2005 Domaine Santa Duc & 2008 Ioppa Uva Rara

Efter en månad med uteslutande italienska viner kändes det som att det var dags att att dricka något annat. När dessutom vädret slår om, temperaturen halveras och de mörka molnen drar in funkar det med något värmande från södra Rhône. Dock ingen 07:a utan ett av de första vin jag köpte med avsikt att lagra. 2005 Domaine Santa Duc provade jag för första gången för dryga två år sedan. Dags att kolla vad som hänt sedan sist.

Färgen har tappat de blåa inslagen och går nu i en tät mörkröd nyans. Doften har också tappat en del av babyhullet och den primära frukten är borta. Nu domineras den av körsbärslikör, rumtopf, läder och fataromer. Efter en stunds sniffande fyller det på med lavendel och örtkryddor. Smaken är mycket fyllig, värmande ochfortfarande närmast burdust. Smakerna följer aromerna väl och allt samlas ihop med bra syra och närmast brutala tanniner. Finalen är bittert och det känns väldigt tydligt att man inte gjort sig omaket att skilja druvorna från stjälkarna. Rustikt är bara förnamnet. Jag gillar det här skarpt men det är inte helt enkelt att hitta lämplig mat. Åtminstone inte mitt i sommaren. Jag tänker låta resterande flaskor ligga ett par år till och fylla på med några 07:or.



Till maten öppnar jag istället en italienare. 2008 Ioppa Uva Rara är på många sätt föregående vins raka motsats. Ett utpräglat matvin som inte ställer några stora krav men erbjuder desto mer omedelbar charm. Doften bjuder på hela paketet av saftig bärfrukt. Solmogna jordgubbar, hallon och röda vinbär. Smaken är precis lika ämabel som doften. Bra syra, mjukt lent och fruktigt. Läskande och lättdrucket som saft. Glas efter glas slinker ner tillsammans med lite blandade charketurier från Bjärhus och innan man vet ordet av är flaskan tom. Tack till Piemonte-Patrik för flaskan

Jag kan inte låta bli att tänka att det är viner som detta som är det definitiva beviset på att ett område har god vinkultur. Att även de enkla matvinerna, vardagsvinerna håller hög klass och har något att ge.

Pavana, Paialonga, Bianchetta och Gata

Våra irrfärder blir allt mer fokuserade på ett relativ litet geografiskt område men när det geografiska området är norra Italien så finns det forfarande en stor mängd vita fläckar på kartan. Jag upphör aldrig att fascineras över alla udda italienska druvsorter som odlas lokalt. Det handlar sällan om några eleganta, välskräddade viner utan oftast om rätt råa, osofistikerade och burdusa sällar. Det är också viner som egen hand ofta bara blir obegripliga men visar upp en halt annan sida tillsammans med det lokala köket.

Har någon hört talas om pavana, paialonga, gata eller bianchetta ? Nej, jag tänkte väl det. Här rör vi oss inte middle-of-the-road precis utan snarare i diket på vångavägen. Druvorna hittar man i IGT-området Vigneti Delle Dolomiti lite väster om medeltidsstaden Feltre, det nordligaste odlingsområdet i Veneto. Det lär dröja innan de dyker upp på systembolaget.

Producenten De Bacco gör ungefär 30.000 flaskor om året och är en av de som arbetat hårt för att rädda de unika lokala druvorna som finns i området. Man producerar tre viner, två röda och ett vitt mousserande. Man har sålt slut på det röda Pavana men jag provar de båda andra, det röda i två årgångar.

Saga är gjort på bianchetto och tillverkas enligt charmat-metoden. Det har en väldigt trevlig och charmerande blommig doft av fläder och äpple. Smaken är enkel och rustik men frisk och inbjudande. Ett bra alternativ till en enklare prosecco

Betydligt mer intressant är 2007 Vaduja gjort på paialonga, gata, pavana och carmenere. Vinet har inte haft någon som helst trä-kontakt. Det har en klar, rätt ljus rubinröd färg. Doften är ren, frisk och okomplicerad. Den domineras av hallon och blåbär. Det finns också en lätt jordighet. Vinet är relativt lätt med frisk smak och mycket hög syra. Ett väldigt enkelt, lättsamt och okomplicerat vin. Inte heller detta vin är så mycket att skriva hem om vore det inte för de udda druvsorterna kan tyckas. Provar man vinet tillsammans med mat så visar det emellertid upp en helt annan sida. Till polenta, fet salsiccia gjord på nöt och fläsk och långkokta maskrosblad gör vinet ett väldigt gott arbete. Det rensar munnen och hjälper matsmältningen. Förmodligen har det en massa andra bra effekter också. Lika bra funkar det till kraftiga viltgrytor och annan klassisk mat från Dolomiterna.

Jag provar även 08:an av Vanduja där man minskat andelen carmenere något. Producenten hävdar att det är mera bourgogne-likt än den tidigare årgången. Här är syran så hög att det är odrickbart på egen hand och inte helt njutbart till mat. Här måste man vara renlärig syra-taliban av tionde graden för att fixa det.

Vinerna kostar mellan 4.50 och 6 euro per flaska.

Fest i Byn

På den italienska landsbygden är det tradition att hålla en årlig fest i byn. På vissa håll är det bara över dan medan vissa byar drar ut på festligheterna över ett par helger. En del byar firar något lokalt helgon, andra någon livsmedelsprodukt med lokal anknytning. Det verkar egentligen inte spela så stor roll vem eller vad som firas, huvudsaken är att det blir fest. Innehållet kan se lite olika ut men i norra Veneto kan man vara helt säker på att det serveras polenta med olika tillbehör.

Vi besöker Prima Festa Della Fragola e Dei Frutti Di Bosco i den lilla byn Paderno, belägen vid foten av Dolomiterna. Här har man gått man ur huse för att fira jordgubbar och skogsbär. Arrangemanget kryddas med medeltida flaggor och leksakssköldar till barnen för att knyta an till byns stolta förflutna. Borgmästaren är där med italienska trikoloren i ett band över bröstet, kramar barn, delar ut diplom till de som gjort sig förtjänta av ett och skakar hand. Byalaget kokar polenta för glatta livet och fjälljägarveteraner säljer varma smörgåsar och patatine.

För att ytterligare förhöja stämningen och, gissar jag, plocka till sig lite regionala bidrag har man även en marknad med ekologiska produkter. Bland utställarna hittar jag fyra vinproducenter/distributörer.

Jag börjar hos Assiria, en liten men mycket entusiastisk distributör som specialiserat sig på svavelfria viner. Första vinet är en prosecco som jag tyvärr glömde skriva upp namnet på. Utan tvekan den bästa prosecco jag smakat. Lätt pärlande och lite mörkare i färgen än vanlig prosecco då musten haft skalkontakt i fem dagar. Vinet är mycket friskt och läskande med fin fruktighet och bra syra. En prosecco med personlighet.

Än mer intressanta var två osvavlade viner från Gino Fasoli, en rätt stor producent från Valpolicella. Produktionen är rakt igenom ekologisk och man gör även två viner helt utan tillsats av svavel. 2008 Rosso Veronese "R" är gjort på 100% Corvina som växt på den klassiska La Grola-kullen. Druvorna har torkats lätt innan pressningen. Vinet jäses på ståltank och lagras på stora franska ekfat i nio månader. Ingen filtrering sker. Doften bjuder på skogsbär, körsbär och god kryddighet. Smaken är mycket frisk och ungdomlig med hög syra och bra längd. Ett förträffligt vin som är ett brakfynd för 8 euro.

Även om jag gillade den röda varianten så var jag inte riktigt beredd på vad som väntade. Gino Fasolis 2008 Bianco Veronese "B" är gjord på exakt samma sätt som det röda inklusive 15 dagars maceration. I glaset har vinet en vacker bärnstensfärg. Doften bjuder på friska citrusaromer och mandel. Efterhand dyker det upp torkad frukt och kanel. Smaken är helt kompromisslös; hög syra och absolut bentorrt. Fylligt, läcker citrusfrukt och lång kryddig eftersmak. Ett vin som verkligen rensar munnen.

Jag hängde kvar hos Assiria en bra stund. Dels för att dricka deras viner men också för att se hur folket i byn reagerar på dessa, rätt extrema viner. Det har ju diskuterats en del huruvuda dessa naturliga viner kräver tillvänjning eller inte. Under den halvtimme jag stod där hörde jag bara positiva kommentarer. Folk uppskattade syran och friskheten hos vinerna. Däremot knorrade man en del över priserna... Upplevelsen fick mig att fundera på om det är så att det är de som har en mera tränad gom, de som lärt sig hur ett vin "ska" smaka som behöver en stunds tillvänjning innan de kan uppskatta dessa viner. För den som "bara" vill ha ett bra matvin blir det inte så väldigt mycket bättre. Inte för den som gillar bra och personliga vardagsviner heller.

Efter besöket hos Assiria kände jag mig rätt nöjd och tänkte inte prova mer vin. En rätt tafflig trollkarl som döttrarna uppskattade mer än jag fick mig på andra tankar och jag hamnade hos Palazetto Ardi från Gambellara och vinmakaren Carlo Sitzia. Inte heller här väntade jag mig särskilt mycket. Ekoviner från en producent som jag aldrig hört talas om som säljs på en bymarknad för mellan 5 och 6 euro per flaska. Här provar jag två viner, en cabernet sauvignon och en garganega. Båda vinerna är mycket bra och jag blir extremt förvånad när det visar sig att det är Palazetto Ardis öppna viner á 2 euro litern jag provat. Tyvärr fick jag bara en flaska med mig hem och den ska jag återkomma till i ett senare inlägg. Det blir nog till att prova en privatimport i höst.

Efter att ha provat ett tiotal viner med bra syra finns det inget som går upp mot en rejäl laddning polenta med spezzatino. Festligt, folkligt och helt ekologiskt.

2008 Lis Neris Picol

Fyra veckor utan en bloggad rad för min del. Jag bestämde mig inför semestern att inte gå nära datorn och lyckades för en gångs skull uppfylla min föresats. Jag hann med ett par intressanta producentbesök under mina fyra veckor i Italien men ledigheten har mest handlat om strand, deckare, Tom Waits, feta charketurier, glass, ost, fotbolls-VM och weissbier. Som en uppmjukning inför kommande, lite tyngre, bloggposter börjar jag med sommarens favoritvin såhär långt.

Jag har provat Lis Neris/Alvaro Pecoraris viner vid flera tidigare tillfällen och blivit rejält charmad. Ikväll öpnnar jag ett av vinerna som släpats hem från sommarens Italien-semester. 2008 Lis Neris Picol är Pecoraris topp-sauvignon blanc. Vinet har jästs och lagrats på en bladning av 500-liters ekfat och ståltankar. Det har en ljust gul färg. Doften lyckas vara både ursprungstypisk och druvtypisk. Här finns inslag av svarta vinbärsblad,citrus, fläder och krusbär. Blommigt, fruktigt och inte så lite flörtigt. Det dyker upp en del tropisk frukt och det känns nästan lite ekivokt när den tydliga mineralkaraktären och ett inslag av mynta och salvia avbryter fruktkurtisen.

Smaken följer aromerna väl. Vinet är både yppigt och elegant på samma gång. Mer av den tropiska frukten, citrus och örter. Syran är föredömligt frisk och eftersmaken är lång med ett späannande inslag av mynta/eukalyptus.

Ett mycket späannande vin från en av Friuliens topp-producenter.

2007 Montirius Vacqueyras Le Clos

Det är knappt man orkar släpa sig till tangentbordet i högsommarvärmen. Men det bör i alla fall noteras att 2007 Montirius Vacqueyras Le Clos är förbannat gott. Ungt, lättdrucket, sött och salt om vartannat - precis det man kan önska sig till en bit kalvfilé och en grönsallad när skymningen sänker sig vid halvtiotiden. Har inte varit i närheten av ett ekfat och är inget för vänner av sträva tanniner. 50/50 syrah och grenache, med en årsproduktion på 40 000 flaskor - inte så lite alltså, vilket är bara bra med tanke på hur gott det är.

Jag skulle vilja kalla det här sympatiskt, ett vin för de flesta kvällar åtminstone på sommarhalvåret. Det ska enligt uppgift hålla 14 % alkohol, men det är inget som slår över. Osäkert hur det är med lagringspotentialen, och med tanke på drickbarheten just nu kanske jag aldrig får svaret på den gåtan heller.

Domaine Montirius börjar kvala in till en ganska kort lista över favoritproducenter i min bok (biodynamisk, dessutom). Tyvärr finns bara en flaska av deras 2007 Garrigues kvar på lut i källaren - och importören listar nu årgång 2008 i BS - annars hade jag genast gjort en parallellprovning nästa svala afton.

2006 Rudi Pichler Riesling Smaragd Terrassen

Efter årets obligatoriska gästspel i höbärgningen är kroppen mör och halsen behöver återigen rensas. Eftersom hyllesaften inte är klar än på några dagar återvänder jag till Wachau och österrikisk finriesling. 2006 Rudi Pichler Riesling Smaragd Terrassen är vackert guldgult, med ett anat smaragdskimmer i stugans kvällsskumrask. Doften är citrusfriskt syrlig och blommar upp ur glaset på ett strålande sätt - det lovar väldigt gott och jag förlorar mig i djupa sniffar. Här finns allt möjligt att associera till: ananassplit, Bassett's röda vingummi - eller måhända gula - och oljiga dieseltoner. Vinet öppnar sig bara mer och mer under en halvtimmes tid.

När jag till slut tar mig för att smaka blir jag heller inte besviken. Syran och mineraliteten fräser runt i munnen och ger mig genast livsandarna åter. En angenäm beska finns där långt bak i mixen. En sjysst följeslagare in i den evighetslånga sommarskymningen. Kanske lite renare och mer stringent än den förra struprensaren från Wachau. Jag tilldömer Rudi Pichler segern på teknisk knockout, efter en jämn match mellan snabbfotade och eleganta welterviktspugilister, båda med fjärilslätt finess i slagserierna. Pichlern lämnar inte mycket mer att önska och kan mycket väl vara på sin absoluta topp just nu. Ändå hade det varit kul att spara en flaska några år till och se vad som händer.

Finare Vinare har absolut rätt i att det här godiset ska avnjutas ordentligt kylt, för att den krispiga syran och citrusfräschören ska komma bäst till sin rätt.

Av Rudi Pichlers viner finns en dyringduo i ordinarie sortimentet och en kvartett i BS. Inga billiga viner, den minst kostsamma är en Grüner Veltliner Federspiel för 169. Den här Smaragd-2006:an "fyndades" för just under tvåhundringen. 2007:an har enligt uppgift på hemsidan sålt slut för sitt ordinarie pris 239 kronor. Bristly importerar.

Sommarrea

Räknetrissen har inte koll på om det är någon nyhetslansering idag, 1/7. Förmodligen inte. Däremot upptäcker han en trevlig sommarrea, på viner som lanserades i januari och som skulle finnas att tillgå i alla fall ett kvartal. Det är alltså sådant som blivit över - mycket är säkert okul, men här finns också sådant som kan vara bra men som hamnat i skymundan i nyhetsflödet. Nu kostar det inte så mycket att kolla upp hur det ligger till.

En del av de nedsatta vinerna placerade sig högt på kritikerlistan när det begav sig. 2008 3 Weingärten Riesling från Kamptal kom faktiskt etta med ett medelbetyg på 4,0. Nu kostar det 62 kronor och finns i små men naggande goda doser spridda över landet.

2009 Q-rious Viura Muscat Chardonnay från Navarra fick 3,75 i medelbetyg och slumpas bort för 47 riksdaler (tidigare 59).

Och så har vi det kanske mest intressanta, alsacaren 2007 Pinot Gris Grand Cru Hengst från Domaine Viticole de la Ville de Colmar. Nu kostar det 119 istället för som tidigare 149. Men ack! När jag kollar lagerstatus ser jag att det förmodligen bara är "spökflaskor" kvar, som ju nästan alltid är fallet när det enligt hemsidan ska finnas en eller två flaskor i en butik. Möjligen kan Götgatans i Lidköping fyra flaskor existera i verkligheten, men förmodligen inte.

En stilla undran: varför kan inte Systembolaget ha ett system - det vill säga någon som regelbundet kollar - så att viner som inte fysiskt finns inte heller finns i listan? En hel del samtal till landets butiker och stressat letande bland hyllorna hade kunnat undvikas. För nu finns ju ändå en chans att de där två flaskorna av Renato Rattis Nebbiolo d'Alba Occheti faktiskt finns där på Nybrogatan i Stockholm. Och si, det gjorde de, när jag ringde dit och kollade. En kundorder som inte hämtats ut. Men nu ska de inte finnas där eftersom jag genast ringde till "mitt" bolag på Hansakompagniet och bad dem lägga en ny kundorder på flarrorna. I alla fall ska de inte finnas till försäljning eftersom de är mina. Men ändå står de kvar i lagersaldot tills de blivit ivägskickade, ytterligare en "finess" som kan reta gallfeber på den sugne. "Jo, det stämmer, här står två flaskor, men de kan du inte få för de är paxade av någon annan". Snopet. Nu blir ju även jag orolig - har verkligen min beställning lagts, eller kommer nu någon annan att genast ringa eller springa till Nybrogatan och hugga dem? Vardagsedge courtesy of Systembolaget.

Vidare finns i realistan en 2007 Cuvée René Dopff Riesling från Alsace för 76 istället för 95 kronor, 2008 Erdener Treppchen Riesling Kabinett för 103 istället för 129 kronor samt den där Grand Premier Cru'n från Luxemburg (2007 Wintrange Felsberg Riesling) för facila 66 kronor mot tidigare 83.

Pinot noir från Amerikat går att fynda för den sugne. Vi har till exempel 2007 Pedroncelli Pinot Noir Russian River, som toppade januarilistan med 4,33 i medelbetyg. 120 bagare då, 96 nu och inte ännu slut i hyllorna. Här finns även andra, som 2007 Sokol Blosser Pinot Noir från Oregon (159 istället för 199) eller billiga kaliforniska tjutet 2008 Redtree Pinot Noir för 76 istället för 95 pix.

Tre röda fångar Räknetrissens intresse: 2008 Chinon Les Gravinières, som nu går för 84 istället för 105 spänn. 2007 Neiss Spätburgunder Trocken Vogelsang, för att det är ett så vackert namn och för att tysk pinot är så på modet just nu (103 mot tidigare 129 kronor) och så 2005 Vitikult Blaufränkisch från Burgenland, för att Österrikiskt tjut väcker så trevliga minnen av alplandskap och semester. 110 istället för 139 kronor får man ge för det nu för tiden.

Men Räknetrissen är kommenderad - med hammare, spik och målarpensel i sin valhänta näve - till trakter där inga välsorterade Systembolag finnes på mils håll. Så det är bara för er andra att rusa till hyllorna och länsa dem.