...står det på några ärvda, vinranksornamenterade små krus. Nu ingår de i sommarhus-kittet och används mest till mjölken till kaffet, men jag föreställer mig gärna att de ursprungligen kommer från en Heurige utanför Wien (se Clas Thors Wien - drömmarnas stad) eller en liten hytta uppe i Alperna. Dit man kommer under en vandring i bergen, svettig och törstig, och beställer in ett krus med svalt vin innan plattan med charkuterier och ostar dyker upp. De här karafferna är små, rymmer kanske två små glas. Jag har tänkt mig att "kühlem Stein" betyder att vinet hämtats upp ur en sval stenkällare, men förmodligen syftar det på krusets kylda stengods. Säkert skulle vinet vara grüner veltliner, och även om det står "edel" på kruset skulle det vara ganska enkelt men mycket välkommet i strupen.
En afton den gångna helgen tog vi en promenad över backarna - där vi fann ett hav av björnbärssnår som vi inte uppmärksammat tidigare, snåren översållade med omogna bär - och vidare ner mot havet. Det var en klar, vindstilla och färgskimrande skymning, varmt för årstiden. I huset väntade en kall Gobelsburger.
Jag vet att jag ondgjort mig över att Systembolagets tidigare satsning på att tillhandahålla billig, god grüner veltliner har ebbat ut så gott som fullständigt (det finns tre i ordinarie sortimentet under hundralappen och ingen i spannet 100 - 150 kr). Å andra sidan: varför gå över ån efter vatten? Just i den stunden, medan jag smakade på det friska vinet och funderade på vad vi skulle kunna fixa att äta, var det svårt att tänka sig något mer passande än just Gobelsburg att dricka. Vi söker ofta efter nya upplevelser och glömmer bort det som vi vet att vi gillar och som alltid bör finnas till hands.
Den här gången tyckte jag att tonerna av melon och godis var lite mer markanta i förhållande till peppar/citrus-stinget. Den börjar ju närma sig året nu, 2007:an. Men det är fortfarande ett torrt, rent klingande vin som gjort för den törstige vandraren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar