Quest for qvevri, del II: Alaverdi-klostret

"Det här är vad biskopen dricker", säger georgiern som står bredvid mig med ett brett leende. I glasen har vi Alaverdi-klostrets kisi, och jag förstår biskopen. Det är årgång 2010, ungt och underbart vitalt i näsan. En floral, mineralrik och lite oxidativ doft jag gärna förlorar mig helt i.

Biskop David av Alaverdi, flankerad av Pheasant's Tears ägare John Wurdeman, vid klostret i Italko

Min nyfunne vän i vinet och jag står och flinar saligt mot varandra ett bra tag innan vi smakar. Och det passar bra eftersom vi befinner oss på helgad mark, nämligen på en patio utanför Alaverdi-klostrets vineri. Han berättar att kisin och de övriga av klostrets qvevri-viner, gjorda på de vanligare druvorna rkatseteli och saperavi, görs i en begränsad upplaga. Kanske mest till husbehov, för biskopen och klosterbröderna. Klostret gör också vin på vanligt vis - i det återuppbyggda vineriet finns det en avdelning med ståltankar och tunnor och en för att göra qvevri-vin.

Qvevri - eller kvevri som är den egentliga stavningen - är själva lerkärlet, i vilket vinet både jäses och lagras. Qvevrins konform, med en spets i nedersta änden, gör att kärnor och stjälkar sjunker till botten och samlas i spetsen. Själva materialet, leran, bidrar till mikro-oxidation under jäsning och lagring. Att göra och bränna dessa kärl är ett utdöende hantverk - efterfrågan har länge varit i avtagande. De senaste åren har intresset ökat lavinartat, relativt sett. Kanske kan biskop Davids och John Wurdemans ansträngningar göra att kunskapen om hur man gör en bra kvevri att leva vidare till kommande generationer.

Traditionellt grävde man ner hela kärlet i marken, som här vid klostret i Ikalto. Klostret grundades på 500-talet, och åtminstone från 700-talet lär man ha gjort vin här. På 1100-talet och framåt vet man att här fanns en vinakademi där munkarna och - får man förmoda - traktens vinodlare utbildades.

Vinpress i anslutning till akademin, som tycks ha varit mycket praktiskt inriktad. Vinet fottrampades, en metod som fortfarande används när man gör qvevri-viner - fast oftast i träkar av samma form.

Kopplingen kyrka, vin och samhälle har alltså gamla anor, och biskop David vill föra den traditionen vidare. Hans vision är att på platsen för den gamla vinakademin i Ikalto bygga upp en ny, där de få mästare som fortfarande behärskar tekniken att göra qvevrivin kan träffas och också utbilda nya generationer vintillverkare i traditionen.

Typisk qvevri-anläggning av senare datum, Ikalto-klostret

Det återuppbyggda vineriet på Alaverdi-klostret är ett annat exempel på biskopens arbete för att föra klostrets roll som traditionsbärare och samtidigt förnyare vidare. Man har fått hjälp med finansieringen av en lokal vinproducent och hoppas förstås att investeringen ska bli en del i att etablera khakheti-regionen som en aktör på vinscenen. Biskop David har också gått samman med två andra biskopar i Georgien för att på olika sätt främja vinindustrin.

Även Alaverdi-klostret grundades på 500-talet. Under århundradena har det raserats och byggts upp igen flera gånger, när landet invaderats eller regimen varit kyrkofientlig. Under den synbarligen öppenhjärtlige och -sinnade biskop David tycks det ha gått in i en ny blomstringsperiod.

Vinet löper som en röd tråd in och ut ur den andlighet som präglar platsen. Innan själva förhandlingarna startar provar vi också rkatsiteli och saperavi från 2010.


Som vanligt, för min del, är det det vita vinet som fångar min uppmärksamhet. Den helt unga rkatsitelin är en vresig gynnare. Kommentarer som "alldeles för torr", "not to my taste" och liknande kan höras. Och det är en tanninrik, inte helt enkel upplevelse att dricka det här vinet nu. Min vän georgiern tror det kommer att vara på sitt bästa om fem år, vilket verkar rimligt. Då kommer förmodligen de skarpa kanterna att ha slipats av. Men redan nu gillar jag mineraliteten och den snustorra syran.

Under symposiets andra dag bjuder klostret generöst in till en lunchsittning, med många skålar och välsignelser från biskopen. Till maten serveras just denna rkatsiteli, och då är det en helt annan femma. Den salta osten, den likaledes salta fisken och den övriga maten tar ut tanninerna och gör vinet mjukare och fruktigare i munnen. Efteråt hörs kommentarer som "the wine went really well with the food" från tidigare tveksamma avsmakare. Ännu ett exempel på hur vin finner sitt uttryck, sin terroir om man så vill, i nära samklang med platsens mat. Och att vin avnjutes bäst i sällskap av god mat, vid ett bord där öppenhet och givande samtal härskar.

Alaverdi-klostret, vid foten av Kaukasus