De sista exemplaren av några gamla rea-inköp från tiden före bloggen.
Grauburgundern har en blommig och parfymerad doft. MSÄ tycker den river i halsen, och visst finns det en ganska skarp och besk eftersmak. Förmodligen har den passerat sina bästa dagar för några år sedan. Ändå helt drickbar med mer sötfruktighet och markerad syra än vad jag kan minnas sedan tidigare. Då har vinet vistats någonstans på skalan sublimt - menlöst, med en lutning åt den sublima polen. Nu rör det sig mer på skalan charmigt - inställsamt och hamnar väldigt nära mitten.
Men det är weissburgundern som är intressant. Korken har möglat lite under metallhöljet och när den åker ur halsen kommer det en unken och jäst pust ur flaskhalsen. Jag förbereder mig på att jag måste hälla ut alltihop i vasken. När jag smakar är vinet lätt spritsigt, men de jästa dunsterna förflyktigas snart. Istället smyger det fram oljiga och oxiderade aromer, det kunde nästan varit en halvgammal riesling i glaset. Det hela verkar ganska snarlikt senast jag öppnade en flaska Salwey, fast mer av allt. Fett, fruktigt och lätt fascinerande.
Vi dricker till en röra på rökt torsk. Weissburgunderns fortfarande vitala frukt och syror matchar sältan i den rökta fisken på ett utmärkt sätt. En blåmögelost som sällskap hade nog också fungerat. En kul påminnelse om poängen med att glömma bort sina viner i källaren några år och sedan ta upp bekantskapen igen. Mycket kan ha hänt både med vinet och den egna smaken under tiden. Just nu är det inte den här typen av vitt vin jag tror att jag gillar - desto roligare att bli glatt överraskad av det.
Otippat med weissburgundern kan man tycka, men vi råkade ut för något liknande med en Weissburgunder Spätlese 2003 från Pfalz-producenten Geissler för ett tag sen. Blint var den rieslinglik med hög men fint åldrad syra och petroleumlika mognadstoner. Kanske den mest intressanta pinot blanc vi testat..
SvaraRadera