Sauvignon blanc från Marlborough

Tillbaka i selen drömmer jag mig tillbaka till sommarens förälskelser i vinglaset. I slutändan har - trots alla utsvävningar i olika riktningar - sauvignon blanc varit den vita sommardruvan par excellence, mer exakt nyzeeländsk sådan från Marlborough. Flirtig och lättsam, inbjudande och välsvarvad. Romansen inleddes på allvar med de här två snyggingarna: 2007 Stoneleigh (nr 6311) och 2006 Hunter's(nr 6202).

Stoneleigh är ytterligare ett av dessa viner som ständigt får goda omdömen av vinkritiker och som jag - kanske just därför - alltid har hoppat över. Men inte den här gången alltså, när jag stod där i 08-anstormningen på Bolaget i Båstad en fredagseftermiddag. Där de båda kiwisarna stod bredvid varandra på hyllan, ungefär som på bilden, var de ett förföriskt lockande par.

Det visade sig vara ett bra val till kvällens middag, då grannarna J & M gjorde oss sällskap i bersån. Detta tilldrog sig före stormarna och regnen, dagen hade varit varm. Först så klart vår patenterade fuskbellini på prosecco och persikoklyftor medan vi väntade på grillen. Först ut på gallret blev färsk gul lök vänd i lite olja. Om den får ligga ett tag på grillen blir ytterskalet sotigt och bränt, men det kan man ju ta bort. Inuti är löken saftig och mjäll.

Stoneleigh - omedelbart publikfriande, så att vi alla liksom sken upp vid första skålen. Inga ruffiga kanter, friskt som en sommarmorgon när man står på verandan och andas in den ännu svala och lite daggfuktiga luften. Mer prosaiskt: typisk sauvignon blanc med nässlorna, krusbären, flädern. Utan den matchande syran hade det varit platt, men den finns där den också. Till detta varsin bit grillad svärdfisk och - om jag minns rätt - min själs älskades mångbesjungna potatissallad med vinegrätt på senap och dragon. Någonstans på slutet tror jag att jag lyckades bränna några aubergine-skivor också. Till maten hade ett fylligare vitt vin - måhända det som Esping tipsar om i sitt krypgrundsreportage - kanske passat än bättre, men det var ingen direkt missmatchning.

Det var inte heller Hunter's, som fick bli ostbrickevin när aftonen gled vidare in i skymningen och fyrbåken tändes. Fortfarande klar sauvignon blanc-prägel, men med lite mer stuns och utvecklad syra. Jag antar att samma dispyt delar sauvignon blanc-fansen som grüner veltliner-diggarna, nämligen om druvan gör sig bäst så färsk och krispig som möjligt eller om den kanske vinner på att vila och utvecklas lite. Men återigen, varför vara dogmatisk? Till Saint Agur och en riktigt gödselstacksstinkande och rinnig skapelse kom Hunter's till sin rätt. Faktiskt är det detta av de båda vinerna som lockar mig mest att dricka igen inom en snar framtid - lite mer spännande att utforska närmre. Tänk om man kunde få till en sittning med en bit grillad smörfisk därtill innan sommaren är över!

Sådant kan jag blott drömma om här i stenstaden. Samt kolla in augusti-nyheterna, förstås, och vad finner vi där om inte ännu en sauvignon blanc från Marlborough: 2007 Auntsfield Estate Long Cow (nr 98582). Ett vin som heter Lång Ko går ju knappast att motstå, trots det smärtsamma priset 145 kr. Dessutom fick det goda vitsord av GP's recensent, som Esping länge talat sig varm för och som jag nu hittat fram till. I artikeln finns också en klargörande förklaring av de kryptiska Wachau-beteckningarna Steinfeder, Federspiel och Smaragd - det är ju sådant man hela tiden går och undrar över.

Nå, så är då Lång Ko värt att ruinera sig för? Nej, så långt vill jag inte sträcka mig, men har man halvannan hundring att avvara kan man likaväl eller hellre göra det på detta - som GP uttrycker det - eleganta vin än på så mycket annat. Tre meal på Burger King eller en skiva med Paul Potts, för att ta några exempel.

Jag hade tid under matlagningen att sitta i lugn och ro och rulla runt det i glaset, lukta på det och smutta på det. Doften är hänförande - buteljerad försommar med ett spirande nässelsnår, fläderblom, allt det där som får bina och de tidiga humlorna att bli som flitigast i maj. Vid slutet av en lång dag i staden är det som att plöstligt komma ut i naturen. Här finns också honung och till slut märker jag även lite beskare bitoner i doften, vilket går igen i smaken.

Trots sin ungdom är vinet rundare och smörigare än vad jag väntat mig efter förra mötet med områdets sauvignon blanc, mer komplext och långlivat. Bra syra men också en intressant beska, som om någon drattat i lite druvskal för den goda sakens skull. Godis för den gottesugne, helt enkelt.
Ett vin att njuta i stillhet eller kanske, som GP påstår, till kräftorna. Fast fan vet om jag vill sörpla kräftstjärtar och Lång Ko i en salig blandning. Så många hundringar har jag inte att tillgå.