Bedarö Bitter på Bishops Arms

I eftermiddags utsattes jag för fyra timmars uppvisning i dumhet, en sorts dumhet som bara kan existera i ett sammanhang där den som står för dumheten har en position som innebär att han (eller, som i detta fallet, hon) inte kan ifrågasättas. För att återhämta mig begav jag mig till Bishops Arms. Mycket av den uppdämda frustrationen rann av mig när jag såg att en av hanarna vid bardisken behängts med en liten blå skylt som såg ut såhär:´

"Bishop’s Arms erbjuder sina gäster marknadens bredaste sortiment av öl och single malt whisky. Sortimentet i kombination med en kunnig personal skall bidra till en ökad kunskap om de drycker som serveras och skapa intresse för dryckes-kultur med kvalitet."(saxat från Bishops Arms hemsida under rubriken "Om Företaget")

Redan när jag bär bort min pint återkommer irritationen. Denna ale serveras vid en tempratur som passar amerikansk lager en varm sommardag. ISKALL. Vid första munnen så sprids en ytterst obehaglig metallisk smak i munnen. Det är bara att vänta på att temperaturen i glaset stiger. Efter en kvart är den riktigt god och sista skvätten är fantastisk. Det känns rätt tragiskt att en ale som vunnit internationella utmärkelser behandlas så styvmoderligt. Som att servera dyr maltwhisky on the rocks eller sätta fram ett vällagrat rödvin i ishink. Vet man inte hur det ska vara är risken stor att man tror att det är brister hos ölet snarare än brister i hur det hanterats. Om jag inte druckit Bedarö Bitter tidigare tror jag knappast att jag velat dricka den igen. Det är inte så man sprider god ölkultur. Slapp, slött och likgiltigt.