som sticker ut, vresigt men med en glimmande guldklimp av frukt och finess långt därinne, för mig själva sinnebilden av vinmakaren och hans gränsland mellan Italien och Slovenien. Oroväckande nog har tydligen Parker upptäckt och hyllat Zidarichs malvasia, vilket gör att priserna kan stiga. Men Winewise listar dem fortfarande för 235 danska. Kanske återvänder den strame Zidarich till Fri Vin den 9:e juni. Jag tillåter mig att återanvända en passus från senast:

"Mitt i ståhejet på Fri Vin-mässan stod han stilla, tyst och bredbent med händerna på ryggen och blickade ut över den larmande menigheten. Till höger om sig hade han den dynamiske Fulvio Bressan, till vänster ett gäng animerade fransoser från Rhône-dalen. Han är från Karst, Zidarich, en karg och krävande högplatå som tycks forma stern men and wines (jag kan inte hitta på något lika passande svenskt uttryck). Jag närmade mig med tvekan. Ingen annan stod vid hans tunna och smakade och vid det laget var jag ganska rund under tofflorna (jag har ännu inte lärt mig hur man gör när man spottar). Inte bästa tillfället att befrynda en storhet i vinvärlden och det blev heller inte mycket bevänt med konversationen. /.../

- You have red soil, försökte jag imponera med min lokalkännedom.
- ?
- The... the ground... red!
- Yes, red.

Oförtrutet fortsatte jag pressa min lycka:
- Do you know Vodopivec?
-?
- V-O-D-O-P-I-V-E-C, winemaker!
- Yes, I know him.

Typ."

Zidarichs vitovska

 Italienska viner om italienska viner

Italienska viner om italienska viner (forts.)

Trincheros grignolino och Le Taragne (2004), den senare en dolcetto med ett säreget uttryck - Trinchero är ytterligare en bekantskap från Fri Vin, vilken Patrik låtit spira genom ett flertal besök på plats. Vinerna finns hos Winewise för 125 respektive 135 danska. Barbera d'Astin kommer från Cascina Tavijn, presenterat av Patrik här. Carema och Le Piane är helt knäckande bra, framför allt om man tänker på deras framtid - om tjugo år är de förmodligen på ett strålande humör. Ojoj! Le Piane har lite vespolina och bonarda mixade med nebbiolon, carema är druvren nebbiolo.

Billigt Vin (Ingvar) om schioppettino

Schioppettino di Prepotto

Man blir...

...ressugen.

Schioppetino är druvan som nästan helt utrotades men räddades av en framsynt vinodlare. Nu har den fått en egen appellation, Schioppettino di Prepotto. Kanske 25 hektar och ett tjugotal odlare. Ingvar har med sig en försvarlig del av årsproduktionen, alltså, med sina sex smakprover. Så fint, så trevligt, så förföriska vitpeppar- och kryddpeppardofter som väcker så många minnen. Och lagerblad. och körsbärsfrukt. Barriquelagring är det som gäller i byn, kanske kan man hoppas på att någon kommer på att testa botti, som Bressan.

Uppkorkat om det nya Sydafrika

Uppkorkat visar sidor av Sydafrika som vi kanske anade fanns, men som vi inte visste var vi skulle leta för att hitta. I Swartland, till exempel, hos en ung, egensinnig vinscen som blomstrar där. De två första vinerna är sydafrikanska tolkningar av sydfranska druvmixar. Raats cabernet franc är väldigt trevlig och jag tror jag fick med en slatt hem som jag kanske återkommer till. Rent formidabelt bra är Pofadder (cinsault) - raka motsatsen till så otrevlig som reptilen det fått namn av säkert kan vara i ett direkt möte. Det enda farliga med vinet i fråga är att man kan bli beroende av det. Vid det här laget är mina anteckningar mycket sporadiska och de som finns uppvisar tydliga tecken på förvirring - så kolla upp andra blogginlägg (förhoppningsvis kommer ett initierat inlägg på Uppkorkat inom kort).

Mina Vinare, efter denna aptitretare, om syrah

Oui!

Dags för mat, en fint komponerad trerätters från Lagmarks expanderade restaurangkök. Först grillad pilgrimsmussla under ett parmesanflarn och på en bädd av sparris. Mina Vinare plockar fram en torr grenache gris från producenten L'Oustal Blanc i Minervois. Det är ett synnerligen trevligt vin de table - från 2005 som framgår av etiketten - som passar som hand i handske till maten. Förslaget att ha kvällens sista provning i samband med maten - rosasaftiga lammracks med potatisgratäng och selleripuré - är helt kongenial. Tre druvrena, men inte särdeles typiska franska syrah-viner - Chapoutiers Les Granits från Saint-Joseph (2003), Le Clos de Fees De Battre Mon Coeur s'Eest Arrête från Roussillon (2009) och La Porte du Ciel från Négly (2007) - sitter som en smäck. Les Granits och De Battre... blir en påträngande påminnelse om att inte glömma bort syrah-druvan, det har blivit alldeles för lite av den varan på senaste tiden. Domaine de Mas Blanc (2005) från Collioure har en skvätt grenache blanc i sig och är ett ganska märkligt men intressant vin. Inga bilder så dags på kvällen.

Extensivt, omtumlande, lärorikt, gott! Med ett lager av de viner som provats under kvällen i källaren skulle man klara sig gott i alla väder för oöverskådlig tid framöver.

Vi pratade också: om bloggande, om naturviner, om terroir, om vinjournalistik, om resor, om möten med producenter, biskopar och regioner. Kanske är det bästa med att blogga om vin de möten IRL det leder till.

More Random Notes

Som så många gånger förr tjänar några rader från en grannbloggare som en katalysator för mina lösa funderingar. Plötsligt så finns det något som binder ihop tankarna och får dem att ta form. Som så många gånger förr kommer raderna från Finare Vinare. Denna gång i rapporten från den alternativa champagnedagen.

Texten ger verkligen en skarp bild av hur den svenska vinscenen ser ut idag. Det finns den etablerade delen som skapats av ett illa fungerande monopol, några dominerande importörer och så då skribenterna som går i deras ledband. Ett mer eller mindre slutet system med en tyst överenskommelse om att inte säga, göra eller skriva något som kan tänkas störa den rådande ordningen.  Destinationerna för  de båda bussarna på omslaget till Sex Pistols tredje singel "Pretty Vacant" tycker jag är en rätt god beskrivning av läget.

Den nya vinscenen föddes ur den frustration men också det utrymme som den gamla skapat. Vinbloggarna är ett uttryck för de nya strömningarna. De "piggare importörerna" är ett annat och möjligen är en del av näthandlarna ett tredje. Bloggarnas betydelse och eventuella inflytande har ju emellanåt diskuterats. Jag tror att det är marginellt för tillfället. Däremot tror jag att skriverierna  faktiskt luckrar upp ett rätt stelnat klimat och att det  kan börja hända saker på riktigt.  Det finns alternativ till att handla på systembolaget och köa i månadssläppens brödköer. Man kan skriva om vin på ett annat sätt än vad gubbsen gör. Vin måste inte alltid bedömas på ett hierarkiskt sätt. Munskänkarna går att vitalisera. Osv Osv
Kort och gott -  vin kan vara fan så mycket roligare än vad jag anade när vi startade Billigt Vin. Det faktum att det är kul och att det händer saker kommer ju såklart att generera nya initiativ.

Finare Vinare ser paralleller mellan punken och det jag vill kalla för den nya vinscenen. Den kopplingen köper jag gärna. Vinbloggandet har ju mycket av samma gör-det-själv-mentalitet och extra spännande blir det när det inte stannar vid skrivandet. Att det ordnas inköpsresor över sundet, fixas provningar med intressanta producenter är skitkul. Det vi ser nu är bara början. Att det faktiskt börjat röra på sig märks på flera områden. Reaktionerna på Finare Vinares champagnedagspost är bara ett litet exempel.  Vart det kan leda får vi se men  destinationen på en  annan välkänd buss är ju inget dumt alternativ

2011 Chiarli Vecchia Modena Premium

Jag fortsätter mitt utforskande av lambruscons hemligheter. I lördags åt jag en förträfflig lunch på restaurang La Vela i Vedbaeck för att samla krafter inför en provning hos Carlo Merolli. Carlo hade naturligtvis mer än ett finger med i spelet vad gällde valet av lunchställe och han var ensam ansvarig för valet av måltidsdryck. Till en tallrik med delikata charkturier och en pastaanrättning med tomatsås som spetsats med lite peperoncino serverades vi en 2011 Lambrusco Mutina. Mörk, tät i färgen och nästan skabröst flörtande i doften. Smaken härligt bärfruktig med frisk matvänlig syra och en viss inställsam restsötma. Suveränt till de feta charkprodukterna och minst lika bra till den lite heta tomatsåsen. Efter lunch fortsatte vi till Carlos butik Den lille Tykke för att prova ett gäng viner ur sortimentet. En provning värd ett eget inlägg men som resledare för trettio Munskänkar blev inte mitt fokus vad det borde vara. Eller rättare sagt så låg fokuset på uppdraget snarare än provningen. Dessutom hade jag siktet inställt på mera lambrusco...

2011 Chiarli Vecchia Modena Premium har en förslutning som för tankarna till något seriously kinky man kunnat stöta på under en Robert Mapplethorp-utställning. Efter att ha penetrerat förslutningen så är det helt andra signaler som förmedlas. Vid upphällningen skummar vinet kraftigt och har inte alls den mörka, kraftfulla purpurfärgen jag väntat mig. Istället är vinet nästan roséfärgat i en rödrosa nyans som mest av allt påminner om gingerino.  Doften har domineras av smultron och hallon både i renast tänkbara form och godis/bubbelgum-varianten.
 Smaken är lätt,  frisk och absolut bentorr. Man kan möjligtvis frammana en liten gnutta smultron/hallon-sötma. Bubblorna förstärker friskheten och det här är verkligen en läskande dryck. I avslutningen finns en lätt sälta. En suverän apéritif som man gärna dricker ett glas till av.

En väldigt trevlig bekantskap och ytterligare en sida av lambrusco som jag inte visste fanns. Jag kan verkligen rekommendera att beställa en blandad låda lambrusco från Carlo Merolli. Vecchia Modena Premium tillhör de dyraste och kostar 90 DKK.

2009 Domaine Barou VdP Colllines Rhodaniennes Rouge Syrah

Precis i början av 2010 skrev jag om 2010 Les Champs Libres och fann att det var ett i grunden rätt ok vin men störde mig lite på pris och framtoning. Ett schysst bistrovin, varken mer eller mindre som klätts i hipstermundering och fått en prislapp på 100 DKK. Ett skäl till att jag störde mig då var nog att jag drack vinet parallellt med sista flaskan av en stor budgetfavorit, 2007 Domaine Barou Cuvee des Vernes som är ett väldigt mycket roligare vin.

Domaine Barou har det mesta av sina marker i St Joseph. Tidigare har man framförallt odlat annan frukt men sedan tidigt 90-tal har vinproduktion varit huvudfokus. Odlingen bedrivs ekologiskt sedan 1975. Man har 7ha vinmarker och producerar två St Joseph-tappningar och två VdP. Ikväll provade jag den allra enklaste 2009 VdP Colllines Rhodaniennes Rouge Syrah. 80% av druvorna avstjälkas, två dagars kallmaceration och därefterytterligare 12 dagars maceration vid 28 graders temperatur. Vinet lagras därefter nio månader på välanvända (5-6 ggr) barriquer.

Vinet är purpurfärgat och inte fullt så tätt som jag hade väntat mig. Doften är rätt återhållsam med bara lätta syraharomer. Lite svarta vinbär, björnbär och peppar. En vända på karaffen gör ingen större nytta. Det här är också ett vin att dricka snarare än att sniffa på.  Vinet är relativt lätt och slankt. Söt bärfrukt, frisk syra och tydliga tanniner. Inga konstigheter, inget raffinemang men rent, rakt, enkelt och ärligt vilket räcker rätt långt i min bok. Klarar salsiccian  lika bra som  en hygglig dolcetto eller barbera  Ett riktigt bistrovin m a o som kostar som ett bistrovin ska kosta d v s 60 DKK. Emilie Vin säljer.

Les nouvelles enquêtes de Räknetrissen

Efter att dammet lagt sig efter det famösa "naturvinssläppet" blir det mer vardaglig lunk igen, när Räknetrissen spanar in nytillskotten i det fasta sortimentet. De här vinerna ska finnas tillgängliga minst ett år. Källor: BKWine, Allt om vin, Allt om mat, Tasteline, Munskänken och HD. Alla med ganska kompletta översikter och omdömen.

Observera att nummer två i den röda listan, Côstières de Nîmes Pierre Vidal, är säljstoppad på SB. Det framgår inte varför, men förmodligen för att man kommit fram till att det levererade vinet avviker från det prov som vann anbudet, och även från det som användes vid journalistprovningen. Synd, med tanke på genomgående höga poäng från provningen. Jag blev lite sugen på att dricka CdN-tjut igen. Kanske kommer säljstoppet att hävas, kanske var provvinet för bra för att vara sant till sitt pris. 

VITA
2185 2010 Château du Cléray Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie.
62 kr. Medel 4,33 (6 betyg)
6404 2009 Clare Hills Riesling Pikes Vintmers.
90 kr. Medel 4 (6 betyg)
6851 2011 Río Claro Sauvignon Blanc Miguel Torres
59 kr. Medel 3,8 (6 betyg)
5602 2010 Saint-Véran Réserve Joseph Deshaires.
99 kr. Medel 3,8 (6 betyg)
12356 2010 Analivia Verdejo Pagos del Rey.
69 kr. Medel 3,66 (6 betyg)
2267 2010 Brochet Facile Sauvignon Blanc.
69 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
6680 2011 Cono Sur Gewürztraminer.
70 kr. Medel 3,2 (5 betyg)
5472 2010 Saint Romain Louis Max.
149 kr. Medel 3,2 (5 betyg)

RÖDA
2144 2008 Poliziano Vino Nobile de Montepulciano Vigne Nuove.
149 kr. Medel 4,5 (6 betyg)
3156 2010 Costières de Nîmes Syrah SARL Vidal.
62 kr. Medel 4,4 (5 betyg)
2073 2010 Org de Rac Shiraz Cabernet Sauvignon Merlot.
76 kr. Medel 3,8 (6 betyg)
2349 2008 Cúmaro Riserva Umani Ronchi.
149 kr. Medel 3,8 (6 betyg)
2562 2009 Tinto da Anfora Bacalhôa Vinhos de Portugal.
79 kr. Medel 3,6 (6 betyg)
6335 2011 Trivento Syrah.
74 kr. Medel 3,5 (6 betyg)
6251 2010 Étnico Syrah Merlot Cabernet Sauvignon.
76 kr. Medel 3,5 (6 betyg)
2716 2006 Montelciego Reserva.
89 kr. Medel 3,5 (6 betyg)
2745 2001 Estola Gran Reserva Bodegas Ayuso.
79 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
2861 2010 Crozes-Hermitage Domaine Habrard.
116 kr. Medel 3,33 (6 betyg)

I toppen några viner som fått bland de högsta medelpoängen så länge Räknetrissen fört bok, sedan droppar det ganska snabbt neråt.

Lite anmärkningsvärt är att Munskänken delar ut inte mindre än fyra fyndklasar, det hör inte till vanligheterna. Det gäller vita Château du Cléray och de röda Poliziano, nämnda CdN samt Croze-Hermitagen i listan ovan.

Det slår mig hur länge sedan det var jag drack något från den iberiska halvön för 79 eller 89 bagare. Det kanske har sina skäl, men samtidigt minns jag alla dessa sommarkvällar vid grillen med en flaska just sådant tjut inom räckhåll. Måhända är tiden inne att prova Tinto da Anfora eller Montelciego. Annars är det Poliziano och Crozes-Hermitage, Munskänkens favoriter, som drar ögonen till sig.

Av de vita verkar Château du Clérays muscadet och Analivia (även om namnet ger lite märkliga associationer) kunna vara happy-go-lucky alternativ för sommarens kvällar. Om det inte hade varit en laddning av Eric Lichtles Marinès på väg, vill säga.

Domaine La Bouissiere 2009 Gigondas & 2009 Vacqueyras

Det är inte grenachedominerade sydfransoser med 15% alkohol som dominerar inläggen i bloggosfären just nu. Åtminstone är det inte de flaskorna som inspirerar bloggare till panegyriska inlägg och får superlativen att stå som spön i backen. Så varför inte ta och titta lite närmre på ett par sådana flaskor när det är dags att äta de sista resterna av påsklammet. Jag provar Domaine La Bouissieres båda bas-cuveer

Domaine La Bouissiere ägs och drivs av bröderna Gilles och Thierry Faravel. De har nio ha i Gigondas och några i Vacqueyras. Familjen har odlat druvor länge och buteljerat själva sedan slutet av 70-talet. De gick över till ekologisk produktion några år senare. Idag intervenerar man så lite som möjligt i källaren. Man kör med spontan jäsning använder minimalt med svavel, filtrear inte. De har ett av områdets svalaste lägen på närmare 500 meters höjd. Domaine La Bouissiere tillhör alltid de som skördar senast i Gigondas.

2009 Gigondas är gjort 70% grenache och 30% syrah (och möjligen en liten skvätt mourvedre). 80% av druvorna avstjälkas. 30% lagras på cementank och resten på fat varav 10% nya. Vinet är djupt rubinrött med purpur i kanten. Doften är verkligen arketypisk för området. Dov, mörk bärfrukt med körsbär och skogsbär. Rejält med både garrigue och dofter från kryddboden. Mineralerna tar sig visar sig både som våta stenar och skiffertoner. Med lite luft dyker det även upp lite lakritskonfekt

Smaken är fyllig, rustik och rejäl på alla vis. Här är det öppna spjäll med körsbärspraliner och riktigt maffig frukt. Frisk syra som ger bra balans. Kryddigheten och mineraler tonar fram i avslutningen och tanniner stramar upp rejält. Lång eftersmak.

Till maten är det här riktigt bra redan nu. Perfekt till både lamm och vällagrade hårdostar. Ett vin jag gärna återvänder till om sådär tre till fyra år. Kostar 195 kr hos e-Wine

2009 Vacqueyras består av 60% grenach och 20% vardera av syrah och mourvedre. De sistnämda druvorna känns verkligen i doften och facit förvånar mig något. Utgångspunkten är densamma som i Gigondas-vinet men här går mina associationer till björnbär och svarta vinbär. Här finns lite grillkol, julkryddor och lakrits tillsammans med viltaromer.

Smaken är fyllig och kraftfull. Syran är något lägre än i det föregående och till en början känns det som att vinet inte riktigt har stoppning för att fylla ut 15% alkohol. Med rejäl luftning och en temperatur på under 18 grader så blir det mycket bättre. Fullmogna svarta körsbär dominerar smaken tilsammans med saftiga plommon och svarta vinbär. Frukten sekonderas av choklad och julkryddor. Trots allt anständig syra och rejäla tanniner. Kostar 174 kr hos e-Wine.

Jag gillar båda vinerna för sin rejäla och ursprungstypiska framtoning. Inget fjäsk, inga inställsamma eftergifter. Ingen tvekan om att det är Gigondas vinet som är favoriten. Här finns en bättre syra, mer finess och en extra växel. Vinet är dessutom mycket rimligt prissatt.  Båda vinerna är varuprover.

St Michael-Eppan 2008 Pinot Nero & 2009 Sanct Valentin Sauvignon

Häromveckan fick jag en förfrågan om jag hade lust att prova några viner ur näthandlaren E-wines sortiment. E-wine är ett dotterföretag till danska storimportören AMKA. De har gjort delar av AMKAs restaurangsortiment tillgängligt för direktförsäljning på den svenska vinmarknaden. Några viner finns även i beställningssortimentet men säljs då billigare av e-wine. Jag tycker idéen är strålande och ett bra sätt att utmana monopolet på. Fraktkostnaderna är dessutom väldigt rimliga. Ett 12-pack kostar 99 kr att få levererat hem. Kanske ett upplägg som fler importörer skulle kunna tänkas att nappa på

Jag hittar en del intressanta producenter i E-wines sortiment. Det första namnet jag fastnade för var det stora Alto Adige-koperativet St Michael-Eppan. I somras provade jag deras schiava och blev smått förtjust. Kul att se hur de hanterar pinot nero på instegsnivå.

2008 Pinot Nero har en rätt blek och helt transparent tegelröd nyans. Doften är aromatisk och domineras av söt frukt med drag av djupfrysta, tinade jordgubbar och skogsbär. Typiska pinotaromer som undervegetation, kokta grönsaker och kryddighet. Det finns också en del gula kolaremmar med i spelet.

Smaken är fjäderlätt och mycket mjuk. Även här är den söta bärfrukten i centrum. Bra syra balanserar och en del kryddighet i avslutningen. Tanninerna lyser helt med sin frånvaro. Trevligt, lättdrucket och charmigt men rätt snabbt glömt. Funkande finfint till smörstekt spätta och champinjoner. Vinet kostar 129 kr.

Koperativets topplinje är vinerna från St Valentin-vingården som är belägen på c a 500 möh. St Valentin Sauvignon är något av koperativets signum och en säker Tre Bicchiere-prenumerant. Årsproduktionen ligger på 150.000 flaskor .

2009 St Valentin Sauvignon är nästan färglöst med bara en svag antydan till gult och en del gröna refelexer. Doften är verkligen både områdes- och druvtypisk. Vinet är mycket friskt och aromatiskt utan att bli påträngande med klassiska sauvignon blanc-attributet  krusbär som en central komponent. De tydliga mineraltonerna och friskheten ger antydningar om ursprunget. När vinet fått lite tid i glaset och temperaturen stigit något kommer det loss rejält med tropiska frukter och vit persika, salvia och mynta.

Smaken är fyllig och kraftfull. Först kommer krusbären och sedan är det den den tropiska  frukten som tar över.Bra skjuts i syrorna och läckert slut med mineraler, citrus och örter. Mycket lång eftersmak. En riktigt typisk och mycket trevlig norditaliensk sauvignon blanc. Kostar 225 kr.

Quest for qvevri V - naturvin i ett lerkärl

Orange kvevri-vin. Okänd producent. Gott.

Allt ståhej kring Systembolagets släpp av så kallade naturviner får mig att i tankarna förflyttas till förra höstens Georgien-tripp. Ämnet för den resan var kvevri-viner.

Naturligare blir det inte: druvorna pressas lätt - förslagsvis genom fottrampning i ålderdomliga tråg - och sedan hälls saften tillsammans med skalen i ett i marken nergrävt, stort lerkärl: en kvevri. Sedan spontanjäser musten, skalen sjunker till botten och efter ett halvårs tid eller så är det klart. Öppnandet av en kvevri, för att smaka av resultatet, är en andaktsfull stund som - om vinet är gott* - snabbt övergår till supra och uppsluppen sång. Ofta har man inrättat en matplats i anslutning till sina kvevri, så att det bara är att sleva upp vinet till maten.

Det är en urgammal tradition och metod. Vid de äldsta klostren har man hållit på sådär sedan 500-talet, och vid arkeologiska utgrävningar i Anatolien har man funnit nergrävda lerkärl för vintillverkning som är 6-8 tusen år gamla, det vill säga de härstammar från tiden då druvan domesticerades.

I Georgien har traditionen levt kvar i liten skala genom århundradena, genom Sovjettidens planmässiga massproduktion, genom krig och fred. Många har en liten kvevri nergrävd i källaren, för husbruk. Några kloster och en del vinproducenter har fortsatt göra hantverksmässigt vin på detta sätt.

På senare år har metoden - som står för ett sökande tillbaka till rötterna - blivit trendig i Västeuropa, bland annat hos vinproducenter som Friulienbaserade Josko Gravner och Vodopivec). Så kallade amforaviner har blivit en nisch bland progressiva, småskaliga, tjurskalliga vinproducenter. Under kvevri-symposiet mötte jag bland annat en österrikare, som sysslar med att förse europeiska producenter med kärl och know-how. Han berättade att Bernhard Ott, vars konventionella grüner veltliner jag stötte på i fjällen i Billigt Vins barndom, gått över till att göra vin på kvevrivis.

Man får anta att intresset i övriga världen har bidragit till att en ny generation unga georgiska producenter har börjat göra kvevrivin för den kommersiella marknaden. En blandning av tradition, passion och entreprenörskap som passar in i en global marknad där en ytterst specialiserad och obskyr nisch kan finna sin publik.

Det intressanta under symposiet - för att knyta an till den aktuella diskussionen om naturviner i vår egen lilla ankdamm - var reaktionerna kvevrivinerna mötte. Flera Masters of Wine deltog. En MW, vars namn jag inte ska nämna här, var öppet hånfull. Det här, menade han, var skit utan existensberättigande, med föga gemensamt med "riktigt" vin. Han intog för övrigt samma nedlåtande och fördomsfulla attityd till supratraditionen, maten, den polyfona sången och den georgiska gästfriheten på det hela taget. Ett ignorant svin, alltså.

Hans reaktion inför alla intryck på symposiet - från sången och det främmande språket till vinet - kan man kanske hänföra till kulturchock, ett tillstånd som i kombination med inskränkthet och självgodhet kan ta sig riktigt fula och farliga uttryck.

Det är något av dessa reaktioner inför det okända, det som går utanför referensramarna, jag tycker mig känna igen i vissa av våra experters utlåtanden och bedömning av naturviner. Kriterierna från utbildningen och från andra provningar - gällande ett vins utseende, smak, druvtypicitet, hållbarhet, lagringspotential och så vidare - stämmer inte. Och hur ska man då bedöma det? Det enklaste är att inte göra det, eller döma ut det som defekt eller åtminstone obegripligt och fånigt. Det finns ju, menar dessa skeptiker, en anledning till att man övergivit dessa gamla och osäkra metoder när tekniska landvinningar gjort det möjligt att producera vin på ett säkrare och mer professionellt sätt.

Andra MW's var mer öppna för nya intryck och därmed nyanserade, men hade svårt att få in kvevrivinerna i gängse kategorier. Några gillade inte det de fann i glasen, tyckte de vita vinerna var för hårda, sträva, märkliga. Andra diskuterade vinerna i relation till om de skulle kunna finna en publik på den internationella (läs: amerikanska) marknaden. Pris, produktionsvolym och annat spelar förstås en avgörande roll. Och förstås finns här inneboende motsägelser och hinder: det här är viner gjorda i liten, hantverksmässig skala för relativt snabb konsumtion. Hur intressanta/goda de än är kan de aldrig nå en bred publik, inte minst för att de betingar ett högre pris än vad de flesta är beredda att betala för ett obskyrt vin med osäker lagringspotential.

Alice Feiring, vinskribent, och Isabelle Legeron, MW, talade över ämnet naturligt vin på symposiet, vilket väl i sig fick några av gubbarna att se rött. De berättade, oberoende av varandra, en snarlik historia: hur de under ändlösa, ständigt återkommande provningar av konventionella viner blivit allt mer avtrubbade och håglösa, hur de gick in i vinväggen. Tills deras och naturvinernas vägar korsades och deras livsandar och smaklökar liksom spratt till liv igen. Friskheten, livfullheten, omedelbarheten, filosofin bakom vinet!

Alltså, åtminstone i Isabelle Legerons fall, samma kompetens - ändå diametralt motsatta upplevelser och slutsatser. Hur det kommer sig? Vi kan bara spekulera. Hur man ser på kvalitet, trendkänslighet kontra konservativism, upptäckarlusta i icke kartlagd terräng kontra invanda rörelser på välkänd mark. Mina sympatier ligger hos det öppet nyfikna sökandet hos experter som Alice och Isabelle. Samtidigt finns det förstås en nyfrälst benägenhet att, lika förbehållslöst som kritikerna dömer ut naturvinerna, höja dem unisont till skyarna.

Men att, som Bengt-Göran Kronstam gör i DN under rubriken "Naturliga skräpviner gör entré", kalla dessa viner för "påhitt" och "rysk roulette" är förstås bara urbota dumt. Det är att jämföra med ovan nämnde gubbes instinktiva avståndstagande inför något han inte förstod. Förmodligen handlar det i båda fallen om ett räddhågset värnande om det egna ryktet och prestigen. Tänk om man skulle rekommendera något som inte folk gillar? Något som andra skulle kalla defekt? Det skulle ju vara att bli ertappad med byxorna nere och fingrarna i fel syltburk! Bättre att uppmana läsarna: "Välj säkra röda kort", som BKG gör i artikeln före den där han avfärdar naturvinerna.

Ett argument som framförs är att det inte finns standardiserade kriterier för dessa viner och därigenom - menar bland annat Kronstam - fritt fram för fusk. Sett ur ett annat perspektiv: här finns inget facit att luta sig mot, man måste lita på sitt eget omdöme, och kanske ta reda på mer om vinerna genom att läsa på, besöka producenterna, försöka förstå filosofin och principerna bakom vinifieringen. Det har inte den vinintresserade allmänheten möjlighet att göra i större utsträckning. Men det är vad den seriöse vinjournalisten borde kunna göra. Det är det Alice och Isabelle - och hos oss Mattias Kroon och Carl Reinholdtzon Belfrage - gör. Det är väl i slutändan därför mina sympatier ligger hos dem och vinerna de snokar upp.
________________
* I en nyproducerad, bitvis rätt fånig film som påminner om hederlig gammal sovjetpropaganda, får man vara med ett gäng farbröder när de öppnar en kvevri. "Om vinet är dåligt hoppar jag i kvevrin och dränker mig själv", skämtar gubben vars källare de står i. Men - lo and behold! - vinet är gott och allt är frid och fröjd och gänget brister omedelbart ut i polyfon sång till Guds och vinets ära. Förstås ligger det nåt i besvärjelsen - en naturlig process man inte kan styra över kan ju gå snett. Sånt är livet.

2009 Meinklang H9

För sådär tre år sedan gjorde Meinklangs 2007 Grüner Veltliner ett kortare gästspel på Systembolaget. Som jag minns det möttes vinet av ett allmänt gillande för att sedan bara försvinna. Lite märkligt kan tyckas men också något som kan tjäna som en god illustration över hur den svenska vinmarknaden fungerar. Jag har fortsatt att följa Meinklang då vinerna finns lättillgängliga och sympatiskt prissatta hos danska Emilie Vin.

Meinklangs produktion är biodynamisk men får väl i övrigt anses ligga rätt nära något slags mittfåra. Det brukar handla om välgjorda och lättgillade viner gjorda på inhemska druvor. Sedan några år tillbaka har Meinklang startat ett projekt på andra sidan Ungerska gränsen. I regionen Somló, på en en slocknad vulkan, odlar man druvor som sedan transporteras till den österrikiska sidan för vinifieringen.

2009 Meinklang H9 är gjort på en druva som heter harslevelü på ungerska eller die lindenblättrige på tyska. Den används ofta tillsammans med furmint till tokaji och andra dessertviner men i H9 får den spela solo helt torr. Hemsidan talar om ett lätt feminint vin som lagrats på en blandning av stora ekfat och ståltank. Vinet i mitt glas är guldgult och har en stor kraftfull doft med tydliga fattoner. Det första intrycket är honung, yppig tropisk frukt och citrus. Det finns trevliga aromer av vita blommor och en markant mineralitet som påminner om samarin.

Smaken är fyllig och kraftfull. Vinet är runt och har en lätt oljig textur. Generöst med tropisk frukt, citrus och honungstoner. Frisk syra ger bra balans och lyfter smaken rejält. I finalen anas ett uns vanilj. Läcker eftersmak med citruspastiller och mineraler med lätt sälta.

H9 är ett riktigt sympatiskt vin. Trevligt och tillrättalagt utan att på något sätt bli menlöst. Kostar 120 DKK

2010 Foradori Teroldego Morei

Ikväll provade jag ett av Elisabetta Foradoris amforalagarde teroldego-viner. Ett vin som väl måste anses uppfylla även den snävaste naturvinsdefinition. 2010 Teroldego Morei har jäst och lagrats på amforor av terracotta i åtta månader.Inget svavel tillsatt och ingen filtrering. I vingårdsarbetet är det biodynamiska principer som gäller. Den enda eftergiften är att vinet gör en kort mellanlandning på ekfat innan buteljeringen. Jag vet faktiskt inte om så är fallet med den aktuella årgången. Det var så det förhöll sig med 09:orna och jag har läst att Elisabetta Foradori gärna ville hoppa över det ledet.

Vinet är mycket tätt och mörkt, nästan svart. Längst ut finns en blåröd kant. Direkt efter öppnandet kommer jag inte alls överens med vinet. Det har en påträngande skitig doft som gör vidare analys ointressant. Bara att vänta och se.Vine fårt stå i karaff några timmar innan återvänder. Då har det värsta lagt sig men vinet är fortfarande påtagligt funkigt. Där bakom finns friska aromer av blåbär och röda äpplen. Det dyker upp lakrits, kryddtoner och ett starkt inslag av mineraltoner.

Första smakprovet är... sådär och jag börjar fundera på formuleringar om hur naturvinskaraktären skymmer druv- och ursprungskaraktär. Frukten är verkligen härlig och jag gillar vissa aspekter av vinet men det är för funkigt och syran för vass. Jag korkar upp något mera lättillgängligt (läs lambrusco) och låter teroldegon stå.

När jag återvänder till vinet nästa dag, när det fått sex timmar på karaff och 18 timmar på öppen flaska har det verkligen hänt saker med vinet. De orena tonerna är borta och istället möts jag ren, fin teroldego-frukt som det är en fröjd att sniffa på. Här finns lager på lager av mörka bär, jordiga mineraler, lakrits, örter och något av den där blommigheten som man kan hitta hos cote-rotie som fått en skvätt viognier med i blandningen. Även smaken har fått ett lyft och allt känns renare, klarare och mera väldefinierat. Problemet som kvarstår är den lite vassa syran.

Ett intressant vin att prova men knappast något jag kommer att handla igen. Kostar c a 250 DKK hos Cibi&Vini.

Eric Lichtlé till Bjärhus Gårdsbutik 13/4

Eric Lichtlé kommer till Bjärhus Gårdsbutik utanför Klippan för att hålla en vinprovning fredagen den 13/4. Den intresserade hittar nödvändig information på Bjärhus hemsida

Räknetrissen har roligt

Räknetrissen har som vanligt lusläst Munskänkens, BKWines och HD's omdömen för att sammanställa en lista över det så kallade exklusiva släppet som finns i butikerna från 2/4 (nyheterna i det fasta sortimentet kommer i ett senare inlägg). GP har fallit ifrån eftersom de börjat ta betalt för att man ska få kika på Grehns vinrecensioner. Sydsvenskans sökmotor verkar ha packat ihop för gott och DN's tabell blir väl tillgänglig senare i veckan. Däremot har Räknetrissen handlat på sig både Allt om Vin och Allt om Mat den här gången, vilket för det goda med sig att alla källorna till listan nedan redovisar omdömen för så gott som alla nyheter. DN's Bengt-Göran Kronstam är dessutom en av Allt om Vins provare, så han är med på ett hörn.

Det här släppet har orsakat mer rabalder än på länge, naturligtvis för att det innehåller ett antal "naturviner". Bara omnämnandet av naturvin brukar ju få vissa förståsigpåare att se rött, medan andra - främst en del långhåriga bloggare som gillar att dansa nakna i månskenet - skyndar till försvar. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig sett några nakna bloggare med flätor i skägget jitterbugga bland vinstockar och gräva ner gethorn under utkastande av gutturala besvärjelser - vi är ett ganska prydligt släkte, borgerliga och rekorderliga, men möjligen något mer nyfikna och fördomsfria i fråga om vad vinvärlden har att erbjuda än vissa av våra vinjournalister.

Så nej, naturvinerna som kommer i april-släppet (i listorna nedan markerade med **) faller inte vinrecensenterna i smaken, i alla fall inte i den strikta prisvärdesmening som betygen är satta utifrån. Ja, knappast annars heller, verkar det som. Njuggast är Allt om Vin-provarna, som i synnerhet ger de vita vinerna underbetyg.

Vad det beror på? Det enkla svaret borde ju vara att vinerna inte lever upp till den prislapp de har. Men det är nog inte så enkelt. Om ett vin som kostar uppåt tvåhundringen eller mer inte uppför sig som man är van vid, det vill säga om det faller utanför ens referensramar som bedömare, är det säkrare att sätta ett lägre betyg än att försöka förklara det för sig själv och för läsarna. Om man nu skulle vilja det, eller ha plats för det i sin spalt.

Nu verkar inte vilja och intresse finnas hos de flesta av landets tongivande vinskribenter. Mattias Kroon är förstås ett undantag, och HD:s Magnus Ericsson. Kolla bland landets vinbloggar istället, där det länge har funnits en scen för mer förbehållslösa skriverier om dessa viner.

VITA
90577 2010 Brauneberger Juffer Riesling Kabinett, Schloss Lieser.
159 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90409 2010 Catena Chardonnay.
125 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
90568 2010 Siefersheimer Höllberg Riesling Trocken, Wagner Stempel.
290 kr. Medel 3,2 (5 betyg)
99410 2010 Kãho Roa Sauvignon Blanc, Hunter’s Wines.
149 kr. Medel 2,8 (5 betyg)
99396 2009 Sterhuis Chardonnay Barrel Selection, Bottelary.
167 kr. Medel 2,8 (5 betyg)
**91146 2010 Chablis Vin Nature, J M Brocard.
169 kr. Medel 2,8 (5 betyg)
98078 2010 Bourgogne Blanc Vieilles Vignes, Christophe Cordier.
169 kr. Medel 2,8 (5 betyg)
90569 2010 Siefersheimer Silvaner Trocken, Wagner Stempel.
169 kr. Medel 2,8 (5 betyg)

En chablis från J M Brocard smög sig in på listan. Hm, Brocard - är inte det en ganska etablerad producent? Då kanske det inte är så dumt ändå?, tänker kanske den öppet provande skribenten.

RÖDA
90189 2009 Catena Cabernet Sauvignon Agrelo.
129 kr. Medel 4 (5 betyg)
90693 2009 Vallado Vinho Tinto, Quinta do Vallado.
148 kr. Medel 4 (5 betyg)
98031 2009 Domaine Santa Duc Les Quatre Terres.
119 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
90190 2009 Catena Cabernet Franc El Cepillo.
135 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
99452 2009 Hermitage Domaine des Tourettes, Delas.
399 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
99221 2008 Rust en Vrede Estate.
299 kr. Medel 3,75 (4 betyg)
98081 2008 Mompertone, Prunotto.
129 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90228 2008 Brunus Blend, Portal del Montsant.
149 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
98100 2009 Occhetti Prunotto Nebbiolo d’Alba.
169 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90171 2008 Un Jour, Véronique et Stéphane Azémar.
198 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
97011 2005 Rubesco Riserva, Lungarotti.
199 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
99349 2007 Bem di Bre, Dominio de Tares.
249 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
91107 2009 Quinta do Vallado Sousâo.
265 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
99303 2009 Langhe Nebbiolo, Massolino.
185 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
90401 2005 Tilenus Pagos de Posada, Bodegas Estefanía.
199 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
**90159 2007 Barolo Serralunga, Ferdinando Principiano.
249 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
98101 2007 Barolo Prunotto.
279 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
95040 2009 Aalto.
359 kr. Medel 3,4 (5 betyg)

Ferdinando Principianos Barolo Serralunga smög sig in på den röda listan. Undrar hur Principianos dolcetto och Langhe nebbiolo hade tagits emot om de hade varit med i släppet.

Vad Räknetrissen har i glaset en kväll som denna? Mark Kreydenweiss byriesling från Andlau - som Ingvar provat här och som Billigt Vin-redaktionen avnjöt en solig stund i Costières de Nîmes för nästan precis ett år sedan. Friskt syrligt, mineraliskt och väldigt vitalt. Biodynamiskt efter konstens alla regler, med hänsyn till måncyklerna och hela baletten. Inget svavel, vad man kan utläsa av etiketten i alla fall. Om det är ett "naturvin" - tja, vem bryr sig egentligen? Det är gott, vilket väl är huvudsaken.