I samband med senaste nyhetssläppet kommentarerna i ölbloggosfären till lanseringen av Fullers IPA rätt ljumma. Flera bloggare hade önskat sig en "riktig" IPA istället. Riktig ska nog läsas som en IPA i amerikansk stil. Hur har det kunnat bli så ? Att kopian har blivit normen och den ursprungliga stilen räknas inte som riktig ? Märkligt.
Fullers är ett av få stora bryggerier som värnar om de brittiska traditionerna och gör det väl. Det finns f n åtta öl från Fullers i SB's ordinarie sortiment och IPAn är det senaste tillskottet.
Färgen är ett par nyanser ljusare än vad jag vant mig vid. Ljust bärnstensfärgad skulle man kunna säga. Den skummar rätt sparsamt vid upphällningen och det lilla skum som bildas sjunker rätt snabbt ihop. Doften är rätt återhållen men ger ändå tydlig citrusfrukt, en del humlearom och en avrundande maltighet.
Smaken är relativt fyllig men skiljer sig annars markant från mera moderna ipor. Till en början blir jag besviken och finner ölen är rätt intetsägande. Efter en stund vänjer jag mig vid stilen och upptäcker att alla beståndsdelar finns där men mycket mera nedskruvat, balanserat, milt och vänligt. Ingen välpumpad bodybuilderöl utan snarare en lite korpulent ölfryntlig gubbe.
Trevlig och balanserad beska, en rund ton av maltig smörkola ger lite sötma ochen klick grovskuren apelsinmarmelad friskar upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar