2005 Moschioni Rosso

Under sommarsemestern i Italien letade jag runt efter viner från producenten Moschioni. Han är en av Friulis topproducenter med fler "tre superstelle" i Veronellis guide och ett mycket stort anseende. Moschioni gör, ovanligt nog för att vara i Friuli, enbart röda viner om man bortser från en liten kvantitet av det exklusiva dessertvinet Piccolit. Druvsorterna är uteslutande lokala storheter som Pignolo, Refosco dal Penduncolo Rosso och Schioppettino och priserna är genomgående i linje med anseendet. Jag satsade mina slantar, c a 15 euro, på en flaska av detta, Moschionis billigaste vin. Det öppnades och dracks på inköpsdagen. Jag blev gruvligt besviken. Hade jag befunnit mig i Sverige så hade det inte varit några problem. Tillbaka med flaskan till systembolaget. Nu blev jag lite mer osäker. Tänk om vinet skulle vara så här. Lite lätt frizzante påminde det om en enkel Lambrusco. Jag bestämde mig för att ringa till Moschioni och fråga om vinet skulle vara pärlande eller om det handlade om en defekt.

Jag är glad att jag ringde. Dels för att samtalet gav mig tillräckligt underlag för att jag skulle kunna returnera flaskan men ännu mer för samtalet i sig själv. Jag fick snabbt svar, ett korthugget "pronto"från vad som verkade vara en kvinna i övre medelåldern. Jodå, frågan om det var hos Azienda Agricola Mascioni besvarades med ett korthugget "si". Därefter fick jag veta att de minsann inte producerade några pärlande viner. De tänkte definitivt inte göra det heller. Om jag ville veta något mer så var Davide ute på fälten men skulle komma hem under eftermiddagen. Då var jag välkommen att ringa igen. Jag föreställer mig att det var mamma Maschioni jag hade haft på tråden. Jag returnerade min flaska till enoteket och fick en ny med mig hem utan tjafs. Den flaskan drack jag i kväll.

Jag vet egentligen väldigt lite om 2005 Moschioni Rosso. På nätet finns ingen information och producenten har ingen hemsida. Det jag vet är att gården ligger i närheten av Cividale del Friuli, inte så långt ifrån Udine. I området där Schioppettino-druvan har sitt ursprung. Jag vet inte vilka druvor men misstänker att en rätt stor del utgörs av just Schioppettino, kanske från unga stockar som ratats för Maschionis druvrena variant a 500 kr/flaskan.

Vinet är vacker och klart rubinrött, helt utan några blå reflexer. Det lämnar rejäla gardiner på glaskanten. Doften är minst sagt intensiv. En tydlig bärdoft men svårt att skilja ut enskilda bär, tänk blandsaft av yppersta klass. Bakom bärfrukten, på behörigt avstånd, finns något mer , något som inte ingår i min vokabulär men ta mitt ord på att det handlar om väldoft. Smaken följer doften med nästan ruggig precision. Vinet är medelfylligt och mycket friskt med slank munkänsla. Aromerna kompletteras med tydliga mineraltoner och ett lätt stråk av mandel. Jag gissar att vinet utsatts för en försiktig fatlagring.Tanninerna och den friska syran stramar upp och visar att det handlar om ett seriöst vin som inte bara stryker medhårs. Det dyker också upp ord som fokuserat, exakt och rent. Ett superbt matvin som matchade kvällens Spezzatino di Vitello med Polenta helt perfekt. Mina positiva intryck har säkert på inget sätt förminskats av min kontakt med Mamma Moschioni. Här handlar det om hantverk och kontakt med verkligheten hela vägen.