Late Summer Ale revisited

Min tidigare, något avvaktande njugghet mot Oppigårds Late Summer Ale har nu förbytts till förbehållslös uppskattning.

Den gångna helgen bjöd på strålande sensommarväder: soligt och lagom varmt för lättklädda promenader i det fortfarande grönskande landskapet. Dessvärre grönskade det också i singeln som täcker största delen av tomten. Söndagen ägnades därför åt ett intensivt skyfflande, rotande och krattande för att få bort allt gräs som frösått sig och växt sig frodigt under den senaste tidens regnande. Tänk på vilodagen så att du helgar den - med hårt arbete denna dag. Ryggen värkte och svetten lackade som under värsta högsommarvärmen.

En sådan lisa då att ta en paus, äta lite snabbt hoprörd pasta med soltorkade tomater och läska sig med en ale. Nu fungerade LSA utmärkt som törstsläckare, med sin no-nonsense beska. Och visst finns där en småsyrlig fruktighet som får livsandarna att återvända. Faktiskt perfekt komponerad för just den här årstiden, lite mörkare i tonen och med en rostad klang av sommarens långsamt vissnande växter. Om den här drycken funnits till hands de vindstilla, ljumma sensommarkvällar i min ungdom då halmen skulle bärgas hade inget kunnat vara mer passande.

Jag måste vara på humör - eller rejält törstig, alltså - för att verkligen uppskatta en ale efter förtjänst. Här gjorde jag det så grundligt att jag genast måste korka upp en butelj till, att avnjuta i den soliga bersån. Mitt enda bekymmer därefter var, att det blev förbannat svårt att återuppta slitet med ogräset igen.