2007 Loimer Riesling

Domäne Wachau är en favoritproducent sedan länge, särskilt av grüner veltliner. Därför hade jag gärna skrivit att deras riesling i augusti-släppet (som provades här) är godare än 2007 Loimer Riesling (nr 99618) från Langenlois i Kamptal.

Nu går inte det, av den enkla anledningen att Loimer är bättre (till exakt samma pris). Färgen är blekgul och drar åt grönt. Doften har inledningsvis ett märkligt stråk av såpbubblor, men framför allt är det en blommigt grön arom av äpplen och citrusfrukter. Smaken är också full av äpplen och syrligt godis. Vinet har hög syra och bjuder på den där ungdomliga, eftersträvansvärda spritsigheten. Lite beska i avslutet men framför allt är det syran som långsamt ringer ut som ett rent gitarrackord. En riktigt bra riesling för många tillfällen, med eller utan mat. Utmärkt att dricka så här i sin knoppande ungdom, men bör gå att spara åtminstone till nästa sommar.

Tillägg dagen efter: när jag läser vad jag skrivit om Loimer respektive Domäne Wachaus rieslingar slår det mig hur platt det blir. Det är ju samma äpplen och syra och beska hit och dit. Vad är egentligen skillnaden, eftersom jag tycker det ena vinet är bättre än det andra? Bortom redovisningen av färg, doft, smak (som bara den är högst subjektiv) är det som avgör upplevelsen något annat, en mycket mer undflyende kvalitet som också är mycket svårare att beskriva i ord. Oftast kräver det en verbal associationsförmåga som ligger bortom min koncentration och skapelsekraft. Kanske behöver man hitta ett helt annat slags språk för att göra skillnader begripliga.

När det gäller de här två vinerna kanske man kan säga att det handlar om just koncentration och harmoni: medan Wachau-varianten spjälkas upp i sina beståndsdelar och blir just platt och kylig håller Loimer ihop sig och erbjuder därigenom en djupare och mer sammanhållet organisk upplevelse. Så då låter det som något slags kemi-experiment, vilket det ju förvisso på sitt sätt är.