2003 Villa Puccini

I morse tog jag ut ett av de mystiska köttstycken, som finns kvar av min bror odalmannens slaktade ungtjur, ur frysen. Jag tänkte att jag kanske kunde strimla det och göra en wok. Men när jag såg köttet i tinat skick påminde det starkt om de söndagsstekar min mormor brukade bjuda på. Hur gjorde hon? Jag minns hur "den självösande" emaljerade Kockumsgrytan - så målande beskriven som ett mirakel i hushållsarbetet i annonser i Husmoderns Köksalmanack från 50-talet - stod och puttrade länge och väl på Electrolux-spisen.

Nu råkar vi ha en sådan gryta i fin blå emalj, säkert inköpt på någon loppis för ett par tior. Så jag börjar med att bryna den stora köttbiten väl på båda sidor. Sedan i med lite vatten, plus en massa kryddpeppar och lagerblad. Tillägg som jag inte tror mormor hade blir ett par hackade röda chili-frukter, några mosade vitlöksklyftor och en skvätt äppelcidervinäger. Varför jag har i det sista är oklart, kanske för att jag har det i det mesta jag tillagar. Ja, och så en rejäl dos vitpeppar.

Fördelen med den här sortens matlagning - när man har tid - är att den sköter sig själv medan man hittar på annat: luftar vin, köper grönsaker, diskar, surfar på nätet. Efter kompletterande inköp fick morötter, rotselleri och knipplök samsas med det andra i grytan, plus gå in i ugnen i sällskap med färskpotatis och palsternacka.

Inför helgens Dolly-uppladdning ville jag ha ett rött alternativ till pizza-slajsarna. Valet föll då på 2003 Villa Puccini, en toskansk gammal bekant jag har trevliga minnen av. Kanske skulle den visa sig ha blivit alltför gammal? Jag är långt ifrån någon expert på att utläsa viners stadium av mognad på färgen, men det här är i alla fall djuprött i glaset med rödvioletta skiftningar mot kanterna. Efter någon timmes luftning doftar det inte påträngande mycket i glaset: tydliga spår av fatlagringen tillsammans med såna där körsbärschokladpraliner som man antingen gillar eller hatar, kanske något oxiderat blyertstorrt och stickigt. Fatkaraktären är till en början dominerande även i smaken, innan en trevlig och mycket torr strävhet och bra syra tar över - mer klarbär än inlagda körsbär här, vilket är positivt. Smakar mycket och länge, i eftersmaken kommer det slutligen fram lite sötare toner av torkad frukt. Jag tycker det är rätt gott, och inte redo för ättestupan än. Det hade kunnat gå väl ihop med de smakrika och feta pizzorna i lördags.
Steken är klar ungefär i jämnhöjd med att min älskade hustru anländer. Hon är skeptisk till att jag använt kryddpeppar, och menar att det gör anrättningen till en slags helstekt kalops. Trots sina förbehåll svänger hon ihop en väldigt god, redd sås på den frånsilade skyn. Som vanligt hemlighetsfull med sina tricks avslöjar hon att smör, grädde, lag från ättiksgurka, crema di balsamico och hp-sås hade ett finger med i spelet. Tillsammans med chilipepparen i grunden blev det en het, men mycket smaklig sås.
Köttet är mört och fint efter dryga två timmar i grytan, om än som sagt med en dragning åt kalops i smaken.
Vinet hamnar i bakgrunden och försöker konkurrera i kraft av sin egen kryddighet utan större framgång. En fruktig och besk torr ale hade nog passat bättre. Men på det hela taget går det ingen större nöd på oss denna tisdagskväll.