Supertoskanare i hastigt mod

Stillsam lördagkväll i höstrusket. En liten förrätt med löjrom, crême fraiche och rostat bröd. Till det en sauvignon blanc från San Antonio-distriktet i Chile, Casa Marin Cipreses Vineyard 2005. Enligt Systemets beskrivning är det "torrt, mycket friskt, fruktigt och aromatiskt /.../ med inslag av krusbär, kiwi, konserverad sparris och svartvinbärsblad". Det stämmer väl in. Vinet har en mystisk smakkomponent, men att det är just konserverad sparris hade jag inte kunnat säga. Däremot innehåller det mycket mineraltoner. Ett fräscht vin med stor smak, som kräver mat till: gärna grillade laxar eller kokta firrar med smakrika tillbehör. Systemets ursprungliga pris - 194 kronor - var över toppen. Enligt Ulrika & Camilla i Aftonbladet tog man bara hit 360 flaskor till lanseringen i mars, och när det nu reas ut finns det i skrivande stund 160 kvar. Nya priset 116 kronor är absolut mer adekvat och, menar jag, placerar vinet i kategorin "prisvärt".

Huvudrätten följde principen för "Occam's razor": att eliminera allt ovidkommande för att komma fram till den rätta lösningen. Min älskade hustru hade besökt Kött & viltspecialisten på Amiralsgatan och inhandlat varsin rejäl entrecôte, samt lite av innehavarens egenhändigt tillagade bearnaise-sås. Köttet var snyggt marmorerat, mört och fint. Bara en sallad på små gröna blad, avocado och granatäpplekärnor till.
Allt var som upplagt när ett problem tillstötte. Jag hade glömt lukta på det tilltänkta vinet, en Muga reserva 2003 från Rioja, när jag korkade upp det. När jag nu hällde det i glaset upptäckte jag att det var korkskadat. Fan också! Och här låg biffen klar på tallriken. Vad göra? För tillfället är det rätt tomt i lagret. Att välja på fanns i princip en amarone och en "supertoskanare" från 2001- vid namn Crux Bibbiani Gilberto - inköpt i hastigt mod på Kronborgs vinfestival. Den fick det bli. Direkt ur flaskan utan preludier som luftning och dylikt sände vinet ut en intensiv och mäktig lukt av ekfat och läder, som från en inpyrd stallkammare. Här hade det behövts någon timme i friska luften. Ändå var smaken förvånansvärt fruktig och len och inte riktigt så gomkryllande och dundermuskulös som doften förutspådde. Till köttbiten var det helt ok med sin varma och komplexa ton. Färgen djupt rödbrun då ljuset bröts i det.
Köpet gjordes under vinprovningens intensiva och något kaotiska slutskede och jag kan inte minnas vad priset slutligen blev. Esping körde en hård prutning och det blev varsin flaska till något som då kändes som ett bra enhetspris. Även om avsmakningen kom hastigt på var det en angenäm upplevelse. Inte ett vin man dricker varje dag.