Salice Salentino riserva 2003

Restaurangbesök i Malmö en onsdagkväll i oktober, hur svårt kan det vara? Hyfsat, visade det sig. Brogatans ätavdelning var fullbelagd. På La Couronne var det fransk afton - servitriserna iförda något slags cancan-mundering och med klirrande lösögonfransar - och fullproppat. Tempos bord var upptagna eller väntade på gäster som reserverat plats. Så vi fick gå till Siciliana istället, "första italienska köket i Malmö, grundat 1970". Inte så värst glamoröst, men de gör goda pizzor. Vi brukar hämta hem varianten med buffelmozzarella och lufttorkad skinka, eller den med valnötter och skinka. Just den senare hade försvunnit från matsedeln, förhoppningsvis tillfälligt. Istället blev det "Salame tartufato" med rucola, tryffelsalami och parmesan samt "Scamorza" med rökt mozzarella, bresaola och soltorkad tomat.

I vinlistan hittade vi en gammal bekant som det var åratal sedan vi drack: Salice Salentino från Apulien, producerat av Francesco Candido. Druvorna är till allra största delen negroamaro med en liten skvätt malvasia nera. Det här var årgång 2003, när vinet var en återkommande gäst hos oss var det nog årgångarna -96 eller -97 som var aktuella. Det var ett kärt återseende och till pizzan var det gott, kryddigt och fruktigt att skölja ner tuggorna med. Vi satt och mindes när Puglia-vinerna och primitivodruvan blev populära i slutet av 90-talet, och vår bilresa till stövelns klack någon gång runt milennieskiftet. Flaskan tog snabbt slut, men vi begav oss snällt hemåt - ty imorgon är en annan dag.

Bedarö Bitter på Bishops Arms

I eftermiddags utsattes jag för fyra timmars uppvisning i dumhet, en sorts dumhet som bara kan existera i ett sammanhang där den som står för dumheten har en position som innebär att han (eller, som i detta fallet, hon) inte kan ifrågasättas. För att återhämta mig begav jag mig till Bishops Arms. Mycket av den uppdämda frustrationen rann av mig när jag såg att en av hanarna vid bardisken behängts med en liten blå skylt som såg ut såhär:´

"Bishop’s Arms erbjuder sina gäster marknadens bredaste sortiment av öl och single malt whisky. Sortimentet i kombination med en kunnig personal skall bidra till en ökad kunskap om de drycker som serveras och skapa intresse för dryckes-kultur med kvalitet."(saxat från Bishops Arms hemsida under rubriken "Om Företaget")

Redan när jag bär bort min pint återkommer irritationen. Denna ale serveras vid en tempratur som passar amerikansk lager en varm sommardag. ISKALL. Vid första munnen så sprids en ytterst obehaglig metallisk smak i munnen. Det är bara att vänta på att temperaturen i glaset stiger. Efter en kvart är den riktigt god och sista skvätten är fantastisk. Det känns rätt tragiskt att en ale som vunnit internationella utmärkelser behandlas så styvmoderligt. Som att servera dyr maltwhisky on the rocks eller sätta fram ett vällagrat rödvin i ishink. Vet man inte hur det ska vara är risken stor att man tror att det är brister hos ölet snarare än brister i hur det hanterats. Om jag inte druckit Bedarö Bitter tidigare tror jag knappast att jag velat dricka den igen. Det är inte så man sprider god ölkultur. Slapp, slött och likgiltigt.

New kid on the blog

Vad bra! Esping har formellt inbjudit mig att skriva inlägg till bloggen, vilket gör att dessa hädanefter kommer att undertecknas med Trisse. Allt för att undvika misstankar om att bloggaren är en schizoid personlighet, som ömsom skriver om vin och ömsom om vatten. Inlägget om Ca' Maggiore nedan är alltså mitt. Egentligen borde jag väl ha en blogg betitlad "ännu billigare vin", då jag bara med nöd och näppe lämnat YPK (yrsel per krona)-stadiet på min resa genom den förtrollade vinvärlden. Men jag ska göra mitt bästa för att prova igenom så mycket alkoholhaltiga drycker som möjligt och dela med mig av de upplevelser dessa skänker mig!

Ca' Maggiore Langhe Rosso 2004

Sent hemkommen från jobbet igår kväll blev det snabblagad köttfärssås med bred bandspagetthi. Såsen blev helt okej, trots att jag hade i lite av varje: en liten torkad stark paprika inköpt på marknad i Budapest, äppelcidervinäger, lönnsirap och granatäpplejuice. Märkliga påhitt, kanske beroende på den sena timmen eller att jag som sig bör smuttade på ett italienskt rödtjut under tillagningen.
Som oftast på sista tiden var det Ca' Maggiore Langhe rosso (nr 42362 på bolaget) jag hade korkat upp. Vinet är från Piemonte och druvblandningen är barbera, dolcetto och nebbiolo i ungefär lika mängd. Jag blev helt förtjust i det när jag drack en flaska för några veckor sedan, då jag upptäckt att bolaget satt ner priset till 67 kronor. Bra doft och kraftig, fruktig smak. Senare smakprov har inte riktigt nått upp till samma nivå. Gårdagens hade både tunnare doft och smak, där surheten tog överhanden. Kanske har årgången (2004) peakat och håller på att packa för att resa in i saligheten, eller så har mina förväntningar blivit för stora. Förmodligen skulle jag låtit vinet lufta sig någon halvtimme innan jag började hälla i mig av det.
Hursomhelst har jag inte gett upp hoppet att åter stöta på en fullmoget saftig flaska, och till maten var det absolut i rätt härad.

Sileni Cellar Collection Sauvignon Blanc 2007

I kväll kändes det som att det var dags att börja tulla på flaskorna som bars hem från vinfestivalen på Kronborgs slott. Valet föll på Silenis Marlborough Sauvignon Blanc. Samtidigt blev jag sugen på pasta med broccoli, panchetta, grädde vitlök och parmesan. Två utmärkta ideér som visade sig passa rätt illa ihop.

I glaset är vinet nästan färglöst, svagt gröngult. Det har en tilltalande och inbjudande doft, mycket aromatiskt med dofter av tropisk frukt. Direkt från kylen smakade det fruktsoda med en lätt kittlande sensation på tungan. Det fanns möjligtvis ett lätt inslag av kattkiss. Efter hand som temperaturen steg gick blev druvtypiska typiska smaker av krusbär och tropisk frukt mera framträdande och mot slutet en aning svartvinbärsblad. Vinet hade en förvånasvärt lång eftersmak. Silenis enklaste vin är synnerligen prisvärt (99 DKK hos Erik Sörensens vinhandel) och jag ser fram emot att få pröva deras högre kvalitéer. I morgon går andra halvan av flaskan tillnågot asiatiskt. Så drick vinet lagom kylt och till mat vald med något slags eftertanke.

Scagliola Barbera d'Asti Frem 2004

Barbera är en av Italiens mest odlade druvor men som med så många andra Italienska sorter är det bara på ett ställe den producerar riktigt bra viner. I Piemonte. Hos många producenter hamnar den oftast i skuggan av Nebbiolo som är druvan i regionens mest berömda och dyrbara viner Barolo och Barbaresco. Hos Scagliola är det inte så. Här få Barbera spela förstafiolen. Detta har resulterat i en rad utmärkelser för Scagliolas Barbera-viner (bl a högsta betyg i Italiens två ledande vinguider, Veronelli och Gambero Rosso).

Barbera Frem är Scagliolas "instegsmodell", hans enklaste men samtidigt mest traditionella och ursprungstypiska. Här finns drag av viol,hallon och körsbär i smaken, en god syra som gör vinet mycket matvänligt. Detta är ett vin som inte gör särskilt mycket väsen av sig på egen hand men som passar så väl till lite rustikare mat. Jag drack det till Peperonata, ryggbiff och ris; en utmärkt kombination.

Två av Scagliolas viner finns i systemets beställningssortiment, däribland Frem (bestnr 80435, 161 kr). Jag köpte mina flaskor hos Simon Unnas (ww.simonunna.dk/) vinhandel i Helsingör för 99 DKR vid köp av hel låda.