Blindstyre

Jag har stor erfarenhet av att såväl famla i blindo som att handla i blindo. Blinda dates har jag däremot inte ägnat mig åt och inte heller blindprovning. Däremot har jag ofta druckit vin utan att på förhand veta vad som fanns i glaset men det är faktiskt en helt annan sak. I tisdags begick jag min blindprovningsdebut under Munskänkarnas trygga guidning. Fyra flaskor vin, två röda och två vita, draperade i ogenomskinlig skrud stod på bordet.

Jag är förvånad över hur stor skillnad det är att prova blint jämfört med en öppen provning och hur mycket vetskapen om vad som finns i glaset normalt hjälper mig att sortera intrycken alternativt påverkar mig att hitta det jag förväntar mig att hitta. En spännande erfarenhet med mycket nedslående resultat. När tankarna börjar gå åt fel håll så går det snabbt att hamna riktigt vilse.

Vi började med de två vita. En okulär besiktning av första glaset fick mig att associera till riesling och jag tyckte mig känna en klart märkbar sötma, tydlig syra och tropisk frukt. En viss rodnad spred sig över mina kinder när rätt svar visade sig vara ... 2006Pouilly Fumé Caves de Perriéres ( 5284), ett riktigt torrt vin på Sauvignon Blanc.

I det andra glaset fanns ett vin som bjöd på aprikos, tropisk frukt och honung. Halvsött var min gissning. Förmodligen ett sent skördat Alsace-vin. Pinot Gris kanske ? Nära men ingen riktig fullträff. Facit talade om att jag druckit 2205 Hubert Beck Tokay Pinot Gris Réserve du Chevalier (12105) Visst fanns det något mera sötma än i det första och med mindre syra men det handlade forfarande om ett torrt vin.

Det första röda var förhållandevis lätt. Den ljusröda färgen talade om Pinot Noir. För fylligt och för gott för att vara en bourgogne i den prisklass som vi brukar röra oss i... Jag uppfattade också en viss fatton. Bra syror, god bärfrukt. Amerikansk Pinot Noir ? Oregon kanske ? Rätt svar visade sig vara 2006 Saint Clair Pinot Noir (16015) från Nya Zeeland

Kvällens sista vin kändes inte väsensskilt från det föregående men med mer av allt utom syran som var rätt jämförbar. Alltså ett kraftigare vin med rätt kraftig syra, fatlagring och en viss strävhet men inte någon bomb. Italien ? Piemonte ? En budget-nebbiolo ? Längre än så vågade jag mig inte. Jag borde ha prickat in Pio Cesares Langhe Nebbiolo (7306) som varit en återkommande gäst på vårt köksbord det senaste året.

Sammanfattningsvis en väldigt intressant upplevelse som jag mer än gärna upprepar. Särskilt om den sker i ett prestigelöst sammanhang där man har möjlighet att utforska de villovägar man så lätt hamnar på. Jag står fortfarande helt förundrad över hur jag kunde hitta sötma där ingen sötma fanns. Kan den nyss ätna tomatsoppan ha spelat någon roll eller var det för att min hjärna ställde in sig på tysk riesling redan innan jag smakade.