Dolly-fuel

Dolly har varit i Malmö. Uppladdningen startade redan på förmiddagen, då K & L bjöd på en överdådig brunch med tydlig inspiration från det transatlantiska köket: tjocka pannkakor med massor av lönnsirap, smoothies på blåbär och banan, ägg'n'bacon. Men här fanns också ymnigt med charkuterier och ostar från Gamla Världens skafferi, bland annat en finfin emmenthaler som lagrats två år i en grotta i Schweiz, för att sedan hämtas upp ur sin mörka kammare av en specialdesignad, skäggig bergsman (eller om denne man tillbringat tiden i grottan tillsammans med osten, det rådde någon oklarhet kring detta). God var den i alla fall, osten. Våra värdar hade även tänkt på de nyttiga inslagen och hade tillrett en bloody mary enligt konstens alla regler, med selleristjälk och allt. Med en gnutta vodka för att runda av smakerna försatte denna hälsodryck snabbt sällskapet i gynnsamt Dolly-mood. God hjälp på vägen fick vi av den förträffligt behagliga musiken i bakgrunden: The Amazing Rhytm Aces och Jimmy Buffet & The Coral Reefer Band.

Som avslutning på denna del av Dolly-dagen skänkte K upp en dram utsökt bourbon från Kentucky -Woodford Reserve Destiller's Select. Ett självklart val med tanke på att destilleriets official spokesperson i den här delen av världen - som anlänt från de småländska skogarna på morronkvisten - deltog i övningarna. Hon berättade om noggrannt utvalda och bundna tunnor, som sedan övervakas noga av the master destiller för att drycken ska tappas och sändas ut till den törstande världen i exakt rätt ögonblick - ungefär som i fallet med den där skäggige schweizaren och emmenthalern, får man förmoda. H gjorde ett gott arbete som spokesperson, men jag är naturligtvis helt ogrumlad i mitt omdöme när jag säger att detta var en synnerligen smaklig bourbon: avrundad och ändå distinkt, med en efterkick som en välriktad spark från en travhäst ivrig att komma ut på banan.

Efter en sådan brunch infann sig ett behov av att "vila middag", som min salig morfar alltid plägade göra efter målet mitt på dan. Också klokt, med tanke på de kommande strapatserna i Dollys kraftfält.

Det hade pratats mycket om laguppställningar inför Sveriges match mot Spanien. Men skulle man istället bege sig till Stadion, i andra ärenden än fotboll, var det andra urvalskriterier som var aktuella. Självklart blev det Jack Daniel's - från Dollys hemstat Tennessee - antingen att dricka neat, med is eller med Coca Cola. Dock inte gärna utspädd med vatten, som K påminde med ett påpassligt citat från George Strait:

I don't want you under my roof
with your 86 proof
Watered down 'til it tastes like tea

En man med närmast encyklopedisk kunskap om amerikansk musik, denne K.

Anyways, som Dolly skulle sagt, gick det bra att kombinera en skvätt whiskey från Tennessee med en lager från Brooklyn. Inte vad jag hade förväntat mig av en amerikansk lager, utan en humledominerad, smakrik historia med tydlig beska och fruktighet. En positiv överraskning som jag med säkerhet kommer att återvända till inom kort. Liberty ale från Anchor Brewing Co. kom faktiskt lite i skymundan här, men det kan bero på att min förväntan inför och uppmärksamhet på denna gamla bekantskap inte var på topp. Jag tror jag får genomföra en mer koncentrerad jämförelse, för rättvisans skull. Det är ett hårt jobb, och så vidare.

Själva konserten, då? Jovars, Dolly jobbade på med sin hurtiga charm och med sina starka melodier. Tyvärr var ljudet såpass plågsamt dåligt - i alla fall från parkett - att det förtog en hel del av upplevelsen. I paus förlyttade vi oss upp på läktaren, där det både var mer livat bland publiken och bättre ljud. Dolly blev förstås en ännu mindre prick vid horisonten, men när hon ensam klämde i med Little Sparrow lyckades hon ändå jaga bort den lite ödsliga stämningen på stadion och ersätta den med värme, intensitet och innerlighet. En höjdpunkt efter en väldigt lång, tomt ekande och påklistrat showig transportsträcka. I bänkraderna hördes visserligen kommentarer som: "Vad gör hon nu? Sjunger om en sparvajävel?", men det får man ta. Sedan blev det världens hålligång till Islands in the stream och 9 to 5. Hon har många tricks i den glittriga blusärmen och någonting för alla att gå igång på, den där Dolly.

Eftersittningen, åter hos K & L, blev stilenlig: Four roses med mycket is - milt, sött och gott som avslutning på en lång dags färd mot Malmö-natten. Soundtracket till denna nedtrappning stod Guy Clarke för. Kompis till Townes van Zandt - salig i åminnelse - och Steve Earle, bland andra. Så finstämt och försiktigt att man bara sjönk ner i soffan och in i det lite loja samtalet kring bordet. K - den K som tillsammans med H ridit in från Småland - berättade att de sett den gamle texanen i Tivoliparken i Kristianstad, av alla ställen. Vi pratade om att KB borde vara ett givet ställe för honom, om han kan övertalas att ta sig över Atlanten igen. Enligt uppgifter på Wikipedia har han emellertid brutit benet i maj och tvingats ställa in flera spelningar. Så det kanske dröjer ett tag innan det blir aktuellt.

Visst, ja, det här är ju en vinblogg. Medan männen drack bourbon fanns det för damerna givetvis vitt vin att tillgå: Casal di Serra. Ingen genussvindel idag - för då kan det ju som bekant bli hbt av alltihopa och det går ju inte för sig.