2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Efter några timmars hårt kroppsarbete under fredagens eftermiddag och tidiga kväll anlände hämtpizzorna. Vi åt direkt ur kartongerna med den sortens aptit som bara kombinationen fysiskt arbete och försenad mat kan framkalla. I vinkällarens sommarstugefillial fanns bara två flaskor att välja på en vit och en röd, en Pouilly-Fumé och en Taurasi. Valet föll på det röda. Till pizzan var vinet helt ok men med tanke på det återstående arbetet sparades merparten av flaskan till senare på kvällen.

Några timmars luftning gjorde vinet gott. Med Taurasi talar man ofta om söderns barolo. Jag kan till viss del förstå vad så menas. Färgen är dock några nyanser mörkare än en mogen barolo. Taurasin är mörkt tegelröd men genomskinligt. Doften domineras till en början av faten. Det finns aromer av läder, tobak och choklad. Sedan kommer det som förmodligen varit en fin bärfruktighet men som nu får mig att associera till balsamicoreduktion och kanske torkad frukt. Fruktlikt men inte så att jag kan identifiera någon specifik sort.

Smaken är medelfyllig och mycket intressant. Direkt känns en sötma som av torkad frukt, sedan följer en fin syra och så kommer den rätt påtaglig strävhet och stramar upp det hela. Allra bäst är finalen där det plötsligt dyker upp en klockren slånbärslikör. Jag återupplever en likör som jag gjorde för några år sedan på slån, krikon, lite socker och riktigt bra grappa. Plommonaktigt, syrligt och strävt med en mycket tydlig smak av mandel från kärnorna.

Helt klart min bästa upplevelse av ett vin från Mastroberardino hittills. Nu är jag extremt nyfiken på att testa en kvalitetsaglianico som fått lite mindre ek.