onsdag 29 juni 2011

2008 Antichi Vinai Petra Lava Rosso


I går besökte jag systembolaget. Efter midsommarhelgen var ölförrådet heltomt och högsommarvärmen tillbaka. Väl där passerade jag nyhetshyllan och såg till min förvåning att det fanns ett för mig okänt Etna-vin på hyllan. Så väl följer jag nyhetsrapporteringen.

Antichi Vinais hemsida ger inte så värst mycket information. Det framgår att 2008 Petra Lava Rosso är en blandning av nerello mascalese och nerello capuccio som lagrats ett år på fat och flaska. Druvorna har odlats i Randazzo och Castiglione di Sicilia. Kanske behöver konsumenten inte veta mer än så. På importören Tryffelsvinets hemsida hittar jag ingen information alls. Nåväl, vinet får väl tala för sig själv.

Det verkar det inte vara så piggt på allas. Att tala för sig själv alltså. Trots att jag bjuder till med bourgogne-kupa och allt så får jag inte mer än lite lava-mineraler och lite skogstjärn till att börja med. Efter ett par timmar på karaff tittar det fram lite försynt jordgubbsfrukt och ett och annat körsbär. Man kan gissa att merparten av lagringstiden nog skett på fat för här finns lite vanilj och en vis fatkryddighet. Det samlade intrycket blir trots allt det av ett enkelt men korrekt vin.

Smakmässigt gör vinet mig lite kluven. Jag gillar stilen med frisk, blodapelsinaktig syra, bra skjuts i eftersmaken och finkorniga men bestämda tanniner. Samtidigt saknar jag lite stringens i frukten. Jordgubbarna och körsbären tjoar till på ett pliktskyldigt sätt men det känns inte helt övertygande. Den stora behållningen är mineraliteten, det lakritskryddiga slutet och vinets struktur. Jag hade önskat lite mer innehåll.

Till en pasta med tomatsås, oliver, vitlök, kapris och sardeller funkar vinet som sig bör riktigt bra. OK för 119 kr men hotar på inget sätt Tenuta delle Terre Neres Etna Rosso för ungefär samma peng.

tisdag 28 juni 2011

2006 Castello di Lispida Terralba


Jag har skrivit om Castello di Lispidas viner flera gånger tidigare. Ägaren och vinmakaren Alessandro Sgaravatti är en mycket speciell person. Han är utbildad läkare, publicerad poet och driver en av Italiens största camping- och semester-anläggningar. Vinproduktionen finns i Colli Euganei, ett litet område strax söder om Padua.

Castello di Lispidas produktion är liten. Man gör 15 - 18.000 flaskor om året. Jag gissar att vinet inte har någon större ekonomisk eller komersiell betydelse för Alessandro Sgaravatti men han är en ytterst hängiven och seriös producent. Det handlar inte om någon hobbyverksamhet eller något fåfänge-projekt.

Alessandro Sgaravatti är mycket influerad av Josko Gravner. Han gick i lära hos Gravner och skrev texterna till en fantastisk fotobok om naturvinsikonen. Produktionen på Castello di Lispida är rakt igenom naturlig. Terralba har jästs i öppna träkärl. En månads maceration och sedan tre års lagring på stora ekfat. Det är gjort på 80% Tocai och 20% Ribolla Gialla, en typiskt friulansl blandning.

Jag börjar lära mig att viner av denna typen behöver luft. Jag blir därför inte särskilt bekymrad när vinet inte ger ifrån sig så mycket mer än lite mandeltoner, mineraltoner och försiktig naturvinsfunk direkt efter öppnandet. Efter några timmar har det inte hänt särskilt mycket alls. Jag ställer undan flaskan och inväntar bättre tider.

Dag två är det ett helt annat vin. Färgen är förhållandevis ljus med tanke på den långa skalkontakten. Guldgult med liten dragning åt det oranga. Doften har vuxit flera storlekar. Mandeltonerna finns kvar men nu har det dykt upp aprikoser, citrustoner och mycket tydliga vulkaniska mineraler. På toppen finns en inbjudande blommighet och en svårdefinierbar kryddighet. Ett härligt vin att sniffa på.

Det är inte så dumt att dricka heller. Rund, fet munkänsla med mineralerna i främsta rummet. Läcker kryddighet, god frukt, viss honungssötma och fin syra. Välbalanserat och harmoniskt.
Det finns en viss strävhet och en lätt bitterhet i finalen.

Ett riktigt trevligt vin i en stil jag är mycket svag för. Förhållandevis lättillgängligt och inget man behöver vara naturvinsfantast eller Friulienfrälst för att gilla.

Jag köpte min flaska på en restaurang vilket jag gissar gjorde den onödigt dyr. Kostade c a 30 euro. Borde gå att hitta för strax över 20. Kanske något för Carlo att plocka hem. Efter tuffa förhandlingar om priset.



söndag 26 juni 2011

Chateau d'Or et de Gueules 2007 La Bolida & 2009 Qu'es Aquo



Under vår resa till Costieres de Nimes i våras tillbringade jag och Jörgen en kväll tillsammans med Diane de Puymorin och provade hennes viner. Vi hade en rasande trevlig kväll tillsammans på en-stjärniga restaurangen Le Lisita. Vi var redan trötta efter två dagars intensivt provande, svårt charmade av sällskapet och så fullt upptagna av att ta in sammanhanget att vinerna på något sätt kom bort. Som tur var fick jag med mig två av Chateau d'Or et de Gueules toppviner hem och möjlighet att prova under mindre distraherande former. Jag provade båda vinerna under midsommarhelgen.


2009 Qu'es Aquo är gjort på 100% carignan från 80-åriga stockar. 80% av druvorna har genomgått kolsyrejäsning. Lagring 6 månader på tre år gamla barriquer. Vinet har en djup, tät blåröd färg. Doften är till en början inte helt inbjudande men rätt spännande. Funkig, animalisk och en antydan till brett. Med lite luft tittar frukten fram. Mörk frukt, viol och lakrits gör aromerna betydligt mera inbjudande och skapar en spännande helhet. En doft som verkligen gör något med mig och skärper mina sinnen.


Jag blir inte besviken på smakupplevelsen. Det här är förvisso ett av Chateau d'Or et de Gueules toppviner men det här är så långt ifrån ett traditionellt prestigevin man kan komma. Det här är ett redigt vin. Munnen fylls av vital, pigg ung fruktighet. Mörka bär är det bästa jag kan komma på för det är inte riktigt någon specifik arom som sticker ut. Syran är rejält frisk och lyfter smaken. Tanninerna är mycket finkorniga men bestämda och känns i kinderna. Mycket lång eftersmak med lakrits och viol. Ett ytterst charmerande och personligt vin. Vinet kostar 15.5 euro på gården.


2007 La Bolida är gjort på 90% Mourvedre och 10% grenache. mourvedre-stockarna är 90 år gamla och avkastning ligger på toklåga 10hl/ha. Vinet har lagrats 18 månader på fat av fransk ek. Vinet har en tät mörkröd färg. Återigen en spännande doft. Denna gång mer komplex. Även här finns en lätt funkighet. Tydlig doft av fullmogna körsbär och plommon. Sniffar man vidare kommer det inslag av grillat kött, torkad frukt, oliver, lakrits och torkad frukt.


Doften väckte en lätt oro om att vinet skulle vara lite väl tungt men så var inte fallet. Inte alls. Smaken är verkligen fullpackad med körsbärsfrukt och saftiga plommon. Det finns sötma från den torkade frukten som balanseras galant av den friska syran. Läckert silkiga tanniner och MYCKET lång eftersmak. Wow. Urgott. Ett vin att dricka i stora hedonistiska klunkar. 14.5% alkohol märks bara i form av allt mer svårtydda smaknoteringar. Vinet kostar 24.5 euro.






onsdag 22 juni 2011

Random notes

Debatten som förts på Finare Vinare under de senaste dagarna har verkligen spretat. Ett inlägg som handlade om vinskribenter ledde till kommentarer om högt och lågt. Mycket kom att handla om etik och trovärdighet och kanske rentutav moral. Det är både glädjande och förvånande att se vilket engagemang som finns. Kanske visar reaktionerna också på behovet av ett fortsatt samtal om vinskribenters och vinbloggares roller och funktioner.


En fråga som väckte särskilt mycket engagemang var den om varuprovernas vara eller icke vara för vinbloggarna. Det diskuterades om huruvida det var bra för vinbloggare att ta emot varuprover och om hur det påverkade trovärdigheten. Det är ett intressant ord Tro-värdighet, frågan om någon är värd att tro på, att lita på. Uppenbarligen är bloggarnas tro-värdighet rätt låg, för att inte säga icke-existerande, eftersom såpass många såg eventuella varuprover och gratisprovningar som ett problem.


Ni förstår, tro-värdighet handlar om bedömningen huruvida man bestämmer sig för att lita på någon eller inte. Det hörs ju nästan på ordet att det handlar om en bedömning som man kan tvingas göra när man inte vet. Säkert. Är han, eller hon, trovärdig eller inte ?


När debattörerna i diskussionstråden började föra fram synpunkter på att varuprover nog borde vara ett no-no för bloggare i tro-värdighetens namn, så tänkte jag att här missar man missar något mycket väsentligt. Finns det en tro-värdighet så är varuprover inget stort bekymmer. Finns den inte däremot, då behövs det regler. För övrigt så tycker jag att det verkar som om det här med att tro på saker verkar vara ute och inte särskilt hippt. Det ligger i tiden att veta.


Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle fästa någon större uppmärksamhet vid vad en person tycker om jag inte tror att han, eller hon, fixar att hantera ett varuprov med bevarad integritet.


Nej, varuprover ser jag inte som något problem längre. Däremot har jag funderat en del kring vad goda personliga relationer till en producent eller importör kan göra med omdömet. Jag har, enligt egen bedömning, en bra relation med ett par producenter, Philippe Gimel och Fulvio Bressan. Vi talas vid med viss regelbundenhet och jag lyfter gärna fram deras viner så ofta jag får chansen. Relationen började med att jag gillade deras viner, skrev om dem och fick kontakt. Mitt sätt att hantera den konflikten har varit öppenhet om sakernas tillstånd och att utgå från att läsaren gör en bedömning av min tro-värdighet i dessa båda fall. Ännu så länge har jag dock inte hört att någon tycker att jag varit helt fel ute när jag hissat Bressan och Gimel. Om jag däremot varit journalist så hade saken kommit i ett lite annorlunda läge. Då hade dessa personliga kontakter varit mera problematiska och jag hoppas att jag hade haft det goda omdömet att låte bli att skriva om vinerna.


För egen del tänker jag fortsätta ta emot de få varuprover och provsmakningar jag erbjuds så länge som det är något som verkar intressant. Jag tänker också fortsätta att utveckla goda kontakter med vinbönder i den mån jag kan. Min förhoppning är att det kommer att göra bloggen intressant och framförallt att det kan hålla min passion för vin levande.


Debatten berörde också de professionella vinskribenternas roll. Jag har många gånger ondgjort mig över de stora drakarnas vinmurvlar och det finns många skäl till det. Efter att ha läst kommentarstråden ett antal gånger så kom jag att tänka på vad en gammal handledare sa när jag tyckte att något var obegripligt, "There is always a meta-level". Alltså, det finns ju någon som låter dem hållas, mot etiska riktlinjer och annat, och det är kanske dit vi bör rikta våra blickar

Tillägg 23/6 Jag upptäckte nyss att jag varit inne på liknande tankegångar tidigare


tisdag 21 juni 2011

2009 Ronco dei Tassi Bianco Fosarin


Dags att börja kalibrera smaklökarna inför sommarens Friulien-besök. I ett enligt mitt tyckande ett lite missriktat och valhänt försök att hänga på supertoskanarnas framgångsvåg lanserade man i Friulien för ett antal år sedan begreppet "Superwhites". Det handlade egentligen om att återuppliva traditionen att göra vita cuvéer. I början fanns begränsningen att om ett vin gjordes på flera druvsorter så måste alla komma från samma vingård för att få uppbära DOC-status. Någon smart marknadsförare såg möjligheten i begränsningen och vips så var supervitingen född. Numera räcker det med att druvorna kommer från samma distrikt för DOC-status och Superwhites nämns inte lika ofta.

Jag har inte blivit helt förtjust i de två viner från Ronco dei Tassi som jag har provat tidigare. Deras toppvin 2009 Bianco Fosarin är en arketypisk Superwhite och mångfaldig Tre Bicchiere-vinnare som jag verkligen har höga förväntningar på.Det är gjort på 50% Pinot Bianco, 20% Malvasia och 20% Tocai Friulano. Pinot Biancon har jästs och lagrats på ny ek medan resten bara sett stål.
Vinet är guldgult med lite gröna reflexer. Doften är aromatisk och inbjudande, delikat och nyanserad. Till en början känns den piggelinlika päronaromen nästan för mycket men vinet sansar sig snabbt och blir alltmer nyanserat och elegant. Frukten är i centrum men kompletteras av fin blommighet, lätta fattoner, mandel, citrus och den där typiska Collio-mineraliteten. Riktigt trevligt och garanterat ännu bättre om ett år eller två.

Smaken gör mig på inget sätt besviken. Den är relativt fyllig, mycket frisk och läskande. Här finns ett litet uns sötma som balaseras av den friska syran. Päron, citrus och en anings aning sälta. Lång eftersmak med lätt bitterhet. Precis som det ska vara.

Ett riktigt trevligt vin som importeras av Ad Libitum. Det säljs till ett mycket förmånligt pris och kostar 139 kr vilket är helt i linje med vad det kostar i Italien. En alldeles utmärkt utgångspunkt för den som vill bekanta sig med Friulien.

måndag 20 juni 2011

2004 Bressan Pinot Grigio


Diskussionens vågor har gått höga i kommentarstråden på Finare Vinares senaste inlägg.
Diskussionen fick mig att minnas mitt första möte med Fulvio Bressan. Jag frågade då Fulvio hur det kom sig att han inte stod omnämnd i några vinguider eller i italiensk press. Han gav oss en berättelse om hur en välkänd journalist som tidigare skrivit positivt om Bressans viner besökt gården i Farra d'Inzonso. Besöket avslutades med att journalisten gav en vag antydan om att han på något sätt borde bli ihågkommen för de tjänster han gjort. Vi fick aldrig veta exakt hur det hela slutade men antydningarna var inte längre särskilt vaga. Fulvios hustru Jelena gömde händerna i ansiktet vid minnet. En liten motbild och en berättelse om integritet och dess motsats.

Bressans 2004 Pinot Grigio bär tydliga spår av sin upphovsman. Här finns inget tillgjort, inställsamt eller putslustigt. Det här är genuint och på riktigt. Vinet liknar få andra pinot grigio-viner i sin bärnstensfärgade uppenbarelse.

Doften är mäktig, fet och kraftfull. Petroleuminslagen känns nu tydligare än tidigare. Vid första sniffarna är det vinteräpplena som dominerar. Längre fram kompletteras den med aromer av aprikos, gula plommon och citrus. Här finns också en god nötighet och framträdande mineraler.

Det här är verkligen ett vin som tar munhålan i besittning med fyllig frukt. Det känns lite oljigt och fett, en perfekt pendang till doften. Temat från aromerna går igen med äpple, gula plommon och aprikos. Någonstans mitt i gör sig syrorna påminda och ger hela smakpaktet ett rejält lyft som nog kunnat få mig att trilla baklänges om jag inte varit beredd. Allt klingar ut i en mycket lång eftersmak där torkad frukt, kryddor och mineraler tumlar runt i en lätt bitter men skön förening.

Jag är mäkta imponerad av det här vinet. En sju år gammal pinot grigio som fortfarande känns ung och vital. Vinet säljs i Stockholmsregionen i tre-pack via Vinomatik. Det ingår också i Natural Wine Collectineion- Bressan.


söndag 19 juni 2011

2006 Pelissero Langhe Nebbiolo


Pelisseros 2005 Barbaresco Nubiola har varit en vardagsfavorit under ett par års tid. Vinet bjuder kanske inte på det uttryck jag allra helst ser hos ett nebbiolo-vin men likväl har jag känt mig mer än nöjd när jag fått ett par glas till en portion långkokt kött eller en pasta med köttfärssås. Ett modernt men också väldigt välgjort vin. Och billigt ska kanske också tilläggas. Pelisseros viner säljs med jämna mellanrum på tilbud hos danska Superbest och barbarescon brukar då kosta under hundringen. Nu är 05:orna i princip slut och jag behöver hitta en ersättare till husets vin. Varför inte prova den 2006 Langhe Nebbiolo som just nu säljs för 100DKK på andra sidan sundet.

I glaset är vinet vackert rubinrött. Doften verkligen spektakulär. Den domineras av röda bär som hallon, vinbär och körsbär. Det finns en del försiktiga toner av tjära, lösningsmedel och mandelmassa och mynta. I bakgrunden anas fatlagringen. Ett rasande trevligt vin att sniffa på.

I munnen känns vinet friskt och slankt men har ändå både kraft och pondus. Till en början är det den röda frukten som dominerar. Via ett mellanpart med lite mörkare tongångar klingar det hela ut i en fin eftersmak med fina mineraltoner. Tanninerna är finkorniga men bestämda.

Det här känns faktiskt som ett snäpp upp jämfört med 2005 Barbaresco Nubiola. Mera nyanserat och elegant men också något lättare.

Till sist, är det inte märkligt att en så pass modern producent som Pelissero inte har en fungerande hemsida ?

lördag 18 juni 2011

2005 Dessilani Fara Caramino


Några sv de första nebbioloviner jag drack kom från kullarna runt Novara (som f ö är vänort till Umeå) uppe i nordvästra Piemonte. Jag köpte och drack vinerna inte på grund av något uttalat intresse för nordpiemontesisk nebbiolo utan för att de fanns där. I de danska snabbköpen. Superbest sålde en hel rad viner av producenten Dessilani från områden som Sizzano, Gattinara, Ghemme och Fara. De var ofta på tilbud och kostade då runt en dansk 50-lapp.

Häromåret försvann Dessilanis viner från de danska butikshyllorna. Anledningen var att producenten misstänktes för att medverkat till att göra en blandning av amarone och billigt franskt bordsvin, en blandning som såldes på Superbest under namnet Castello Venezi Amarone della Valpolicella. I efterdyningarna på skandalen slutade Superbest att sälja Dessilanis viner.

Igår var jag på blixtvisit i Köpenhamn och hann med en snabbvisit i en Superbest-butik och fann då att Dessilanis viner åter fanns på hyllorna. Åtminstone en variant. 2005 Fara Carmino är en blandning av 80% nebbiolo och 20% vespolina, en vanlig mix i området. Dessilani tillämpar moderna metoder med kort maceration, rotofermentatorer och lagring på barriquer. Efter 18 månader på småfranska lagras vinet ytterligare ett år på botti och sedan nio månader på flaska innan det släpps till försäljning.

Vinet går i en rubinröd nyans. Vid första sniffen känns vinet rätt slutet och tjurigt. Efter ett par timmar på karaff öppnar det upp och bjuder på en del typiska nebbiolomarkörer. Här finns en del röda bär, rosor och tjära i kombination med mineraltoner och fatkryddor. Doften känns mer rustik än elegant.

Smaken förstärker det intrycket. Vinet är mycket torrt, har frisk syra och bestämda tanniner. Vital frukt, en del inslag av bitter choklad och lakrits. Smaken är inte särskilt komplex eller elegant. Snarare rättfram och intensiv. Eftersmaken är förvånansvärt lång.

Det var riktigt kul att återknyta bekantskapen med Caramino som ger en lite annan bild av nebbiolo än den vi får från de mera berömda områdena söderut. Säljs i Superbest-butikerna för en dansk hundring eller två flaskor för 150.

tisdag 14 juni 2011

2009 Domaine des Marrans Julienas


Jag fortsätter mina försök att närma mig beaujolais och plötsligt har det blivit intressant att rota runt i vinbutikerna igen, även i Helsingör. Jag har inga särskilda kunskaper men heller inga fördomar eller förutfattade meningar, bara nyfikenhet och ett öppet sinne.Vinerna är sällan dyrare än att man kan chansa. I värsta fall har man basen till en grillmarinad eller en sås. Vid senaste besöket hittade jag en flaska som gjorde mig lite konfunderad. En beaujolais med 14.5%, kan det funka ? Jag var mer än lite skeptisk men i vanlig ordning tog nyfikenheten överhanden.

Domaine desMarrans har sitt säte och 10 ha vinmark i Fleurie. Därutöver har man mindre vingårdar runt om i området varav ett ha med 55-åriga stockar i Julienas varifrån mitt vin kommer. Avkastningen ligger på 35 hl/ha, vinfikationen är traditionell med lagring på stora fat.

2009 Julienas är blårött i färgen och mycket tätt. Doften är bärig och saftig. Vinbär, blåbär och hallon. Bakom bärfrukten finns tydliga minraler och generöst med sötlakrits. Tyvärr också en del alkohol.

Smaken är större och kraftfullare än hos någon annan beaujolais jag provat. Vinet är bärigt och saftigt med en rejäl syra. Tyvärr slår alkoholen igenom i smaken och vinet känns märkligt obalanserat. På något sätt blir det både lätt och klumpigt på samma gång. Inte kul alls och jag ger faktiskt upp efter ett glas.

Hmm, kanske vore det inte så dumt att kombinera entusiasm och nyfikenhet på ett nytt område med lite kunskap. Importeras till Danmark av Haller Vine och kostar

fredag 10 juni 2011

2010 Omaka Springs Sauvignon Blanc

När mitt vinintresse var nyväckt drack jag ofta och gärna nya zeeländsk sauvignon blanc. Mycket smak och lätt att känna igen, tryggt och behändigt för nybörjaren. Jag tröttnade dock relativt snabbt på det jag uppfattade som alltför endimensionellt och förutsägbart. Istället började jag uppskatta de sparsmakade varianter från Loire och mera yppiga exemplar från Friuli- Venezia Giulia. Spännande att se hur det funkar med en antipodisk sauvignon idag.

2010 Omaka Springs Sauvignon Blanc är inte helt druvrent utan innehåller 5 - 6% semillion. Vinet går i en ljust guldgul nyans. Doften är mycket intensiv och aromatiskt för att inte säga parfymerad. Här finns de typiska inslagen av svarta vinbärsblad och krusbär tillsammans med en stor skål med tropiska frukter. Över hela härligheten svävar intensiva fläderaromer. Det är nästan så att doften framkallar nysningar. Inte helt lätt att hitta nyanserna men rätt häftigt.


Smaken går i exakt samma stil som doften. Det är over-the-top med hög intensitet och ett sammelsurium av olika inslag på temat blommigt-tropiskfrukt-citrus-vinbärsblad. Frisk syra men också en lenande sötma. Alltså, inget att plocka fram till den finstämda plattfisken men helt utmärkt till kvällens rökta lax med färskost och finrivet citronskal.

Utan tvekan ett väldigt välgjort vin som levererar mycket pang för pengen.

Varuprov från Wicked Wine

onsdag 8 juni 2011

2009 Pheasant's Tears Chinuri

foto P.Lucchesi
Uppehållet blev lite längre än vad jag tänkt mig. Efter ett par arbetsintensiva veckor var det lika svårt att återuppta bloggandet som att börja löpträna efter ett förlängt, kaloribemängt jul- och nyårsuppehåll. Det går ju på något sätt alltid att vänta en dag till.

Nåväl, det som krävdes var ett mail från IV-Patrik med länkar till ett par artiklar om naturviner i Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Artiklarnas innehåll är inte mycket att kommentera men jag kunde konstatera att man faktiskt bommat att nämna vad som en av systembolagets mest intressanta och definitivt mest prisvärda naturvinsproducenter.

Jag har tidigare bloggat om Pheasant's Tears viner vid ett par tillfällen. Därefter har jag druckit Mtsvane, vinet som blev min absoluta favorit, ytterligare ett par gånger och blivit än mer fascinerad. Härförleden fick jag möjligheten att prova två riktigt rara fåglar ur Phesant's Tears portfölj. Varken 2009 Chinuri eller 2009 Kisi importeras till Sverige. Produktionen ligger på dryga 1.000 flaskor vardera och gissningsvis hamnar de flesta flaskorna i USA. Importören Georgian Wine Legacy hade dock vänligheten att förse mig med ett par varuprover.

Dessvärre var Kisin rejält korkskadad och odrickbar. Någonstans bakom den den blöta kartongen och klortonerna anas dock ett kraftfullt vin som inte är så olikt Mtsvane.

2009 Chinuri var däremot i ypperlig form. Direkt efter skörd och pressning hamnar musten, skal och de mognaste stjälkarna i en nedgrävd urna av terracotta, en qvevri . Macerationen pågår mellan 3 veckor och ett halvår. I chinurins fall skulle jag gissa på veckor snarare än månader.

Vinet är betydligt ljusare i färgen än de tre andra oranga vinerna från Pheasant's Tears, ljus bärnsten och lite lätt beslöjat. Doften är mycket återhållsam, elegant och sparsmakad som en viskning. Försiktigt blommig med lätta aningar tropisk frukt, citrus och tydliga mineraltoner.
Smaken går i samma fjäderlätta stil. Delikata citrustoner, frisk syra och mycket ren smak. Mot slutet finns en försynt strävhet och lätt bitterhet. Alkoholen ligger på lite under 11%. Lätt och skört men absolut inte menlöst. Precis som med många andra oranga viner så mår vinet bra av att stå några dagar i öppen flaska.

För den nyfikne kan jag rekommendera att prova blandlådan Pheasant's Tears Limited Selection. Ingen Kisi eller Chinuri men väl Mtsvane, Rkatsiteli, Saperavi och Shavkapito.

torsdag 2 juni 2011

Räknetrissen söker en skatt

Dags igen. 77 viner i små partier. Viss uppståndelse rapporteras från de av landets Systembutiker som fick tilldelning. Här finns mycket som verkar kul, både bland de vita och de röda i toppen av listan. Det bör gå att få tag på vinerna i listan nästa dag Bolaget har öppet, det vill säga få dem hembeställda till din butik om de inte råkar finnas där.

Munskänarna, BKWine, Sydsvenskan och HD levererar kompletta omdömen till listan. Tasteline och GP bidrar med spridda skurar. Den här gången är inte DN:s tabell med. I skrivande stund toppar man med rubriker som Sommarens bästa boxar - 150 lådviner testade, Rosévin. Kronstam testar och Sommarnyheter. Välj rätt (den senare artikeln handlar om släppet 15/5).

OK, here goes:

VITA
92120 2004 Saumur Vieilles Vignes. Anjou-Saumur, Loire. Chenin blanc. (Langlois-Chateau)
169 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
92127 2008 Côte de Rouffach Riesling. Alsace. (René Muré)
169 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
92117 2009 Reuilly Les Pierres Plates. Loire. Sauvignon blanc. (Domaine de Reuilly)
119 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
92124 2008 Herrenweg de Turckheim Riesling. Alsace. (Domaine Zind Humbrecht)
269 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
90287 2010 Lomond Sugarbush Sauvignon Blanc. Western Cape, Overberg.
119 kr. Medel 3,33 (6 betyg)
99047 2009 1583 Albariño de Fefiñanes. Rias Baixas. (Palicio de Fefiñanes)
186 kr. Medel 3,33 (6 betyg)

RÖDA
92156 2007 Ca' di Pian Barbera d'Asti. Piemonte. (La Spinetta)
182 kr. Medel 4,2 (5 betyg)
92116 2007 Terre Pourpre. Côtes-du-Rhône-Villages Visan. Grenache/syrah/mourvèdre. (Domaine La Florane)
169 kr. Medel 4,17 (6 betyg)
92173 2007 Perbacco Nebbiolo. Piemonte, Langhe. (Vietti)
179 kr. Medel 4 (5 betyg)
99137 2009 Montirius Garrigues. Vacqueyras. Grenache/syrah.
167 kr. Medel 3,83 (6 betyg)
99099 2006 Baigorri Reserva Tempranillo. Rioja. (Bodegas Baigorri)
199 kr. Medel 3,67 (6 betyg)
92257 2008 Mendel Malbec. Cuyo, Mendoza. (Bodega Mendel)
149 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90255 2008 Pira Langhe Nebbiolo. Piemonte. (Luigi Pira)
195 kr. Medel 3,4 (5 betyg)

onsdag 1 juni 2011

Räknetrissen lyfter glaset...

... för en vinskribent som satt sin sista poäng. Sydsvenskan rapporterar att Claes-G Palander har gått ur tiden, bara 61 år gammal.

Palander var Sydis vinskribent i 15 år, från 1990 till 2005. Jag var under den här perioden ingen devot Sydsvenskan-läsare, och inte heller fördjupade jag mig särskilt mycket i vinspalterna. Men när jag råkade på Palanders spalter var det ändå något som fångade mig. Han skrev om vin på ett sätt som jag inte stött på innan, passionerat och mustigt. Fastän jag inte fattade mer än en del av terminologin och jargongen blev jag ofta sugen på att testa vinerna han gillade, och gjorde det säkert också många gånger - de billigare, vill säga. När Palander skrivit upp ett vin kunde man förstås vara säker på att det var väck från alla Malmös Systembolag dagen efter.

När Claes-G Palander lämnade Sydsvenskan flyttade han till Linköping och började skriva om vin för Östgöta-Corren. Räknetrissen har hela tiden försökt få tag på Palanders tabeller - ty han minns dem från Sydistiden som heltäckande och minimalistiskt träffsäkra små mästerverk. Det smög sig dock för det mesta - i papperstidningen publicerades bara några få omdömen och det ledde för långt att prenumerera på Corren för att få tillgång till extratjänsterna på nätet.

Räknetrissen har alltid betraktat det som en brist att Palanders betyg saknats. Han har länge övervägt att maila den egensinnige kritikern och tigga tabellen, men det blev liksom aldrig av. Och nu är det för sent. I excelbladet finns det alltid en kolumn för Palanders betyg, för den händelse att det någon gång skulle gå att få tag i dem. Nu kommer den att förbli tom.

Vad var det i det lyfta glaset? 2005 Feudi di San Gregorio Taurasi. Mörkt som synden. Kärnfullt, tanninrikt, sviskon och körsbär. Gott lite kylskåpssvalt till en bit gammal grana padano på kvällskvisten. Ingen aning vad Palander skulle ha sagt om det - han kanske var mer inne på eleganta prylar - men jag gillar det.