Den Onde Alven - säsongsöl II

Traditionell Lucia-konsert i Johanneskyrkan, den vackra jugendbakelse där min älskade hustru och jag knöt hymens band för ett decennium sedan. Nyblivne 14-åringen till tonårsson uppställd framme vid altarringen, iförd vit särk och stjärnstav, tillsammans med resten av Augustenborgsskolans kör. I vimlet efteråt träffade vi H, som var där för att – liksom vi – beundra sin avkomma. För tillfället gräsänka var hon inte sen att följa med till Skolgatans ölcafé för något uppiggade efter den meditativa hänryckningen. Ölet för kvällen var tjeckiska pilsnern Krušovice, en kär gammal vän.

Jag har bestämt för mig att bryggeriet hade – kanske har? - en ölstuga i Prag med samma namn, vid en tvärgata till Parížska som förbinder Gamla stan och Josefov. Vid tiden för sammetsrevolutionen var det ett trångt och larmigt ställe där röken låg tät över de grova borden och långbänkarna. Gästerna var nästan uteslutande män, många i soldatuniform eller annars arbetsklädda. Den rostfria serveringsdisken hade man framför sig när man steg in i lokalen, bakom den regerade barska män som hastigt sköljde av begagnade sejdlar i diskhon och tappade upp nytt öl i dem. Här har du – drick! Ölet var bland det godaste som gick att uppbringa på stadens ölstugor, vilket inte ville säga lite. När jag hade tillfälle att återvända hit, något år senare, hade stället förändrats totalt. Nu var det ommålat och möblerat med stolar och bord med duk och blommor i vas. Längs bortre kortväggen hade man installerat ett stort akvarium. Publiken var propert klädd, det fanns meny och man serverade enklare rätter till pilsnern. Som i och för sig fortfarande var god, men känslan av att något för evigt hade gått förlorat gick inte att helt vifta bort.

Upplivad av barbesöket gav jag mig efter hemkomsten i kast med nästa ale, Bad Elf. Fylld av onda aningar, naturligtvis - man måste vara naturligt skeptisk mot vad som verkar vara en typisk gimmick-pryl. Måhända avtrubbad och glatt okritisk efter den tjeckiska pilsnern blev jag emellertid positivt överraskad. Jämfört med Fuller's folly var Den Onde Alven mycket mer balanserad, med en behaglig doft och sammansatta smaker som höll ihop när de tumlade omkring med varandra i munnen. Här hade vi ju den brända kolan, pomeransen, fruktigheten och allt det andra som utmålats i förhandssnacket! Eftersmaken var lång och avrundat besk. Mer smeksam än ond, denne alv: 'Eres to your Elf som det står på etiketten. Till falukorv och potatismos var det kanske sådär, men det gick det också.