2006 Gris

Tänk hur man kan fåt allt om bakfoten. Jag föreställde mig Lis Neris som en ljuv Grace Kelly-lik varelse som tagit över sin gamle änkeman till fars ägor. Vingården säkert ständigt på väg att gå förlorad till skumma fodringsägare p g a skulder som fadern ådragit sig för att bekosta hustruns sjukvårdsräkningar. Sedan löser sig allt genom en fantastisk årgång med skyhöga Parkerpinnar och vinerna får en strykande åtgång och Lis är uppe i smöret utan att hon någonsin glömmer de svåra tiderna.

Vid lite närmare efterforskning visade sig Lis Neris inte vara en ljuv, Grace Kelly-lik varelse. Faktiskt inte ens person överhuvudtaget, åtminstone inte en nu levande. Nej, det är namnet på ett företag som drivs av familjen Pecovari med pappa Alvaro i spetsen. Företaget har funnits sedan slutet av 1800-talet men det är med Alvaro Pecovari, en av de ursprungliga Isonzo Boys, vid rodret som Lis Neris blivit en av de stora spelarna på Friuliens vinscen.

Gris är Lis Neris prestigetappning av Pinot Grigio. Vinet har fått 90 poäng av Parker och de eftertraktade tre glasen av Gambero Rosso. Veronelli har aldrig varit någon Gris-vän men har å andra sidan gett många av Lis Neris andra viner sin högsta utmärkelse Tre superstelle.
Gris produceras av druvor från c a 15 år gamla stockar. Jäsningen sker på 500-liters fat av fransk ek och vinet lagrag på fällningen i c a 10 månader.

Färgen är ljust guldgul med ett fint lyster. Doften, som är ganska intensiv, bjuder på en söt fruktighet. Honung, päronsoda, ananas, lite citrus och nötter är det jag först kommer att tänka på. Sedan slås jag hur druvig och kryddig doften är. Trevligt värre och det är nästan så att jag åter börjar tro på min ursprungliga bild av Lis Neris snarare än den som sökningarna på nätet givit.

I munnen märks vinets höga viskositet direkt. Det känns fett och fyllande. Smaken börjar med en viss sötma, sedan citrus- och ananas-toner och mot slutet druvigheten, kryddorna och en viss bitterhet. Syran finns där men är i vekaste laget. Jag gillar doften mer än smaken och är inte helt övertygad om vinets förträfflighet. Mina invändningar handlar mest den något för låga syran men även lite om bristande typicitet. Vid en blindtest skulle jag inte ha placerat vinet i Friulien utan snarare i Alsace.

Vinet dracks till något slags mexikansk anrättning kryddad med mycket spiskummin. Till detta guacamole och fetaost. Det funkade otroligt bra tillsammans med vinet och de olika smakerna lyfte till höjder som kanske inte gav svindel men åtminstone fick det att snurra till i huvudet för ett ögonblick.